Varför har inte flera bibliotek särskilda hyllor för skräcklitteratur? Gottsundabiblioteket är det enda som jag känner till, även om jag misstänker att man skulle kunna hitta en sådan hylla på Kulturhuset vid plattan. Inte för att utbudet inte finns på de flesta bibliotek men då sorteras skräck för det mesta in bland antingen allmän skönlitteratur eller bland annan genrelitteratur som fantasy och science fiction. Jag undrar varför det är så? Visst, det kan vara svårt ibland att dra en tydlig gräns för vad som faller inom genren, men det är väl inte så mycket lättare med fantasy eller science fiction men det verkar inte hindra folk för det.
Jag var i alla fall på Gottsundabiblioteket för ett tag sedan och botaniserade i deras skräckhylla. Där fann många intressanta böcker, bland annat Främlingar av Taichi Yamada. Den handlar om Harada, en frånskild manusförfattare, som lever ett ganska torftigt liv i sin lilla lägenhet i Tokyo. Allt förändras då han får se en man som är egendomligt lik hans sedan länge döda far. Har hans föräldrar börjat gå igen? I så fall, vad betyder det och vad vill dem? Framförallt, är de så välvilliga och harmlösa som de verkar?
Det här är mer av en spökhistoria än renodlad skräck och handlar egentligen mer om ensamhet, förlust och åldrande än spökerier och annat övernaturligt. En bra bok är det i vilket fall, och det är ju det viktigaste. Och även om den mer är stämningsskapande än skrämmande så har den en del riktigt otäcka partier också, samt ett par riktigt oväntade vändningar som jag verkligen uppskattade. Så den kan helt klart rekommenderas.
söndag 26 oktober 2014
tisdag 23 september 2014
Kort bokrecension - The Hungry Moon
The Hungry Moon av Ramsey Campbell berättar historien om Moonwell, en liten by i Peak District i England. Uppe på myren ovanför byn finns en djup grotta som enligt sägnen döljer något ondskefullt. Det är dock inte något som byborna någonsin märker av, för dem är grottan inte mycket mer än en lokal sevärdhet som en gång om året dekoreras med blommor och målningar enligt en pittoresk gammal tradition. En dag anländer dock den amerikanska evangelisten Godwin Mann med följe, fast besluten att stoppa de "hedniska riterna" och bekämpa "ondskan" som lurar nere i grottan. Genom att spela på konservativa uppfattningar som redan finns i byn vinner han fler och fler anhängare som börjar gadda ihop sig mer och mer emot de som motsätter sig hans predikningar. Men det är bara början, för snart nog så blir det tydligt att det är något nere i grottan som också har tagit notis om förändringarna i byn...
Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.
Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...
Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.
Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.
Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...
Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.
onsdag 3 september 2014
Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm
Ibland kan det vara svårt att beskriva
exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta
fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa
brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men
ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart
Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som
helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och
hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning...
öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare
Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en
rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i
åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.
Historien är baserad på en novell
(eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West:
Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta
drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga
vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under
sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda
med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva
konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker
döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga
historien (imponerande trogen relativt de flesta
Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den
äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till
modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär,
vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.
Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut? |
Re-animator är en skräckkomedi i
ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna
som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt
(något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror
att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är
att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer
istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel
från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka
hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig
genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den
återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar
men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på
munnen.
En av de största behållningarna med
filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I
synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist,
som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt
för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje
vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som
den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är
möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det
mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att
Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp
knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och
Hills huvud.
Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska? |
Det är för övrigt ett av hålen som
jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som
återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande
gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud
kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också
svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha
några lungor eller något annat sätt att föra luft genom
stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det
är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud
för att jag ska köpa det ändå.
Visst, visst, det går att göra mycket
mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man
kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa
effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan
man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på
den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla
lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att
skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga
datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma
typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är
just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare
sig datoranimering eller trickfilmning.
söndag 17 augusti 2014
Seriemördare och genrens gränser
Jag diskuterade skräckfilm med ett par
vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste
innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så
inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid
innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat,
någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut.
Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat,
begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner
mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara
skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det
normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning
osäkra och diffusa.
Jämför med krigsfilm till exempel.
Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något
av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en
krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan
vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som
händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis
vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver
att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt
ifrågasätts.
