Deadwax

Jag gillar vinylskivor. Det är en trevlig hobby som å ena sidan tillfredsställer mitt musikintresse och å andra sidan tilltalar samlaren i mig. Det är också en hobby som kan gå hur långt som helst om man inte ser upp. Att skaffa en hyfsad spelare med en bra nål är inte så komplicerat och inte heller nödvändigtvis så dyrt. Plus en förstärkare och högtalare som gör rättvisa till ens utrustning, såklart. Men då ska man förstås helst se till att ställa in nålen ordentligt så att vinkeln relativt skivans spår är så bra som möjligt, annars riskerar man ju att missa den ljudkvalitet man ändå har betalt för. Helst också hålla nålen och skivorna fria från damm, för att undvika onödigt brus och sprak. Och så vidare och så vidare. Innan man vet ordet av så sitter man där med vattenpass, mikroskåp och en musikanläggning som kostar mer än ens lägenhet. Inget av detta är en överdrift. Jag surfade runt på ett vinylforum för ett tag sedan, för att få svar på någon grundläggande fråga av typen hur man bäst dammar av en skiva eller något liknande, där jag snubblade över en snubbe som stolt gjorde gällande att han lyssnade på varje skiva han köper exakt en gång, sedan förseglar han dem i hermetiskt tillslutna plastbehållare. Dessa människor existerar.

Själv har jag varken tid eller lust eller råd att bli den typen av audiofil, jag tycker mest att det är ett trevligt sätt att avnjuta musik. Dock så är det, som med de flesta hobbys, en trevlig sak att lära sig mer om. Det är ändå rätt fascinerande hur musik kan bevaras i ett uteslutande fysiskt medium och återskapas med sådan precision med enbart analoga hjälpmedel. En vinylskiva är, på sätt och vis, musik i fast form. Det är ganska häftigt att tänka sig.

"Hm... missfärgningar på etiketten... skrapmärke över första spåret... fläckar av absolut ondska..."

Med tanke på ovanstående är det lätt att förstå att jag blev oerhört nyfiken på Deadwax så fort jag hörde talas om den. Vinyldetektiv/-tjuv lejas in att spåra upp en mytomspunnen skiva som sägs ta kål på de som lyssnar till den, sedan går det utför. Ett bra koncept i sig och dubbelt roligt om man händelsevis redan råkar vara intresserad av både skräck och vinylskivor. Det är alltid trevligt när det dyker upp kulturyttringar som anammar ens egna specialintressen, men då krävs det förstås också att det förvaltas väl. Om en sådan serie produceras av någon som inte kan skilja en pickup från en tonarm skulle resultatet bli en oerhört frustrerande upplevelse för vinylnördar och ganska meningslöst för alla andra. Om den å andra sidan produceras av någon med känsla för mediets egenheter så kan man förnöjt sitta och nicka inkännande och säga för sig själv att jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer (även om det förstås är fullt möjligt att det ändå är ganska meningslöst för alla andra).

Deadwax lyckas alldeles utmärkt bra med detta. Inte nog med att det uppenbarligen finns en grundläggande förståelse för de tekniska detaljerna, det finns också en känsla för de koncept som gör att folk fascinerar sig för vinylskivor och ljudteknik, sättet som ljud och musik på direkta och subtila plan påverkar oss, samt de egensinniga karaktärer som befolkar hobbyn. Den har dessutom en alldeles utmärkt ljuddesign och soundtrack, vilket förstås inte är mer än rimligt med tanke på tematiken i serien, samt är synnerligen visuellt tilltalande.

Jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer

Det är dock inte en perfekt serie. Manuset lämnar på sina ställen övrigt att önska och är framförallt ganska ojämnt. Det finns vissa avsnitt som är fulländade små kortfilmer som skulle fungera alldeles utmärkt på egen hand, medan andra avsnitt mer känns som transportsträckor. Det finns också vissa scener där de förlitar sig lite väl mycket på visuella effekter snarare än visuell estetik, vilket sällan är till seriens fördel. Jag måste medge att jag skrattade till första gången ett av skivans offer dök upp i bild, vilket sannolikt inte var den reaktion som avsågs. I slutändan så är det en serie som nog framförallt tilltalar en särskild nisch, men som jag tror absolut också kan uppskattas av alla som går igång på konceptet och som är beredda att förlåta lite tekniska skavanker i utbyte mot ett häftigt koncept som förvaltas väl.

Vissa har kritiserat bristen på karaktärsutveckling och djup hos seriens huvudkaraktär, vilket jag personligen inte kan hålla med om. Jag tycker att hon genomgår en ganska tilltalande emotionell resa, som gestaltas effektivt om än subtilt. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att hon uttrycker känslor på ett sätt som är mer manligt än kvinnligt kodat får folk att uppleva att det "saknas" något i hennes karaktär, men det är ju svårt att veta.