Color out of Space

Jag tror att jag är precis tillräckligt gammal för att komma ihåg en tid då Lovecraft fortfarande var något så när obskyr. Nuförtiden finns han fasen överallt. Lovecraft, Lovecraft, Lovecraft. Går man in i en bokhandel och kastar en sten i en slumpmässigt vald riktning beräknar jag att det är cirka 37.4 % chans att man träffar en Lovecraft-pastisch av något slag och cirka 7.3 % chans att stenen flyger ut genom ett fönster och träffar någons Cthulhu-plushie.

Med tanke på detta är det lite underligt att det är så ont om framgångsrika Lovecraft-filmatiseringar. Visst, det finns många utmärkta filmer som är direkt inspirerade av Lovecraft (Alien, The Thing, In the Mouth of Madness och The Void, bara för att nämna några personliga favoriter). Och visst, The H.P. Lovecraft Historical Society har producerat ett par filmatiseringar som båda är mycket bra filmer, i synnerhet med tanke på deras minst sagt blygsamma budget. Och visst, det finns många kassa B-filmer baserade på Lovecrafts historier (av vilka jag har sett alldeles för många). Men jag har fortfarande väntat förgäves på en film som har tillräckligt med resurser och konstnärlig ambition för att kunna gestalta både narrativet och tematiken i någon av Lovecrafts bättre historier. Guillermo del Toros planerade produktion av At the Mountains of Madness verkade som att det skulle kunna bli den filmen, men den blev ju tyvärr aldrig av.

Color of Space är inte heller den filmen, men jag tycker att den kommer bra jäkla nära.

Till att börja med måste man erkänna att det är rätt modigt att göra en film baserad på en historia som handlar om en färg som inte bokstavligen inte kan beskrivas. Hur gestaltar man en sådan färg i ett visuellt medium? Richard Stanley har uppenbarligen beslutat sig för att denna färg bortom tid och rum, som trotsar all beskrivning och aldrig var menad att uppfattas av mänskliga näthinnor, är typ rosa. Förvånansvärt nog så funkar det faktiskt rätt bra, framförallt tack vare snygga kontraster och snitsiga visuella och auditiva trick. Allt som allt skapar det, i de bästa scenerna, en surrealistisk helhetsupplevelse som förmedlar en obeskrivlighet utan att nödvändigtvis behöva visa den. Överlag så är det en väldigt visuellt tilltalande film.

"Vi ska dansa i neon..."

Historien är också ovanligt intakt för en Lovecraft-filmatisering. Det är förvisso en ganska okomplicerad historia, så det kanske kommer sig naturligt. En familj bor på en isolerad gård ute på vischan. En kväll slår en meteorit ner i deras trädgård. Sedan, för att återanvända mitt standarduttryck, går det utför. Skillnaderna i filmatiseringen är framförallt att handlingen är flyttad till nutid och att personerna i familjen är faktiska karaktärer istället för, som i ursprungshistorien, ett gäng slumpmässiga landsbygdsbor. De föder också upp alpackor i liten skala, vilket kan tyckas en aning slumpmässigt, men jag tyckte mest att det förmänskligade dem och bidrog till att göra dem till karaktärer snarare än arketyper. Jag upplevde i alla fall de här förändringarna som rimliga och jag misstänker att de är mer eller mindre nödvändiga för att lättare kunna empatisera med huvudpersonerna. Det vill säga, det kanske inte måste vara just alpackor, men alla skräckfilmer behöver något som ger karaktärerna personlighet. I ursprungshistorien var huvudkaraktären en besiktningsman för en ny vattenreservoar som fick hela historien berättad för sig i efterhand av ett utomstående vittne, men i en film så är familjen som händelseförloppet kretsar kring rimligt nog i mer direkt fokus. Besiktningsmannen finns dock med i filmen och inleder den med ett utdrag ur ursprungstexten, vilket är ett rätt snyggt grepp.

Kiss her, you fool!