Det här behöver som sagt inte
innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som
helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde
bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta
balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel
filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda
räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller
egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt
utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall
verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen
i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om
de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i
verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i
verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur
de brukar porträtteras i filmer.
The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein. |
Poängen är att den här typen av
filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi
inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar,
vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av
mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på
bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar
tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga
finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti
seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar”
för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till
vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer
närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på
ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att
förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en
del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.
Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein. |
(Det gäller inte alltid bara på film
för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the
Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går
för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till
fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga
otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor
som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi
och verklighet människor!)
Det finns som sagt filmer som ligger på
gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel.
Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte
kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att
Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som
Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är
seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam
om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en
skräckfilm?
Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom... |
Jag tror att det är så enkelt som att
The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar
seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli
jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The
Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo
Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att
han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar
visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i
alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen
framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de
stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i
Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.
måndag 7 juli 2014
Om Alien del 2 - Tre typer av skräck
Idag tänkte jag skriva om något som
jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de
tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera
detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett
perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och
kompletterar varandra.
Stephen King introducerade tre typer av
skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd,
för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:
"The 3 types of terror: The
Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of
stairs, it's when the lights go out and something green and slimy
splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the
size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the
lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the
last and worse one: Terror, when you come home and notice everything
you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's
when the lights go out and you feel something behind you, you hear
it, you feel its breath against your ear, but when you turn around,
there's nothing there..."
-Stephen King, Danse Macabre
Dessa tre sätt att skrämmas refererar
han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker
mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora
bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings
tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare
skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de
tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som
författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte
funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel.
Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.
(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar
också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i
sina dataspelsrecensioner...)
Själv håller jag helt och hållet med
King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när
det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer
spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra
otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att
ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens
fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är
allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är
otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person.
Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer
skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens
personliga rädslor.
Fasa gör dessutom mer än att bara
skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger
det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som
ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande
och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också
väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel
bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva
ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att
spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt
bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men
man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring
oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur
verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en
chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt
men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre.
Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu
innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på
världar bortom vår egen.
Samtidigt så håller jag också med i
att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även
om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan
Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor
kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart
antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig,
dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara
skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade
ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är
allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på
det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt
så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana
ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har
jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*)
och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad
filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som
”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.
Alien
är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här
tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien
huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av
utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag
hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska
försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att
dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte
med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom
består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som
kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns
någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den
befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings
exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess
närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.
För
att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck
också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess
hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är
dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget,
för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen
upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur
utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.
När
det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den
är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig
blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så
mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis
innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett
ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots
allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett
ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom
förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal,
känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och
skoningslöst visar hur höga insatserna är.
lördag 31 maj 2014
Om Alien del 1 - H. R. Giger
Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74
år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms
kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade
surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att
han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien.
Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller
skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att
jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt,
väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag
prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra
fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med
att skriva några ord om filmens design och kreatören som står
bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många
jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.
Jag kan börja med att säga att jag är
ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen
förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker
om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i
mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är
fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med
hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och
tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla
med om.
Det kan debatteras till döddagar vad
konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan
hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller
tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är
knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger
var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller
alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk
oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade
i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades
skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt
fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull
falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat,
så att säga.
Något som jag tror bidrar till att
hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på
att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt
skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en
stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten
överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och
hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något
sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och
namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok
Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt
tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter
samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell
prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika
sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.
Necronom I |
Den upplevelsen förstärks ännu mer i
filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig
miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner
sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som
finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är
science fiction som snarare känns som en förlängning av den
teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar
filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det
trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga
skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och
komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det
normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för
att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en
film som lyckas mästerligt med detta.
Alien är också en film där en
sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland
de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt
och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte
varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever
kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara
är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos.
Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på
den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom
IV.
Necronom IV |
Något
av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också
utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen
handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om
man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska
skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är
rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken
eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är
så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i
graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker
att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är
obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan
kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande
upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det
förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.
måndag 28 april 2014
The Descent
Jag jobbar på att ta mig igenom den
skräckfilmskanon som jag skrev om i mitt förra inlägg. Hittills
har jag sett... en till av filmerna. Men man kan ju inte utbilda sig
hela tiden. Jag har också sett ett par andra filmer, bland annat The
Descent, en brittisk skräckfilm från 2005 regisserad av Neil
Marshall (som även ligger bakom bland annat Dog Soldiers, en
varulvsfilm från 2002) .
