fredag 1 maj 2015

Possession vs. Antichrist

För ett antal år sedan spelades Lars von Triers Antichrist på Fyrisbiografen, så jag gick och såg den tillsammans med en vän. Filmen handlar om en man och en kvinna som har förlorat sin son i en tragisk olycka. Mannen (som är psykolog) litar inte på läkarna som behandlar kvinnans trauma och tar det sällsynt korkade beslutet att behandla henne själv. De åker ut till deras gemensamma lantställe för att behandla kvinnans rädsla för naturen och allt som har med den att göra. Det behöver knappast sägas att behandlingen inte går riktigt som planerat och det hela urartar snart i sex, blod och allmän misär.

Innan jag gick och såg filmen visste jag inte så mycket om von Trier överhuvudtaget utöver att han var ett rätt stort namn inom film och filmkonst, så jag gick in på biografen utan några förväntningar eller någon uppfattning alls om vad jag skulle få se. Sedan gick jag ut från biografen med känslan av att jaha, det där gör man ju inte gärna om. Det tog ett tag efteråt innan jag kunde med att se något annat av von Trier men mästerverket som är Riket fick mig att omvärdera honom rejält när jag väl tog mig an den.

Inte det att Antichrist var dålig egentligen, det var mest det att det fanns vissa scener som var lite väl... ja, helt enkelt lite väl för min smak. Jag skulle inte vilja påstå att jag är vare sig särskilt känslig eller särskilt äckelmagad när det gäller film, men jag har vissa gränser när det gäller allt för ingående och realistiska skildringar av sexuellt våld och kroppslig tortyr utanför vilka jag inte längre känner att det är värt det. I och med det finns det vissa filmer som jag sannolikt aldrig kommer att skriva om här i bloggen, helt enkelt därför att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget, till exempel Last House on the Left, I Spit on Your Grave och Human Centipede. Jag är inte säker på exakt var mina gränser går men jag tror att det är någonstans en liten bit innan man passerar penisar som ejakulerar blod och klitoral självstympning (se där, ett par ord som jag inte trodde att jag skulle få anledning skriva i den här bloggen).

Jag måste dock erkänna att beskrivningen av hur de skapade effekterna är ganska fascinerande läsning.

Egentligen är det osäkert om Antichrist egentligen kan räknas som en skräckfilm. Så med tanke på att det inte direkt är en skräckfilm och att jag inte ens tyckte något vidare om den, varför bryr jag mig om att skriva om den överhuvudtaget egentligen?

Jo... För ett par veckor sedan var jag nere på Stadsbiblioteket och botaniserade i filmhyllan som jag ibland gör och fick syn på Possession, en skräckklassiker från 1981 regisserad av Andrzej Żuławski. Filmen handlar om Mark och Anna, ett par som bor i Västberlin med deras unga son. Mannen återvänder från ett långt uppdrag utomlands och upptäcker att något har förändrats i deras relation. Det uppenbarar sig att Anna har ett förhållande med någon annan. Men det ligger något mer och mörkare bakom, något som inte ens hennes andra älskare helt och hållet vet om eller förstår. Ju mer Mark rotar i sin frus privatliv, desto mer dras han själv ner i den nattsvarta malström som Anna själv befinner sig i centrum av.

Den obehagligaste scenen i Possession har vissa saker gemensamt med den obehagligaste scenen i Antichrist men är skrämmande av helt andra skäl

Possession var en av de bästa, intressantaste, starkaste och mest skrämmande filmer jag någonsin sett och jag tyckte oerhört mycket om den. Det här var en film som verkligen lyckades skrämma mig, inte på ett billigt sätt genom att överraska med plötsliga och oväntade händelser eller äckla mig med blod och brutalitet, utan genom ren krypande fasa mot en bakgrund av tät nihilism. Hela filmen igenom finns känslan av att karaktärerna är fast i något mycket större och ondskefullare än vi små människor någonsin kan uppfatta, där vår roll endast är budbärare för något skräckinjagande men ändå i slutändan fasansfullt tomt. Det är en väldigt allegorisk film och det är knappast någon tillfällighet att den är filmad med Berlinmuren i bakgrunden. Det är också en ganska surrealistisk film på sina ställen och jag kan inte påstå att jag helt och hållet begrep den, men för mig gör det den bara mer intressant.

