lördag 11 januari 2020

Deadwax

Jag gillar vinylskivor. Det är en trevlig hobby som å ena sidan tillfredsställer mitt musikintresse och å andra sidan tilltalar samlaren i mig. Det är också en hobby som kan gå hur långt som helst om man inte ser upp. Att skaffa en hyfsad spelare med en bra nål är inte så komplicerat och inte heller nödvändigtvis så dyrt. Plus en förstärkare och högtalare som gör rättvisa till ens utrustning, såklart. Men då ska man förstås helst se till att ställa in nålen ordentligt så att vinkeln relativt skivans spår är så bra som möjligt, annars riskerar man ju att missa den ljudkvalitet man ändå har betalt för. Helst också hålla nålen och skivorna fria från damm, för att undvika onödigt brus och sprak. Och så vidare och så vidare. Innan man vet ordet av så sitter man där med vattenpass, mikroskåp och en musikanläggning som kostar mer än ens lägenhet. Inget av detta är en överdrift. Jag surfade runt på ett vinylforum för ett tag sedan, för att få svar på någon grundläggande fråga av typen hur man bäst dammar av en skiva eller något liknande, där jag snubblade över en snubbe som stolt gjorde gällande att han lyssnade på varje skiva han köper exakt en gång, sedan förseglar han dem i hermetiskt tillslutna plastbehållare. Dessa människor existerar.

Själv har jag varken tid eller lust eller råd att bli den typen av audiofil, jag tycker mest att det är ett trevligt sätt att avnjuta musik. Dock så är det, som med de flesta hobbys, en trevlig sak att lära sig mer om. Det är ändå rätt fascinerande hur musik kan bevaras i ett uteslutande fysiskt medium och återskapas med sådan precision med enbart analoga hjälpmedel. En vinylskiva är, på sätt och vis, musik i fast form. Det är ganska häftigt att tänka sig.

"Hm... missfärgningar på etiketten... skrapmärke över första spåret... fläckar av absolut ondska..."

Med tanke på ovanstående är det lätt att förstå att jag blev oerhört nyfiken på Deadwax så fort jag hörde talas om den. Vinyldetektiv/-tjuv lejas in att spåra upp en mytomspunnen skiva som sägs ta kål på de som lyssnar till den, sedan går det utför. Ett bra koncept i sig och dubbelt roligt om man händelsevis redan råkar vara intresserad av både skräck och vinylskivor. Det är alltid trevligt när det dyker upp kulturyttringar som anammar ens egna specialintressen, men då krävs det förstås också att det förvaltas väl. Om en sådan serie produceras av någon som inte kan skilja en pickup från en tonarm skulle resultatet bli en oerhört frustrerande upplevelse för vinylnördar och ganska meningslöst för alla andra. Om den å andra sidan produceras av någon med känsla för mediets egenheter så kan man förnöjt sitta och nicka inkännande och säga för sig själv att jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer (även om det förstås är fullt möjligt att det ändå är ganska meningslöst för alla andra).

Deadwax lyckas alldeles utmärkt bra med detta. Inte nog med att det uppenbarligen finns en grundläggande förståelse för de tekniska detaljerna, det finns också en känsla för de koncept som gör att folk fascinerar sig för vinylskivor och ljudteknik, sättet som ljud och musik på direkta och subtila plan påverkar oss, samt de egensinniga karaktärer som befolkar hobbyn. Den har dessutom en alldeles utmärkt ljuddesign och soundtrack, vilket förstås inte är mer än rimligt med tanke på tematiken i serien, samt är synnerligen visuellt tilltalande.

Jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer

Det är dock inte en perfekt serie. Manuset lämnar på sina ställen övrigt att önska och är framförallt ganska ojämnt. Det finns vissa avsnitt som är fulländade små kortfilmer som skulle fungera alldeles utmärkt på egen hand, medan andra avsnitt mer känns som transportsträckor. Det finns också vissa scener där de förlitar sig lite väl mycket på visuella effekter snarare än visuell estetik, vilket sällan är till seriens fördel. Jag måste medge att jag skrattade till första gången ett av skivans offer dök upp i bild, vilket sannolikt inte var den reaktion som avsågs. I slutändan så är det en serie som nog framförallt tilltalar en särskild nisch, men som jag tror absolut också kan uppskattas av alla som går igång på konceptet och som är beredda att förlåta lite tekniska skavanker i utbyte mot ett häftigt koncept som förvaltas väl.