The Descent handlar om sex
kvinnor som är ute på en grottur i Appalacherna. Utan resten av
gruppens vetskap har dock Juno, som planerat resan, istället för
den förberedda turen tagit dem till ett outforskat grottsystem som
hon hoppades på att de skulle kunna bli de första att utforska.
Efter ett ras blir de dock instängda i grottan, och som om det inte
var nog märker de dessutom snart att de inte är ensamma där nere.
Det är intressant, jag minns det som
att The Descent skapade en rätt rejäl skräll när den kom
och under ett par månader hörde man inte om annat än hur otäck
den var. Men sedan verkar den i ganska hög grad ha glömts bort.
Visst, folk kommer säker ihåg den om man frågar dem, men den
verkar inte direkt ha gått till historien eller skaffat sig en plats
i någon skräckfilmskanon. Jag antar att det kan bero på att de
filmer som blir ihågkomna antingen är de som är väldigt
nyskapande eller de som skaffar sig en stor franchise med en till
synes oändlig ström av sämre och sämre uppföljare. The
Descent fick bara en uppföljare (som verkar ha varit av
medelmåttig kvalitet) och man kan knappast heller påstå att
konceptet är så nyskapande. Det finns säkert bokstavligen
tusentals skräckfilmer, om inte fler, som handlar om en grupp
människor som tar sig ut till en obekant plats, på ett eller annat
sätt isoleras från omvärlden och sedan en efter en tas av daga.
Det är naturligtvis inte nödvändigtvis
en dålig sak. Anledningen att just det konceptet förekommer så
ofta är ju att det är ett väldigt användbart och effektivt
koncept att bygga en skräckfilm på. The Descent förvaltar
det klassiska konceptet väldigt väl. Det är en synnerligen
kompetent sammansatt film med snygg produktion, bra skådespeleri och
en välskrivet manus. Dessutom har den något bland skräckfilm
(tyvärr) så ovanligt som en helt kvinnlig rollista. (Ja, om man
bortser från monstren förstås. Men de räknas antagligen inte).
Det är en väldigt bra film som i min mening definitivt förtjänar
de goda omdömen som den fått.
Något som särskilt bidrar till
filmens styrka tror jag är de välskrivna och välspelade
karaktärerna. Trots att de alla har sina egna framträdande drag
blir de aldrig karikatyrer, vilket tror jag bidrar till att göra det
lättare att identifiera sig med dem och i sin tur bidrar till att
det blir desto otäckare när otäcka saker väl börjar hända. (Det
gör det också ännu mer effektfullt när man når det fruktansvärda ”MEN
VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!?”-ögonblicket framåt slutet av
filmen...) Filmen har också en utmärkt tempo. Det dröjer bra länge
innan något av monstren dyker upp, så när de väl gör det sitter
man redan på stolskanten bara på grund av den täta klaustrofobiska
stämningen.
Den enda bristen med filmen är nog
egentligen just att första halvan, då deras enda fiende är själva
grottan och i viss mån varandra, är något otäckare än andra halvan då monstren dyker
upp. Det är lite synd att filmskaparna inte utnyttjade miljön lika
bra under senare delen av filmen som i början. Lite mer trånga
utrymmen, prekära klättringar och folk som fastnar i alldeles
för smala gångar skulle säkert ha gjort den
ännu otäckare än den var. Men det är ingen jättestor brist,
filmen är både högkvalitativ och skrämmande nog ändå.
Jag kan definitivt rekommendera filmen,
dock så har jag två tips för att få ut så mycket som möjligt av
den. För det första, se till att ha det mörkt omkring när ni
ser den. Dels så är det ännu viktigare än vanligt för
stämningen och dels är det en så mörk film att det nog vore
svårt att se vad som händer med för mycket ljus
runtomkring. För det andra, se till att se den brittiska klippningen
och inte den amerikanska. Den senare har jag nämligen fått höra har
ett alternativt slut som inte alls verkar funka lika bra som det
brittiska.
Etiketter:
film,
grottor,
klaustrofobi,
monster,
skräck
fredag 4 april 2014
En skräckfilmskanon
Jag var nere på biblioteket häromdagen
och tänkte att jag kunde passa på att se efter om de hade några
böcker av Clive Barker inne. Honom har jag länge tänkt att jag
borde läsa mer av. Det hade de inte. Däremot hade de en bok som
handlade om filmen Hellraiser, som både är regisserad och
har manus skrivet av Clive Barker. Hellraiser råkar vara en
av mina personliga favoriter, så den boken var jag naturligtvis
tvungen att låna. Jag ska skriva några ord om boken när jag väl
har läst den.
