söndag 31 juli 2016

Eden Lake


Det här är kanske inte den mest skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra, den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.

Trots att syftet med en bra skräckfilm är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad förtjusning.

Historien är inte så komplicerad. Ett ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan faktiskt.

Det finns många olika typer av skräck som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda, till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor som gör andra människor illa.

Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...

Det som gör Eden Lake såpass särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut, ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.

Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med

Faktum är att filmens teman påminner en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left. Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake. Fast bara med en rejäl varningsflagg.

Vissa kritiker har menat att filmen demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv). I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har ändrats, eller att det är andra grupper som har representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste vara ett bra betyg.