Vissa har kritiserat bristen på karaktärsutveckling och djup hos seriens huvudkaraktär, vilket jag personligen inte kan hålla med om. Jag tycker att hon genomgår en ganska tilltalande emotionell resa, som gestaltas effektivt om än subtilt. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att hon uttrycker känslor på ett sätt som är mer manligt än kvinnligt kodat får folk att uppleva att det "saknas" något i hennes karaktär, men det är ju svårt att veta.

måndag 2 december 2019

Ghost Stories (och An Occurance at Owl Creek Bridge)

Vanligtvis så brukar jag inte varna för spoilers i den här bloggen. Jag tänker att om man ger sig på att läsa ett analytiskt (nåja) inriktat blogginlägg om en film eller en bok så får man också räkna med att samtliga delar av verket kan komma att diskuteras. När de gäller den typen av historier som jag vanligtvis skriver om så brukar dessutom slutet vara antingen, A, ganska uppenbart från början, B, inte så viktigt i sammanhanget, eller C, helt obegripligt, så allt som oftast brukar jag inte bry mig om att skriva så mycket om det i vilket fall. Det här inlägget är dock lite av ett undantag, eftersom jag här tänker diskutera framförallt just slutet på Ghost Stories och hur historien knyts ihop. Så om ni absolut vill se filmen med ogrumlad blick så kan ni ju göra det först och läsa inlägget efteråt. Fast jag kan ärligt talat inte riktigt rekommendera det. Det är nämligen ett ganska dåligt slut som sänker en annars rätt hyfsad film, och jag tänkte ägna det här inlägget åt att försöka förklara varför.

Ghost Stories handlar om en skeptiker vars yrkesgärning är att avslöja charlataner som utger sig för att vara medier eller spiritister. En dag blir han kontaktad av en av sina föregångare och idoler, som dittills varit spårlöst försvunnen i många år. Det visar sig att denne har övergett sina skeptiska övertygelser på grund av tre fall som han har varit oförmögen att förklara och som han nu lämnar över åt den yngre skeptikern för att se om han lyckas bättre.

Look deep into the parka

De tre fallen i sig är rätt spännande och stämningsfulla, utan att nödvändigtvis vara nyskapande. En flicka som spökar på ett nedlagt mentalsjukhus, en demon som förföljer en strulig tonåring och en poltergeist med ett egendomligt band till ett ofött barn. Det är suggestivt och välspelat, särskilt från Alex Lawther och Martin Freeman, som spelar offren för de två senare hemsökelserna. Dock så är det lite svårt att förstå hur det egentligen är tänkt att vår käre skeptiker ska kunna finna sanningen bakom fallen när han bara får dem återberättade för sig och inte har någon möjlighet att undersöka dem på egen hand. Men det spelar i slutändan ingen roll. Det visar sig nämligen att skeptikern ligger på sjukhus i pseudokoma efter ett misslyckat självmordsförsök och hela filmen har utspelat sig helt och hållet i hans eget huvud. Det är, med andra ord, An Occurance at Owl Creek Bridge, fast utan det mesta som gör den novellen minnesvärd.

An Occurance at Owl Creek Bridge skrevs av Ambrose Bierce år 1890. Den berättar historien om en man som ska till att hängas från en bro under amerikanska inbördeskriget. Repet brister dock och han simmar till stranden, medan kulorna viner runt honom. Efter en lång och hallucinatorisk färd når han till slut sitt hem, men förnimmer i samma stund en skarp smäll i nacken och sedan bara mörker. Det visar sig att repet inte alls gick av, utan hela den strapatsrika resan hem var bara en fantasi som utspelade sig under de få sekunderna mellan då mannen knuffades från bron och då hans nacke knäcktes av repet.

Ambrose Bierce skrev den här historien delvis för att trolla sina läsare. Enligt ett citat så avskyyde Bierce "... bad readers - readers who, lacking the habit of analysis, lack also the faculty of discrimination, and take whatever is put before them, with the broad, blind catholicity of a slop-fed conscience of a parlor pig." Han var, som ni kanske märker, inte en så insmickrande herre.