Dessutom fanns där ett par andra
böcker om skräckfilm som såg intressanta ut. En av dem var The
Rough Guide to Horror Movies av Alan Jones, som jag började läsa
i så fort jag kommit hem. Det är en väldigt innehållsrik liten
bok som bland annat på sisådär 50 sidor lyckas få plats med en
imponerande heltäckande historik över skräckfilm från
filmhistoriens början och ändå fram till inledningen av
2000-talet. Den innehåller dessutom vad som verkar vara en väldigt
omfattande bibliografi på ytterligare böcker, tidskrifter och så
vidare.
Det allra mest intressanta med boken är
nog ändå den ”skräckfilmskanon” där Jones går igenom de 50
filmerna som enligt honom är essentiella för att få grepp om
skräckfilmens historia. Jag gick (naturligtvis) genast igenom listan
för att se efter hur många av filmerna som jag själv hade sett.
Resultatet blev som följer:
An American Werewolf in London ( )
Black Sunday ( )
Braindead (x)
The Bride of Frankenstein ( )
The Cabinet of Dr Caligari ( )
Cannibal Holocaust ( )
Carrie ( )
The Cat and the Canary ( )
Cat People ( )
The Curse of Frankenstein ( )
Dawn of the Dead (x)
Diabolique ( )
Dracula (1931) (x)
Dracula (1958) ( )
The Evil Dead (x)
The Exorcist (x)
Eyes Without a Face ( )
Frankenstein ( )
Freaks ( )
Halloween (x)
The Haunting ( )
The Innocents ( )
I Walked With a Zombie ( )
Jaws ( )
Near Dark (x)
A Nightmare on Elm Street (x)
Night of the Demon ( )
Night of the Living Dead (x)
Nosferatu (x)
The Old Dark House ( )
Onibaba ( )
Peeping Tom ( )
The Phantom of the Opera ( )
The Pit and the Pendelum ( )
The Plague of Zombies ( )
Psycho (x)
Re-Animator (x)
Repulsion ( )
Ringu (x)
Rosemary's Baby (x)
Scream (x)
The Shining (x)
Shivers ( )
The Silence of the Lambs (x)
The Sixth Sense (x)
Suspiria (x)
Switchblade Romance ( )
The Texas Chainsaw Massacre (x)
The Uninvited ( )
Withfinder General ( )
Det är överlag en bra lista, tycker
jag. Han hade gott kunnat ta med Alien, men annars finns det ingen
klassiker som jag tycker att jag saknar och inte heller någon som
jag tycker inte har förtjänat sin plats (även om det fanns ett par
som jag inte kände till tidigare).
Men andelen filmer i listan som jag
hade sett var ju pinsamt ynklig. Bara 20 av 50 filmer? Det går ju
bara inte för sig. Jag har uppenbarligen ett nytt
projekt framför mig...
lördag 15 mars 2014
Samlade svenska kulter
Då var det äntligen dags att sätta
tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager.
Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser,
samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”,
Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett
av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du
kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats
tidigare.
Antologin innehåller sammanlagt femton
noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan
novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna
historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av
historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en
sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept
från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så
innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och
ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga
mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse
av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.
Själva novellerna rör sig inom ett
brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet
till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en
action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i
skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som
uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden
upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och
referenserna gemensamt.
Jag är lite kluven till den här
boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det
universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.
För det första:
Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan
tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i
svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många
och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles
för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget
författarskap eller efterföljande kreationer. Det är
problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av
bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas,
Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger
återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte
är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en
fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en
elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som
helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.
Man kan jämföra med Ramsey Campbell,
en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att
skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och
dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra
tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers,
både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna
namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara
något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som
Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag
inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är
väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å
andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?
Jag tycker dessutom att vissa av namnen
känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är
mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth,
Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om
direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss
(för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med
tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den
svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt
än skrämmande.
För det andra: Fagers sätt att skriva
i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak,
antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag
verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag
orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som
stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna
från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva
stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa,
som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder
vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”.
Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.
För det tredje: Sex och sexuellt våld.
Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att
använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess.
