måndag 26 augusti 2013

I Have No Mouth, and I Must Scream


HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.

-AM, I Have No Mouth, and I Must Scream

Hittills har jag nästan bara skrivit om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream

I Have No Mouth är skriven av den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat. (Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig åt historien helt enkelt.

Premissen i I Have No Mouth kan sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.

Var ska man börja med den här novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också bidrar till. Ett exempel:

He would never let us go. We were his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had eaten us he would never digest us.”

Snacka om svärta. Passagen ovan är ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt' är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm; världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.

Åter till titeln, som jag verkligen tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig själv.

Vet ni vad den påminner mig om? Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att den var så otäck.

Men handlar titeln verkligen bara om de fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer fram att:

We had given AM sentience. Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been trapped. We had created him to think, but there was nothing it could do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely be.”

Det verkar som att titeln lika gärna kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem poetisk rättvisa?

Nja, så långt som att kalla det rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så kallad 'unreliable narrator').

I vilket fall som helst så rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).

lördag 10 augusti 2013

Paranormal Activity, The Blair Witch Project och found footage


Jag såg nyligen filmen Paranormal Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om The Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om man gillar skräckfilm kan tyckas.

Ja, jo... Det är det nog. Faktum är att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg, upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det mycket.

Samtidigt så gillar jag verkligen filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah, de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs, vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.

Innan jag fortsätter bör jag nog klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken: Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som man förväntar sig av en bra skräckfilm.

Men med det klargjort så måste jag säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om varför.

För den som inte vet det så är Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage', vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något. Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt vad filmen gör gällande tittar på.

Ett av problemen med Paranormal Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett försprång på det området men i min uppfattning är det snarare tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två huvudpersonerna och deras relation, både de själva och deras interaktioner känns väldigt trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå fram.

Här skulle jag vilja jämföra filmen med en annan något äldre film som också bygger på found footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch Project hjälper till att komma runt problemet då det i det fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta, förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.

Ett annat problem med Paranormal Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa. Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...

”Hey, tell me what the point of this was,” säger Micah till den oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.

Å andra sidan så tar det sig ju senare i filmen...

Ett mycket större problem är att de tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50% mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att (med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget utan låta folk dra sina egna slutsatser.

Jämför med Blair Witch Project, där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för. Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att man inte vet gör det mycket mer skrämmande.

Ett annat stort misstag som Paranormal Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa det och bara låta saker hända utan förvarning.

Och så var det slutet... Jag tänker inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore både snyggare och mer effektfullt.

Men som sagt, trots dess brister är det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra, vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till? Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud samma natt som jag hade sett filmen.

Men den största behållningen med filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity. Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den, se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att aldrig mer våga åka ut och tälta igen...

onsdag 7 augusti 2013

Vad menas med skräck egentligen?


Tro mig, jag är väl medveten om hur meningslösa diskussioner om hur man definierar och avgränsar en genre oftast blir. Icke desto mindre kändes det oundvikligt att skriva åtminstone något om vad skräck egentligen är för något, eller kanske snarast hur jag själv väljer att definiera skräck, om inte annat så bara för att ha något att utgå ifrån.

Som vanligt när genrer diskuteras finns det förstås en oändlig mängd sätt att se på det hela. Men eftersom jag tänker mig att en enkel definition sannolikt är den bästa har jag valt att definiera skräck på följande sätt: En historia som i första hand avser att på något sätt skrämma.

Notera att jag särskilt betonar 'i första hand'. Dels för att jag inte vill ge intrycket att detta är det enda syftet med skräck, man vill naturligtvis få en bra historia berättad också. Annars kunde man lika gärna läsa nyheterna eller kommentarsfälten på youtube, där finns det nog så mycket som kan göra en mörkrädd.

