I mitt förra inlägg nämnde jag I
Spit on Your Grave och The Last House on the Left som
exempel på filmer som jag sannolikt aldrig kommer att se. Någon
vecka senare satte jag mig ner en kväll och såg igenom båda. Av
detta går det att dra följande slutsatser:
A, Man kan inte lita på något jag
skriver på den här bloggen.
B, Rape Revenge är ett mycket tveksamt
tema för en filmkväll.
Det finns två skäl till att jag valde
att se filmerna. Dels så insåg jag så gott som omedelbart efter
att ha skrivit orden 'helt enkelt för att jag sannolikt aldrig
kommer att se dem överhuvudtaget' att jag inte ville begränsa mitt
filmtittande på det sättet. Hur ska jag egentligen kunna veta om
jag vill se en film eller inte innan jag har sett den? Och hur ska
jag kunna veta var mina gränser går utan att utmana dem då och då?
Det är bra att utmana sig själv.
Det andra skälet är att det är rätt
viktiga verk inom skräckfilmens historia och inom filmhistoria
överlag faktiskt. Efter lite diskussion med en vän angående
Antichrist och huruvida den är en misogyn film eller ej (vi
nådde ingen tillfredställande slutsats, eller rättare sagt vi var
båda tillfredsställda med våra egna skilda slutsatser) så insåg
jag att det finns mer att säga om ämnet och om misogyni i skräck
överlag. Men ska man diskutera misogyni i skräck är det svårt att
undvika att nämna Rape Revenge-genren, av vilken dess två filmer är
de mest välkända (eller ökända om man så vill).
Konceptet är ganska okomplicerat: En
kvinna blir brutalt våldtagen av en eller (oftast) en grupp män, på
vilka hon (eller en anhörig, i de fall hon inte överlever
incidenten) sedan utkräver en blodig, brutal och ofta uppfinningsrik
hämnd. Med andra ord så är detta filmer vars huvudingredienser är
sexuellt våld, icke sexuellt våld och inte så mycket mer.
Ni kanske anar, kära läsare, att
detta är en något kontroversiell genre?
Debatten om de här filmer har varit
ganska polariserad, vissa anser att de utgör ett krasst
exploaterande av kvinnors lidande medan andra menar att de i själva
verket är feministiska verk där kvinnorna frigör sig från manligt
maktutövande genom att vända männens våld mot dem. En tredje
tolkning är att filmerna problematiserar våld överlag, både som
maktutövande och som vedergällning. Wes Craven, som regisserade The
Last House on the Left, lämnade enligt hörsägen salongen under
en visning av Reservoir Dogs i Cannes. Quentin Tarantino var
något förbluffad att samma person som skapade The Last House on
the Left gick ut från hans film, men Craven menade att våldet i
The Last House on the Left har ett budskap medan det i
Reservoir Dogs bara var där för underhållningens skull.
Efter att själv ha sett filmerna så
är jag nog snarast på Cravens sida i den här debatten (även om
jag tycker att han avfärdade Reservoir Dogs lite väl
lättvindigt). Det vore kanske att gå lite väl långt att påstå
att vare sig I Spit on Your Grave eller The Last House on
the Left är feministiska filmer, däremot så skulle jag
definitivt inte kalla dem för misogyna.
Missförstå mig inte. Det här är
riktigt jobbiga, brutala och rent ut sagt sadistiska filmer. Men det
är liksom det som är poängen. Det är klart att det blir konstigt
om man tänker sig att syftet med film i första hand är att
underhålla, för den som tycker att I Spit on Your Grave och
The Last House on the Left är underhållande filmer måste
det vara något allvarligt fel på. Men en film måste inte
nödvändigtvis underhålla för att ha ett värde, den kan också
provocera, störa och problematisera, precis som all annan konst.