I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna
från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman
en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant
och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken
Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult)
tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera,
vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller
(Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa)
som drar det hela lite väl långt för min smak.
Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella
övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som
de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser
något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest
bara jobbigt att läsa.
Det är också problematiskt att det
blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av
novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags
puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något
emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur
överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla
gånger.
Trots detta är det verkligen inte så
att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är
den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag
inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta.
Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna
från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och
det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom
ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i
skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens
mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om
När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt
på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen
historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt
och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett
helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller
direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka
med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring
som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något
som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa
ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att
om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och
besvärjare så är det barn...
Etiketter:
antologier,
böcker,
Lovecraft,
noveller,
skräck
tisdag 18 februari 2014
Sinister och att visa monstret
Som jag skrev i mitt förra inlägg så
har jag en mycket, mycket lång lista över planerade inlägg.
Eftersom jag har hela den listan i mitt huvud snarare än nedskriven
så är den ungefär så välsorterad och organiserad som man kan
vänta sig av saker som får tillbringa någon längre tid i mitt
huvud. Just idag kom jag att tänka på en film som jag hade tänkt
skriva om precis när jag satte igång med den här bloggen, något
som aldrig blev av. Så, i väntan på mitt kommande inlägg om
Samlade svenska kulter (som kräver lite mer jobb) kommer här ett
inlägg om filmen Sinister, som kom ut 2012.
Sinister handlar om Ellison, en
journalist och författare som specialiserar sig på att skriva
böcker om brutala mord. Hans böcker är någorlunda framgångsrika,
men de gör honom inte direkt särskilt gillad som person. De orsakar
dessutom en del problem i familjelivet, eftersom hans fru inte alls
uppskattar hans karriär och är (antagligen med rätta) oroad över
hur det ska påverka deras barn, sju och tolv år gamla. När familjen
flyttar till ett nytt grannskap för att Ellison ska kunna forska om
ett nytt olöst mord som utfördes i trakten är stämningen i
familjen minst sagt spänd. Då vet inte ens resten av familjen att
anledningen till att de fick sitt nya hus så billigt är att det är
samma hus där mordet begicks...
Att flytta in i ett hus där det har
utförts ett brutalt mord är sällan en bra idé, i alla fall inte om man
råkar vara med i en skräckfilm. Mycket riktigt så står det inte
på förrän underliga saker börjar hända. Det hela tar sin början
med att Ellison hittar en mystisk låda på vinden, en låda som
innehåller gamla filmrullar vilka alla är inspelningar av familjer
som mördas på olika sätt. Samtidigt så börjar parets son uppleva
hemska mardrömmar och mystiska ljud börjar höras här och där i
huset.
Anledningen att jag gärna ville skriva
om Sinister är att den någonstans i mitten av filmen går från
väldigt läskig till inte alls läskig på ett väldigt intressant
sätt. För det måste jag säga, första halvan av filmen tyckte var
riktigt, riktigt otäck. Den var faktiskt så pass otäck att jag
stängde av filmen någon tredjedel in och beslöt mig för att se
klart den när det inte var lika sent på natten. Jag vill inte verka
som att jag försöker spänna mina skräckfantast-muskler här, men
det är faktiskt ganska sällan jag stänger av en skräckfilm för
att jag tycker att den är för läskig.
Det mest otäcka med filmen är just de
filmrullar som Ellison hittar. Deras utformning är verkligen något
av ett mästerverk vad gäller krypande skrämsel. De är långa och
utdragna och ger verkligen tid för obehaget att byggas upp medan den
gryniga bilden, smattret från filmrullen och de dova, mörka tonerna
i bakgrunden förhöjer den verklighetstrogna och samtidigt
surrealistiska stämningen. Resten av filmen (det vill säga, första
halvan av filmen i alla fall) är i sig en stämningsfull och subtil skapelse,
men det är filmrullarna som bidrar med åtminstone hälften av den
otäcka stämningen.
För den som vågar länkar jag
till ett klipp nedan, från en av filmrullarna. Det råkar dessutom
vara det första klippet man ser i hela filmen. Ett varningens ord:
Det är ett djupt obehagligt klipp, inte bara för att det är taget
ur en skräckfilm utan för att det är en rätt realistiskt
porträtterad hängningssekvens som inkluderar en hel familj.
Med det sagt, här är klippet.
