söndag 17 november 2013

Black Swan


Jag var nyligen på balett för första gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt, riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.

För att förstå handlingen i Black Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön (hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black Swan utgår de dock från den version som slutar med att svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.

En viktig detalj är att när den här baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning, vilket är ett centralt tema i Black Swan.

Åter till filmen då. Black Swan handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita. Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva sida (en sida som man anar att han har mer än ett professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är ute efter hennes roll (eller henne själv).

Hittills låter Black Swan kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt. Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter med... ja, ni får se filmen själva.

Mycket av skräcken i Black Swan är visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon just såg.


Förutom detta förekommer dessutom stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.

Det här är inte en film som är otäck på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand. Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att rygga tillbaka av ren sympatismärta.


Det är väl kanske inte en helt perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita sig fast på det sättet som den gör.

måndag 21 oktober 2013

Return of the Living Dead och zombies


Jag såg Return of the Living Dead i helgen, en film som ofta återfinns på listor över klassiska skräckkomedier. Det är en genre som jag gillar och den här filmen gjorde mig inte heller besviken. De bästa skräckkomedi bör i min mening vara både underhållande och skrämmande men de kan också gott och väl klara sig med att bara vara underhållande. En skräckkomedi som inte är rolig är däremot sällan särskilt lyckad. Misslyckas man med att skrämmas kan det ofta bara göra humorn desto dråpligare men misslyckad humor är sällan något annat än pinsam. Return of the Living Dead lyckas trevligt nog någorlunda väl med båda. Den är inte vare sig den allra roligaste eller den allra mest skrämmande skräckkomedi som jag har sett (de får jag ta och lista i något kommande inlägg) men den står sig helt klart väl ändå.

Historien handlar om ett par klantiga snubbar som jobbar på ett företag vars uppdrag är att förse andra företag och institutioner med medicinskt materiel av olika slag; kemikalier, dissektionsobjekt och så vidare. I källaren har de dessutom sparat några tunnor som militären skickade till dem av misstag (som man gör) vilka innehåller resterna från en verklig incident som enligt en av huvudpersonerna inspirerade filmen Night of the Living Dead. Det vill säga, i filmen Return of the Living Dead bygger filmen Night of the Living Dead på en verklig incident. (Är ni med?)

Jag misstänker att ni kan räkna ut vart det här leder. En av tunnorna går sönder, kemikalien sprids i omgivningen, företaget ligger oturligt nog granne med en kyrkogård och snart så bryter helvetet löst i form av zombies som springer omkring och ropar efter ”Braaaains!” (Den här filmen råkar också vara den första film där zombies är ute efter just hjärnor istället för vilka organ eller vävnader som helst, vilket är fallet i Romeros filmer.)

De zombies som förekommer i den här filmen skiljer sig från Romeros version på flera sätt. Dels så är de inte särkilt långsamma utan kutar omkring så fort deras förtvinande lemmar bär dem och ofta fortare än man skulle kunna tro om en kadaver som bara har några slamsiga senor kvar på benen (den som påstår att snabba zombies är ett modernt påfund har alltså inte så mycket belägg för det). Dels så räcker det inte att förstöra deras hjärnor för att oskadliggöra dem utan varje kroppsdel fortsätter kräla omkring för egen maskin så länge man inte bränner upp dem helt och hållet (”It worked in the movies!” beklagar en av huvudpersonerna när en ishacka i huvudet inte räcker för att ta kål på ett dissektionskadaver som springer omkring i lokalen). Dels så verkar zombierna dessutom vara rätt så intelligenta med undantag av en överväldigande besatthet av levande hjärnor. Detta är också något som de utnyttjar till god effekt. ”Send more paramedics,” väser en av zombierna i ambulansradion och snart nog så är två nya färska hjärnor serverade till de väntande levande döda.

Det är just detta som ger upphov till vad jag tycker är filmens otäckare ögonblick. Vid ett tillfälle tar tillfångatar några av huvudpersonerna en ruttnande torso (ja, det är precis vad det låter som) som de binder fast på ett bord och sedan passar på att fråga ut. Det framkommer att det mest skrämmande sannolikt är zombiernas eget öde, anledningen till att de är så besatta av att äta hjärnor är nämligen att det är det enda som lindrar smärtan av att vara död. ”I can feel myself rot,” säger det stackars kadavret som de har bundit fast på bordet. Brr...

Det är för den delen heller inget roligt öde som väntar de som blir förgiftade av den här kemikalien (vilket är källan till det hela) då de fortfarande är vid liv. Ett snabbt insjuknande och sedan den charmiga upplevelsen av hur organen upphör att fungera och likstelheten sprider sig genom kroppen innan hungern till slut tar makten över dem också.

Zombies är en typ av monster som aldrig verkar förlora sin popularitet i skräcksammanhang (eller överlag, för den delen). Vid det här laget har vi sett alla möjliga (och en hel del aningens mindre möjliga) varianter på zombieapokalypser. Varför är det så? Med risk att låta en aning högtravande så tror jag att det har att göra med vad zombies representerar i det mänskliga psyket. Jag läste någonstans (tyvärr minns jag inte var, men jag minns att det var en intressant text) att zombies kan tänkas representera döden och dödens oundviklighet, ungefär på samma sätt som vampyrer och varulvar kan tänkas representera människans mörkare mer bestialiska drifter. Jag tycker att det låter som en lockande tolkning och en som jag tror har en hel del belägg. En vampyr eller varulv är på något plan ändå en tänkande varelse som det kanske går att resonera med eller skrämma bort men det går inte att resonera med eller skrämma en zombie, på samma sätt som det inte går att resonera med eller skrämma döden.