Dessutom så är skräck en genre som ofta tangerar andra genrer. Ett bra exempel på detta är filmen Alien (vilken för övrigt råkar vara en av mina favoritfilmer och en film som jag säkert kommer att återkomma till ofta). Alien utspelar sig, som ni säkert känner till, på ett ensamt rymdskepp som långsamt kuskar fram genom den tomma rymden. Besättningen plockar mer eller mindre frivilligt med sig en mordisk rymdvarelse från en till synes öde planet och denne sätter sedan igång med tugga sig igenom besättningen en efter en. Alltså: Rymdskepp, rymdvarelser och diverse ej än befintlig teknologi, tveklöst en film som faller inom genren science fiction, det vore svårt att påstå något annat. Trots det skulle jag vilja hävda att Alien är en skräckfilm i första hand och en science fiction-film i andra hand, enligt definitionen ovan. Hela filmen kretsar kring rymdvarelsen, det är hotet från den som definierar situationen. Filmen handlar, som mycket annan skräck, om ett monster snarare än att handla om... ja, vad science fiction nu brukar handla om. (Att definiera den genren är ett getingbo som jag personligen inte tänker stoppa in vare sig hand, fot eller något annat i.)

Jämför med filmens uppföljaren, Aliens. Den filmen handlar om samma typ av rymdvarelser som den första men istället för en ensam rymdvarelse tampas huvudpersonerna här med ett hel näste. Istället för att vara instängda på ett rymdskepp (den mest klaustrofobiska plats som existerar nästintill ubåtar) utspelar sig handlingen den här gången på en koloni på en främmande planet. Och framförallt, istället för att handla om vad som snarast kan beskrivas som ett gäng rymd-truckers vars enda vapen är egenhändigt hopsnickrade av gaffatejp och gamla strumpor, så är huvudpersonerna i uppföljaren ett gäng erfarna, vältränade och till tänderna bestyckade marinsoldater. Den hjälplöshet och paranoia som den första filmen bjuder på är ganska frånvarande i uppföljaren. Vilken inte för den sakens skull innebär att Aliens inte är en spännande film eller att den inte bjuder på en del skrämmande ögonblick, men det är i första hand en actionfilm och inte en skräckfilm (en actionfilm som också faller under paraplybegreppet science fiction, naturligtvis).

De två filmernas olika trailers gör det ännu tydligare:



Ni ser jag menar. Trailern för Alien är nästan som en skräckfilm i miniformat; karga och främmande miljöer, trånga och mörka korridorer, skarpa ljud som skär i öronen... Sedan slutar den i ett vilt kaos som bara vagt låter en ana vad det är som står på egentligen och vad det som alla skriker om. Trailern för Aliens å andra sidan har en helt annan ton. Här är det vapen, macho rymdsoldater och ”Talk to me Hudson!” som gäller. Explosioner och pang-pang. (De avslutar till och med trailern med orden ”this time it's war”, det är som att trailernmakarna bestämt sig för att göra mitt arbete åt mig.)

Så vad vill jag säga med det här? Att Alien är en skräckfilm och Aliens är en actionfilm är knappast en särskilt revolutionerande slutsats. Däremot så är det ganska talande när man jämför filmerna sida vid sida och tittar lite närmare på vad för olika intryck de båda filmerna skapar, vilka trådar de drar i och vilka reaktioner som de avser provocera fram.

Skräck är nämligen en genre som bygger på att skapa en känslomässig reaktion. Man skulle förstås kunna påstå det om de flesta kulturyttringar, men medan det inom andra genrer kan vara tillräckligt att lyckas beröra på något sätt bara så länge man berör så är man inom skräck ute efter en ganska specifik typ av känslomässig reaktion. Syftet med skräck är att skrämmas, helt enkelt. Ytterligare en kandidat till kategorin 'mindre revolutionerande slutsatser' kanske, men väl värt att komma ihåg när man försöker granska lite närmare vilken skräck som funkar och vilken som inte gör det.