Problemet med filmen uppenbarar sig som
sagt halvvägs in, då filmskaparna gör ett stort misstag: De visar
monstret. Och som i ett trollslag är magin bruten. Varför? För att
mycket av det otäcka i filmen kom sig av att inte veta vad som
lurade bakom nästa mörka hörn. Det är inte så att alla filmer
nödvändigtvis blir sämre av att man visar monstret. Clive Barker
till exempel menar att han vill visa sina monster eftersom monstret i
sig är något som han vill säga något med. Men för att det ska
fungera måste man dels göra det med viss finess och dels ha
tillräckligt intressanta monster för att det ska finnas något värt
att visa. Clive Barker lyckas utmärkt bra med det i till exempel
Hellraiser, i Sinister däremot faller det hela rätt platt.
Det hjälper inte att monstren (eller
spökena, eller vad de nu är) är rätt osnyggt gjorda. Det hjälper
heller inte att sekvensen när man ser dem är uppbyggd så att den
karaktär som man följer INTE ser dem. Detta är ett ganska stort
problem, av två skäl. För det första så innebär det att man tas
ut ur karaktärens huvud. Genom att se något som karaktären
uppenbart inte ser så delar man inte längre karaktärens upplevelse
utan blir förvisad till rollen som passiv betraktare. För det andra
så bidrar inte karaktären med några reaktioner på det otäcka och
i skräckfilmer kommuniceras fasa till hög grad genom karaktärernas
reaktioner. Det är därför som det berömda skriket när den (ofta
kvinnliga) karaktären får se liket/mördaren/monstret faktiskt
fyller en funktion. Det finns naturligtvis undantag. Det KAN fungera
att se något som karaktären på filmen inte ser, om filmen samtidigt övertygar
en om att karaktären är utsatt för verklig fara. Det är dock inte
något som Sinister lyckas med i den här sekvensen.
Så mycket mer finns inte att säga om
filmen. Den tappar greppet halvvägs in och har dessutom ett väldigt
förutsägbart slut. Slutet hade väl inte nödvändigtvis varit ett
problem om den hade varit läskig rakt igenom, men tyvärr, tyvärr...
Den kan kanske vara värd att se om man tycker att det verkar
intressant hur de skapat (och pajat) det visuella, men annars kan man
gott undvika den.
söndag 19 januari 2014
Det obligatoriska Lovecraft-inlägget
Som jag antydde i mitt förra inlägg så hoppas jag på att kunna uppdatera den här bloggen lite oftare nu under 2014 än jag har gjort de senaste månaderna. Säkert är i alla fall att det inte finns någon brist på material, jag har en lång, lååååång lista på inlägg som jag vill och borde skriva. När jag satt och mentalt byggde på den listan blev dock en sak ganska uppenbar: Jag är nog så illa tvungen att skriva något om Lovecraft först, för att skapa lite mer kontext till vissa av de kommande inläggen. Ett knepigt inlägg att skriva eftersom, tja, vad finns det att säga om Lovecraft som inte redan har sagts?
I alla fall, för den som inte redan känner till Lovecraft alls: Howard Philips Lovecraft. Född 1890, död 1937. Skrev under sin livstid en stor mängd texter, huvudsakligen noveller, inom genren ”weird fiction” som han skickade in till diverse tidskrifter som ibland (men ofta inte) publicerade dem för en mycket ringa ersättning. Han hade också en omfattande brevväxling med andra författare inom genren, bland annat Robert E. Howard, Conan barbarens skapare. Under sin livstid var Lovecraft så gott som okänd utanför sin egen cirkel av brevvänner. Han fick ganska få av sina verk publicerade och levde under stora delar av sitt liv minst sagt knapert. Det är nog tyvärr inte så konstigt att han inte blev särskilt gammal.
Nuförtiden innehar Lovecraft en ganska intressant plats inom litteraturen. Utanför skräckgenren är han, så vitt jag har märkt i alla fall, fortfarande rätt okänd. Inom skräckgenren däremot är han ett av de allra största namnen överhuvudtaget. Vad är det då som gör hans författarskap så speciellt? Tja, i första hand är det nog en kombination av dels att hans historier var så pass innovativa för sin tid och dels att han hade ett sätt att skriva som var väldigt inspirerande och eggade fantasin.
Sättet som Lovecrafts berättelser skiljer sig från den mesta skräck som fanns vid den tiden ligger huvudsakligen i något som han kallade ”cosmic horror”, ett koncept som nog bäst kan illustreras med ett citat från en av hans berättelser:
”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.”
