tisdag 3 oktober 2017

Snömän som mördar kvinnor


I mitt senaste inlägg gnällde jag över seriemördare. Som flitiga läsare känner till så var jag väldigt förtjust i filmen Prevenge, där en höggravid kvinna drar ut på mordturné ivrigt påhejad av sitt ofödda foster. Bara konceptet lockade mig något oerhört och till all lycka levde filmen upp till mina absurt höga förväntningar. Hela upplevelsen fick mig att fundera lite över vad den filmen har som andra filmer om seriemördare saknar. Allt som allt är det förstås en ganska diger lista, men något som omedelbart gjorde mig nyfiken på filmen var just att den så uppenbart INTE handlade om samma gamla seriemördar-arketyp som vi ser överallt annars.

I andra änden av spännande-ospännande spektrat så har trailern för filmen The Snowman dykt upp lite här och var den senaste tiden. Om ni har tillbringat någon större mängd tid på youtube eller i biosalonger den senaste månaden så har ni säkert sett den. Någon mördar folk i ett gråfilter-snöigt Norge och lämnar efter sig snögubbar som sin signatur. Säkert är det en välregisserad och välspelad film, men allt tyder på att det bara är ytterligare en variant på samma historia som vi har sett tusentals gånger redan. Mig lämnade trailern i alla fall helt kall (badum-tish).

En artikel påstod att "Michael Fassbender's new movie will make you terrified of snowmen." Jag är skeptisk...



Oavsett om det gäller böcker, film, tv-serier eller andra medier så tenderar seriemördare att följa samma grundläggande arketyp. Ett av mina favoritskämt att dra när jag vill verka både oförtjänt kvick och lite coolt avfärdande av masskultur är att alla kriminaldramer i själva verket handlar om samma polis. Ni vet vem jag menar, han (ity det är allt som oftast en man) är medelålders, frånskild men med ett komplicerat förhållande till sin vuxna dotter, dricker konjak (eventuellt whiskey) och lyssnar på klassisk musik. Man skulle lätt kunna dra samma skämt om seriemördare. Han (ity det är allt som oftast en man) befinner sig i yngre medelåldern, mördar huvudsakligen kvinnor, är till det yttre tillbakadragen och oförarglig men bär på ett trasigt psyke på grund av något omfattande trauma i barndomen.

Detaljerna skiljer sig måhända, men arketypen förblir densamma. En av de mest envisa aspekterna tycks vara både mördarens och offrens könstillhörighet. Varför är det alltid män som mördar kvinnor? Det är så förhärskande att det till och med finns en bok inom genren som (nästan) heter så. Inte är det något nytt heller. Edgar Allan Poe själv påstod en gång att: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.” Jag uppskattar Poe som författare, men citat som det får mig att vilja gå och gräva upp hans lik bara så att jag kan slå det hårt i ansiktet.

Men låt oss byta fokus. För att bevisa att jag även kan leverera konstruktiv kritik så tänkte jag här nedan presentera min lista på tre sätt att skapa intressanta seriemördare!

Nummer ett: Skapa en intressant karaktär. Är det mest intressanta med din seriemördare sättet som hen mördar folk? I så fall blir du nog tvungen att återvända till ritbordet. För att seriemördare ska vara intressanta som karaktärer så krävs det att de är något mer än bara deras narrativa funktion, på det sättet skiljer de sig inte från vilka andra typer av karaktärer som helst.

Ett exempel: Hannibal Lecter från The Silence of the Lambs. Ja, han är en kannibal som är ansvarig för åtskilliga brutala och raffinerade mord. Men det är ju inte därför som man minns honom. Man minns honom för att han är intelligent, karismatisk och sofistikerad. (Ja, och för att han är spelad av Anthony Hopkins förstås, men eftersom alla seriemördare inte gärna kan spelas av Anthony Hopkins så vore det aningens orättvist som måttstock betraktat.) Jämför Lecter med Buffalo Bill, den andra seriemördaren som figurerar i samma historia. Det enda som karaktäriserar Buffalo Bill är egentligen att han mördar och flår folk. Vi får visserligen veta lite om hans bakgrund via doktor Lecter, men inget som inte är direkt relaterat till hans mordiska verksamhet.