Ambrose Bierce, som sitt vanliga gemytliga jag

Oavsett Bierces avsikt så har historien kommit att bli väldigt välkänd inom amerikansk litteratur och det med rätta. Seriöst, läs den om ni inte redan har gjort det, det är klart värt det. Den är inte lång och är enkel att hitta på nätet. Nu vet ni visserligen redan hur den slutar, men den viktiga poängen här är att historien är värd att läsa trots att man vet hur den slutar. Vändningen i slutet är kanske en lite kul överraskning första gången man läser den, men framförallt så ger den en ytterligare betydelse till resten av historien och antyder implicit en hel del intressanta frågor angående livet och döden. Man får på sätt och vis mer utbyte av historien om man vet hur den slutar än om man inte gör det.

Jag upplever inte att Ghost Stories bidrar till en lika djupsinnig upplevelse. De tre fallen som återberättas berikas inte direkt av vetskapen att de enbart existerar i huvudkaraktärens, öh, huvud. Snarare så frågar jag mig vad de i så fall hade för betydelse överhuvudtaget. Det förekommer visserligen små detaljer i fallen som det framgår är hämtade från den komatösa skeptikerns egen omgivning, till exempel så visar det sig att de tre personer som återberättar fallen i själva verket är fantasifigurer baserade på personal på sjukhuset som den komatösa skeptikern ligger på, men det känns mer som rekvisita än något annat. Jag tycker nog att det hade varit mer meningsfullt om det hade varit hemsökelserna som hade koppling till karaktärens verklighet snarare än individerna som berättar om dem. I An Occurance at Owl Creek Bridge så är det enkelt att förstå varför en man som snart ska dö riktar sina tankar åt sitt hem och sina nära och kära. Det är svårare att förstå varför en paralyserad skeptiker ligger och fantiserar ihop spökhistorier som till synes saknar någon direkt koppling till vare sig hans nuvarande verklighet eller det barndomstrauma som kläms in lite på nåder till tredje akten.

tisdag 29 oktober 2019

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland

Jag läser just nu en samling med Ramsey Campbells essäer, en rejäl volym på dryga 500 sidor. Den mannen är uppenbarligen en lika produktiv skribent vad gäller fackprosa som skönlitteratur, men så har han ju också hållit på i mer än 40 år vid det här laget. Någon gång borde jag skriva mer ingående om hans författarskap, men det får bli ett senare tillfälle. Jag kan i vilket fall rekommendera boken, Ramsey Campbell, Probably, för alla som är intresserade av skräck som genre. Där finns en hel del intressanta reflektioner om skräckens roll i samhället och dess förhållande till moral och moralism, vilket knappast är så överraskande med tanke på att herr Campbell var aktiv samtidigt som Mary Whitehouse gjorde sin grej.

En passage jag särskilt fastnade för var Campbells beskrivning av den första bok som verkligen skrämde honom (händelsevis också den första bok han någonsin läste). Uppenbarligen var det inte, som man skulle kunna tro, en spökhistoria i traditionell bemärkelse, utan istället en historia om nallebjörnen Rupert. Efter vad jag har kunnat avgöra är Rupert Bear en tämligen populär brittisk figur, som figurerar i cirka en miljon historier inom olika medier. Just den historia som Campbell själv blev så tagen av heter Rupert's Christmas Tree och beskriver hur den julgran som Rupert får till skänks av en mystisk farbror i en magisk skog helt sonika vandrar iväg igen för egen maskin efter julens inbrott. Hur jag än letat har jag inte lyckats hitta illustrationen som Campbell refererar till i essän, så ni får nöja er med hans beskrivning av den:

"By now the four-year-old Campbell war terrified to see where that led, but the pictures were worse than my imagination - the skeletal silhouette of the tree prancing across a field and then clinging with its roots to a rock-face while it leaned the fairy doll that served it for a head towards Rupert."

Det låter onekligen ganska groteskt. Men framförallt så påminde det mig om mitt eget första möte med skräck inom litteraturen. Jag kan inte ha varit mycket äldre än Campbell själv var när han fick uppleva sitt ödesdigra möte med Ruperts julgran, men till skillnad från det mesta annat i min barndom minns jag det fortfarande tydligt.

I en mörk gränd skulle nog ändå föredra att möta Ruperts julgran

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland är en bilderbok skriven av Astrid Lindgren och illustrerad av Ilon Wikland. Jag tror inte att det var den första bok som mina föräldrar läste för mig men det var definitivt en av de första bilderböckerna som vi ägde. Boken handlar om Skinn Skerping, en dräng som gillar att leva rövare och skoja med folk. En dag bestämmer han sig för att skrämma byns klockare genom att klä sig i ett lakan och jaga honom genom kyrkan, men när han ska till att springa efter klockaren ut genom kyrkporten slår den igen om lakanet bakom honom. Skinn Skerping tror att det är Gud fader själv som greppat tag om nackskinnet på honom och blir stel av skräck. Bokstavligen. Folket i byn ställer honom lutad mot kyrkväggen där han sedan får "stå och spöka" (citat) i år efter år. Nu såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför byborna inte letade upp något lämpligt skjul att ställa honom i istället, men det var inte något jag ifrågasatte då.

