Jag såg Return of the Living Dead
i helgen, en film som ofta återfinns på listor över klassiska
skräckkomedier. Det är en genre som jag gillar och den här filmen
gjorde mig inte heller besviken. De bästa skräckkomedi bör i min mening vara både underhållande och
skrämmande men de kan också gott och väl klara sig med att bara vara underhållande. En
skräckkomedi som inte är rolig är däremot sällan särskilt
lyckad. Misslyckas man med att skrämmas kan det ofta bara göra
humorn desto dråpligare men misslyckad humor är sällan något annat än pinsam. Return of the Living Dead lyckas
trevligt nog någorlunda väl med båda. Den är inte vare sig den
allra roligaste eller den allra mest skrämmande skräckkomedi som
jag har sett (de får jag ta och lista i något kommande inlägg)
men den står sig helt klart väl ändå.
Historien handlar om ett par klantiga
snubbar som jobbar på ett företag vars uppdrag är att förse andra
företag och institutioner med medicinskt materiel av olika slag;
kemikalier, dissektionsobjekt och så vidare. I källaren har de
dessutom sparat några tunnor som militären skickade till dem av
misstag (som man gör) vilka innehåller resterna från en verklig
incident som enligt en av huvudpersonerna inspirerade filmen Night
of the Living Dead. Det vill säga, i filmen Return of the
Living Dead bygger filmen Night of the Living Dead på en
verklig incident. (Är ni med?)
Jag misstänker att ni kan räkna ut
vart det här leder. En av tunnorna går sönder, kemikalien sprids i
omgivningen, företaget ligger oturligt nog granne med en kyrkogård
och snart så bryter helvetet löst i form av zombies som springer
omkring och ropar efter ”Braaaains!” (Den här filmen råkar
också vara den första film där zombies är ute efter just hjärnor
istället för vilka organ eller vävnader som helst, vilket är
fallet i Romeros filmer.)
De zombies som förekommer i den här
filmen skiljer sig från Romeros version på flera sätt. Dels så är
de inte särkilt långsamma utan kutar omkring så fort deras
förtvinande lemmar bär dem och ofta fortare än man skulle kunna
tro om en kadaver som bara har några slamsiga senor kvar på benen
(den som påstår att snabba zombies är ett modernt påfund har
alltså inte så mycket belägg för det). Dels så räcker det inte
att förstöra deras hjärnor för att oskadliggöra dem utan varje
kroppsdel fortsätter kräla omkring för egen maskin så länge man
inte bränner upp dem helt och hållet (”It worked in the movies!”
beklagar en av huvudpersonerna när en ishacka i huvudet inte räcker
för att ta kål på ett dissektionskadaver som springer omkring i
lokalen). Dels så verkar zombierna dessutom vara rätt så
intelligenta med undantag av en överväldigande besatthet av levande
hjärnor. Detta är också något som de utnyttjar till god effekt.
”Send more paramedics,” väser en av zombierna i ambulansradion
och snart nog så är två nya färska hjärnor serverade till de
väntande levande döda.
Det är just detta som ger upphov till
vad jag tycker är filmens otäckare ögonblick. Vid ett tillfälle
tar tillfångatar några av huvudpersonerna en ruttnande torso (ja,
det är precis vad det låter som) som de binder fast på ett bord
och sedan passar på att fråga ut. Det framkommer att det mest
skrämmande sannolikt är zombiernas eget öde, anledningen till att
de är så besatta av att äta hjärnor är nämligen att det är det
enda som lindrar smärtan av att vara död. ”I can feel myself
rot,” säger det stackars kadavret som de har bundit fast på
bordet. Brr...
Det är för den delen heller inget
roligt öde som väntar de som blir förgiftade av den här
kemikalien (vilket är källan till det hela) då de fortfarande är
vid liv. Ett snabbt insjuknande och sedan den charmiga upplevelsen av
hur organen upphör att fungera och likstelheten sprider sig genom
kroppen innan hungern till slut tar makten över dem också.
Zombies är en typ av monster som
aldrig verkar förlora sin popularitet i skräcksammanhang (eller
överlag, för den delen). Vid det här laget har vi sett alla
möjliga (och en hel del aningens mindre möjliga) varianter på
zombieapokalypser. Varför är det så? Med risk att låta en aning
högtravande så tror jag att det har att göra med vad zombies
representerar i det mänskliga psyket. Jag läste någonstans (tyvärr
minns jag inte var, men jag minns att det var en intressant text) att
zombies kan tänkas representera döden och dödens oundviklighet,
ungefär på samma sätt som vampyrer och varulvar kan tänkas
representera människans mörkare mer bestialiska drifter. Jag tycker
att det låter som en lockande tolkning och en som jag tror har en
hel del belägg. En vampyr eller varulv är på något plan ändå en
tänkande varelse som det kanske går att resonera med eller skrämma
bort men det går inte att resonera med eller skrämma en zombie, på
samma sätt som det inte går att resonera med eller skrämma döden.
Jag tror heller inte att det är någon
slump att zombies ofta beror på någon typ av smitta eller virus,
rädslan för sjukdomar och rädslan för döden ligger ändå ganska
nära varandra. Båda kan också tänkas innefatta någon typ av
nedbrytning eller sönderfall av den egna kroppen, vilket zombier
också representerar med sin blotta uppenbarelse. En zombie är i sig
en vandrande påminnelse om vad som väntar oss alla en vacker dag
(ja det vill säga så vida vi inte blir kremerade eller balsamerade
eller så, men ni vet vad jag menar).
Antagligen har det här att göra med
att man så ofta väljer att gestalta zombies som en epidemi eller
apokalyps. En eller ett par zombies är mer eller mindre bara ett
hinder att övervinna men om hela civilisationen är på väg att
kollapsa blir zombierna snarare ett ständigt överhängande hot. Man
kan kanske fly och köpa sig ytterligare lite tid, men till vilken
nytta? För eller senare kommer dem ikapp en, det är egentligen bara
en tidsfråga. Precis som det är med döden...
Är man intresserad av att läsa mer om
zombies rekommenderas de ypperliga bloggarna Swedish Zombie och Nej tack zombies som båda är trevlig och intressant läsning som
granskar fenomenet zombies bra mycket noggrannare än jag har gjort
här.