Jag såg nyligen filmen
Paranormal
Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan
sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre
uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en
av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så
rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om
The
Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om
man gillar skräckfilm kan tyckas.
Ja, jo... Det är det nog. Faktum är
att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för
att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för
att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för
att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom
handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som
har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba
min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg,
upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser
men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni
vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag
inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det så mycket.
Samtidigt så gillar jag verkligen
filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah,
de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför
att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom
att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att
förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs,
vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om
spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med
mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.
Innan jag fortsätter bör jag nog
klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken:
Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en
intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för
att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det
var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som
man förväntar sig av en bra skräckfilm.
Men med det klargjort så måste jag
säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så
läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om
varför.
För den som inte vet det så är
Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage',
vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt
ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del
av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som
nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid
och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något.
Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det
kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes
fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för
att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt
vad filmen gör gällande tittar på.
Ett av problemen med Paranormal
Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera
krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av
inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som
händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla
fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man
skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett
försprång på det området men i min uppfattning är det snarare
tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är
taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som
stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal
Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två
huvudpersonerna och deras relation, både de
själva och deras interaktioner känns väldigt
trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt
att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så
många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras
gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i
kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt
av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå
fram.
Här skulle jag vilja jämföra
filmen med en annan något äldre film som också bygger på found
footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är
upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut
i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad
vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva
har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch
Project hjälper till att komma runt problemet då det i det
fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som
man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair
Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt
historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta,
förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till
filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett
lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis
och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.
Ett annat problem med Paranormal
Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa.
Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak
händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par
decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå
mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände
mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I
synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum
och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på
inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat
måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra
den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt
den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och
tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår
kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan
innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så
fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och
obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...
”Hey, tell me what the point of this
was,” säger Micah till den
oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett
inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan
just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan
ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.
Å andra sidan så tar det sig ju
senare i filmen...
Ett mycket större problem är att de
tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep
berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så
fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50%
mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det
handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag
vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen
försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer
effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att
(med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja
att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon
de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget
utan låta folk dra sina egna slutsatser.
Jämför med Blair Witch Project,
där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för.
Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena
otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket
av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska
som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att
man inte vet gör det mycket mer skrämmande.
Ett annat stort misstag som Paranormal
Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen
var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett
ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag
förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck
stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du
hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt
att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt
trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen
kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av
filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra
sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa
det och bara låta saker hända utan förvarning.
Och så var det slutet... Jag tänker
inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag
var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att
filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga
verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser
ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det
alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore
både snyggare och mer effektfullt.
Men som sagt, trots dess brister är
det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den
lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra,
vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker
i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till?
Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då
när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud
samma natt som jag hade sett filmen.
Men den största behållningen med
filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair
Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer
originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity.
Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin
sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den,
se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att
aldrig mer våga åka ut och tälta igen...