Resten av boken utspelar sig långt senare, då en piga blir utmanad att plocka med sig Skinn Skerping från kyrkan och bära in honom till prästgården för att visa hur modig hon är. Pigan gör så och alla är djupt imponerade. På vägen tillbaka griper Skinn Skerping dock tag om hennes hals och beordrar henne att bära honom till klockarens grav, annars släpper han inte taget. Vid graven ber så Skinn Skerping klockaren om förlåtelse, klockaren svarar från graven att han förlåter om Gud förlåter, och Skinn Skerping förvandlas till en hög med aska.

Ärligt talat, vad tänkte mina föräldrar egentligen?

En otäck historia i sig (i alla fall om man är fyra år eller yngre) men det som verkligen skrämde mig var, precis som för Campbell, illustrationerna. I synnerhet bilden på Skinn Skerping när han hänger om pigans hals, ett blåvitt lik med händer som klor och ögon som svarta hål.

Efter vad jag kan avgöra så har den här boken bara kommit ut i två utgåvor, en 1986 och en 2002. Det dök tydligen upp en ljudbok nu i år, men i tryckt form verkar den bara gå att få tag på antikvariskt. Ganska anmärkningsvärt med tanke på att det är Astrid fucking Lindgren vi talar om, vars övriga böcker väl vid det här laget säljer bättre än bibeln. Kanske var jag inte det enda barn som boken gav mardrömmar, vilket antagligen inte riktigt var vad föräldrarna som köpt boken hade hoppats på.

söndag 6 oktober 2019

Videodrome

Bildresultat för videodromeJag såg den här filmen för cirka tio år sedan, skulle jag tro, och jag kan inte påstå att jag riktigt begrep mig på den. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad det var som pågick och svårt att förstå vad det var som jag egentligen skulle ta med mig från den. Såhär i efterhand inser jag förstås att det som då gjorde att jag hade svårt att ta till mig filmen är en del av vad som gör den intressant.

Videodrome handlar om Max Renn, som driver en mindre kabel-TV kanal inriktad på sex och våld. För att gå runt är han ständigt tvungen att hitta mer och mer chockerande, eller som han själv uttrycker det, "samtida" material. En vacker dag snubblar han över en piratsändning av programmet Videodrome, som till synes enbart består av människor som blir plågade i ett rum med egendomligt hud-liknande väggar. Max imponeras av realismen och råheten i programmet och blir besatt av att lägga till Videodrome i sitt eget utbud. Ju mer han forskar i den mystiska sändningen, desto konstigare blir dock hans eget liv och verklighet, tills dess att även hans egen kropp börjar förändras.

Egentligen är det inte så svårt att förstå vad som pågår i den här filmen, själva storyn är faktiskt rätt så okomplicerad. Det knepiga ligger i att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det, eller om det ens spelar någon roll. Redan tidigt i filmen förklaras det att Max lider av hallucinationer efter att ha tagit del av en skadlig signal gömd i Videodromes sändningar, men allt eftersom blir det allt mer tveksamt om det är hela sanningen eller om det är något annat som pågår. Det finns ganska många filmer som får en att ifrågasätta om det som karaktärerna upplever egentligen är hallucinationer. Videodrome gör liksom samma sak fast baklänges och får en istället att ifrågasätta om hallucinationerna som Max upplever egentligen är verkliga.

