HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO
LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER
THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON
EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT
EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS
MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.
-AM, I Have No Mouth, and I Must
Scream
Hittills har jag nästan bara skrivit
om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några
rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här
blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på
någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream
I Have No Mouth är skriven av
den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna
har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat.
(Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star
Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag
förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra
skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel
ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för
båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan
Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den
mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig
åt historien helt enkelt.
Premissen i I Have No Mouth kan
sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat
hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som
den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika
fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi
följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en
man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.
Var ska man börja med den här
novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och
psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de
upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast
rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också
bidrar till. Ett exempel:
”He would never let us go. We were
his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We
would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the
creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He
was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had
eaten us he would never digest us.”
Snacka om svärta. Passagen ovan är
ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara
skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har
hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt'
är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som
han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever
time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om
en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens
tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som
lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av
frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar
den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra
tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en
obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess
innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana
vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det
levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det
sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm;
världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls
gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.
Åter till titeln, som jag verkligen
tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna
eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock
så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den
symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig
själv.
Vet ni vad den påminner mig om?
Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre
brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att
den var så otäck.
Men handlar titeln verkligen bara om de
fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad
superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta
lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer
fram att:
”We had given AM sentience.
Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been
trapped. We had created him to think, but there was nothing it could
do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed
the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could
not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely
be.”
Det verkar som att titeln lika gärna
kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är
deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de
fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem
poetisk rättvisa?
Nja, så långt som att kalla det
rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot
finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i
synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så
kallad 'unreliable narrator').
I vilket fall som helst så
rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt
oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en
välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta
den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller
ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för
lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en
inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).