söndag 26 oktober 2014

Kort bokrecension - Främlingar

Varför har inte flera bibliotek särskilda hyllor för skräcklitteratur? Gottsundabiblioteket är det enda som jag känner till, även om jag misstänker att man skulle kunna hitta en sådan hylla på Kulturhuset vid plattan. Inte för att utbudet inte finns på de flesta bibliotek men då sorteras skräck för det mesta in bland antingen allmän skönlitteratur eller bland annan genrelitteratur som fantasy och science fiction. Jag undrar varför det är så? Visst, det kan vara svårt ibland att dra en tydlig gräns för vad som faller inom genren, men det är väl inte så mycket lättare med fantasy eller science fiction men det verkar inte hindra folk för det.

Jag var i alla fall på Gottsundabiblioteket för ett tag sedan och botaniserade i deras skräckhylla. Där fann många intressanta böcker, bland annat Främlingar av Taichi Yamada. Den handlar om Harada, en frånskild manusförfattare, som lever ett ganska torftigt liv i sin lilla lägenhet i Tokyo. Allt förändras då han får se en man som är egendomligt lik hans sedan länge döda far. Har hans föräldrar börjat gå igen? I så fall, vad betyder det och vad vill dem? Framförallt, är de så välvilliga och harmlösa som de verkar?

Det här är mer av en spökhistoria än renodlad skräck och handlar egentligen mer om ensamhet, förlust och åldrande än spökerier och annat övernaturligt. En bra bok är det i vilket fall, och det är ju det viktigaste. Och även om den mer är stämningsskapande än skrämmande så har den en del riktigt otäcka partier också, samt ett par riktigt oväntade vändningar som jag verkligen uppskattade. Så den kan helt klart rekommenderas.

tisdag 23 september 2014

Kort bokrecension - The Hungry Moon

The Hungry Moon av Ramsey Campbell berättar historien om Moonwell, en liten by i Peak District i England. Uppe på myren ovanför byn finns en djup grotta som enligt sägnen döljer något ondskefullt. Det är dock inte något som byborna någonsin märker av, för dem är grottan inte mycket mer än en lokal sevärdhet som en gång om året dekoreras med blommor och målningar enligt en pittoresk gammal tradition. En dag anländer dock den amerikanska evangelisten Godwin Mann med följe, fast besluten att stoppa de "hedniska riterna" och bekämpa "ondskan" som lurar nere i grottan. Genom att spela på konservativa uppfattningar som redan finns i byn vinner han fler och fler anhängare som börjar gadda ihop sig mer och mer emot de som motsätter sig hans predikningar. Men det är bara början, för snart nog så blir det tydligt att det är något nere i grottan som också har tagit notis om förändringarna i byn...

Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.

Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...

Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.

onsdag 3 september 2014

Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm


 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.


Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.


Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

söndag 17 augusti 2014

Seriemördare och genrens gränser


Jag diskuterade skräckfilm med ett par vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat, någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut. Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat, begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning osäkra och diffusa.

Jämför med krigsfilm till exempel. Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt ifrågasätts.

Det här behöver som sagt inte innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur de brukar porträtteras i filmer.

The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein.






Poängen är att den här typen av filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar, vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar” för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.

Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein.

(Det gäller inte alltid bara på film för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi och verklighet människor!)

Det finns som sagt filmer som ligger på gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel. Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en skräckfilm?

Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom...

Jag tror att det är så enkelt som att The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.

måndag 7 juli 2014

Om Alien del 2 - Tre typer av skräck


Idag tänkte jag skriva om något som jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och kompletterar varandra.

Stephen King introducerade tre typer av skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd, för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:

"The 3 types of terror: The Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of stairs, it's when the lights go out and something green and slimy splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the last and worse one: Terror, when you come home and notice everything you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's when the lights go out and you feel something behind you, you hear it, you feel its breath against your ear, but when you turn around, there's nothing there..."