Jag tror heller inte att det är någon slump att zombies ofta beror på någon typ av smitta eller virus, rädslan för sjukdomar och rädslan för döden ligger ändå ganska nära varandra. Båda kan också tänkas innefatta någon typ av nedbrytning eller sönderfall av den egna kroppen, vilket zombier också representerar med sin blotta uppenbarelse. En zombie är i sig en vandrande påminnelse om vad som väntar oss alla en vacker dag (ja det vill säga så vida vi inte blir kremerade eller balsamerade eller så, men ni vet vad jag menar).

Antagligen har det här att göra med att man så ofta väljer att gestalta zombies som en epidemi eller apokalyps. En eller ett par zombies är mer eller mindre bara ett hinder att övervinna men om hela civilisationen är på väg att kollapsa blir zombierna snarare ett ständigt överhängande hot. Man kan kanske fly och köpa sig ytterligare lite tid, men till vilken nytta? För eller senare kommer dem ikapp en, det är egentligen bara en tidsfråga. Precis som det är med döden...

Är man intresserad av att läsa mer om zombies rekommenderas de ypperliga bloggarna Swedish Zombie och Nej tack zombies som båda är trevlig och intressant läsning som granskar fenomenet zombies bra mycket noggrannare än jag har gjort här.

torsdag 3 oktober 2013

Monsters of Film och japansk skräck


Den senaste helgen bjöd på en hel del spännande filmupplevelser. Dels gick festivalen Monsters of Film i Stockholm och dels blev jag hembjuden till en vän på sill och japansk skräckfilm (en vinnande kombination måste jag säga). Eftersom jag hann med fyra filmer allt som allt tänkte jag gå igenom var och en lite kort istället för att utföra någon djupdykning i någon av dem.

Den här filmen handlar om en brittisk ljudtekniker som åker till Italien för att arbeta med ljudet till en italiensk giallo-produktion under 70-talet (det är sannerligen ett årtionde som har återkommit ofta i den här bloggen). Giallo är, för den som inte visste, en slags subgenre av skräckfilm (det handlar huvudsakligen om skräck- eller skräckbetonade filmer i alla fall) producerade i Italien. Dario Argento är en av de största namnen inom den genren och den film som ljudteknikern Gilderoy blir satt att arbeta med i Berberian Sound Studio (med det osannolika namnet Equestrian Vortex) är också en tydlig referens till en av Argentos mest välkända filmer Suspiria, komplett med onda häxor, oskyldiga unga flickor och ond bråd död. Inte för att man får se något av själva Equestiran Vortex i Berberian Sound Studio, utöver den ganska fantastiska öppningssekvensen, men tillräckligt mycket antyds och kommuniceras av reaktionerna från de som ser på klipp från den för att man ska inse precis vad för typ av film det är och hur brutal den är.

Berberian Sound Studio är en på många sätt fascinerande film. Dels är den utomordentligt bra på att skapa en klaustrofobisk och obehaglig stämning (så gott som hela filmen utspelar sig inomhus och man ser inte till mycket solljus genom filmen), dels är det otroligt intressant att se hur filmljud skapades innan så mycket digitaliserades (jag kommer aldrig att se på vattenmelon på riktigt samma sätt igen) och dels är filmen laddad med symbolik och undertoner till en sådan grad att jag är ganska säker på att jag borde se filmen en gång till för att riktigt uppfatta allt.

Den är nog när allt kommer omkring inte en skräckfilm egentligen, även om den balanserar ganska nära gränsen. Den har helt klart en hel del otäcka ögonblick och en del nog så skrämmande händelseförlopp men i sin helhet så är skräck och skrämsel knappast dess huvudsyfte, i alla fall ser inte jag den så. Däremot är det en film som handlar om skräck. Bland annat. Hur som helst så tyckte jag mycket om den och kan helt klart rekommendera den.

Den här filmen är tredje delen i den japanska skräckfilmsserien Ju-on. Många (inklusive jag innan jag tittade runt lite på wikipedia) skulle antagligen gissa att det här är den första filmen i serien (eftersom den själv följdes av Ju-on: The Grudge 2 och dessutom var den första som fick en amerikansk re-make) men icke; den är i själva verket en uppföljare till Ju-on: The Curse och Ju-on: The Curse 2. Det är svårt att berätta särskilt mycket om historien utan att berätta lite väl mycket men kort uttryckt så följer den en dödlig förbannelse som går från person till person och snärjer allt fler människor i sitt garn.

Den enda japanska skräckfilm som jag hade sett innan i lördags var Ringu, vilken jag fortfarande kan räkna till en av alla de filmer jag har sett som har skrämt mig allra mest. Jag hade därför ganska höga förväntningar rörande hur otäck Ju-on: The Grudge skulle vara. Dock måste jag säga att mina förväntningar inte direkt uppfylldes. Filmen hade visserligen en del någorlunda skrämmande ögonblick men överlag kan jag inte påstå att jag uppfattade den som så särskilt otäck. Jag tror att det dels berodde på att jag inte tyckte att det knarrande, rasslande ljudet som spöket utstötte var så särskilt otäckt i sig, det lät snarast som något som skulle kunna komma från ett djur eller så, och det känns som att mycket av skrämselfaktorn bygger på det ljudet. Även om det överlag var en snygg film så var det visuella inte heller lika suggestivt som till exempel Ringu och den baserade sin skrämsel lite väl mycket på chock-element (jag gissar att många som har hört talas om filmen känner till scenen med spöket under täcket).