Våldet i I Spit on Your Grave och The Last House on the
Left framställs i all sin avskalade fruktansvärdhet, och det
finns en poäng i det. Filmerna är inte obehagliga på det där
stimulerande och kittlande sättet som skräckfilm ofta är, de är
snarare obehagliga på ungefär samma sätt som det är obehagligt
att se på nyheterna, därför att de gestaltar något som direkt och
konkret finns hos oss i världen och gör det på ett väldigt
avskalat och kompromisslöst sätt. Det är inte inte heller en
tillfällighet, The Last House on the Left var till exempel
direkt inspirerad av nyhetsfoto från Vietnam-kriget (och av
Bergmanfilmen Jungfrukällan, otippat nog).
Med det sagt så är I Spit on Your
Grave och The Last House on the Left inte filmer som jag
skulle rekommendera någon att se, om man inte råkar vara väldigt
intresserad av skräckfilmshistoria och genusanalys det vill säga.
Förutom att de är sjukt jobbiga att titta på så är de dessutom
rätt dåliga. Budskapet tycker jag som sagt i slutändan är reko,
men det framförs väldigt klumpigt och utan någon vidare
filmteknisk kvalitet.
Ett av de (många) problemen med The Last House on the Left är att förövarna gestaltas nästan som bovar från en serietidning eller gangsterkomedi, vilket förtar allvaret i filmens ämne. |
Oavsett det så är debatten runt
filmerna rätt intressant. Skräckfilm har som genre ofta kritiserats
för att vara moraliskt förkastlig av olika skäl. Antingen att den
fördärvar ungdomen, att den framför ockulta budskap eller att den
är just misogyn. Jag tror att en anledning till att det blivit så
är att film i allmänhet, och skräckfilm i synnerhet, alltför ofta
avfärdas som lättsam och okomplicerad. Vilket i sin tur får folk
att förfasas, för vilken frisk människa vill se blod, monster och
ond bråd död som lättsam och okomplicerad underhållning? Kanske
utgår de kulturkonservativa debattörerna från de mys-pysiga
upplevelserna av lågmält välbefinnande som de själva får av att
se filmer av jag vet inte, Buster Keaton kanske, och sedan ser de
framför sig människor som får samma typ av upplevelser av The
Texas Chainsaw Massacre (originalversionen). Men se, där gör de
det stora misstaget att räkna sin egen upplevelse som allmängiltig
och förutsätter att andra människor har samma snäva vision av
film som de själva har. För dem blir skräckfilm lite som att
servera en person som inte är van vid kryddig mat en vindaloo. Det
ligger så långt utanför deras referensram att de inte har
kapacitet att uppleva de smaknyanser som rätten innefattar, därför
avfärdar dem den utan att bry sig om att försöka förstå den. I
alla fall så är det så den kulturkonservativa kritikern som jag
har skapat i min fantasi fungerar.
Men än en gång, film är inte bara
underhållning. Film i allmänhet och, skulle jag vilja hävda,
skräckfilm i synnerhet kan också vara ett sätt att utforska de
mörkare sidorna av världen och livet, inte bara dolda rädslor,
otillåtna drifter och tabun utan också dekonstruktion av
verkligheten i sig. Jag skulle kunna gå på sida upp och sida ner om
varför skräckfilm som genre är särskilt väl lämpad för
mångbottnade konstnärliga uttryck, men jag tror att jag besparar er
det.
Istället tänker jag bara påstå
följande: Skräck som genre har bättre förutsättningar än de
flesta andra genrer att vara progressiv därför att den till sin
natur är subversiv. Vilket är ett av skälen till att jag blir så
besviken av alla trötta remakes och all konstnärligt korrupt
Torture Porn som produceras nuförtiden. Genren är så mycket bättre
än så. Den är så mycket mer än så. Eller den skulle kunna vara
i alla fall.
Men det är klart. Bara för att genren
inte till sin natur är misogyn innebär det naturligtvis inte att
det inte förekommer misogyni inom genren. Vilket snyggt för oss
tillbaka till Antichrist.
Nina Björk har framfört en kort
krönika i radio (som fortfarande går att lyssna på här) där hon
kritiserar filmerna Antichrist och Black Swan,
huvudsakligen i basis om bilderna som filmerna innehöll. Min
tolkning av krönikan är att hon anser att de erotiserar kvinnlig
förstörelse. Ett liknande resonemang fördes av British Board of
Film Classification (BBFC) när de klippte i I Spit on Your Grave.
