söndag 17 augusti 2014

Seriemördare och genrens gränser


Jag diskuterade skräckfilm med ett par vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat, någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut. Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat, begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning osäkra och diffusa.

Jämför med krigsfilm till exempel. Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt ifrågasätts.

Det här behöver som sagt inte innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur de brukar porträtteras i filmer.

The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein.






Poängen är att den här typen av filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar, vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar” för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.

Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein.

(Det gäller inte alltid bara på film för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi och verklighet människor!)

Det finns som sagt filmer som ligger på gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel. Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en skräckfilm?

Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom...

Jag tror att det är så enkelt som att The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.