fredag 12 juni 2015

Rape Revenge och misogyni i skräck


I mitt förra inlägg nämnde jag I Spit on Your Grave och The Last House on the Left som exempel på filmer som jag sannolikt aldrig kommer att se. Någon vecka senare satte jag mig ner en kväll och såg igenom båda. Av detta går det att dra följande slutsatser:

A, Man kan inte lita på något jag skriver på den här bloggen.
B, Rape Revenge är ett mycket tveksamt tema för en filmkväll.

Det finns två skäl till att jag valde att se filmerna. Dels så insåg jag så gott som omedelbart efter att ha skrivit orden 'helt enkelt för att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget' att jag inte ville begränsa mitt filmtittande på det sättet. Hur ska jag egentligen kunna veta om jag vill se en film eller inte innan jag har sett den? Och hur ska jag kunna veta var mina gränser går utan att utmana dem då och då? Det är bra att utmana sig själv.

Det andra skälet är att det är rätt viktiga verk inom skräckfilmens historia och inom filmhistoria överlag faktiskt. Efter lite diskussion med en vän angående Antichrist och huruvida den är en misogyn film eller ej (vi nådde ingen tillfredställande slutsats, eller rättare sagt vi var båda tillfredsställda med våra egna skilda slutsatser) så insåg jag att det finns mer att säga om ämnet och om misogyni i skräck överlag. Men ska man diskutera misogyni i skräck är det svårt att undvika att nämna Rape Revenge-genren, av vilken dess två filmer är de mest välkända (eller ökända om man så vill).

Konceptet är ganska okomplicerat: En kvinna blir brutalt våldtagen av en eller (oftast) en grupp män, på vilka hon (eller en anhörig, i de fall hon inte överlever incidenten) sedan utkräver en blodig, brutal och ofta uppfinningsrik hämnd. Med andra ord så är detta filmer vars huvudingredienser är sexuellt våld, icke sexuellt våld och inte så mycket mer.

Ni kanske anar, kära läsare, att detta är en något kontroversiell genre?

Debatten om de här filmer har varit ganska polariserad, vissa anser att de utgör ett krasst exploaterande av kvinnors lidande medan andra menar att de i själva verket är feministiska verk där kvinnorna frigör sig från manligt maktutövande genom att vända männens våld mot dem. En tredje tolkning är att filmerna problematiserar våld överlag, både som maktutövande och som vedergällning. Wes Craven, som regisserade The Last House on the Left, lämnade enligt hörsägen salongen under en visning av Reservoir Dogs i Cannes. Quentin Tarantino var något förbluffad att samma person som skapade The Last House on the Left gick ut från hans film, men Craven menade att våldet i The Last House on the Left har ett budskap medan det i Reservoir Dogs bara var där för underhållningens skull.

Efter att själv ha sett filmerna så är jag nog snarast på Cravens sida i den här debatten (även om jag tycker att han avfärdade Reservoir Dogs lite väl lättvindigt). Det vore kanske att gå lite väl långt att påstå att vare sig I Spit on Your Grave eller The Last House on the Left är feministiska filmer, däremot så skulle jag definitivt inte kalla dem för misogyna.

Missförstå mig inte. Det här är riktigt jobbiga, brutala och rent ut sagt sadistiska filmer. Men det är liksom det som är poängen. Det är klart att det blir konstigt om man tänker sig att syftet med film i första hand är att underhålla, för den som tycker att I Spit on Your Grave och The Last House on the Left är underhållande filmer måste det vara något allvarligt fel på. Men en film måste inte nödvändigtvis underhålla för att ha ett värde, den kan också provocera, störa och problematisera, precis som all annan konst. Våldet i I Spit on Your Grave och The Last House on the Left framställs i all sin avskalade fruktansvärdhet, och det finns en poäng i det. Filmerna är inte obehagliga på det där stimulerande och kittlande sättet som skräckfilm ofta är, de är snarare obehagliga på ungefär samma sätt som det är obehagligt att se på nyheterna, därför att de gestaltar något som direkt och konkret finns hos oss i världen och gör det på ett väldigt avskalat och kompromisslöst sätt. Det är inte inte heller en tillfällighet, The Last House on the Left var till exempel direkt inspirerad av nyhetsfoto från Vietnam-kriget (och av Bergmanfilmen Jungfrukällan, otippat nog).