-H. P. Lovecraft, The Call of Cthulhu
Centralt i Lovecrafts rent nattsvart nihilistiska litterära värld är att människan är långt ifrån dess självklara mål, mening och mittpunkt. Istället är hela mänskligheten inget annat än en parentes i ett meningslöst och kaotiskt universum, som om vi har tur slipper bli uppmärksammade av de obeskrivliga varelser och väsen som utgör riktiga maktfaktorer. De flesta huvudpersoner i Lovecrafts historier har inte tur. Det slutar allt som oftast med att de dör eller blir galna, inte sällan både och.
Det här verkar kanske inte verkar så särdeles nyskapande nuförtiden, men det nog snarast ett tecken på hur otroligt mycket modern skräck är färgad av Lovecraft och hans idéer. Det är nog ingen överdrift att säga att han bokstavligen flyttade ramarna för genren och man kan se hans inflytande så gott som överallt. Något som säkerligen bidrog till detta är att han hade klar talang för suggestion i sitt författande. Han skrev på ett sätt som alltid antydde att det fasor som man bevittnade bara var toppen på isberget, att det alltid fanns ännu fler och ännu mer fruktansvärda saker som lurade i skuggorna. Det är klart att andra författare blev inspirerade till att spekulera vidare, att själva ta upp tråden och skriva om några av de där sakerna som Lovecraft antydde till. Detta var dessutom något som Lovecraft aktivt uppmuntrade och han hade ett ständigt utbyte av koncept och idéer med de författare som han brevväxlade med.
Lovecraft har heller aldrig slutat att inspirera författare och filmskapare. Stephen King, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Alan Moore, Clive barker, John Carpenter, Guillermo Del Toro och H. R. Giger (som designade utomjordingarna i filmen Alien) är några moderna exempel på individer som både direkt och uttalat inspirerats av Lovecraft och listan skulle lätt kunna göras längre.
Jag är själv en stor fan av många av Lovecrafts berättelser. Fasen, titeln på den här bloggen är till och med hämtad från en svensk Lovecraft-antologi som jag läste någon gång under högstadiet/gymnasiet. Precis som en den illustra Stephen King har jag antagligen Lovecraft att tacka för att ha kickstartat min fascination av skräck och det makabra. Hans historier var olika något annat jag läst dittills. Spännande, skrämmande och kanske framförallt fascinerande. Förutom att det var bra historier (nåja, oftast i alla fall, vi återkommer till den saken) så satte de igång min fantasi på ett högst tilltalande sätt. Det är en sak att ligga i sängen och fundera på om det bor ett spöke i ens garderob. Det är en helt annat sak att fundera på om ens garderob inhyser det krälande kaos som dansar och vrider sig till ljudet av demoniska flöjter i universums mitt. Hur kan det befinna sig i universums mitt och i min garderob samtidigt? Det finns vissa saker som människor helt enkelt inte är skapta att förstå...
Med allt detta sagt så har Lovecraft dock helt klart vissa brister. Först och främst så måste man nog erkänna att han egentligen inte är en särskilt bra författare alla gånger. Han har en alldeles för stor förkärlek för att stapla adjektiv på varandra, hans karaktärsgestaltningar är så gott som obefintliga, han är ofta onödigt långrandig och han skriver överlag ganska stolpigt och svårgenomträngligt. Ofta lyckas han skapa bra och tilltalande berättelser ändå, andra gånger... inte. Det är nog svårt att hitta ett lika ojämnt författarskap som hans. Han har skrivit några av de mest suggestiva och skrämmande skräckhistorierna någonsin men han har tyvärr också skrivit en hel del skräp.
Den andra stora bristen med Lovecraft är att han, även med sin tids mått mätt, var klart rasistisk. Det är också något som märks ganska tydligt om man läser mycket av honom. Det kan vara mer eller mindre subtilt. Ibland handlar det bara om antydningar eller enstaka nedsättande beskrivningar av vissa karaktärer, ibland är det direkt obehagliga uttalanden om de osympatiska egenskaper som Lovecraft helt uppenbart tyckte att de allra flesta icke-ljushyade människor delade. Ännu längre ut på skalan har vi dessutom historier som The Street, The Horror at Red Hook och alldeles i synnerhet Medusa's Coil, som... bör undvikas. Om man inte känner för en rejäl dos xenofobisk propaganda, det vill säga.