En stund efter att jag sett Possession började jag inse att den var ganska lik Antichrist. Båda handlar om relationen mellan en man och en kvinna, i båda filmerna tappar kvinnan greppet både själsligt och psykiskt, i båda filmerna förekommer ett barn, båda filmerna handlar på ett eller annat sätt om sex och båda filmerna har klart surrealistiska inslag. Jag letade runt lite på nätet och upptäckte att mycket riktigt, jag var inte den enda som hade snappat upp likheten. Sedan insåg jag att fasen också, det här innebär antagligen att jag är tvungen att se om Antichrist. Så det gjorde jag.

Jag kan inte påstå att det var en jättemycket behagligare filmupplevelse andra gången men jag ansträngde mig i alla fall för att ta filmen på allvar och ge den en chans. Jag hade också en låda vitt tillgänglig den här gången, vilket inte var helt fel. I alla fall, efter att ha sett den en andra gång så har jag tydligare kunnat sätta fingret på mina problem med Antichrist.

"Chaos reigns"

Dels så är den tämligen misogyn. Det har diskuterats väldigt mycket fram och tillbaka hur kvinnofientlig filmen egentligen är men det är svårt att komma ifrån att kvinnlig natur (vad man nu vill lägga i det begreppet) är ett centralt tema. Filmens klimax består huvudsakligen av att kvinnan går bärsärk (och gör sig skyldig till handlingar som leder till just de scener som jag beskrivit ovan). I Possession förekommer visserligen också en kvinna som uppslukas av någon form av galenskap, skillnaden är att det i Possession gestaltas som att det som plågar kvinnan kommer utifrån eller åtminstone har sin grund i någon slags åkomma, hemsökelse eller kollaps. I Antichrist å andra sidan så härleds kvinnans handlingar väldigt bokstavligen till den 'kvinnliga naturen'. Just naturen (eller "Satan's Church" som den vid ett tillfälle kallas i filmen) får väldigt stort utrymme i Antichrist, både konceptuellt och bokstavligen. Det finns de som menar att Antichrist i själva verket är så misogyn att den så att säga går varvet runt och blir en kommentar till kvinnofientlighet. Jag vet inte riktigt om jag köper det. Det är absolut en legitim tolkning men jag tycker i så fall att det framställs ganska klumpigt.

De explicita scenerna som jag pratat om är också på sätt och vis del av filmens problem. Det är inte så att jag tycker att det är etiskt eller moraliskt fel att visa den typen av scener i film eller att det på något sätt borde censureras eller fördömas. Vissa skulle kanske ställa frågan om von Trier inte hade kunnat säga vad han ville säga utan att visa så väldigt explicita scener, men det vore en väldigt dum fråga. Naturligtvis hade han inte kunnat göra det. The medium is the message. Att provocera för provokationens skull kan absolut vara berättigat. Själv lyssnar jag ju gärna på GWAR till exempel och jag skulle kunna skriva en lång och utförlig utläggning om varför deras låt Raped at Birth är både en knivskarp reflektion över våldets självupprätthållande strukturer och en sällsynt djup reflektion över oskuldsfullhetens ömtålighet. Men jag tror inte direkt att någon är intresserad av att läsa det. Men om provokationerna ska ha någon mening så ska det ju finnas någon substans bakom det hela. Det är just det som upplever som det stora problemet med Antichrist. Något som jag definitivt kan erkänna är att den (paradoxalt nog) är en väldigt vacker film. Men jag kan inte skönja så mycket substans bakom vare sig det sköna eller det provokativa.

Min favoritscen från Antichrist är väldigt snygg men jag vet inte just vad den betyder, antagligen att naturen är full av död eller något sådant

Det är inte helt olikt jämförelsen mellan Changeling och The Woman in Black jag gjorde för ett tag sedan, den senare är helt enkelt mer utanverk än substans. Det är ännu mer sant i det här fallet, för mig så är Antichrist i jämförelse med Possession ärligt talat inte mycket mer än en blek kopia. Antichrist är visserligen bra mycket mer explicit men den filmens obehag är ett väldigt ytligt sådant, en ren instinktiv ovilja inför dess allmänna dysterhet eller brutala stympnings-scener, medan obehaget som Possession skapar är djupare och mer existentiellt. Personligen föredrar jag det senare. Possession är ett pussel som jag gärna skulle vilja sätta ihop eftersom det känns som att bilden har något att säga om den mänskliga själen och existensen. Antichrist är ett pussel som jag visserligen inte heller helt har satt ihop men som jag misstänker bara föreställer en väldigt vacker bild på en penis som ejakulerar blod och en klitoral självstympning.