Det finns många som säger att skräck och komedi ligger nära varandra. Det kan säkert stämma. Jag har inte direkt någon lust att analysera det påståendet närmare just nu, för närvarande kan det räcka med att konstatera att något som de två genrerna har gemensamt är att de båda är ute efter en specifik känslomässig reaktion hos den som tar del av dem; skräck är till för att skrämma, komedi är till för att få en att skratta. Lyckas man inte med det så blir det i båda fallen riktigt, riktigt dåligt riktigt, riktigt snabbt. Inom andra genrer kan till exempel ett halvbra filmmanus kompenseras av riktigt trovärdiga skådespelarinsatser eller en träig huvudperson i en bok kompenseras av välskriven prosa. Detta gäller naturligtvis skräck (och komedi) också, men värdet av allt detta är i slutändan beroende av huruvida det är skrämmande (eller roligt) eller inte. Jag vet inte om det finns mer dålig skräck och komedi än dåliga verk inom andra genrer men jag vet att misslyckad skräck och komedi oftast blir väldigt svårt att rädda. De genrerna misslyckas kanske inte nödvändigtvis oftare men tenderar helt klart att misslyckas mer spektakulärt. Ett misslyckat försök att skrämmas blir, precis som ett misslyckat skämt, väldigt märkbart, väldigt irriterande och väldigt pinsamt. Tänk själva tillbaka på de gånger ni har dragit ett skämt i ett sällskap som bara inte har gått hem. Alls. (Det har säkert hänt fler gånger än ni är bekväma med att erkänna.) Tänk på hur obekvämt det kan bli. Samma situation uppstår om man drar en otäck historia som inte lyckas skrämma. Folk tittar bort, skrapar med fötterna, gör kanske något obestämt ljud bara för att markera att de har märkt att historien tog slut vid den punkten, någon mindre finkänslig individ kanske tar sig för att säga: 'Jaha? Vad det allt?' och det enda som återstår för en själv är att vända blicken försynt mot marken och mumla, halvt för sig själv: 'Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall...'

Inte för att det någonsin har hänt mig eller så.

måndag 5 augusti 2013

Vad och varför


Vad är det här?
Det här är tänkt att vara (eller åtminstone bli) en blogg där jag kan skriva om skräckgenren, både mina egna tankar och reflektioner över genren i sig och om särskilda böcker, filmer etc. Min tanke är att diskutera skräck i allmänhet men för det mesta så kommer litteratur och film säkert att dominera diskussionen, helt enkelt därför att det är det som jag själv konsumerar mest av. Min ambition är i slutändan inte bara att ge recensioner över saker utan också försöka utröna lite närmare vad som är (eller inte är) skrämmande och varför. Jag hoppas också att ha en del att säga om själva genren, eller i alla fall genren som jag ser den, om vad skräck innebär, varför folk intresserar sig för skräck, vad skräck kan säga oss och så vidare och så vidare. I bästa fall klarar jag detta utan att bli vare sig banal eller pretentiös (även om jag medger att risken säkert är överhängande för åtminstone det senare).

Varför?
Ja, varför brukar man göra saker? Jag gillar skräck och jag tycker att det är roligt att skriva, svårare än så är det nog inte. Men det är klart, utöver att bara tycka om skräck så är jag dessutom väldigt intresserad av genren och alla dess egenheter (av vilka det finns en hel del). Jag har ingen relevant akademisk skolning inom kultur-, litteratur- eller filmvetenskap men jag har läst och sett ganska mycket inom genren och framförallt så är jag, som sagt, väldigt intresserad.

Varför just skräck?
På den frågan måste jag nog hänvisa till en planerad kommande bloggpost. Varför jag (och folk överlag) tycker om och intresserar sig för skräck det är en alldeles för komplicerad (och intressant) fråga för att ge ett kort svar på.

Varför 'Skräckens labyrinter'?
Skräckens labyrinter är titeln på en mindre samling skräcknoveller av H.P. Lovecraft i svensk översättning. Jag hittade den på biblioteket tillsammans med två andra böcker av samma författare när jag var yngre, under högstadietiden har jag för mig. Man kan nog bokstavligt talat säga att det var de böckerna som inledde den fascination för genren som jag har burit på sedan dess. Dessutom är det en bra titel och en ganska bra liknelse av den ganska stora och spretiga genre som det handlar om. Ni kan gärna tänka på min blogg som den karta som hjälper er att manövrera säkert genom den mörka och icke-euklidiska labyrint som skräckgenren är. Låt vara att den säkert är en tvetydig och vilseledande karta som sannolikt kommer att leda er till er undergång till slut, men det är i så fall helt i enlighet med genrens konventioner...