Efter en hård dag av seriemördande gillar Hannibal att koppla av med lite klassisk musik

De flesta skulle nog hålla med mig om att Hannibal Lecter är många gånger intressantare än Buffalo Bill. Men i just den här historien så är det helt ok, eftersom det är Hannibal Lecter som det egentligen handlar om. Jakten på Buffalo Bill är visserligen central för historien, men själv blir han aldrig mer än en bifigur.

Nummer två: Gör något nytt. Kanske dags att pensionera män-som-mördar-kvinnor arketypen vid det här laget? En kvinna som mördar män är väl förvisso inte i sig en lösning på problemet men ändå ett steg i rätt riktning. För den delen finns det väl inget som säger att en seriemördare måste vara i yngre medelåldern. Jag skulle till exempel bra gärna vilja se en seriemördare som är en söt gammal tant, kanske lite som en mörkare version av fastrarna i Arsenic and Old Lace?

Det är den lilla nypan cyanid som gör den stora skillnaden

Vill man nu nödvändigtvis ha en vit, medelålders, medelklass-man som seriemördare så kan man åtminstone skippa det gamla uttjatade barndomstraumat och de gamla uttjatade hugg- och stickvapnen. Säga vad man vill om Saw och dess avkommor, men det var i alla fall en ny, fräsch och ganska raffinerad idé. Problemet med nya, fräscha och raffinerade idéer är förstås att det är svårt att hålla de nya, fräscha och raffinerade genom sju filmer.

Apropå Saw förresten... Förväxla för allt i världen inte ”nytt” med ”grövre.” Ibland verkar det som att författare och andra kreatörer försöker göra sina seriemördare minnesvärda huvudsakligen genom att överträffa varandra i hur depraverade och utstuderade morden är. Ett ganska typiskt knep är att låta offren vara barn, eftersom de flesta människor instinktivt reagerar starkt då barn utsätts för fara. Det är samma princip som när man blir illamående av att se blod och inälvor, eller som när man hoppar till av ett högt ljud, och ungefär lika billigt.

Nummer tre: Håll det enkelt. Inte alltid förenligt med vare sig punkt nummer ett eller punkt nummer två, men minst lika relevant. En seriemördare BEHÖVER egentligen inte en omfattande backstory, en filosofiskt komplex motivation, ett unikt tillvägagångssätt eller en personlig vendetta med historiens protagonist. Ibland kan det till och med vara effektivare ju mindre av dessa som förekommer. Allt som får oss att bättre förstå en seriemördare gör trots allt mördaren lite mer mänsklig, och det mest skrämmande med seriemördare är väl just att de personifierar det omänskliga i mänsklig form.

Ett utmärkt exempel på en film där de gjorde det rätt är The Texas Chainsaw Massacre och Leatherface. Vi känner ju alla till scenen där han för första gången syns i bild, eller hur? Om inte så tycker jag att ni ska titta på där här klippet:


Effektfullt, inte sant? Inga konstigheter utan bara SMACK, en slägga i huvudet. Ren djurisk brutalitet. Titeln till trots förekommer det tämligen få direkt blodiga scener i The Texas Chainsaw Massacre. De som förekommer är brutala men korta (inte helt olikt en slägga i huvudet) och kontrapunkterar stämningsbygget snarare än att punktera det. Hotet om våld blir långt mycket mer skrämmande än våldet i sig. Leatherface själv är definitivt en lättigenkännlig figur, men vi får, i alla fall i första filmen, veta oerhört lite om honom, vem han är eller varför han mördar folk. Även relativt de (marginellt) mer mänskliga medlemmarna i hans familj är han något av en gåta, nästan mer lik en naturkraft än en människa. Trots att det inte främst är han som driver handlingen framåt så är det inte så konstigt att det är han som har blivit filmens ansikte (badum-tish).

söndag 6 augusti 2017

Prevenge


I mitt senaste blogginlägg nämnde jag i förbigående att alla filmer inte är avsedda för alla och att det är en bra sak. Det blir så mycket roligare på det sättet. Om alla filmskapare eftersträvade att gå så många av den filmintresserade publiken som möjligt till mötes så skulle vi bli utan allt det experimentella, det utstickande och det allmänt udda. Filmen jag diskuterar idag hör definitivt till den senare kategorin. Själv har jag förstås svårt att förstå hur någon kan tycka att den här filmen är något annat än fantastisk, icke desto mindre ställer sig många underligt oförstående då jag försöker förklara varför. Men det gör inte så mycket. Det är just det som är det fina med udda filmer, då och då hittar man något som är udda på precis rätt sätt.

