I det här inlägget hade jag tänkt
fortsätta så smått på temat 'hemsökta hus' och skriva några ord
om en bok jag nyligen läste: The House Next Door, skriven av
Anne Rivers Siddons. Precis som i The Conjuring, som jag skrev
om i mitt förra inlägg, utspelar sig The House Next Door på
70-talet och handlar om ett hemsökt hus. Där tar dock likheterna
slut. Medan historien i The Conjuring är baserad omkring
populära skräckklichéer bygger historien i The House Next Door
snarast på att bryta klichéer, vilket också är en stor del av vad
som gör den så intressant.
Till skillnad från många andra
historier om hemsökta hus så handlar The House Next Door
inte om ett hus som har en lång, mörk och blodig historia. Tvärtom
så handlar den om ett hus som bokstavligt talat inte har någon
historia alls. Genom bokens första kapitel får vi följa hur
tomtmarken säljs, bygget planeras och huset sakta men säkert växer
fram. Huset uppförs heller inte på en gammal indiansk
begravningsplats eller något liknande utan mitt i en övre-medelklassförort till Atlanta,
något av den minst spöklika omgivning som man kan hitta (åtminstone
som den beskrivs i boken med idel mysiga verandor och cocktails i kvällssolen). Det är inte ens ett fult eller
ålderdomligt hus utan tvärtom både snyggt och modernt. Det
beskrivs ofta hur designen är så tilltalande att till och med
ritningarna fångar åskådarna och även de som annars hävdar att
de inte gillar 'contemporary homes' blir tvungna att erkänna att
huset är ett mästerverk.
Detta bidrar naturligtvis bara till att
göra det här husets hemsökelse än mer lömsk. Det finns ändå
något ärligt i ett hemsökt hus som är fallfärdigt och
frånstötande. Ungefär som hur giftiga insekter varnar med starka
färger: 'Kom inte hit! Fara!' De som sedan möter sitt öde i sådana
hus agerar (som huvudpersoner i skräckberättelser så ofta gör)
mot bättre vetande. Självklart skulle de inte ha tillbringat
natten i det legendomspunna rucklet bredvid den övergivna
klosterruinen, vad tänkte de på egentligen? Huset i The
House Next Door är i jämförelse mer som en Venus flugfälla,
som genom sitt oskyldiga utseende lockar till sig intet ont anande
insekter som den sedan sakta förtär.
Ett
annat sätt som The House Next Door skiljer sig från
många andra berättelser om hemsökta hus är att den egentligen
inte handlar om någon av de personer som bor i huset.
Huvudpersonerna är istället husets grannar (därav titeln), det
nästan otäckt godmodiga och aggressivt normala medelålders paret
Colquitt och Walter Kennedy; boken är skriven i
förstapersonsperspektiv ur Colquitts synvinkel. Det här måste jag
säga är en mycket bra idé. Dels är det ett originellt och
intressant grepp, dels ger det möjlighet att följa husets historia
genom inte mindre än tre olika familjer som flyttar in i huset (och
möter sina respektive öden) och dels ger det möjlighet att berätta
en historia ur ett längre perspektiv, vilket innebär att man kan
låta hemsökelsen manifesteras med mer subtilitet.
Där har vi det där ordet igen:
Subtilitet. Har ni lagt märke till att det är något som jag
uppskattar inom skräck?
Det är sannolikt det som är bokens
främsta styrka, dess känsla för subtilitet. Här förekommer inga
smällande dörrar, ekande fotsteg eller genomskinliga gestalter.