-Stephen King, Danse Macabre

Dessa tre sätt att skrämmas refererar han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel. Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.

(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i sina dataspelsrecensioner...)

Själv håller jag helt och hållet med King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person. Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens personliga rädslor.

Fasa gör dessutom mer än att bara skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre. Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på världar bortom vår egen.

Samtidigt så håller jag också med i att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig, dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*) och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som ”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.

Alien är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.

För att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget, för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.

När det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal, känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och skoningslöst visar hur höga insatserna är.

lördag 31 maj 2014

Om Alien del 1 - H. R. Giger


Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I
Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV
Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.

måndag 28 april 2014

The Descent


Jag jobbar på att ta mig igenom den skräckfilmskanon som jag skrev om i mitt förra inlägg. Hittills har jag sett... en till av filmerna. Men man kan ju inte utbilda sig hela tiden. Jag har också sett ett par andra filmer, bland annat The Descent, en brittisk skräckfilm från 2005 regisserad av Neil Marshall (som även ligger bakom bland annat Dog Soldiers, en varulvsfilm från 2002) .

The Descent handlar om sex kvinnor som är ute på en grottur i Appalacherna. Utan resten av gruppens vetskap har dock Juno, som planerat resan, istället för den förberedda turen tagit dem till ett outforskat grottsystem som hon hoppades på att de skulle kunna bli de första att utforska. Efter ett ras blir de dock instängda i grottan, och som om det inte var nog märker de dessutom snart att de inte är ensamma där nere.

Det är intressant, jag minns det som att The Descent skapade en rätt rejäl skräll när den kom och under ett par månader hörde man inte om annat än hur otäck den var. Men sedan verkar den i ganska hög grad ha glömts bort. Visst, folk kommer säker ihåg den om man frågar dem, men den verkar inte direkt ha gått till historien eller skaffat sig en plats i någon skräckfilmskanon. Jag antar att det kan bero på att de filmer som blir ihågkomna antingen är de som är väldigt nyskapande eller de som skaffar sig en stor franchise med en till synes oändlig ström av sämre och sämre uppföljare. The Descent fick bara en uppföljare (som verkar ha varit av medelmåttig kvalitet) och man kan knappast heller påstå att konceptet är så nyskapande. Det finns säkert bokstavligen tusentals skräckfilmer, om inte fler, som handlar om en grupp människor som tar sig ut till en obekant plats, på ett eller annat sätt isoleras från omvärlden och sedan en efter en tas av daga.

Det är naturligtvis inte nödvändigtvis en dålig sak. Anledningen att just det konceptet förekommer så ofta är ju att det är ett väldigt användbart och effektivt koncept att bygga en skräckfilm på. The Descent förvaltar det klassiska konceptet väldigt väl. Det är en synnerligen kompetent sammansatt film med snygg produktion, bra skådespeleri och en välskrivet manus. Dessutom har den något bland skräckfilm (tyvärr) så ovanligt som en helt kvinnlig rollista. (Ja, om man bortser från monstren förstås. Men de räknas antagligen inte). Det är en väldigt bra film som i min mening definitivt förtjänar de goda omdömen som den fått.

Något som särskilt bidrar till filmens styrka tror jag är de välskrivna och välspelade karaktärerna. Trots att de alla har sina egna framträdande drag blir de aldrig karikatyrer, vilket tror jag bidrar till att göra det lättare att identifiera sig med dem och i sin tur bidrar till att det blir desto otäckare när otäcka saker väl börjar hända. (Det gör det också ännu mer effektfullt när man når det fruktansvärda ”MEN VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!?”-ögonblicket framåt slutet av filmen...) Filmen har också en utmärkt tempo. Det dröjer bra länge innan något av monstren dyker upp, så när de väl gör det sitter man redan på stolskanten bara på grund av den täta klaustrofobiska stämningen.