Det var inte alls en dålig film dock, historien var intressant nog att hålla mig intresserad även om den inte var så skrämmande som man hade kunnat hoppas. Sevärd.

Den engelska översättningen av titeln är The Curse men man ska inte förväxla den med Ju-on: The Curse, det här är en helt annan film. Här är vi tillbaka i found footage igen, den här gången i formen av en dokumentär filmad av den japanska paranormala detektiven Masafumi Kobayashi. Genom filmen följer vi Kobayashi då han nystar upp ett invecklat mysterium som inkluderar mystiska gamla kulter, en hemsökt skådespelerska (som i ett snyggt grepp spelar sig själv), en försvunnen flicka med parapsykiska förmågor, stulna aborterade foster och ett medium helt och hållet klädd i aluminiumfolie.

När jag skriver det såhär känns det något utflippat men faktum är att filmen tvärtom är väldigt trovärdig. Konceptet med found footage används mycket väl och lyckas i och med det förstärka upplevelsen snarare än tvärtom. Dokumentärformatet är mycket lämpligt för den här typen av filmer och lyckas i min mening skapa ännu mer trovärdighet än till och med Blair Witch Project lyckades med. Det finns så gott som inga ögonblick som inte verkar rimliga att ha filmat, dessutom används väldigt välgjorda klipp från andra fiktiva tv-shower som ytterligare förhöjer upplevelsen. De är dessutom ofta rätt underhållande, klippet då en ung hipp reporter besöker det aluminiumfolieklädda ”super-mediets” hem är riktigt roligt, mycket på grund av reporterns väldigt talande uppsyn.

Tyvärr, tyvärr är Noroi dock inte lika otäck som Blair Witch Project och jag har ärligt talat lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske kan det vara så att filmen för det mesta (tro det eller ej) är lite för subtil. Eftersom den har ganska invecklad handling skulle det också kunna vara så att de olika spökerierna, hemsökelserna och fenomenen inte är så lätta att sätta i ett sammanhang utan mest blir små bitar som var för sig inte blir så skrämmande. Jag vet ärligt talat inte riktigt. Men helt oavsett det så är det faktiskt en riktigt bra film med ett väldigt spännande mysterium i botten. Regissören har tydligen gjort flera filmer i liknande format, jag är definitivt lockad att kolla upp fler av dem.

Det här var en film som jag verkligen ville se, ända sedan jag hörde talas om den i somras. Jag blev inte heller besviken. Historien är inte så komplicerad: En alkemist shanghaiar ett gäng desertörer under engelska inbördeskriget i syfte att hitta en nedgrävd skatt. Utöver det är filmen dock väldigt svår att beskriva. Det hjälper att se trailern, den ger en någorlunda bra uppfattning av hur filmen gestaltar sig, men den lyckas inte helt och hållet förmedla vare sig filmens förebådande och apokalyptiska atmosfär eller dess ibland rent ut sagt fruktansvärt otäcka scener. Inte otäcka som i direkt skrämmande dock utan snarare otäcka som i djupt obehagliga. Den påminner till viss del om Ingemar Bergman (i synnerhet Det sjunde inseglet) och till viss del om David Lynch, men den är inte direkt lik någon av dessas filmer.

Jag är faktiskt lite tveksam om man kan kalla A Field in England en skräckfilm den heller. Å andra sidan är det också svårt att påstå att det inte är en skräckfilm. Den balanserar definitivt på gränsen. I vilket fall som helst så är den helt klart nära nog skräckgenren för att jag ska tycka att det är relevant att skriva om den här. Dessutom tyckte jag att den var en så fantastisk film att jag nog hade skrivit om den i vilket fall.

När det gäller vad det är som gör filmen så fantastisk så är det svårt att peka ut någon enskild del, mycket ligger i helhetsupplevelsen. Som sagt så finns det en hel del riktigt effektiva scener, där bildspråk och ljud samverkar för att skapa en närmast hypnotisk upplevelse. Suggestiv är nog ett ord som passar rätt bra för att beskriva filmen. Det är också en film tät av mystik, både rörande de händelser som inträffar och rent metafysiskt sett. De magiska och ockulta koncept och idéer som den använder sig av är i hög grad hämtat från historiska källor, till exempel vad gäller den på den tiden suddiga gränsen mellan religion och ockultism. Filmen suddar också själv ut gränsen mellan det verkliga och det overkliga, det möjliga och det omöjliga på ett ytterst skrämmande vis och gestaltar genom detta magi som något som verkligen är värt att frukta. Detta är inte direkt Harry Potter om man säger så. Om man nu vill tolka det som att det är magi som det hela handlar om, vilket inte är helt självklart. Jag tolkar det som att filmen i hög grad handlar om magi och mystik, men jag har hört andra tolkningar. Också en styrka med filmen, det finns mycket att fundera på, många olika saker man kan se i den.

Det här är knappast en film som faller alla i smaken har jag en känsla av, men själv tyckte jag som sagt att den var helt fantastisk. När jag väl har skaffat dvd:n och sett den igen någon gång eller tre kan den nog komma att kvala in på inte bara den bästa filmen jag sett i år utan en av de bästa filmer jag sett någonsin. Se den om ni får möjligheten. Jag kan inte lova att ni kommer att tycka om den lika mycket som jag men jag kan nog lova att det kommer att vara en filmupplevelse olik allt annat ni har sett.

onsdag 25 september 2013

The House Next Door


I det här inlägget hade jag tänkt fortsätta så smått på temat 'hemsökta hus' och skriva några ord om en bok jag nyligen läste: The House Next Door, skriven av Anne Rivers Siddons. Precis som i The Conjuring, som jag skrev om i mitt förra inlägg, utspelar sig The House Next Door på 70-talet och handlar om ett hemsökt hus. Där tar dock likheterna slut. Medan historien i The Conjuring är baserad omkring populära skräckklichéer bygger historien i The House Next Door snarast på att bryta klichéer, vilket också är en stor del av vad som gör den så intressant.

