Det här är kanske inte den mest
skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut
obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar
i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan
rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra,
den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å
andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.
Trots att syftet med en bra skräckfilm
är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast
inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli
skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär
samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även
om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen
bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad
förtjusning.
Historien är inte så komplicerad. Ett
ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där
stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går
det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan
faktiskt.
Det finns många olika typer av skräck
som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag
om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda,
till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om
rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som
människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar
filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur
våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än
befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor
som gör andra människor illa.
Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...
Det som gör Eden Lake såpass
särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens
namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit
än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den
gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess
meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget
åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut,
ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just
det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så
verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det
finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.
Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med |
Faktum är att filmens teman påminner
en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left.
Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är
det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid
något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar
inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det
tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film
betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med
vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig
upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst
måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave
och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera
till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria
och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake.
Fast bara med en rejäl varningsflagg.
Vissa kritiker har menat att filmen
demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det
utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och
ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle
jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än
så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på
saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt
som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast
är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The
Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv).
I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt
utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga
hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har
ändrats, eller att det är andra grupper som har
representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns
verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att
den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga
människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste
vara ett bra betyg.