Spökerierna är begränsade till händelser som visserligen kan vara
nog så obehagliga och uppseendeväckande men som var och en för sig
inte antyder något övernaturligt. Strömavbrott vid särskilt
olyckliga tillfällen, folk som faller nedför trappor och sjukdomar
som oväntat blommar ut; det är sådant som händer. Tillfälligheter
och olyckor, inget annat. Att folk som vistas i huset verkar drivas
till att ge mer och mer utlopp för sina mörkare sidor, det är
säkert bara inbillning. Alla gör väl lite dumma saker emellanåt,
särskilt om man är lite extra stressad av alla mystiska
telefonsamtal och egendomliga tv-sändningar. Visst, det är lite
svårt att förklara alla döda djur som hittas i trädgården men
det finns säkert en naturlig förklaring för det också. Eller?
Just på grund av detta är det väldigt
effektivt att se historien genom Colquitts ögon. Det krävs nämligen
någon som har blivit ett ofrivilligt men nära vittne till allt som
har skett i huset för att se sammanhanget. Bara den som har hela perspektivet inser att den enda rimliga förklaringen inte
är den naturliga. Men vad är då förklaringen? Detta nya
och fräscha hus, i sin trygga och sömniga miljö och helt i
avsaknad av något förflutet, hur kan det bära på en sådan
ondska? Ja ni, det mysteriet får vi aldrig helt och hållet
förklarat. Dock så antyds det en förklaring framåt slutet
av boken och vad den förklaringen innebär och får för
konsekvenser är en av boken mest hårresande vändningar. Läs den
själva så kommer ni att förstå vad jag menar.
Som ni kanske förstår vid det här
laget så gillar jag boken. Jag är heller inte ensam om det. Stephen
King har skrivit om den i sin egen facklitterära bok om skräck,
Dance Macabre, och menar att det är en 1900-talets bästa
skräckromaner. Själv vet jag inte om jag skulle gå så
långt men den är helt klart mycket läsvärd.
Boken har dock sina brister. En av dem är
språket och dialogen. Det är inte dåligt, det är bara... inte
fantastiskt. Icke-virtuost, skulle man kunna kalla det. Lite platt,
liksom. Vilket förstås inte behöver vara någon stor brist, alla
kan ju inte vara Shirley Jackson, men när folk börjar prata om
1900-talets bästa skräckromaner så kan man ändå ställa lite högre
krav. En annan brist är att huvudpersonerna också tyvärr är en
aning platta och inte så intressanta som de skulle kunna vara. Jag
inser att det är lite av poängen, att det ska handla om ett
par väldigt vanliga och oförargliga människor. Vad författaren
hade kunnat göra är dock att låta huset ge dem lite mer egna problem
och låta dem genomgå lite mer
karaktärsutveckling genom det. Som det är hamnar de visserligen i
sina egna svårigheter men det känns nästan lite som att
författaren tycker om sina huvudpersoner lite väl mycket för att
utsätta dem för några större risker. Inte heller någon stor
brist dock, jag måste väl erkänna att jag själv också började
tycka ganska mycket om Colquitt och Walter under läsningens gång.
En något mer besvärande brist är för
mig det faktum att boken ger ganska tydligt uttryck för vissa amerikanska övre-medelklassvärderingar. Sex före äktenskapet är
inte särskilt bra, homosexualitet är lite otäckt och folk i lägre
samhällsklasser är ändå något mindre intelligenta och kan inte
riktigt uppföra sig. Eftersom boken är skriven i
förstapersonsperspektiv kan man till viss del ursäkta det med att
det är huvudpersonens och hennes omgivnings värderingar och inte
bokens, men det faller å andra lite på att Colquitt framställs på
ett sätt som gör det uppenbart att läsarna är menade att
identifiera sig med henne. Det är inte på en nivå att det förstör
upplevelsen för mig, långt ifrån, men det skaver ändå lite
ibland.
Överlag är boken ändå som sagt
väldigt läsvärd. Den har sina brister men de vägs i min mening
upp av originaliteten i upplägget och den subtilt gestaltade och
skickligt berättade historien. Boken har en osviklig förmåga att
bygga upp stämningar och drar full nytta av det. Den är heller inte
så väldigt lång, särskilt dyr eller svår att få tag på. Jag
kan rekommendera att ge den en chans.