Till skillnad från många andra historier om hemsökta hus så handlar The House Next Door inte om ett hus som har en lång, mörk och blodig historia. Tvärtom så handlar den om ett hus som bokstavligt talat inte har någon historia alls. Genom bokens första kapitel får vi följa hur tomtmarken säljs, bygget planeras och huset sakta men säkert växer fram. Huset uppförs heller inte på en gammal indiansk begravningsplats eller något liknande utan mitt i en övre-medelklassförort till Atlanta, något av den minst spöklika omgivning som man kan hitta (åtminstone som den beskrivs i boken med idel mysiga verandor och cocktails i kvällssolen). Det är inte ens ett fult eller ålderdomligt hus utan tvärtom både snyggt och modernt. Det beskrivs ofta hur designen är så tilltalande att till och med ritningarna fångar åskådarna och även de som annars hävdar att de inte gillar 'contemporary homes' blir tvungna att erkänna att huset är ett mästerverk.

Detta bidrar naturligtvis bara till att göra det här husets hemsökelse än mer lömsk. Det finns ändå något ärligt i ett hemsökt hus som är fallfärdigt och frånstötande. Ungefär som hur giftiga insekter varnar med starka färger: 'Kom inte hit! Fara!' De som sedan möter sitt öde i sådana hus agerar (som huvudpersoner i skräckberättelser så ofta gör) mot bättre vetande. Självklart skulle de inte ha tillbringat natten i det legendomspunna rucklet bredvid den övergivna klosterruinen, vad tänkte de på egentligen? Huset i The House Next Door är i jämförelse mer som en Venus flugfälla, som genom sitt oskyldiga utseende lockar till sig intet ont anande insekter som den sedan sakta förtär.

Ett annat sätt som The House Next Door skiljer sig från många andra berättelser om hemsökta hus är att den egentligen inte handlar om någon av de personer som bor i huset. Huvudpersonerna är istället husets grannar (därav titeln), det nästan otäckt godmodiga och aggressivt normala medelålders paret Colquitt och Walter Kennedy; boken är skriven i förstapersonsperspektiv ur Colquitts synvinkel. Det här måste jag säga är en mycket bra idé. Dels är det ett originellt och intressant grepp, dels ger det möjlighet att följa husets historia genom inte mindre än tre olika familjer som flyttar in i huset (och möter sina respektive öden) och dels ger det möjlighet att berätta en historia ur ett längre perspektiv, vilket innebär att man kan låta hemsökelsen manifesteras med mer subtilitet.

Där har vi det där ordet igen: Subtilitet. Har ni lagt märke till att det är något som jag uppskattar inom skräck?

Det är sannolikt det som är bokens främsta styrka, dess känsla för subtilitet. Här förekommer inga smällande dörrar, ekande fotsteg eller genomskinliga gestalter. Spökerierna är begränsade till händelser som visserligen kan vara nog så obehagliga och uppseendeväckande men som var och en för sig inte antyder något övernaturligt. Strömavbrott vid särskilt olyckliga tillfällen, folk som faller nedför trappor och sjukdomar som oväntat blommar ut; det är sådant som händer. Tillfälligheter och olyckor, inget annat. Att folk som vistas i huset verkar drivas till att ge mer och mer utlopp för sina mörkare sidor, det är säkert bara inbillning. Alla gör väl lite dumma saker emellanåt, särskilt om man är lite extra stressad av alla mystiska telefonsamtal och egendomliga tv-sändningar. Visst, det är lite svårt att förklara alla döda djur som hittas i trädgården men det finns säkert en naturlig förklaring för det också. Eller?

Just på grund av detta är det väldigt effektivt att se historien genom Colquitts ögon. Det krävs nämligen någon som har blivit ett ofrivilligt men nära vittne till allt som har skett i huset för att se sammanhanget. Bara den som har hela perspektivet inser att den enda rimliga förklaringen inte är den naturliga. Men vad är då förklaringen? Detta nya och fräscha hus, i sin trygga och sömniga miljö och helt i avsaknad av något förflutet, hur kan det bära på en sådan ondska? Ja ni, det mysteriet får vi aldrig helt och hållet förklarat. Dock så antyds det en förklaring framåt slutet av boken och vad den förklaringen innebär och får för konsekvenser är en av boken mest hårresande vändningar. Läs den själva så kommer ni att förstå vad jag menar.

Som ni kanske förstår vid det här laget så gillar jag boken. Jag är heller inte ensam om det. Stephen King har skrivit om den i sin egen facklitterära bok om skräck, Dance Macabre, och menar att det är en 1900-talets bästa skräckromaner. Själv vet jag inte om jag skulle gå långt men den är helt klart mycket läsvärd.