Den enda bristen med filmen är nog egentligen just att första halvan, då deras enda fiende är själva grottan och i viss mån varandra, är något otäckare än andra halvan då monstren dyker upp. Det är lite synd att filmskaparna inte utnyttjade miljön lika bra under senare delen av filmen som i början. Lite mer trånga utrymmen, prekära klättringar och folk som fastnar i alldeles för smala gångar skulle säkert ha gjort den ännu otäckare än den var. Men det är ingen jättestor brist, filmen är både högkvalitativ och skrämmande nog ändå.

Jag kan definitivt rekommendera filmen, dock så har jag två tips för att få ut så mycket som möjligt av den. För det första, se till att ha det mörkt omkring när ni ser den. Dels så är det ännu viktigare än vanligt för stämningen och dels är det en så mörk film att det nog vore svårt att se vad som händer med för mycket ljus runtomkring. För det andra, se till att se den brittiska klippningen och inte den amerikanska. Den senare har jag nämligen fått höra har ett alternativt slut som inte alls verkar funka lika bra som det brittiska.

fredag 4 april 2014

En skräckfilmskanon


Jag var nere på biblioteket häromdagen och tänkte att jag kunde passa på att se efter om de hade några böcker av Clive Barker inne. Honom har jag länge tänkt att jag borde läsa mer av. Det hade de inte. Däremot hade de en bok som handlade om filmen Hellraiser, som både är regisserad och har manus skrivet av Clive Barker. Hellraiser råkar vara en av mina personliga favoriter, så den boken var jag naturligtvis tvungen att låna. Jag ska skriva några ord om boken när jag väl har läst den.

Dessutom fanns där ett par andra böcker om skräckfilm som såg intressanta ut. En av dem var The Rough Guide to Horror Movies av Alan Jones, som jag började läsa i så fort jag kommit hem. Det är en väldigt innehållsrik liten bok som bland annat på sisådär 50 sidor lyckas få plats med en imponerande heltäckande historik över skräckfilm från filmhistoriens början och ändå fram till inledningen av 2000-talet. Den innehåller dessutom vad som verkar vara en väldigt omfattande bibliografi på ytterligare böcker, tidskrifter och så vidare.

Det allra mest intressanta med boken är nog ändå den ”skräckfilmskanon” där Jones går igenom de 50 filmerna som enligt honom är essentiella för att få grepp om skräckfilmens historia. Jag gick (naturligtvis) genast igenom listan för att se efter hur många av filmerna som jag själv hade sett. Resultatet blev som följer:

An American Werewolf in London ( )
Black Sunday ( )
Braindead (x)
The Bride of Frankenstein ( )
The Cabinet of Dr Caligari ( )
Cannibal Holocaust ( )
Carrie ( )
The Cat and the Canary ( )
Cat People ( )
The Curse of Frankenstein ( )
Dawn of the Dead (x)
Diabolique ( )
Dracula (1931) (x)
Dracula (1958) ( )
The Evil Dead (x)
The Exorcist (x)
Eyes Without a Face ( )
Frankenstein ( )
Freaks ( )
Halloween (x)
The Haunting ( )
The Innocents ( )
I Walked With a Zombie ( )
Jaws ( )
Near Dark (x)
A Nightmare on Elm Street (x)
Night of the Demon ( )
Night of the Living Dead (x)
Nosferatu (x)
The Old Dark House ( )
Onibaba ( )
Peeping Tom ( )
The Phantom of the Opera ( )
The Pit and the Pendelum ( )
The Plague of Zombies ( )
Psycho (x)
Re-Animator (x)
Repulsion ( )
Ringu (x)
Rosemary's Baby (x)
Scream (x)
The Shining (x)
Shivers ( )
The Silence of the Lambs (x)
The Sixth Sense (x)
Suspiria (x)
Switchblade Romance ( )
The Texas Chainsaw Massacre (x)
The Uninvited ( )
Withfinder General ( )

Det är överlag en bra lista, tycker jag. Han hade gott kunnat ta med Alien, men annars finns det ingen klassiker som jag tycker att jag saknar och inte heller någon som jag tycker inte har förtjänat sin plats (även om det fanns ett par som jag inte kände till tidigare).