Bildresultat för videodrome
Inte vad man vanligtvis brukar mena med "våld på TV"
Men filmen ifrågasätter samtidigt vad verkligheten egentligen är överhuvudtaget. En karaktär med det osannolika namnet Professor Brian O'Blivion hävdar att en tv-skärm är det inre ögats näthinna; det som visas på skärmen tas emot som råa upplevelser hos tittaren och TV är därför verklighet och verkligheten är mindre verklig än TV. Lite långsökt resonemang kan tyckas, men det finns ändå en del intressanta frågor att bena i här. Det här är en blogg där jag skriver om skräck, inte gör samhällsanalyser, men det är svårt att se Videodrome idag och inte lägga märke till alla tematiska paralleller till internet och den digitala världen. Diskussionerna som förs mellan filmens karaktärer rörande överstimulans och avtrubbning är i princip samma diskussioner som förs idag. Gränsen mellan vårt fysiska och vårt digitala liv är dessutom aningens mer luddig än gränsen mellan det fysiska livet och TV, eftersom vi faktiskt kommunicerar, arbetar och uppehåller relationer digitalt. I vissa fall är Videodrome nästan lite otäckt profetisk, passande nog via filmens självutnämnda profet Professor O'Blivion:

Relaterad bild
"Of course, O'Blivion is not the name I was born with, it's my television name. Soon all of us will have special names. Names designed to cause the cathode-ray tube to resonate."
Vi har visserligen digitala skärmar istället för katodstrålerör, men annars fick han ju rätt.

Filmens värde ligger dock inte i första hand i tematiska reflektioner över människan förhållande till medieteknik, utan i att det är en ytterst välgjord och suggestiv berättelse med utmärkta praktiska effekter. För det allra mesta har jag inget emot digitala effekter som så, men när det gäller Body Horror är det svårt att överträffa den fysiska närvaron hos praktiska effekter. De ger helt enkelt ett starkare intryck av att vara "där" än digitala, vilket är ytterst relevant för att trovärdigt kunna gestalta att föra in ett videoband i en öppning i någons mage. Att jag inte riktigt reflekterat över hur fånigt det låter förrän nu när jag skriver det är ett gott betyg om något.

lördag 14 september 2019

In Fabric

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/9/93/In_Fabric_poster.jpgDet här kan mycket väl vara den underligaste filmen jag någonsin sett, och då har jag ändå sett en hel del udda film i mina dar (Prevenge, The Neon Demon och Possession, bara för att nämna några exempel)

Filmens handlingen går snabbt att sammanfatta: Det handlar om en hemsökt klänning och de stackars satar som kommer i kontakt med den. Klänningen saluförs av ett diaboliskt varuhus, vars personal mest liknar mer barnförbjudna versioner av Roald Dahls häxor. Varuhuset och dess ytterst kusliga personal står dock i skarp kontrast gentemot klänningens offers väldigt vardagliga vardag. De är vanliga och, för det mesta, rätt så trevliga människor som är lätta att tycka om och som man gärna vill att det ska gå bra för, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att göra det. Allt detta utspelar sig i någon slags vagt retromässig "dåtid" vars svårighet att säkert placera i något känt årtionde ytterligare förstärker filmens (mar)drömska framtoning. Det är också samtidigt en komedi. Eller ja, typ. Åtminstone så förekommer det en hel del inslag av absurd humor.

Som komplement till ovanstående följer här en lista på några ytterligare saker som förekommer i filmen:
  • Två bankchefer som är besatta av dramatiserande rollspel
  • En man som kan försätta folk i erotisk trans genom att beskriva tvättmaskinsreparation
  • Ofredande av en lite väl anatomiskt korrekt skyltdocka
  • En telefonsvarare vars meddelande blir mer och mer gråtfärdigt
  • Rörpost
Bildresultat för in fabric
Skulle du köpa en klänning av de här människorna?
Om allt detta låter udda så räcker det ändå inte riktigt för att beskriva hur det är att faktiskt se filmen. Jag vet att jag använder ord som "drömsk" eller "drömlik" lite onödigt ofta, men i det här fallet så är det faktiskt ovanligt passande. Filmens drivs av en slags drömlogik, inte bara på grund av de surrealistiska händelseförloppen och tablåerna utan också genom hur uppenbart allt framställs. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett exempel: Om jag drömmer att jag petar på någons huvud så att det ramlar av så blir jag i första hand förskräckt av att jag råkade peta av någons huvud. Att det är orimligt att huvudet ramlade av är knappast något som jag ens reflekterar över. Det är klart att huvudet ramlade av, jag petade ju på det! Filmen ger ungefär samma typ av upplevelse. Varje gång jag trodde att jag visste vart den var på väg tog den en helt annan vändning. Trots det var den aldrig osammanhängande, den följde alltid sin egen interna logik. Surrealistisk, absurd och oförutsägbar, absolut, men aldrig osammanhängande.