Filmen har dock vissa brister. En av de mest påtagliga är att filmen, trots att den i många fall har ett behagligt makligt tempo, saknar lite av ursprungshistoriens subtilitet. Trots att jag är väldigt förtjust i filmens estetik så kan jag tycka att filmen ibland hade tjänat på att visa lite mindre av den. Filmen tenderar också att luta sig lite väl mycket mot beprövade skräckfilmsklichéer som radioapparater som sätter igång av sig själva, små barn som verkar se saker som de vuxna inte ser och så vidare. Inte för att det inte funkar och inte för att det inte är rimligt i sammanhanget, men de scener som är mer nyskapande och subtilt skrämmande hade varit starkare om de inte spätts ut med scener som påminner mig om att jag ser en skräckfilm.

Dessutom, alltså, Nicholas Cage. Inget ont om honom som människa eller skådespelare, men har har ett särskilt sätt att vara som jag inte tycker funkar här, i synnerhet eftersom det skär sig gentemot resten av skådespelarinsatserna. Precis som klichémässiga scener påminner mig om att jag ser en skräckfilm så påminner Nicholas Cage närvaro mig om att jag ser en film med Nicholas Cage. Det finns skådespelare som varje gång de spelar en ny karaktär lyckas få en att glömma att det är samma person som gestaltar dem alla, men Nicholas Cage spelar alltid Nicholas Cage och det är något av ett problem.

Detta är, på gott och ont, filmen där Nicholas Cage skjuter muterade alpackor

Sammanfattningsvis så är Color out of Space inte en perfekt film, men trots sina brister så är den absolut sevärd. Den är inte heller en perfekt Lovecraft-filmatisering, men absolut en värdig sådan.

Deadwax

Jag gillar vinylskivor. Det är en trevlig hobby som å ena sidan tillfredsställer mitt musikintresse och å andra sidan tilltalar samlaren i mig. Det är också en hobby som kan gå hur långt som helst om man inte ser upp. Att skaffa en hyfsad spelare med en bra nål är inte så komplicerat och inte heller nödvändigtvis så dyrt. Plus en förstärkare och högtalare som gör rättvisa till ens utrustning, såklart. Men då ska man förstås helst se till att ställa in nålen ordentligt så att vinkeln relativt skivans spår är så bra som möjligt, annars riskerar man ju att missa den ljudkvalitet man ändå har betalt för. Helst också hålla nålen och skivorna fria från damm, för att undvika onödigt brus och sprak. Och så vidare och så vidare. Innan man vet ordet av så sitter man där med vattenpass, mikroskåp och en musikanläggning som kostar mer än ens lägenhet. Inget av detta är en överdrift. Jag surfade runt på ett vinylforum för ett tag sedan, för att få svar på någon grundläggande fråga av typen hur man bäst dammar av en skiva eller något liknande, där jag snubblade över en snubbe som stolt gjorde gällande att han lyssnade på varje skiva han köper exakt en gång, sedan förseglar han dem i hermetiskt tillslutna plastbehållare. Dessa människor existerar.

Själv har jag varken tid eller lust eller råd att bli den typen av audiofil, jag tycker mest att det är ett trevligt sätt att avnjuta musik. Dock så är det, som med de flesta hobbys, en trevlig sak att lära sig mer om. Det är ändå rätt fascinerande hur musik kan bevaras i ett uteslutande fysiskt medium och återskapas med sådan precision med enbart analoga hjälpmedel. En vinylskiva är, på sätt och vis, musik i fast form. Det är ganska häftigt att tänka sig.

"Hm... missfärgningar på etiketten... skrapmärke över första spåret... fläckar av absolut ondska..."

Med tanke på ovanstående är det lätt att förstå att jag blev oerhört nyfiken på Deadwax så fort jag hörde talas om den. Vinyldetektiv/-tjuv lejas in att spåra upp en mytomspunnen skiva som sägs ta kål på de som lyssnar till den, sedan går det utför. Ett bra koncept i sig och dubbelt roligt om man händelsevis redan råkar vara intresserad av både skräck och vinylskivor. Det är alltid trevligt när det dyker upp kulturyttringar som anammar ens egna specialintressen, men då krävs det förstås också att det förvaltas väl. Om en sådan serie produceras av någon som inte kan skilja en pickup från en tonarm skulle resultatet bli en oerhört frustrerande upplevelse för vinylnördar och ganska meningslöst för alla andra. Om den å andra sidan produceras av någon med känsla för mediets egenheter så kan man förnöjt sitta och nicka inkännande och säga för sig själv att jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer (även om det förstås är fullt möjligt att det ändå är ganska meningslöst för alla andra).