Men andelen filmer i listan som jag hade sett var ju pinsamt ynklig. Bara 20 av 50 filmer? Det går ju bara inte för sig. Jag har uppenbarligen ett nytt projekt framför mig...

lördag 15 mars 2014

Samlade svenska kulter


Då var det äntligen dags att sätta tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager. Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser, samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”, Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats tidigare.

Antologin innehåller sammanlagt femton noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.

Själva novellerna rör sig inom ett brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och referenserna gemensamt.

Jag är lite kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.

För det första: Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget författarskap eller efterföljande kreationer. Det är problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas, Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.

Man kan jämföra med Ramsey Campbell, en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers, både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?

Jag tycker dessutom att vissa av namnen känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth, Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss (för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt än skrämmande.

För det andra: Fagers sätt att skriva i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak, antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa, som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”. Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.

För det tredje: Sex och sexuellt våld. Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess. I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult) tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera, vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller (Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa) som drar det hela lite väl långt för min smak. Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest bara jobbigt att läsa.

Det är också problematiskt att det blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla gånger.

Trots detta är det verkligen inte så att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta. Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och besvärjare så är det barn...

tisdag 18 februari 2014

Sinister och att visa monstret


Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag en mycket, mycket lång lista över planerade inlägg. Eftersom jag har hela den listan i mitt huvud snarare än nedskriven så är den ungefär så välsorterad och organiserad som man kan vänta sig av saker som får tillbringa någon längre tid i mitt huvud. Just idag kom jag att tänka på en film som jag hade tänkt skriva om precis när jag satte igång med den här bloggen, något som aldrig blev av. Så, i väntan på mitt kommande inlägg om Samlade svenska kulter (som kräver lite mer jobb) kommer här ett inlägg om filmen Sinister, som kom ut 2012.

Sinister handlar om Ellison, en journalist och författare som specialiserar sig på att skriva böcker om brutala mord. Hans böcker är någorlunda framgångsrika, men de gör honom inte direkt särskilt gillad som person. De orsakar dessutom en del problem i familjelivet, eftersom hans fru inte alls uppskattar hans karriär och är (antagligen med rätta) oroad över hur det ska påverka deras barn, sju och tolv år gamla. När familjen flyttar till ett nytt grannskap för att Ellison ska kunna forska om ett nytt olöst mord som utfördes i trakten är stämningen i familjen minst sagt spänd. Då vet inte ens resten av familjen att anledningen till att de fick sitt nya hus så billigt är att det är samma hus där mordet begicks...

Att flytta in i ett hus där det har utförts ett brutalt mord är sällan en bra idé, i alla fall inte om man råkar vara med i en skräckfilm. Mycket riktigt så står det inte på förrän underliga saker börjar hända. Det hela tar sin början med att Ellison hittar en mystisk låda på vinden, en låda som innehåller gamla filmrullar vilka alla är inspelningar av familjer som mördas på olika sätt. Samtidigt så börjar parets son uppleva hemska mardrömmar och mystiska ljud börjar höras här och där i huset.

Anledningen att jag gärna ville skriva om Sinister är att den någonstans i mitten av filmen går från väldigt läskig till inte alls läskig på ett väldigt intressant sätt. För det måste jag säga, första halvan av filmen tyckte var riktigt, riktigt otäck. Den var faktiskt så pass otäck att jag stängde av filmen någon tredjedel in och beslöt mig för att se klart den när det inte var lika sent på natten. Jag vill inte verka som att jag försöker spänna mina skräckfantast-muskler här, men det är faktiskt ganska sällan jag stänger av en skräckfilm för att jag tycker att den är för läskig.