Boken har dock sina brister. En av dem är språket och dialogen. Det är inte dåligt, det är bara... inte fantastiskt. Icke-virtuost, skulle man kunna kalla det. Lite platt, liksom. Vilket förstås inte behöver vara någon stor brist, alla kan ju inte vara Shirley Jackson, men när folk börjar prata om 1900-talets bästa skräckromaner så kan man ändå ställa lite högre krav. En annan brist är att huvudpersonerna också tyvärr är en aning platta och inte så intressanta som de skulle kunna vara. Jag inser att det är lite av poängen, att det ska handla om ett par väldigt vanliga och oförargliga människor. Vad författaren hade kunnat göra är dock att låta huset ge dem lite mer egna problem och låta dem genomgå lite mer karaktärsutveckling genom det. Som det är hamnar de visserligen i sina egna svårigheter men det känns nästan lite som att författaren tycker om sina huvudpersoner lite väl mycket för att utsätta dem för några större risker. Inte heller någon stor brist dock, jag måste väl erkänna att jag själv också började tycka ganska mycket om Colquitt och Walter under läsningens gång.

En något mer besvärande brist är för mig det faktum att boken ger ganska tydligt uttryck för vissa amerikanska övre-medelklassvärderingar. Sex före äktenskapet är inte särskilt bra, homosexualitet är lite otäckt och folk i lägre samhällsklasser är ändå något mindre intelligenta och kan inte riktigt uppföra sig. Eftersom boken är skriven i förstapersonsperspektiv kan man till viss del ursäkta det med att det är huvudpersonens och hennes omgivnings värderingar och inte bokens, men det faller å andra lite på att Colquitt framställs på ett sätt som gör det uppenbart att läsarna är menade att identifiera sig med henne. Det är inte på en nivå att det förstör upplevelsen för mig, långt ifrån, men det skaver ändå lite ibland.

Överlag är boken ändå som sagt väldigt läsvärd. Den har sina brister men de vägs i min mening upp av originaliteten i upplägget och den subtilt gestaltade och skickligt berättade historien. Boken har en osviklig förmåga att bygga upp stämningar och drar full nytta av det. Den är heller inte så väldigt lång, särskilt dyr eller svår att få tag på. Jag kan rekommendera att ge den en chans.

onsdag 11 september 2013

The Conjuring


Jag ser ganska sällan skräckfilm på bio. Inte för att jag inte tycker om att gå på bio, tvärtom, jag gillar att gå på bio och gör det ganska ofta. Det är mest det att jag ganska sällan tycker att de skräckfilmer som visas på bio verkar tillräckligt lockande. Dessutom tycker jag att när det gäller just skräckfilm så är det mer stämningsfullt att se dem hemma på egen hand med släckta lampor. (Gärna med vinden vinande genom skorstenen och med grenar som skrapar mot fönstren också, men man kan ju inte få allt.) Senaste lördagen var dock ett undantag. Jag hade ägnat hela dagen åt att flytta och tyckte att jag förtjänade lite avkoppling, så jag gick och såg The Conjuring på kvällen.

Ibland kan det hända att man (läs: jag) blir lite arrogant i egenskap av skräckfilmsfantast. I synnerhet om jag går på bio och ser en film samtidigt som en hop andra människor. Det är lätt att tänka att eftersom jag har sett så mycket skräckfilm kommer den här filmen knappast att skrämma en konnässör som mig. Knappast lika mycket som den kommer att skrämma er i alla fall, stackars orutinerade sätesgrannar. Se nu till att inte skymma duken när ni far runt i paroxysmer av vild panik senare, ok? Om sedan filmens affisch bjuder på citat av typen: ”Du kommer att skrika”, ”Kan orsaka mardrömmar” och ”Se den inte ensam” ser jag det lite som en utmaning. Skrika? Ha! Det krävs allt en hel del för att en film ska lyckas med det. Se den inte ensam? Det tänker jag visst det göra!

Kanske är det en av anledningarna till att folk njuter av skräck, möjligheten att utmana sig själv. Att få upplevelsen att, jodå, jag vågade faktiskt se hela den där filmen. (Nästa utmaning: Somna i natt.) Att göra något som man är rädd för ger ju för det mesta en ganska rejäl kick när man väl märker att man klarar av det trots allt. Skräckfilm (och skräck överlag) ger i så fall en möjlighet att utmana sin rädsla under väldigt kontrollerade former, oavsett hur rädd man blir för en skräckfilm utgör den ju sällan någon faktisk fara för en (om man inte har klent hjärta eller något sådant antar jag).

Hur som helst. Kontentan av ovanstående är att när jag satte mig i salongen med min spann popcorn (det är fascinerande vad SF anser är en ”liten” popcorn) hade jag redan anlagt en något svårflörtad attityd och filmen hade ganska mycket att leva upp till. Lyckades den då? Jodåvars, det gjorde den nog allt. Jag tyckte visserligen inte att den var riktigt så skrämmande som reklamen utlovade, däremot så var den väldigt underhållande som film.

En kort sammanfattning av historien: Filmen handlar om de två paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren som hjälper en familj att hantera de spökerier som hemsöker det hus på landsbygden som de nyligen flyttat in i. Snart nog är de upp till öronen i olika övernaturliga manifestationer som verkar visa en oroande tendens att förfölja dem även utanför huset.

För att ni inte ska tro att min arrogans skenar iväg med mig nu så kan jag börja med att säga att jag faktiskt tyckte att i princip hela första halvan av filmen var riktigt otäck, det var först i senare delen som den tappade en aning i stämning. Anledningen till det var huvudsakligen att spökerierna både blev mer överdrivna och förlitade sig mer på visuella effekter i senare delen av filmen. Ett exempel: Under första halvan av filmen flyger fåglar ovanligt ofta in i fönstren på den hemsökta huset. Otäckt, i synnerhet som att det ligger precis på gränsen till den normala; att fåglar flyger in i fönster är ju inget ovanligt egentligen men när det börjar ske så pass regelbundet som det gör börjar man misstänka att allt inte står rätt till. Fast på samma gång vet man ju inte att det ligger något övernaturligt bakom och det är just den ovissheten som förstärker det obehagliga i situationen. När sedan fåglar börjar svärma runt huset i ett stort moln av fjäderfän framåt filmens klimax blir det liksom lite för mycket, inte minst då jag inte kan låta bli att tänka att regissören uppenbarligen har sett Hitchcocks The Birds.

