tisdag 18 februari 2014

Sinister och att visa monstret


Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag en mycket, mycket lång lista över planerade inlägg. Eftersom jag har hela den listan i mitt huvud snarare än nedskriven så är den ungefär så välsorterad och organiserad som man kan vänta sig av saker som får tillbringa någon längre tid i mitt huvud. Just idag kom jag att tänka på en film som jag hade tänkt skriva om precis när jag satte igång med den här bloggen, något som aldrig blev av. Så, i väntan på mitt kommande inlägg om Samlade svenska kulter (som kräver lite mer jobb) kommer här ett inlägg om filmen Sinister, som kom ut 2012.

Sinister handlar om Ellison, en journalist och författare som specialiserar sig på att skriva böcker om brutala mord. Hans böcker är någorlunda framgångsrika, men de gör honom inte direkt särskilt gillad som person. De orsakar dessutom en del problem i familjelivet, eftersom hans fru inte alls uppskattar hans karriär och är (antagligen med rätta) oroad över hur det ska påverka deras barn, sju och tolv år gamla. När familjen flyttar till ett nytt grannskap för att Ellison ska kunna forska om ett nytt olöst mord som utfördes i trakten är stämningen i familjen minst sagt spänd. Då vet inte ens resten av familjen att anledningen till att de fick sitt nya hus så billigt är att det är samma hus där mordet begicks...

Att flytta in i ett hus där det har utförts ett brutalt mord är sällan en bra idé, i alla fall inte om man råkar vara med i en skräckfilm. Mycket riktigt så står det inte på förrän underliga saker börjar hända. Det hela tar sin början med att Ellison hittar en mystisk låda på vinden, en låda som innehåller gamla filmrullar vilka alla är inspelningar av familjer som mördas på olika sätt. Samtidigt så börjar parets son uppleva hemska mardrömmar och mystiska ljud börjar höras här och där i huset.

Anledningen att jag gärna ville skriva om Sinister är att den någonstans i mitten av filmen går från väldigt läskig till inte alls läskig på ett väldigt intressant sätt. För det måste jag säga, första halvan av filmen tyckte var riktigt, riktigt otäck. Den var faktiskt så pass otäck att jag stängde av filmen någon tredjedel in och beslöt mig för att se klart den när det inte var lika sent på natten. Jag vill inte verka som att jag försöker spänna mina skräckfantast-muskler här, men det är faktiskt ganska sällan jag stänger av en skräckfilm för att jag tycker att den är för läskig.

Det mest otäcka med filmen är just de filmrullar som Ellison hittar. Deras utformning är verkligen något av ett mästerverk vad gäller krypande skrämsel. De är långa och utdragna och ger verkligen tid för obehaget att byggas upp medan den gryniga bilden, smattret från filmrullen och de dova, mörka tonerna i bakgrunden förhöjer den verklighetstrogna och samtidigt surrealistiska stämningen. Resten av filmen (det vill säga, första halvan av filmen i alla fall) är i sig en stämningsfull och subtil skapelse, men det är filmrullarna som bidrar med åtminstone hälften av den otäcka stämningen.

För den som vågar länkar jag till ett klipp nedan, från en av filmrullarna. Det råkar dessutom vara det första klippet man ser i hela filmen. Ett varningens ord: Det är ett djupt obehagligt klipp, inte bara för att det är taget ur en skräckfilm utan för att det är en rätt realistiskt porträtterad hängningssekvens som inkluderar en hel familj.

Med det sagt, här är klippet.

Problemet med filmen uppenbarar sig som sagt halvvägs in, då filmskaparna gör ett stort misstag: De visar monstret. Och som i ett trollslag är magin bruten. Varför? För att mycket av det otäcka i filmen kom sig av att inte veta vad som lurade bakom nästa mörka hörn. Det är inte så att alla filmer nödvändigtvis blir sämre av att man visar monstret. Clive Barker till exempel menar att han vill visa sina monster eftersom monstret i sig är något som han vill säga något med. Men för att det ska fungera måste man dels göra det med viss finess och dels ha tillräckligt intressanta monster för att det ska finnas något värt att visa. Clive Barker lyckas utmärkt bra med det i till exempel Hellraiser, i Sinister däremot faller det hela rätt platt.

Det hjälper inte att monstren (eller spökena, eller vad de nu är) är rätt osnyggt gjorda. Det hjälper heller inte att sekvensen när man ser dem är uppbyggd så att den karaktär som man följer INTE ser dem. Detta är ett ganska stort problem, av två skäl. För det första så innebär det att man tas ut ur karaktärens huvud. Genom att se något som karaktären uppenbart inte ser så delar man inte längre karaktärens upplevelse utan blir förvisad till rollen som passiv betraktare. För det andra så bidrar inte karaktären med några reaktioner på det otäcka och i skräckfilmer kommuniceras fasa till hög grad genom karaktärernas reaktioner. Det är därför som det berömda skriket när den (ofta kvinnliga) karaktären får se liket/mördaren/monstret faktiskt fyller en funktion. Det finns naturligtvis undantag. Det KAN fungera att se något som karaktären på filmen inte ser, om filmen samtidigt övertygar en om att karaktären är utsatt för verklig fara. Det är dock inte något som Sinister lyckas med i den här sekvensen.

Så mycket mer finns inte att säga om filmen. Den tappar greppet halvvägs in och har dessutom ett väldigt förutsägbart slut. Slutet hade väl inte nödvändigtvis varit ett problem om den hade varit läskig rakt igenom, men tyvärr, tyvärr... Den kan kanske vara värd att se om man tycker att det verkar intressant hur de skapat (och pajat) det visuella, men annars kan man gott undvika den.