Då var det äntligen dags att sätta
tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager.
Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser,
samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”,
Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett
av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du
kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats
tidigare.
Antologin innehåller sammanlagt femton
noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan
novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna
historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av
historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en
sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept
från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så
innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och
ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga
mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse
av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.
Själva novellerna rör sig inom ett
brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet
till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en
action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i
skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som
uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden
upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och
referenserna gemensamt.
Jag är lite kluven till den här
boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det
universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.
För det första:
Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan
tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i
svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många
och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles
för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget
författarskap eller efterföljande kreationer. Det är
problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av
bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas,
Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger
återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte
är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en
fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en
elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som
helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.
Man kan jämföra med Ramsey Campbell,
en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att
skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och
dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra
tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers,
både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna
namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara
något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som
Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag
inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är
väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å
andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?
Jag tycker dessutom att vissa av namnen
känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är
mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth,
Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om
direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss
(för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med
tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den
svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt
än skrämmande.
För det andra: Fagers sätt att skriva
i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak,
antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag
verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag
orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som
stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna
från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva
stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa,
som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder
vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”.
Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.
För det tredje: Sex och sexuellt våld.
Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att
använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess.
I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna
från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman
en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant
och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken
Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult)
tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera,
vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller
(Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa)
som drar det hela lite väl långt för min smak.
Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella
övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som
de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser
något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest
bara jobbigt att läsa.
Det är också problematiskt att det
blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av
novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags
puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något
emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur
överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla
gånger.
Trots detta är det verkligen inte så
att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är
den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag
inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta.
Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna
från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och
det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom
ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i
skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens
mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om
När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt
på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen
historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt
och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett
helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller
direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka
med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring
som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något
som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa
ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att
om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och
besvärjare så är det barn...