Det mest otäcka med filmen är just de filmrullar som Ellison hittar. Deras utformning är verkligen något av ett mästerverk vad gäller krypande skrämsel. De är långa och utdragna och ger verkligen tid för obehaget att byggas upp medan den gryniga bilden, smattret från filmrullen och de dova, mörka tonerna i bakgrunden förhöjer den verklighetstrogna och samtidigt surrealistiska stämningen. Resten av filmen (det vill säga, första halvan av filmen i alla fall) är i sig en stämningsfull och subtil skapelse, men det är filmrullarna som bidrar med åtminstone hälften av den otäcka stämningen.

För den som vågar länkar jag till ett klipp nedan, från en av filmrullarna. Det råkar dessutom vara det första klippet man ser i hela filmen. Ett varningens ord: Det är ett djupt obehagligt klipp, inte bara för att det är taget ur en skräckfilm utan för att det är en rätt realistiskt porträtterad hängningssekvens som inkluderar en hel familj.

Med det sagt, här är klippet.

Problemet med filmen uppenbarar sig som sagt halvvägs in, då filmskaparna gör ett stort misstag: De visar monstret. Och som i ett trollslag är magin bruten. Varför? För att mycket av det otäcka i filmen kom sig av att inte veta vad som lurade bakom nästa mörka hörn. Det är inte så att alla filmer nödvändigtvis blir sämre av att man visar monstret. Clive Barker till exempel menar att han vill visa sina monster eftersom monstret i sig är något som han vill säga något med. Men för att det ska fungera måste man dels göra det med viss finess och dels ha tillräckligt intressanta monster för att det ska finnas något värt att visa. Clive Barker lyckas utmärkt bra med det i till exempel Hellraiser, i Sinister däremot faller det hela rätt platt.

Det hjälper inte att monstren (eller spökena, eller vad de nu är) är rätt osnyggt gjorda. Det hjälper heller inte att sekvensen när man ser dem är uppbyggd så att den karaktär som man följer INTE ser dem. Detta är ett ganska stort problem, av två skäl. För det första så innebär det att man tas ut ur karaktärens huvud. Genom att se något som karaktären uppenbart inte ser så delar man inte längre karaktärens upplevelse utan blir förvisad till rollen som passiv betraktare. För det andra så bidrar inte karaktären med några reaktioner på det otäcka och i skräckfilmer kommuniceras fasa till hög grad genom karaktärernas reaktioner. Det är därför som det berömda skriket när den (ofta kvinnliga) karaktären får se liket/mördaren/monstret faktiskt fyller en funktion. Det finns naturligtvis undantag. Det KAN fungera att se något som karaktären på filmen inte ser, om filmen samtidigt övertygar en om att karaktären är utsatt för verklig fara. Det är dock inte något som Sinister lyckas med i den här sekvensen.

Så mycket mer finns inte att säga om filmen. Den tappar greppet halvvägs in och har dessutom ett väldigt förutsägbart slut. Slutet hade väl inte nödvändigtvis varit ett problem om den hade varit läskig rakt igenom, men tyvärr, tyvärr... Den kan kanske vara värd att se om man tycker att det verkar intressant hur de skapat (och pajat) det visuella, men annars kan man gott undvika den.

söndag 19 januari 2014

Det obligatoriska Lovecraft-inlägget


Som jag antydde i mitt förra inlägg så hoppas jag på att kunna uppdatera den här bloggen lite oftare nu under 2014 än jag har gjort de senaste månaderna. Säkert är i alla fall att det inte finns någon brist på material, jag har en lång, lååååång lista på inlägg som jag vill och borde skriva. När jag satt och mentalt byggde på den listan blev dock en sak ganska uppenbar: Jag är nog så illa tvungen att skriva något om Lovecraft först, för att skapa lite mer kontext till vissa av de kommande inläggen. Ett knepigt inlägg att skriva eftersom, tja, vad finns det att säga om Lovecraft som inte redan har sagts?