Med det sagt så är I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte filmer som jag skulle rekommendera någon att se, om man inte råkar vara väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och genusanalys det vill säga. Förutom att de är sjukt jobbiga att titta på så är de dessutom rätt dåliga. Budskapet tycker jag som sagt i slutändan är reko, men det framförs väldigt klumpigt och utan någon vidare filmteknisk kvalitet.

Ett av de (många) problemen med The Last House on the Left är att förövarna gestaltas nästan som bovar från en serietidning eller gangsterkomedi, vilket förtar allvaret i filmens ämne.

Oavsett det så är debatten runt filmerna rätt intressant. Skräckfilm har som genre ofta kritiserats för att vara moraliskt förkastlig av olika skäl. Antingen att den fördärvar ungdomen, att den framför ockulta budskap eller att den är just misogyn. Jag tror att en anledning till att det blivit så är att film i allmänhet, och skräckfilm i synnerhet, alltför ofta avfärdas som lättsam och okomplicerad. Vilket i sin tur får folk att förfasas, för vilken frisk människa vill se blod, monster och ond bråd död som lättsam och okomplicerad underhållning? Kanske utgår de kulturkonservativa debattörerna från de mys-pysiga upplevelserna av lågmält välbefinnande som de själva får av att se filmer av jag vet inte, Buster Keaton kanske, och sedan ser de framför sig människor som får samma typ av upplevelser av The Texas Chainsaw Massacre (originalversionen). Men se, där gör de det stora misstaget att räkna sin egen upplevelse som allmängiltig och förutsätter att andra människor har samma snäva vision av film som de själva har. För dem blir skräckfilm lite som att servera en person som inte är van vid kryddig mat en vindaloo. Det ligger så långt utanför deras referensram att de inte har kapacitet att uppleva de smaknyanser som rätten innefattar, därför avfärdar dem den utan att bry sig om att försöka förstå den. I alla fall så är det så den kulturkonservativa kritikern som jag har skapat i min fantasi fungerar.

Men än en gång, film är inte bara underhållning. Film i allmänhet och, skulle jag vilja hävda, skräckfilm i synnerhet kan också vara ett sätt att utforska de mörkare sidorna av världen och livet, inte bara dolda rädslor, otillåtna drifter och tabun utan också dekonstruktion av verkligheten i sig. Jag skulle kunna gå på sida upp och sida ner om varför skräckfilm som genre är särskilt väl lämpad för mångbottnade konstnärliga uttryck, men jag tror att jag besparar er det.

Istället tänker jag bara påstå följande: Skräck som genre har bättre förutsättningar än de flesta andra genrer att vara progressiv därför att den till sin natur är subversiv. Vilket är ett av skälen till att jag blir så besviken av alla trötta remakes och all konstnärligt korrupt Torture Porn som produceras nuförtiden. Genren är så mycket bättre än så. Den är så mycket mer än så. Eller den skulle kunna vara i alla fall.

Men det är klart. Bara för att genren inte till sin natur är misogyn innebär det naturligtvis inte att det inte förekommer misogyni inom genren. Vilket snyggt för oss tillbaka till Antichrist.

Nina Björk har framfört en kort krönika i radio (som fortfarande går att lyssna på här) där hon kritiserar filmerna Antichrist och Black Swan, huvudsakligen i basis om bilderna som filmerna innehöll. Min tolkning av krönikan är att hon anser att de erotiserar kvinnlig förstörelse. Ett liknande resonemang fördes av British Board of Film Classification (BBFC) när de klippte i I Spit on Your Grave. Filmen har blivit omvärderad sedan klippen från -78, en process som man kan läsa om i ett mycket intressant fallstudie (som går att läsa här). Ett citat från texten:

Although the cuts had successfully removed the most eroticised elements of nudity, they had also removed some of the horror of the rapes, most notably the scene in which Jennifer is raped over a rock, which had been deleted entirely. On this occasion, it was concluded that any material that emphasised the horrors of sexual violence, whilst not focussing principally on nudity, could be reinstated. However, the moments that seemed to focus on nudity in a prurient and exploitative manner, as well as the moments that emphasised the enjoyment of the rapists, were still subjected to cuts.”