Men som sagt, när filmen är subtil är den riktigt effektfull. Och den kan verkligen vara subtil när den vill. En riktigt snygg scen, som jag dessutom tyckte var den absolut mest otäcka scenen i hela filmen, var när en av döttrarna i hushållet vaknar mitt i natten och ser ett spöke stå bakom en dörr. Det som gör scenen så suggestiv är ingen annan ser spöket, vare sig vi tittare som bara ser ett mörkt hörn eller systern som går fram för att titta bakom dörren. Men tack vare bra kameraarbete och inte minst skådespelaren som spelar dottern (som gör ett utmärkt jobb med att spela vettskrämd) så blir vi övertygade om att det faktiskt står någon eller något där som vi inte kan se. Och om det finns någon truism inom skräckfilm så är det nog denna: Det absolut mest skrämmande är det vi inte får se.

Filmens klimax är dock knappast något under av subtilitet. Det är, ganska bokstavligen, hit och dit och överallt. Det är även väldigt uppenbart influerat av The Exorcist, precis som den tidigare scenen med fåglarna var uppenbart influerad av Hitchcock. Det är för övrigt något som går igen (no pun intended) genom hela filmen. Det finns en scen som verkar vara nästan klipp för klipp en kopia av när barnet i den filmen tittar under sängen i Poltergeist och en gunga på verandan som skulle ha kunnat vara direkt hämtad från stugan i Evil Dead. Man skulle säkert kunna hitta fler om man ville. Förutom direkta referenser till andra filmer är The Conjuring dessutom fylld av mer allmänna skräckfilmsklichéer. Förutom att det hemsökta huset på landsbygden är något av en kliché i sig har vi till exempel den onda dockan, spöket som framträder bakom ens rygg i en spegel, det yngsta barnet som skaffar en ”låtsaskompis”, den mörka källaren fylld med gammal bråte, det knotiga och döda trädet (som någon hängt sig i under husets blodiga historia, naturligtvis) och så vidare och så vidare.

Skräckfilmskliché nr 53, den ensamma tändstickan
Klichéer må så vara, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig så mycket. Klichéer har ju för det mesta blivit klichéer eftersom de kan vara väldigt effektiva då de används bra och det tycker jag faktiskt att de gör i den här filmen. Regissören har ett skarpt öga för stämningar och estetik, så även då klichéerna staplas på varandra gör de sitt jobb tycker jag. Och även om klichéerna är många är det inte någon enskild av dem som överanvänds. Dessutom så är det trevligt att det börjar komma fler filmer som bygger på teman som spöken, häxor och hemsökta hus istället för föga övertygande datoranimerade monster eller de många usla så kallade 'torture porn' som har förpestat bioduken de senaste åren (det är ett ämne som jag kommer att ha en hel del att säga om i något framtida inlägg, var så säkra).

Tack vare att filmen är så pass välgjord kan jag också ha överseende med de mer överdrivna aspekterna i filmens historia. (Husets ursprungliga ockupant var en häxa som offrade sitt eget barn framför eldstaden och sedan hängde sig medan hon högljutt prisade djävulen. Hm... Undrar just om det kan ha något att göra med fenomenen i huset...) Nog himlade jag med ögonen då och då men när allt kommer omkring är det ju häxor och spöken och svartkonst som jag var där för att se. Även filmens klimax tyckte jag faktiskt var njutbart på sitt sätt. All subtilitet hade måhända vinkat tack och adjö vid det laget men trots detta (eller kanske just tack vare) var det väldigt roligt att se saker och ting fara omkring och spöka loss riktigt ordentligt. Kanske hade filmen tjänat på att göra antingen eller, att vara antingen en subtil stämningsupplevelse eller en måttlös skräckkavalkad, men som det är så tycker jag att båda elementen trots allt funkar på sitt sätt utan att förta alltför mycket av varandra. The Conjuring är knappast något mästerverk men den är helt klart sevärd.

måndag 26 augusti 2013

I Have No Mouth, and I Must Scream


HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.

-AM, I Have No Mouth, and I Must Scream

Hittills har jag nästan bara skrivit om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream

I Have No Mouth är skriven av den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat. (Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig åt historien helt enkelt.

Premissen i I Have No Mouth kan sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.

Var ska man börja med den här novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också bidrar till. Ett exempel:

He would never let us go. We were his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had eaten us he would never digest us.”

Snacka om svärta. Passagen ovan är ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt' är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm; världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.

Åter till titeln, som jag verkligen tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig själv.

Vet ni vad den påminner mig om? Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att den var så otäck.

Men handlar titeln verkligen bara om de fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer fram att:

We had given AM sentience. Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been trapped. We had created him to think, but there was nothing it could do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely be.”

Det verkar som att titeln lika gärna kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem poetisk rättvisa?

Nja, så långt som att kalla det rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så kallad 'unreliable narrator').

I vilket fall som helst så rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).

lördag 10 augusti 2013

Paranormal Activity, The Blair Witch Project och found footage


Jag såg nyligen filmen Paranormal Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om The Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om man gillar skräckfilm kan tyckas.