Jag tyckte oerhört mycket om den här filmen. Den tilltalar definitivt min egen smak för det udda, så det enklaste sättet att förklara varför jag tycker om den är egentligen att peka på allt jag skrivit hittills och säga "därför". Å andra sidan så har jag som sagt sett en hel del andra udda filmer. Så jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad det är det som gör just den här filmen så speciell?

Relaterad bild
"Desire, eclipse the dark circumference of caution."
Framförallt så tror jag att det har att göra med hur skickligt filmen balanserar det absurda och det vardagliga. Det är viktigt att förankra surrealism i någonting som går att relatera till, oavsett om det är karaktärer eller omgivningar. Jag kommer att tänka på Panos Cosmatos Beyond the Black Rainbow, som berättar historien om en ung flicka med odefinierade psykiska förmågor instängd på ett institut som är lika delar Lovecraft och New Age. Den är absolut visuellt imponerande, problemet är att precis allt i filmen är konstigt och surrealistiskt. Jag misstänker att det är meningen, tanken är antagligen att skapa en känsla av alienation. Tyvärr lyckades den filmen lite för bra med att alienera mig och jag tappade intresset ganska fort. Å andra sidan så krävs det också att det inte blir för skarpa kontraster. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på The Neon Demon som var en fantastisk film, vacker och suggestiv, fram till ungefär halvvägs. Då helt plötsligt: BOM! Nekrofili! Kannibalism! Folk som spyr upp ögon! Det var verkligen som om en ny (och lite sämre) regissör hade tagit över.

In Fabric faller dock inte i någon av de fällorna utan navigerar sitt surrealistiska narrativ med fingertoppskänsla. Det är dessutom en film med, i brist på bättre ord, textur. På sina ställen ganska köttig sådan.

tisdag 3 oktober 2017

Snömän som mördar kvinnor


I mitt senaste inlägg gnällde jag över seriemördare. Som flitiga läsare känner till så var jag väldigt förtjust i filmen Prevenge, där en höggravid kvinna drar ut på mordturné ivrigt påhejad av sitt ofödda foster. Bara konceptet lockade mig något oerhört och till all lycka levde filmen upp till mina absurt höga förväntningar. Hela upplevelsen fick mig att fundera lite över vad den filmen har som andra filmer om seriemördare saknar. Allt som allt är det förstås en ganska diger lista, men något som omedelbart gjorde mig nyfiken på filmen var just att den så uppenbart INTE handlade om samma gamla seriemördar-arketyp som vi ser överallt annars.

I andra änden av spännande-ospännande spektrat så har trailern för filmen The Snowman dykt upp lite här och var den senaste tiden. Om ni har tillbringat någon större mängd tid på youtube eller i biosalonger den senaste månaden så har ni säkert sett den. Någon mördar folk i ett gråfilter-snöigt Norge och lämnar efter sig snögubbar som sin signatur. Säkert är det en välregisserad och välspelad film, men allt tyder på att det bara är ytterligare en variant på samma historia som vi har sett tusentals gånger redan. Mig lämnade trailern i alla fall helt kall (badum-tish).

En artikel påstod att "Michael Fassbender's new movie will make you terrified of snowmen." Jag är skeptisk...



Oavsett om det gäller böcker, film, tv-serier eller andra medier så tenderar seriemördare att följa samma grundläggande arketyp. Ett av mina favoritskämt att dra när jag vill verka både oförtjänt kvick och lite coolt avfärdande av masskultur är att alla kriminaldramer i själva verket handlar om samma polis. Ni vet vem jag menar, han (ity det är allt som oftast en man) är medelålders, frånskild men med ett komplicerat förhållande till sin vuxna dotter, dricker konjak (eventuellt whiskey) och lyssnar på klassisk musik. Man skulle lätt kunna dra samma skämt om seriemördare. Han (ity det är allt som oftast en man) befinner sig i yngre medelåldern, mördar huvudsakligen kvinnor, är till det yttre tillbakadragen och oförarglig men bär på ett trasigt psyke på grund av något omfattande trauma i barndomen.

Detaljerna skiljer sig måhända, men arketypen förblir densamma. En av de mest envisa aspekterna tycks vara både mördarens och offrens könstillhörighet. Varför är det alltid män som mördar kvinnor? Det är så förhärskande att det till och med finns en bok inom genren som (nästan) heter så. Inte är det något nytt heller. Edgar Allan Poe själv påstod en gång att: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.” Jag uppskattar Poe som författare, men citat som det får mig att vilja gå och gräva upp hans lik bara så att jag kan slå det hårt i ansiktet.

