fredag 10 april 2015

Himmelstrand och överskott av oförklarligheter

Jag läste nyligen John Ajvide Lindqvist Himmelstrand. Oväntat nog tyckte jag inte något vidare om den. Extra oväntat eftersom upplägget är både väldigt otäckt och väldigt fantasieggande i alla sin enkelhet (fyra husvagnar med tillhörande relationskonstellationer förflyttas oförklarligt till en plats enbart bestående av en vidsträckt grön gräsmatta och en blå himmel utan vare sig moln eller sol). Inte för att det var en direkt dålig bok som så, den föll mig bara inte i smaken. Tillåt mig att, långrandigt och omständligt, förklara varför.

Upplägget är som sagt bra. Ett mysterium, en oförklarlig och till synes omöjlig händelse. Skrämmande både på grund av själva omöjligheten i händelseförloppet och på ett rent konceptuellt plan. Människans psyke har väldigt svårt för monotoni och tomhet, det är därför som isolering är ett så plågsamt straff. Karaktärerna och deras inbördes relationer är också som vanligt genomarbetade, välskrivna och mångbottnade. Det finns dessutom väldigt många fantastiskt väl skildrade scener, inklusive ett syraregn som långsamt fräter sig igenom ett biltak, en vägg av kompakt men samtidigt lockande mörker och en fruktansvärt ingående och rysningsframkallande skildring av hur en person får bröstkorgen överkörd av en husvagn. Härliga omysigheter för hela slanten med andra ord.

Problemet är att det liksom aldrig kommer någon vart. Det vill säga, det gör det väl kanske. Eller kanske inte. Det är lite svårt att veta. Och det är liksom det som är problemet. Oförklarliga saker bara fortsätter att hända utan något vidare samband eller förklaring. Det fungerar bra till en början, då platsen som bokens huvudpersoner-snedstreck-offer hamnat på börjar uppvisa mer och mer hotfulla och egendomliga egenskaper. Men allt eftersom de mystiska händelserna staplas på varandra börjar de tappa sin tyngd och till slut blir det mest bara tröttsamt. Den sista fjärdedelen bläddrade jag mest bara igenom för att se om det hela skulle betala sig i slutet. Det gör det just inte.

Det här kanske låter lite motsägelsefullt, med tanke på att jag annars är av den bestämda åsikten att det allra mest skrämmande är det som man inte visar på bioduken och att det tar udden av bra skräck i samma stund som man förklarar dess hur och varför. Men anledningen till det är ju att det ger utrymme för fantasin att fylla igen luckorna. Anledningen till att det okända är så otäckt är inte bara att det potentiellt kan vara vadsomhelst, utan att det bara genom halvt skymtade skuggor kan föda fram helt nya fasor ur vårt eget psykes dunklaste vrår. Men det kräver också att det finns något för fantasin att bygga på, om än bara vaga antydningar.

Bra skräck är lite som ett ickekomplett pussel, där de bitar som saknas är just de som förställer den centrala ohyggligheten. Vi kan inte se vad det är exakt, men vi kan gissa oss till det genom de omgivande bitarna (ja och så den där biten precis i kanten som föreställer något tentakelliknande). Men om de omgivande bitarna inte ger intryck av att föreställa någonting alls, förutom kanske en Jackson Pollock-målning, går det heller inte att skapa sig någon bild av hemskheten i mitten och då blir det mycket mindre skrämmande. Skräck får gärna vara surrealistisk, men går det för långt över gränsen till ren surrealism så tappar den oftast sin poäng. Inte alltid, men oftast.

Det är klart, det kan hända att antydningarna finns där i Himmelstrand och att jag bara är för trög för att fånga upp dem, det kan jag inte helt och hållet utesluta. Kanske blir den fullt begriplig om man har någon anknytning till Peter Himmelstrands låtskrivande. Fast i ärlighetens namn betvivlar jag det. I alla fall, har ni snappat upp något som ni tror att jag har missat eller om ni bara har avvikande åsikt så får ni gärna gräla på mig i kommentarsfältet. Det är det som det är till för.

Men med det sagt så är det absolut inte så att boken inte är utan förtjänster. Den har till exempel en av de absolut otäckaste karaktärer jag har läst om på länge, som också har följande makalösa replik:

"Jag är en fontän av blod i form av en flicka."


John Ajvide Lindqvist bevisar än en gång att det inte finns något otäckare än onda barn.