lördag 15 mars 2014

Samlade svenska kulter


Då var det äntligen dags att sätta tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager. Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser, samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”, Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats tidigare.

Antologin innehåller sammanlagt femton noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.

Själva novellerna rör sig inom ett brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och referenserna gemensamt.

Jag är lite kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.

För det första: Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget författarskap eller efterföljande kreationer. Det är problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas, Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.

Man kan jämföra med Ramsey Campbell, en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers, både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?

Jag tycker dessutom att vissa av namnen känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth, Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss (för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt än skrämmande.

För det andra: Fagers sätt att skriva i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak, antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa, som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”. Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.

För det tredje: Sex och sexuellt våld. Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess. I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult) tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera, vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller (Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa) som drar det hela lite väl långt för min smak. Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest bara jobbigt att läsa.

Det är också problematiskt att det blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla gånger.

Trots detta är det verkligen inte så att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta. Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och besvärjare så är det barn...