söndag 26 mars 2017

Rörelsen - Den andra platsen


Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det) minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda, men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.

Efter dessa böcker börjar dock vad jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska förvirrande bok.

Nu har jag då till slut tagit mig an Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till synes helt annat syfte i den här berättelsen.

Precis som i Himmelstrand så gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm. Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga, där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan. Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.

John i historien är ingen annan än författarjaget själv och boken är också skriven i form av en självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.

Det är ett spännande mysterium som läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!

Precis som Himmelstrand så lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet avmystifieras även om det inte direkt förklaras.

Det är tydligt att Rörelsen fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför. Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera mig för karaktärerna och deras relationer istället för mysteriet i tvättstugan.

Det hade kanske funkat om karaktärerna hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare vill säga något om människans existentiella isolering så är jag helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och människan är beskaffad.

Slutet förtjänar också att uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men det gjorde en åtminstone lite nyfiken.

Nu har jag dömt ut den här boken rätt hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare. Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.