För den som är intresserad så finns Lovecrafts hela bibliografi på nätet, här. Har man inte läst Lovecraft förut så kan jag rekommendera att börja med kortromanen The Call of Cthulhu, som både är en av hans bästa verk överlag och en väldigt bra introduktion till hans stil och typ av mytologi. Några av mina personliga favoriter är annars The temple, Nyarlathotep, The Shadow Over Innsmouth och The Rats in the Walls (som dessutom har blivit inläst på svenska av den oförglömliga Ernst Hugo Järegård och finns att lyssna på här).
fredag 10 januari 2014
Masters (?) of the Macabre
Jag har verkligen inte varit något
vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade
en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag
har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl
oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och
bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan
jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.
Jag släntrade ner till biblioteket
någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka
intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig
bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm
antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att
sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick
tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters
of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse
klassiska författare.
Den inledde med The Adventure of the
German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan
så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den
här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är
en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i
Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu
mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han
bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till
(som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek
och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan
död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan
och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar
på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)
Att avsluta en historia med att avslöja
att någon i själva verket var död hela tiden har vid det
här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast
någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla
historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan
vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst
under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket
dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare
(vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så
är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte
känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö
och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på
torget en mörk natt.
Efter den följde en historia av Hector
Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den
handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård
som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan
drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att
den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget
sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår
den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg,
kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är
det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under
dagen.
Jag har egentligen inte så mycket att
säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så
spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt
”makaber” var den sannerligen inte.
Den tredje historien hette The
Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens.
Även den här historien handlar om föraningar, men i det här
fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man
som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens
berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur
får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid
följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket
brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna
på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte
säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge
någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka
ut en varning.
Den här historien tyckte jag mycket
bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är
visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra
sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande.
Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav
också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest
över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.
Efter den kom en historia av Edgar
Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med
någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just
The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt
förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att
undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé,
men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne
herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de
här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt
när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar
håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt
hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under
sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt
och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.
Som ni kanske har anat så är jag
ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något
sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick,
som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det
är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier.
Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart
eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill
ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina
egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle?
Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa
historia.
Efter Poe följde The Hand av
Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt
intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på
grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en
ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare
sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett
egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig
på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han
tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med
engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare
som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur.
Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt
i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den
fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen
blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften
i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt
raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett
avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis
försvunnen.
Inte en helt komplicerad historia och
inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund
som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen
insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin
gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen
ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att
han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att
han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka
handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett
väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om
man har läst skräck- och spökhistorier så vet
man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen
kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer
gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är
fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks
av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version.
De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en
visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som
vi läsare!
Nästa historia var The Body
Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen
handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd
obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står
det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer
från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och
framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och
med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och
sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det
hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en
lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg
därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens
kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)
Den här historien lämnar mig lite
kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra
karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av
författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll
and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd.
Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som
sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre
moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut
gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte
särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som
byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar
dessutom både påklistrad och en smula knasig.
På tal om knasig... Nästa novell i
samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är
mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i
sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara
spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av
berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det
visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin
kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.
Öhm... ja. Det här är alltså inte
direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på
spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff
Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York
och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum
gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen
hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget
av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en
man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar
för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att
spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har
förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av
det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett
lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant
att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den
passar inte riktigt in bland de andra historierna.
Nästa novell var skriven av ingen
mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också
Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot
Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju,
och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa
huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han
inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer).
Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana
fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till
ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en
blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så
uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner
hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den
stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i
mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en
stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula
visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan
det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen?
(Ja, det är klart att det gör...)
Jag var inte särskilt imponerad av den
här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt
som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan
tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta
av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska
obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför
huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att
vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den
biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr
precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte
nog att novellen var något av ett antiklimax.
Nästa novell hette The Withered
Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig
med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med
en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till
övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer
mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar
tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar
sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt
trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar
hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som
om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat
henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den
unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och
äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men
deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga
vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun
rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en
hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det
lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa
lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara
mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och
dör knall och fall.
Ännu en historia som inte lyckas
imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar
förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men
utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen
samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är
heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till
att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går
och dör av en sådan sak.
Den sista historien var en spökhistoria
av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en
gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i
döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den
gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det
visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen
död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det
att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...
Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.
Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.
Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.
Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.
Etiketter:
antologier,
böcker,
noveller,
skräck,
spöken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)