Ja, jo... Det är det nog. Faktum är att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg, upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det mycket.

Samtidigt så gillar jag verkligen filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah, de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs, vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.

Innan jag fortsätter bör jag nog klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken: Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som man förväntar sig av en bra skräckfilm.

Men med det klargjort så måste jag säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om varför.

För den som inte vet det så är Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage', vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något. Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt vad filmen gör gällande tittar på.

Ett av problemen med Paranormal Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett försprång på det området men i min uppfattning är det snarare tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två huvudpersonerna och deras relation, både de själva och deras interaktioner känns väldigt trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå fram.

Här skulle jag vilja jämföra filmen med en annan något äldre film som också bygger på found footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch Project hjälper till att komma runt problemet då det i det fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta, förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.

Ett annat problem med Paranormal Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa. Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...

”Hey, tell me what the point of this was,” säger Micah till den oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.

Å andra sidan så tar det sig ju senare i filmen...

Ett mycket större problem är att de tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50% mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att (med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget utan låta folk dra sina egna slutsatser.

Jämför med Blair Witch Project, där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för. Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att man inte vet gör det mycket mer skrämmande.

Ett annat stort misstag som Paranormal Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa det och bara låta saker hända utan förvarning.

Och så var det slutet... Jag tänker inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore både snyggare och mer effektfullt.

Men som sagt, trots dess brister är det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra, vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till? Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud samma natt som jag hade sett filmen.

Men den största behållningen med filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity. Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den, se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att aldrig mer våga åka ut och tälta igen...

onsdag 7 augusti 2013

Vad menas med skräck egentligen?


Tro mig, jag är väl medveten om hur meningslösa diskussioner om hur man definierar och avgränsar en genre oftast blir. Icke desto mindre kändes det oundvikligt att skriva åtminstone något om vad skräck egentligen är för något, eller kanske snarast hur jag själv väljer att definiera skräck, om inte annat så bara för att ha något att utgå ifrån.

Som vanligt när genrer diskuteras finns det förstås en oändlig mängd sätt att se på det hela. Men eftersom jag tänker mig att en enkel definition sannolikt är den bästa har jag valt att definiera skräck på följande sätt: En historia som i första hand avser att på något sätt skrämma.

Notera att jag särskilt betonar 'i första hand'. Dels för att jag inte vill ge intrycket att detta är det enda syftet med skräck, man vill naturligtvis få en bra historia berättad också. Annars kunde man lika gärna läsa nyheterna eller kommentarsfälten på youtube, där finns det nog så mycket som kan göra en mörkrädd.

Dessutom så är skräck en genre som ofta tangerar andra genrer. Ett bra exempel på detta är filmen Alien (vilken för övrigt råkar vara en av mina favoritfilmer och en film som jag säkert kommer att återkomma till ofta). Alien utspelar sig, som ni säkert känner till, på ett ensamt rymdskepp som långsamt kuskar fram genom den tomma rymden. Besättningen plockar mer eller mindre frivilligt med sig en mordisk rymdvarelse från en till synes öde planet och denne sätter sedan igång med tugga sig igenom besättningen en efter en. Alltså: Rymdskepp, rymdvarelser och diverse ej än befintlig teknologi, tveklöst en film som faller inom genren science fiction, det vore svårt att påstå något annat. Trots det skulle jag vilja hävda att Alien är en skräckfilm i första hand och en science fiction-film i andra hand, enligt definitionen ovan. Hela filmen kretsar kring rymdvarelsen, det är hotet från den som definierar situationen. Filmen handlar, som mycket annan skräck, om ett monster snarare än att handla om... ja, vad science fiction nu brukar handla om. (Att definiera den genren är ett getingbo som jag personligen inte tänker stoppa in vare sig hand, fot eller något annat i.)

Jämför med filmens uppföljaren, Aliens. Den filmen handlar om samma typ av rymdvarelser som den första men istället för en ensam rymdvarelse tampas huvudpersonerna här med ett hel näste. Istället för att vara instängda på ett rymdskepp (den mest klaustrofobiska plats som existerar nästintill ubåtar) utspelar sig handlingen den här gången på en koloni på en främmande planet. Och framförallt, istället för att handla om vad som snarast kan beskrivas som ett gäng rymd-truckers vars enda vapen är egenhändigt hopsnickrade av gaffatejp och gamla strumpor, så är huvudpersonerna i uppföljaren ett gäng erfarna, vältränade och till tänderna bestyckade marinsoldater. Den hjälplöshet och paranoia som den första filmen bjuder på är ganska frånvarande i uppföljaren. Vilken inte för den sakens skull innebär att Aliens inte är en spännande film eller att den inte bjuder på en del skrämmande ögonblick, men det är i första hand en actionfilm och inte en skräckfilm (en actionfilm som också faller under paraplybegreppet science fiction, naturligtvis).

De två filmernas olika trailers gör det ännu tydligare:



Ni ser jag menar. Trailern för Alien är nästan som en skräckfilm i miniformat; karga och främmande miljöer, trånga och mörka korridorer, skarpa ljud som skär i öronen... Sedan slutar den i ett vilt kaos som bara vagt låter en ana vad det är som står på egentligen och vad det som alla skriker om. Trailern för Aliens å andra sidan har en helt annan ton. Här är det vapen, macho rymdsoldater och ”Talk to me Hudson!” som gäller. Explosioner och pang-pang. (De avslutar till och med trailern med orden ”this time it's war”, det är som att trailernmakarna bestämt sig för att göra mitt arbete åt mig.)