I alla fall, för den som inte redan känner till Lovecraft alls: Howard Philips Lovecraft. Född 1890, död 1937. Skrev under sin livstid en stor mängd texter, huvudsakligen noveller, inom genren ”weird fiction” som han skickade in till diverse tidskrifter som ibland (men ofta inte) publicerade dem för en mycket ringa ersättning. Han hade också en omfattande brevväxling med andra författare inom genren, bland annat Robert E. Howard, Conan barbarens skapare. Under sin livstid var Lovecraft så gott som okänd utanför sin egen cirkel av brevvänner. Han fick ganska få av sina verk publicerade och levde under stora delar av sitt liv minst sagt knapert. Det är nog tyvärr inte så konstigt att han inte blev särskilt gammal.

Nuförtiden innehar Lovecraft en ganska intressant plats inom litteraturen. Utanför skräckgenren är han, så vitt jag har märkt i alla fall, fortfarande rätt okänd. Inom skräckgenren däremot är han ett av de allra största namnen överhuvudtaget. Vad är det då som gör hans författarskap så speciellt? Tja, i första hand är det nog en kombination av dels att hans historier var så pass innovativa för sin tid och dels att han hade ett sätt att skriva som var väldigt inspirerande och eggade fantasin.

Sättet som Lovecrafts berättelser skiljer sig från den mesta skräck som fanns vid den tiden ligger huvudsakligen i något som han kallade ”cosmic horror”, ett koncept som nog bäst kan illustreras med ett citat från en av hans berättelser:

”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.”

-H. P. Lovecraft, The Call of Cthulhu

Centralt i Lovecrafts rent nattsvart nihilistiska litterära värld är att människan är långt ifrån dess självklara mål, mening och mittpunkt. Istället är hela mänskligheten inget annat än en parentes i ett meningslöst och kaotiskt universum, som om vi har tur slipper bli uppmärksammade av de obeskrivliga varelser och väsen som utgör riktiga maktfaktorer. De flesta huvudpersoner i Lovecrafts historier har inte tur. Det slutar allt som oftast med att de dör eller blir galna, inte sällan både och.

Det här verkar kanske inte verkar så särdeles nyskapande nuförtiden, men det nog snarast ett tecken på hur otroligt mycket modern skräck är färgad av Lovecraft och hans idéer. Det är nog ingen överdrift att säga att han bokstavligen flyttade ramarna för genren och man kan se hans inflytande så gott som överallt. Något som säkerligen bidrog till detta är att han hade klar talang för suggestion i sitt författande. Han skrev på ett sätt som alltid antydde att det fasor som man bevittnade bara var toppen på isberget, att det alltid fanns ännu fler och ännu mer fruktansvärda saker som lurade i skuggorna. Det är klart att andra författare blev inspirerade till att spekulera vidare, att själva ta upp tråden och skriva om några av de där sakerna som Lovecraft antydde till. Detta var dessutom något som Lovecraft aktivt uppmuntrade och han hade ett ständigt utbyte av koncept och idéer med de författare som han brevväxlade med.

Lovecraft har heller aldrig slutat att inspirera författare och filmskapare. Stephen King, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Alan Moore, Clive barker, John Carpenter, Guillermo Del Toro och H. R. Giger (som designade utomjordingarna i filmen Alien) är några moderna exempel på individer som både direkt och uttalat inspirerats av Lovecraft och listan skulle lätt kunna göras längre.

Jag är själv en stor fan av många av Lovecrafts berättelser. Fasen, titeln på den här bloggen är till och med hämtad från en svensk Lovecraft-antologi som jag läste någon gång under högstadiet/gymnasiet. Precis som en den illustra Stephen King har jag antagligen Lovecraft att tacka för att ha kickstartat min fascination av skräck och det makabra. Hans historier var olika något annat jag läst dittills. Spännande, skrämmande och kanske framförallt fascinerande. Förutom att det var bra historier (nåja, oftast i alla fall, vi återkommer till den saken) så satte de igång min fantasi på ett högst tilltalande sätt. Det är en sak att ligga i sängen och fundera på om det bor ett spöke i ens garderob. Det är en helt annat sak att fundera på om ens garderob inhyser det krälande kaos som dansar och vrider sig till ljudet av demoniska flöjter i universums mitt. Hur kan det befinna sig i universums mitt och i min garderob samtidigt? Det finns vissa saker som människor helt enkelt inte är skapta att förstå...