Deadwax lyckas alldeles utmärkt bra med detta. Inte nog med att det uppenbarligen finns en grundläggande förståelse för de tekniska detaljerna, det finns också en känsla för de koncept som gör att folk fascinerar sig för vinylskivor och ljudteknik, sättet som ljud och musik på direkta och subtila plan påverkar oss, samt de egensinniga karaktärer som befolkar hobbyn. Den har dessutom en alldeles utmärkt ljuddesign och soundtrack, vilket förstås inte är mer än rimligt med tanke på tematiken i serien, samt är synnerligen visuellt tilltalande.

Jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer

Det är dock inte en perfekt serie. Manuset lämnar på sina ställen övrigt att önska och är framförallt ganska ojämnt. Det finns vissa avsnitt som är fulländade små kortfilmer som skulle fungera alldeles utmärkt på egen hand, medan andra avsnitt mer känns som transportsträckor. Det finns också vissa scener där de förlitar sig lite väl mycket på visuella effekter snarare än visuell estetik, vilket sällan är till seriens fördel. Jag måste medge att jag skrattade till första gången ett av skivans offer dök upp i bild, vilket sannolikt inte var den reaktion som avsågs. I slutändan så är det en serie som nog framförallt tilltalar en särskild nisch, men som jag tror absolut också kan uppskattas av alla som går igång på konceptet och som är beredda att förlåta lite tekniska skavanker i utbyte mot ett häftigt koncept som förvaltas väl.

Vissa har kritiserat bristen på karaktärsutveckling och djup hos seriens huvudkaraktär, vilket jag personligen inte kan hålla med om. Jag tycker att hon genomgår en ganska tilltalande emotionell resa, som gestaltas effektivt om än subtilt. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att hon uttrycker känslor på ett sätt som är mer manligt än kvinnligt kodat får folk att uppleva att det "saknas" något i hennes karaktär, men det är ju svårt att veta.

Ghost Stories (och An Occurance at Owl Creek Bridge)

Vanligtvis så brukar jag inte varna för spoilers i den här bloggen. Jag tänker att om man ger sig på att läsa ett analytiskt (nåja) inriktat blogginlägg om en film eller en bok så får man också räkna med att samtliga delar av verket kan komma att diskuteras. När de gäller den typen av historier som jag vanligtvis skriver om så brukar dessutom slutet vara antingen, A, ganska uppenbart från början, B, inte så viktigt i sammanhanget, eller C, helt obegripligt, så allt som oftast brukar jag inte bry mig om att skriva så mycket om det i vilket fall. Det här inlägget är dock lite av ett undantag, eftersom jag här tänker diskutera framförallt just slutet på Ghost Stories och hur historien knyts ihop. Så om ni absolut vill se filmen med ogrumlad blick så kan ni ju göra det först och läsa inlägget efteråt. Fast jag kan ärligt talat inte riktigt rekommendera det. Det är nämligen ett ganska dåligt slut som sänker en annars rätt hyfsad film, och jag tänkte ägna det här inlägget åt att försöka förklara varför.

Ghost Stories handlar om en skeptiker vars yrkesgärning är att avslöja charlataner som utger sig för att vara medier eller spiritister. En dag blir han kontaktad av en av sina föregångare och idoler, som dittills varit spårlöst försvunnen i många år. Det visar sig att denne har övergett sina skeptiska övertygelser på grund av tre fall som han har varit oförmögen att förklara och som han nu lämnar över åt den yngre skeptikern för att se om han lyckas bättre.

Look deep into the parka

De tre fallen i sig är rätt spännande och stämningsfulla, utan att nödvändigtvis vara nyskapande. En flicka som spökar på ett nedlagt mentalsjukhus, en demon som förföljer en strulig tonåring och en poltergeist med ett egendomligt band till ett ofött barn. Det är suggestivt och välspelat, särskilt från Alex Lawther och Martin Freeman, som spelar offren för de två senare hemsökelserna. Dock så är det lite svårt att förstå hur det egentligen är tänkt att vår käre skeptiker ska kunna finna sanningen bakom fallen när han bara får dem återberättade för sig och inte har någon möjlighet att undersöka dem på egen hand. Men det spelar i slutändan ingen roll. Det visar sig nämligen att skeptikern ligger på sjukhus i pseudokoma efter ett misslyckat självmordsförsök och hela filmen har utspelat sig helt och hållet i hans eget huvud. Det är, med andra ord, An Occurance at Owl Creek Bridge, fast utan det mesta som gör den novellen minnesvärd.

