Jag diskuterade skräckfilm med ett par
vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste
innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så
inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid
innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat,
någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut.
Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat,
begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner
mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara
skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det
normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning
osäkra och diffusa.
Jämför med krigsfilm till exempel.
Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något
av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en
krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan
vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som
händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis
vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver
att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt
ifrågasätts.
Det här behöver som sagt inte
innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som
helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde
bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta
balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel
filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda
räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller
egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt
utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall
verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen
i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om
de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i
verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i
verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur
de brukar porträtteras i filmer.
The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein. |
Poängen är att den här typen av
filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi
inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar,
vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av
mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på
bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar
tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga
finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti
seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar”
för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till
vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer
närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på
ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att
förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en
del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.
Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein. |
(Det gäller inte alltid bara på film
för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the
Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går
för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till
fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga
otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor
som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi
och verklighet människor!)
Det finns som sagt filmer som ligger på
gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel.
Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte
kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att
Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som
Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är
seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam
om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en
skräckfilm?
Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom... |
Jag tror att det är så enkelt som att
The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar
seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli
jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The
Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo
Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att
han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar
visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i
alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen
framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de
stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i
Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.