Med allt detta sagt så har Lovecraft dock helt klart vissa brister. Först och främst så måste man nog erkänna att han egentligen inte är en särskilt bra författare alla gånger. Han har en alldeles för stor förkärlek för att stapla adjektiv på varandra, hans karaktärsgestaltningar är så gott som obefintliga, han är ofta onödigt långrandig och han skriver överlag ganska stolpigt och svårgenomträngligt. Ofta lyckas han skapa bra och tilltalande berättelser ändå, andra gånger... inte. Det är nog svårt att hitta ett lika ojämnt författarskap som hans. Han har skrivit några av de mest suggestiva och skrämmande skräckhistorierna någonsin men han har tyvärr också skrivit en hel del skräp.

Den andra stora bristen med Lovecraft är att han, även med sin tids mått mätt, var klart rasistisk. Det är också något som märks ganska tydligt om man läser mycket av honom. Det kan vara mer eller mindre subtilt. Ibland handlar det bara om antydningar eller enstaka nedsättande beskrivningar av vissa karaktärer, ibland är det direkt obehagliga uttalanden om de osympatiska egenskaper som Lovecraft helt uppenbart tyckte att de allra flesta icke-ljushyade människor delade. Ännu längre ut på skalan har vi dessutom historier som The Street, The Horror at Red Hook och alldeles i synnerhet Medusa's Coil, som... bör undvikas. Om man inte känner för en rejäl dos xenofobisk propaganda, det vill säga.

För den som är intresserad så finns Lovecrafts hela bibliografi på nätet, här. Har man inte läst Lovecraft förut så kan jag rekommendera att börja med kortromanen The Call of Cthulhu, som både är en av hans bästa verk överlag och en väldigt bra introduktion till hans stil och typ av mytologi. Några av mina personliga favoriter är annars The temple, Nyarlathotep, The Shadow Over Innsmouth och The Rats in the Walls (som dessutom har blivit inläst på svenska av den oförglömliga Ernst Hugo Järegård och finns att lyssna på här).

fredag 10 januari 2014

Masters (?) of the Macabre


Jag har verkligen inte varit något vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.

Jag släntrade ner till biblioteket någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse klassiska författare.

Den inledde med The Adventure of the German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till (som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)

Att avsluta en historia med att avslöja att någon i själva verket var död hela tiden har vid det här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare (vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på torget en mörk natt.

Efter den följde en historia av Hector Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg, kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under dagen.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt ”makaber” var den sannerligen inte.

Den tredje historien hette The Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens. Även den här historien handlar om föraningar, men i det här fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka ut en varning.

Den här historien tyckte jag mycket bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande. Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.

Efter den kom en historia av Edgar Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé, men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.

Som ni kanske har anat så är jag ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick, som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier. Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle? Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa historia.

Efter Poe följde The Hand av Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur. Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis försvunnen.

Inte en helt komplicerad historia och inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om man har läst skräck- och spökhistorier så vet man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version. De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som vi läsare!

Nästa historia var The Body Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)

Den här historien lämnar mig lite kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd. Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar dessutom både påklistrad och en smula knasig.

På tal om knasig... Nästa novell i samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.

Öhm... ja. Det här är alltså inte direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den passar inte riktigt in bland de andra historierna.

Nästa novell var skriven av ingen mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju, och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer). Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen? (Ja, det är klart att det gör...)

Jag var inte särskilt imponerad av den här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte nog att novellen var något av ett antiklimax.

Nästa novell hette The Withered Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och dör knall och fall.

Ännu en historia som inte lyckas imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går och dör av en sådan sak.

Den sista historien var en spökhistoria av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...

Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.

Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.