An Occurance at Owl Creek Bridge skrevs av Ambrose Bierce år 1890. Den berättar historien om en man som ska till att hängas från en bro under amerikanska inbördeskriget. Repet brister dock och han simmar till stranden, medan kulorna viner runt honom. Efter en lång och hallucinatorisk färd når han till slut sitt hem, men förnimmer i samma stund en skarp smäll i nacken och sedan bara mörker. Det visar sig att repet inte alls gick av, utan hela den strapatsrika resan hem var bara en fantasi som utspelade sig under de få sekunderna mellan då mannen knuffades från bron och då hans nacke knäcktes av repet.

Ambrose Bierce skrev den här historien delvis för att trolla sina läsare. Enligt ett citat så avskyyde Bierce "... bad readers - readers who, lacking the habit of analysis, lack also the faculty of discrimination, and take whatever is put before them, with the broad, blind catholicity of a slop-fed conscience of a parlor pig." Han var, som ni kanske märker, inte en så insmickrande herre.

Ambrose Bierce, som sitt vanliga gemytliga jag

Oavsett Bierces avsikt så har historien kommit att bli väldigt välkänd inom amerikansk litteratur och det med rätta. Seriöst, läs den om ni inte redan har gjort det, det är klart värt det. Den är inte lång och är enkel att hitta på nätet. Nu vet ni visserligen redan hur den slutar, men den viktiga poängen här är att historien är värd att läsa trots att man vet hur den slutar. Vändningen i slutet är kanske en lite kul överraskning första gången man läser den, men framförallt så ger den en ytterligare betydelse till resten av historien och antyder implicit en hel del intressanta frågor angående livet och döden. Man får på sätt och vis mer utbyte av historien om man vet hur den slutar än om man inte gör det.

Jag upplever inte att Ghost Stories bidrar till en lika djupsinnig upplevelse. De tre fallen som återberättas berikas inte direkt av vetskapen att de enbart existerar i huvudkaraktärens, öh, huvud. Snarare så frågar jag mig vad de i så fall hade för betydelse överhuvudtaget. Det förekommer visserligen små detaljer i fallen som det framgår är hämtade från den komatösa skeptikerns egen omgivning, till exempel så visar det sig att de tre personer som återberättar fallen i själva verket är fantasifigurer baserade på personal på sjukhuset som den komatösa skeptikern ligger på, men det känns mer som rekvisita än något annat. Jag tycker nog att det hade varit mer meningsfullt om det hade varit hemsökelserna som hade koppling till karaktärens verklighet snarare än individerna som berättar om dem. I An Occurance at Owl Creek Bridge så är det enkelt att förstå varför en man som snart ska dö riktar sina tankar åt sitt hem och sina nära och kära. Det är svårare att förstå varför en paralyserad skeptiker ligger och fantiserar ihop spökhistorier som till synes saknar någon direkt koppling till vare sig hans nuvarande verklighet eller det barndomstrauma som kläms in lite på nåder till tredje akten.

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland

Jag läser just nu en samling med Ramsey Campbells essäer, en rejäl volym på dryga 500 sidor. Den mannen är uppenbarligen en lika produktiv skribent vad gäller fackprosa som skönlitteratur, men så har han ju också hållit på i mer än 40 år vid det här laget. Någon gång borde jag skriva mer ingående om hans författarskap, men det får bli ett senare tillfälle. Jag kan i vilket fall rekommendera boken, Ramsey Campbell, Probably, för alla som är intresserade av skräck som genre. Där finns en hel del intressanta reflektioner om skräckens roll i samhället och dess förhållande till moral och moralism, vilket knappast är så överraskande med tanke på att herr Campbell var aktiv samtidigt som Mary Whitehouse gjorde sin grej.