Det här med att klippa i film kan man förstås ha åsikter om i sig, men oavsett det så kan jag knappast klandra BBFC för att de ville minska ner lite på den kvinnliga nakenheten i filmen. Gudarna ska veta det finns mer än tillräckligt av den varan i modern film som det är. Å andra sidan, är det lika berättigat att klippa bort bitar som illustrerar våldtäktsmännens njutning? I det fallet är jag lite mer tveksam, eftersom i mitt huvud så är de klippen i allra högsta grad något som gör scenen mer vedervärdig snarare än mindre. Och det är ju, precis som BBFC också verkar tycka, handlingens vedervärdighet som är själva poängen.

Det finns få scener i I Spit on Your Grave som jag är bekväm med att lägga upp bilder på. Så här är en bild på hur det ser ut efter en av de många scener som jag inte är bekväm med att lägga upp en bild på.

Men det är ju i mitt huvud förstås. I mitt huvud så gestaltar också scenerna i Black Swan (som flitiga läsare kanske minns är en film som jag tycker mycket om) snarare obehag medan de i Nina Björks huvud har andra betydelser. Och det är klart, även om jag tycker att hon är lite väl hård mot Black Swan och lite orättvis när hon stoppar den i samma fack som Antichrist så kan jag väl hålla med om att det är ett lite uttjatat sätt att gestalta kvinnor och kvinnlig självdestruktivitet på. Och även om det, som hon själv observerar, inte går att kritisera enskilda scener och bilder tagna ur filmens kontext så måste man i sin tur också sätta dem i en social och historisk kontext.

Ta I Spit on Your Grave som exempel. Det är klart att kvinnans nakenhet har ett symboliskt värde i den filmen, i den mening att den gestaltar hennes utsatthet, men varför är kvinnans kropp så mycket mer på bild än männens kroppar? Och då menar jag mycket mer. Samma sak gäller The Last House on the Left, för den delen. Då återkommer frågan: Kunde man inte ha gestaltat det på ett annat sätt? The medium is the message, skrev jag lite snusförnuftigt i mitt förra inlägg. Det är fortfarande sant. Och det är också problemet. Om mediet är skevt så blir budskapet också skevt. Det är därför som I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte når ända fram. Avsikterna var säkert goda från filmskaparnas sida, men vi vet alla vad man brukar säga om goda avsikter och vägen till helvetet. Och ja, även Black Swan har problem på den punkten, det blir jag tvungen att krypa till korset och medge.

När det gäller Antichrist så tycker jag fortfarande att det är en aningens misogyn film, inte på grund av de bilder som den innehåller utan för att jag utifrån filmens symbolik tycker att den gestaltar ett misogynt narrativ. Å andra sidan så är det i hög grad baserat på en scen i filmens början som består av en närbild på ett glas vatten med växter i. Ja, på riktigt. Jag försökte hitta en bild på detta världens mest misogyna glas vatten men lyckades inte. Uppenbarligen är det bara jag som inser vattenglasets signifikans.

Eller så är det så att jag överanalyserar en aning. Se punkt A här ovanför.

Men visst. Jag kan inte påstå att jag riktigt begriper vad Antichrist handlar om överhuvudtaget, så vem är jag att säga att den är misogyn? Jag vet inte om det spelar så stor roll heller, jag tycker oavsett det inte att den är en särskilt bra film. Men det får jag medge, det är definitivt en intressant film som har fått mig att tänka och lett mig att vidga mina vyer och det är ändå en bra sak.