Men låt oss byta fokus. För att bevisa att jag även kan leverera konstruktiv kritik så tänkte jag här nedan presentera min lista på tre sätt att skapa intressanta seriemördare!

Nummer ett: Skapa en intressant karaktär. Är det mest intressanta med din seriemördare sättet som hen mördar folk? I så fall blir du nog tvungen att återvända till ritbordet. För att seriemördare ska vara intressanta som karaktärer så krävs det att de är något mer än bara deras narrativa funktion, på det sättet skiljer de sig inte från vilka andra typer av karaktärer som helst.

Ett exempel: Hannibal Lecter från The Silence of the Lambs. Ja, han är en kannibal som är ansvarig för åtskilliga brutala och raffinerade mord. Men det är ju inte därför som man minns honom. Man minns honom för att han är intelligent, karismatisk och sofistikerad. (Ja, och för att han är spelad av Anthony Hopkins förstås, men eftersom alla seriemördare inte gärna kan spelas av Anthony Hopkins så vore det aningens orättvist som måttstock betraktat.) Jämför Lecter med Buffalo Bill, den andra seriemördaren som figurerar i samma historia. Det enda som karaktäriserar Buffalo Bill är egentligen att han mördar och flår folk. Vi får visserligen veta lite om hans bakgrund via doktor Lecter, men inget som inte är direkt relaterat till hans mordiska verksamhet.

Efter en hård dag av seriemördande gillar Hannibal att koppla av med lite klassisk musik

De flesta skulle nog hålla med mig om att Hannibal Lecter är många gånger intressantare än Buffalo Bill. Men i just den här historien så är det helt ok, eftersom det är Hannibal Lecter som det egentligen handlar om. Jakten på Buffalo Bill är visserligen central för historien, men själv blir han aldrig mer än en bifigur.

Nummer två: Gör något nytt. Kanske dags att pensionera män-som-mördar-kvinnor arketypen vid det här laget? En kvinna som mördar män är väl förvisso inte i sig en lösning på problemet men ändå ett steg i rätt riktning. För den delen finns det väl inget som säger att en seriemördare måste vara i yngre medelåldern. Jag skulle till exempel bra gärna vilja se en seriemördare som är en söt gammal tant, kanske lite som en mörkare version av fastrarna i Arsenic and Old Lace?

Det är den lilla nypan cyanid som gör den stora skillnaden

Vill man nu nödvändigtvis ha en vit, medelålders, medelklass-man som seriemördare så kan man åtminstone skippa det gamla uttjatade barndomstraumat och de gamla uttjatade hugg- och stickvapnen. Säga vad man vill om Saw och dess avkommor, men det var i alla fall en ny, fräsch och ganska raffinerad idé. Problemet med nya, fräscha och raffinerade idéer är förstås att det är svårt att hålla de nya, fräscha och raffinerade genom sju filmer.

Apropå Saw förresten... Förväxla för allt i världen inte ”nytt” med ”grövre.” Ibland verkar det som att författare och andra kreatörer försöker göra sina seriemördare minnesvärda huvudsakligen genom att överträffa varandra i hur depraverade och utstuderade morden är. Ett ganska typiskt knep är att låta offren vara barn, eftersom de flesta människor instinktivt reagerar starkt då barn utsätts för fara. Det är samma princip som när man blir illamående av att se blod och inälvor, eller som när man hoppar till av ett högt ljud, och ungefär lika billigt.

Nummer tre: Håll det enkelt. Inte alltid förenligt med vare sig punkt nummer ett eller punkt nummer två, men minst lika relevant. En seriemördare BEHÖVER egentligen inte en omfattande backstory, en filosofiskt komplex motivation, ett unikt tillvägagångssätt eller en personlig vendetta med historiens protagonist. Ibland kan det till och med vara effektivare ju mindre av dessa som förekommer. Allt som får oss att bättre förstå en seriemördare gör trots allt mördaren lite mer mänsklig, och det mest skrämmande med seriemördare är väl just att de personifierar det omänskliga i mänsklig form.