En passage jag särskilt fastnade för var Campbells beskrivning av den första bok som verkligen skrämde honom (händelsevis också den första bok han någonsin läste). Uppenbarligen var det inte, som man skulle kunna tro, en spökhistoria i traditionell bemärkelse, utan istället en historia om nallebjörnen Rupert. Efter vad jag har kunnat avgöra är Rupert Bear en tämligen populär brittisk figur, som figurerar i cirka en miljon historier inom olika medier. Just den historia som Campbell själv blev så tagen av heter Rupert's Christmas Tree och beskriver hur den julgran som Rupert får till skänks av en mystisk farbror i en magisk skog helt sonika vandrar iväg igen för egen maskin efter julens inbrott. Hur jag än letat har jag inte lyckats hitta illustrationen som Campbell refererar till i essän, så ni får nöja er med hans beskrivning av den:

"By now the four-year-old Campbell war terrified to see where that led, but the pictures were worse than my imagination - the skeletal silhouette of the tree prancing across a field and then clinging with its roots to a rock-face while it leaned the fairy doll that served it for a head towards Rupert."

Det låter onekligen ganska groteskt. Men framförallt så påminde det mig om mitt eget första möte med skräck inom litteraturen. Jag kan inte ha varit mycket äldre än Campbell själv var när han fick uppleva sitt ödesdigra möte med Ruperts julgran, men till skillnad från det mesta annat i min barndom minns jag det fortfarande tydligt.

I en mörk gränd skulle nog ändå föredra att möta Ruperts julgran

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland är en bilderbok skriven av Astrid Lindgren och illustrerad av Ilon Wikland. Jag tror inte att det var den första bok som mina föräldrar läste för mig men det var definitivt en av de första bilderböckerna som vi ägde. Boken handlar om Skinn Skerping, en dräng som gillar att leva rövare och skoja med folk. En dag bestämmer han sig för att skrämma byns klockare genom att klä sig i ett lakan och jaga honom genom kyrkan, men när han ska till att springa efter klockaren ut genom kyrkporten slår den igen om lakanet bakom honom. Skinn Skerping tror att det är Gud fader själv som greppat tag om nackskinnet på honom och blir stel av skräck. Bokstavligen. Folket i byn ställer honom lutad mot kyrkväggen där han sedan får "stå och spöka" (citat) i år efter år. Nu såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför byborna inte letade upp något lämpligt skjul att ställa honom i istället, men det var inte något jag ifrågasatte då.

Resten av boken utspelar sig långt senare, då en piga blir utmanad att plocka med sig Skinn Skerping från kyrkan och bära in honom till prästgården för att visa hur modig hon är. Pigan gör så och alla är djupt imponerade. På vägen tillbaka griper Skinn Skerping dock tag om hennes hals och beordrar henne att bära honom till klockarens grav, annars släpper han inte taget. Vid graven ber så Skinn Skerping klockaren om förlåtelse, klockaren svarar från graven att han förlåter om Gud förlåter, och Skinn Skerping förvandlas till en hög med aska.

Ärligt talat, vad tänkte mina föräldrar egentligen?

En otäck historia i sig (i alla fall om man är fyra år eller yngre) men det som verkligen skrämde mig var, precis som för Campbell, illustrationerna. I synnerhet bilden på Skinn Skerping när han hänger om pigans hals, ett blåvitt lik med händer som klor och ögon som svarta hål.

Efter vad jag kan avgöra så har den här boken bara kommit ut i två utgåvor, en 1986 och en 2002. Det dök tydligen upp en ljudbok nu i år, men i tryckt form verkar den bara gå att få tag på antikvariskt. Ganska anmärkningsvärt med tanke på att det är Astrid fucking Lindgren vi talar om, vars övriga böcker väl vid det här laget säljer bättre än bibeln. Kanske var jag inte det enda barn som boken gav mardrömmar, vilket antagligen inte riktigt var vad föräldrarna som köpt boken hade hoppats på.

Videodrome

Jag såg den här filmen för cirka tio år sedan, skulle jag tro, och jag kan inte påstå att jag riktigt begrep mig på den. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad det var som pågick och svårt att förstå vad det var som jag egentligen skulle ta med mig från den. Såhär i efterhand inser jag förstås att det som då gjorde att jag hade svårt att ta till mig filmen är en del av vad som gör den intressant.