Filmen i fråga heter Prevenge, skriven, regisserad och spelad av Alice Lowe, och handlar om en höggravid kvinna som mördar folk på inrådan av sitt ofödda foster. Jag blev gränslöst förtjust bara av att höra talas om den här filmen och jag hade tänkt att jag skulle försöka artikulera varför.

För det första: Vi är fullkomligt översvämmade av seriemördare i alla möjliga medier. Böcker, filmer och tv-serier, det är samma sak överallt. Seriemördare och åter seriemördare så långt ögat når. Det är väl inte nödvändigtvis något fel med det, men de allra flesta fiktiva seriemördare är ju så in i bängen snarlika. Det handlar så gott som alltid om en man och offren är nästan lika ofta kvinnor, gärna med låg social ställning. Kvinnliga seriemördare förekommer förstås också men de är definitivt underrepresenterade. Då är det väldigt uppfriskande med en seriemördare som inte bara är kvinna utan dessutom en gravid kvinna. Det är en så pass ovanlig idé att det nästan är svårt att ens föreställa sig, och naturligtvis är precis därför som det är en sådan utmärkt idé att göra film av.

En moders ömma ansikte
För det andra: Graviditet är något som har figurerat i skräckfilm tidigare men det har nästan alltid gestaltats som någonting som kvinnor utsätts för. Till exempel: Rosemary's Baby – våldtagen av djävulen och tvingad att föda antikrist. The House of the Devil – kidnappad av satanister och tvingad att föda antikrist (igen). Alien – våldtagen i ansiktet och SPLATT ett monster gräver sig ut ur bröstkorgen. Fast det är klart, i Alien är det i alla fall även män som råkar illa ut. Det är ovanligt att låta en gravid kvinna spela en annan roll än offret, men framförallt så finns det en subversiv dimension i att låta en gravid kvinna vara mördaren. Det ställer gängse uppfattningar om graviditet och moderskap på ända. Från att ge liv till att ta liv. Det skapar dissonans, det skaver. Sådant gillar jag.

En bra idé räcker förstås inte för att det ska bli en bra film. Lyckligtvis så är det här en bra film även utöver det. Riktigt bra till och med. Lite opolerad på sina ställen kanske, men det finns såpass mycket att tycka om att det är lätt att ha överseende med det. Manuset är skarpt och ofta väldigt komiskt på ett absurt och nattsvart vis. Men det allra bästa med filmen är dock Alice Lowe själv, som är helt fantastisk i huvudrollen. Hon var själv gravid medan hon skrev och regisserade filmen och under inspelningen var hon i sjunde månaden. Enligt vad jag har hört så satt hon och klippte ihop filmen medan hon ammade sitt nyfödda barn. Jag hoppas verkligen att barnet kommer att vara stolt över sitt bidrag, och det skriver jag helt utan ironi. Jag skulle vara det.

lördag 6 maj 2017

The Void


Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:


Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.

söndag 26 mars 2017

Rörelsen - Den andra platsen


Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det) minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda, men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.

Efter dessa böcker börjar dock vad jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska förvirrande bok.

Nu har jag då till slut tagit mig an Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till synes helt annat syfte i den här berättelsen.

Precis som i Himmelstrand så gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm. Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga, där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan. Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.

John i historien är ingen annan än författarjaget själv och boken är också skriven i form av en självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.

Det är ett spännande mysterium som läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!

Precis som Himmelstrand så lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet avmystifieras även om det inte direkt förklaras.

Det är tydligt att Rörelsen fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför. Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera mig för karaktärerna och deras relationer istället för mysteriet i tvättstugan.

Det hade kanske funkat om karaktärerna hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare vill säga något om människans existentiella isolering så är jag helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och människan är beskaffad.

Slutet förtjänar också att uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men det gjorde en åtminstone lite nyfiken.

Nu har jag dömt ut den här boken rätt hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare. Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.

lördag 4 februari 2017

Pony Island


Hittills har jag inte skrivit något inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar göra...

Men inte idag. Idag ska jag skriva om Pony Island.

Pony Island är ett dataspel som är svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om ”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det historien bygger på någon särskild twist (det är ingen Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra för att bekämpa det.

Det här låter kanske lite svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet (bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder) måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av 90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik riktning.

Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad?
Pony Island är ett väldigt spännande exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden. Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det antagligen är det bästa sättet att uppleva det.

Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga
Spelet är knappast det mest skrämmande man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de, faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något nytt.