söndag 17 november 2013

Black Swan


Jag var nyligen på balett för första gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt, riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.

För att förstå handlingen i Black Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön (hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black Swan utgår de dock från den version som slutar med att svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.

En viktig detalj är att när den här baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning, vilket är ett centralt tema i Black Swan.

Åter till filmen då. Black Swan handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita. Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva sida (en sida som man anar att han har mer än ett professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är ute efter hennes roll (eller henne själv).

Hittills låter Black Swan kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt. Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter med... ja, ni får se filmen själva.

Mycket av skräcken i Black Swan är visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon just såg.


Förutom detta förekommer dessutom stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.

Det här är inte en film som är otäck på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand. Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att rygga tillbaka av ren sympatismärta.


Det är väl kanske inte en helt perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita sig fast på det sättet som den gör.