Så vad vill jag säga med det här? Att Alien är en skräckfilm och Aliens är en actionfilm är knappast en särskilt revolutionerande slutsats. Däremot så är det ganska talande när man jämför filmerna sida vid sida och tittar lite närmare på vad för olika intryck de båda filmerna skapar, vilka trådar de drar i och vilka reaktioner som de avser provocera fram.

Skräck är nämligen en genre som bygger på att skapa en känslomässig reaktion. Man skulle förstås kunna påstå det om de flesta kulturyttringar, men medan det inom andra genrer kan vara tillräckligt att lyckas beröra på något sätt bara så länge man berör så är man inom skräck ute efter en ganska specifik typ av känslomässig reaktion. Syftet med skräck är att skrämmas, helt enkelt. Ytterligare en kandidat till kategorin 'mindre revolutionerande slutsatser' kanske, men väl värt att komma ihåg när man försöker granska lite närmare vilken skräck som funkar och vilken som inte gör det.

Det finns många som säger att skräck och komedi ligger nära varandra. Det kan säkert stämma. Jag har inte direkt någon lust att analysera det påståendet närmare just nu, för närvarande kan det räcka med att konstatera att något som de två genrerna har gemensamt är att de båda är ute efter en specifik känslomässig reaktion hos den som tar del av dem; skräck är till för att skrämma, komedi är till för att få en att skratta. Lyckas man inte med det så blir det i båda fallen riktigt, riktigt dåligt riktigt, riktigt snabbt. Inom andra genrer kan till exempel ett halvbra filmmanus kompenseras av riktigt trovärdiga skådespelarinsatser eller en träig huvudperson i en bok kompenseras av välskriven prosa. Detta gäller naturligtvis skräck (och komedi) också, men värdet av allt detta är i slutändan beroende av huruvida det är skrämmande (eller roligt) eller inte. Jag vet inte om det finns mer dålig skräck och komedi än dåliga verk inom andra genrer men jag vet att misslyckad skräck och komedi oftast blir väldigt svårt att rädda. De genrerna misslyckas kanske inte nödvändigtvis oftare men tenderar helt klart att misslyckas mer spektakulärt. Ett misslyckat försök att skrämmas blir, precis som ett misslyckat skämt, väldigt märkbart, väldigt irriterande och väldigt pinsamt. Tänk själva tillbaka på de gånger ni har dragit ett skämt i ett sällskap som bara inte har gått hem. Alls. (Det har säkert hänt fler gånger än ni är bekväma med att erkänna.) Tänk på hur obekvämt det kan bli. Samma situation uppstår om man drar en otäck historia som inte lyckas skrämma. Folk tittar bort, skrapar med fötterna, gör kanske något obestämt ljud bara för att markera att de har märkt att historien tog slut vid den punkten, någon mindre finkänslig individ kanske tar sig för att säga: 'Jaha? Vad det allt?' och det enda som återstår för en själv är att vända blicken försynt mot marken och mumla, halvt för sig själv: 'Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall...'

Inte för att det någonsin har hänt mig eller så.

måndag 5 augusti 2013

Vad och varför


Vad är det här?
Det här är tänkt att vara (eller åtminstone bli) en blogg där jag kan skriva om skräckgenren, både mina egna tankar och reflektioner över genren i sig och om särskilda böcker, filmer etc. Min tanke är att diskutera skräck i allmänhet men för det mesta så kommer litteratur och film säkert att dominera diskussionen, helt enkelt därför att det är det som jag själv konsumerar mest av. Min ambition är i slutändan inte bara att ge recensioner över saker utan också försöka utröna lite närmare vad som är (eller inte är) skrämmande och varför. Jag hoppas också att ha en del att säga om själva genren, eller i alla fall genren som jag ser den, om vad skräck innebär, varför folk intresserar sig för skräck, vad skräck kan säga oss och så vidare och så vidare. I bästa fall klarar jag detta utan att bli vare sig banal eller pretentiös (även om jag medger att risken säkert är överhängande för åtminstone det senare).

Varför?
Ja, varför brukar man göra saker? Jag gillar skräck och jag tycker att det är roligt att skriva, svårare än så är det nog inte. Men det är klart, utöver att bara tycka om skräck så är jag dessutom väldigt intresserad av genren och alla dess egenheter (av vilka det finns en hel del). Jag har ingen relevant akademisk skolning inom kultur-, litteratur- eller filmvetenskap men jag har läst och sett ganska mycket inom genren och framförallt så är jag, som sagt, väldigt intresserad.

Varför just skräck?
På den frågan måste jag nog hänvisa till en planerad kommande bloggpost. Varför jag (och folk överlag) tycker om och intresserar sig för skräck det är en alldeles för komplicerad (och intressant) fråga för att ge ett kort svar på.

Varför 'Skräckens labyrinter'?
Skräckens labyrinter är titeln på en mindre samling skräcknoveller av H.P. Lovecraft i svensk översättning. Jag hittade den på biblioteket tillsammans med två andra böcker av samma författare när jag var yngre, under högstadietiden har jag för mig. Man kan nog bokstavligt talat säga att det var de böckerna som inledde den fascination för genren som jag har burit på sedan dess. Dessutom är det en bra titel och en ganska bra liknelse av den ganska stora och spretiga genre som det handlar om. Ni kan gärna tänka på min blogg som den karta som hjälper er att manövrera säkert genom den mörka och icke-euklidiska labyrint som skräckgenren är. Låt vara att den säkert är en tvetydig och vilseledande karta som sannolikt kommer att leda er till er undergång till slut, men det är i så fall helt i enlighet med genrens konventioner...