Filmen har blivit omvärderad sedan klippen från -78, en process som
man kan läsa om i ett mycket intressant fallstudie (som går att
läsa här). Ett citat från texten:
”Although the cuts had
successfully removed the most eroticised elements of nudity, they had
also removed some of the horror of the rapes, most notably the scene
in which Jennifer is raped over a rock, which had been deleted
entirely. On this occasion, it was concluded that any material that
emphasised the horrors of sexual violence, whilst not focussing
principally on nudity, could be reinstated. However, the moments that
seemed to focus on nudity in a prurient and exploitative manner, as
well as the moments that emphasised the enjoyment of the rapists,
were still subjected to cuts.”
Det här med att klippa i film kan man
förstås ha åsikter om i sig, men oavsett det så kan jag knappast
klandra BBFC för att de ville minska ner lite på den kvinnliga
nakenheten i filmen. Gudarna ska veta det finns mer än tillräckligt
av den varan i modern film som det är. Å andra sidan, är det lika
berättigat att klippa bort bitar som illustrerar våldtäktsmännens
njutning? I det fallet är jag lite mer tveksam, eftersom i mitt
huvud så är de klippen i allra högsta grad något som gör scenen
mer vedervärdig snarare än mindre. Och det är ju, precis
som BBFC också verkar tycka, handlingens vedervärdighet som är
själva poängen.
Men det är ju i mitt huvud förstås.
I mitt huvud så gestaltar också scenerna i Black Swan (som
flitiga läsare kanske minns är en film som jag tycker mycket om)
snarare obehag medan de i Nina Björks huvud har andra betydelser.
Och det är klart, även om jag tycker att hon är lite väl hård
mot Black Swan och lite orättvis när hon stoppar den i samma
fack som Antichrist så kan jag väl hålla med om att det är
ett lite uttjatat sätt att gestalta kvinnor och kvinnlig
självdestruktivitet på. Och även om det, som hon själv
observerar, inte går att kritisera enskilda scener och bilder tagna
ur filmens kontext så måste man i sin tur också sätta dem i en
social och historisk kontext.
Ta I Spit on Your Grave som
exempel. Det är klart att kvinnans nakenhet har ett symboliskt värde
i den filmen, i den mening att den gestaltar hennes utsatthet, men
varför är kvinnans kropp så mycket mer på bild än männens
kroppar? Och då menar jag mycket mer. Samma sak gäller The
Last House on the Left, för den delen. Då återkommer frågan:
Kunde man inte ha gestaltat det på ett annat sätt? The medium is
the message, skrev jag lite snusförnuftigt i mitt förra inlägg.
Det är fortfarande sant. Och det är också problemet. Om mediet är
skevt så blir budskapet också skevt. Det är därför som I Spit
on Your Grave och The Last House on the Left inte når
ända fram. Avsikterna var säkert goda från filmskaparnas sida, men
vi vet alla vad man brukar säga om goda avsikter och vägen till
helvetet. Och ja, även Black Swan har problem på den
punkten, det blir jag tvungen att krypa till korset och medge.
När det gäller Antichrist så
tycker jag fortfarande att det är en aningens misogyn film, inte på
grund av de bilder som den innehåller utan för att jag utifrån
filmens symbolik tycker att den gestaltar ett misogynt narrativ. Å
andra sidan så är det i hög grad baserat på en scen i filmens
början som består av en närbild på ett glas vatten med växter i.
Ja, på riktigt. Jag försökte hitta en bild på detta världens
mest misogyna glas vatten men lyckades inte. Uppenbarligen är det
bara jag som inser vattenglasets signifikans.
Eller så är det så att jag
överanalyserar en aning. Se punkt A här ovanför.
Men visst. Jag kan inte påstå att jag
riktigt begriper vad Antichrist handlar om överhuvudtaget, så
vem är jag att säga att den är misogyn? Jag vet inte om det spelar
så stor roll heller, jag tycker oavsett det inte att den är en särskilt
bra film. Men det får jag medge, det är definitivt en intressant film
som har fått mig att tänka och lett mig att vidga mina vyer och det
är ändå en bra sak.