Ett utmärkt exempel på en film där de gjorde det rätt är The Texas Chainsaw Massacre och Leatherface. Vi känner ju alla till scenen där han för första gången syns i bild, eller hur? Om inte så tycker jag att ni ska titta på där här klippet:


Effektfullt, inte sant? Inga konstigheter utan bara SMACK, en slägga i huvudet. Ren djurisk brutalitet. Titeln till trots förekommer det tämligen få direkt blodiga scener i The Texas Chainsaw Massacre. De som förekommer är brutala men korta (inte helt olikt en slägga i huvudet) och kontrapunkterar stämningsbygget snarare än att punktera det. Hotet om våld blir långt mycket mer skrämmande än våldet i sig. Leatherface själv är definitivt en lättigenkännlig figur, men vi får, i alla fall i första filmen, veta oerhört lite om honom, vem han är eller varför han mördar folk. Även relativt de (marginellt) mer mänskliga medlemmarna i hans familj är han något av en gåta, nästan mer lik en naturkraft än en människa. Trots att det inte främst är han som driver handlingen framåt så är det inte så konstigt att det är han som har blivit filmens ansikte (badum-tish).

söndag 6 augusti 2017

Prevenge


I mitt senaste blogginlägg nämnde jag i förbigående att alla filmer inte är avsedda för alla och att det är en bra sak. Det blir så mycket roligare på det sättet. Om alla filmskapare eftersträvade att gå så många av den filmintresserade publiken som möjligt till mötes så skulle vi bli utan allt det experimentella, det utstickande och det allmänt udda. Filmen jag diskuterar idag hör definitivt till den senare kategorin. Själv har jag förstås svårt att förstå hur någon kan tycka att den här filmen är något annat än fantastisk, icke desto mindre ställer sig många underligt oförstående då jag försöker förklara varför. Men det gör inte så mycket. Det är just det som är det fina med udda filmer, då och då hittar man något som är udda på precis rätt sätt.

Filmen i fråga heter Prevenge, skriven, regisserad och spelad av Alice Lowe, och handlar om en höggravid kvinna som mördar folk på inrådan av sitt ofödda foster. Jag blev gränslöst förtjust bara av att höra talas om den här filmen och jag hade tänkt att jag skulle försöka artikulera varför.

För det första: Vi är fullkomligt översvämmade av seriemördare i alla möjliga medier. Böcker, filmer och tv-serier, det är samma sak överallt. Seriemördare och åter seriemördare så långt ögat når. Det är väl inte nödvändigtvis något fel med det, men de allra flesta fiktiva seriemördare är ju så in i bängen snarlika. Det handlar så gott som alltid om en man och offren är nästan lika ofta kvinnor, gärna med låg social ställning. Kvinnliga seriemördare förekommer förstås också men de är definitivt underrepresenterade. Då är det väldigt uppfriskande med en seriemördare som inte bara är kvinna utan dessutom en gravid kvinna. Det är en så pass ovanlig idé att det nästan är svårt att ens föreställa sig, och naturligtvis är precis därför som det är en sådan utmärkt idé att göra film av.

En moders ömma ansikte
För det andra: Graviditet är något som har figurerat i skräckfilm tidigare men det har nästan alltid gestaltats som någonting som kvinnor utsätts för. Till exempel: Rosemary's Baby – våldtagen av djävulen och tvingad att föda antikrist. The House of the Devil – kidnappad av satanister och tvingad att föda antikrist (igen). Alien – våldtagen i ansiktet och SPLATT ett monster gräver sig ut ur bröstkorgen. Fast det är klart, i Alien är det i alla fall även män som råkar illa ut. Det är ovanligt att låta en gravid kvinna spela en annan roll än offret, men framförallt så finns det en subversiv dimension i att låta en gravid kvinna vara mördaren. Det ställer gängse uppfattningar om graviditet och moderskap på ända. Från att ge liv till att ta liv. Det skapar dissonans, det skaver. Sådant gillar jag.

En bra idé räcker förstås inte för att det ska bli en bra film. Lyckligtvis så är det här en bra film även utöver det. Riktigt bra till och med. Lite opolerad på sina ställen kanske, men det finns såpass mycket att tycka om att det är lätt att ha överseende med det. Manuset är skarpt och ofta väldigt komiskt på ett absurt och nattsvart vis. Men det allra bästa med filmen är dock Alice Lowe själv, som är helt fantastisk i huvudrollen. Hon var själv gravid medan hon skrev och regisserade filmen och under inspelningen var hon i sjunde månaden. Enligt vad jag har hört så satt hon och klippte ihop filmen medan hon ammade sitt nyfödda barn. Jag hoppas verkligen att barnet kommer att vara stolt över sitt bidrag, och det skriver jag helt utan ironi. Jag skulle vara det.