Videodrome handlar om Max Renn, som driver en mindre kabel-TV kanal inriktad på sex och våld. För att gå runt är han ständigt tvungen att hitta mer och mer chockerande, eller som han själv uttrycker det, "samtida" material. En vacker dag snubblar han över en piratsändning av programmet Videodrome, som till synes enbart består av människor som blir plågade i ett rum med egendomligt hud-liknande väggar. Max imponeras av realismen och råheten i programmet och blir besatt av att lägga till Videodrome i sitt eget utbud. Ju mer han forskar i den mystiska sändningen, desto konstigare blir dock hans eget liv och verklighet, tills dess att även hans egen kropp börjar förändras.

Egentligen är det inte så svårt att förstå vad som pågår i den här filmen, själva storyn är faktiskt rätt så okomplicerad. Det knepiga ligger i att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det, eller om det ens spelar någon roll. Redan tidigt i filmen förklaras det att Max lider av hallucinationer efter att ha tagit del av en skadlig signal gömd i Videodromes sändningar, men allt eftersom blir det allt mer tveksamt om det är hela sanningen eller om det är något annat som pågår. Det finns ganska många filmer som får en att ifrågasätta om det som karaktärerna upplever egentligen är hallucinationer. Videodrome gör liksom samma sak fast baklänges och får en istället att ifrågasätta om hallucinationerna som Max upplever egentligen är verkliga.

Inte vad man vanligtvis brukar mena med "våld på TV"

Men filmen ifrågasätter samtidigt vad verkligheten egentligen är överhuvudtaget. En karaktär med det osannolika namnet Professor Brian O'Blivion hävdar att en tv-skärm är det inre ögats näthinna; det som visas på skärmen tas emot som råa upplevelser hos tittaren och TV är därför verklighet och verkligheten är mindre verklig än TV. Lite långsökt resonemang kan tyckas, men det finns ändå en del intressanta frågor att bena i här. Det här är en blogg där jag skriver om skräck, inte gör samhällsanalyser, men det är svårt att se Videodrome idag och inte lägga märke till alla tematiska paralleller till internet och den digitala världen. Diskussionerna som förs mellan filmens karaktärer rörande överstimulans och avtrubbning är i princip samma diskussioner som förs idag. Gränsen mellan vårt fysiska och vårt digitala liv är dessutom aningens mer luddig än gränsen mellan det fysiska livet och TV, eftersom vi faktiskt kommunicerar, arbetar och uppehåller relationer digitalt. I vissa fall är Videodrome nästan lite otäckt profetisk, passande nog via filmens självutnämnda profet Professor O'Blivion:

"Of course, O'Blivion is not the name I was born with, it's my television name. Soon all of us will have special names. Names designed to cause the cathode-ray tube to resonate."

Vi har visserligen digitala skärmar istället för katodstrålerör, men annars fick han ju rätt.

Filmens värde ligger dock inte i första hand i tematiska reflektioner över människan förhållande till medieteknik, utan i att det är en ytterst välgjord och suggestiv berättelse med utmärkta praktiska effekter. För det allra mesta har jag inget emot digitala effekter som så, men när det gäller Body Horror är det svårt att överträffa den fysiska närvaron hos praktiska effekter. De ger helt enkelt ett starkare intryck av att vara "där" än digitala, vilket är ytterst relevant för att trovärdigt kunna gestalta att föra in ett videoband i en öppning i någons mage. Att jag inte riktigt reflekterat över hur fånigt det låter förrän nu när jag skriver det är ett gott betyg om något.

In Fabric

Det här kan mycket väl vara den underligaste filmen jag någonsin sett, och då har jag ändå sett en hel del udda film i mina dar (Prevenge, The Neon Demon och Possession, bara för att nämna några exempel)

Filmens handlingen går snabbt att sammanfatta: Det handlar om en hemsökt klänning och de stackars satar som kommer i kontakt med den. Klänningen saluförs av ett diaboliskt varuhus, vars personal mest liknar mer barnförbjudna versioner av Roald Dahls häxor. Varuhuset och dess ytterst kusliga personal står dock i skarp kontrast gentemot klänningens offers väldigt vardagliga vardag. De är vanliga och, för det mesta, rätt så trevliga människor som är lätta att tycka om och som man gärna vill att det ska gå bra för, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att göra det. Allt detta utspelar sig i någon slags vagt retromässig "dåtid" vars svårighet att säkert placera i något känt årtionde ytterligare förstärker filmens (mar)drömska framtoning. Det är också samtidigt en komedi. Eller ja, typ. Åtminstone så förekommer det en hel del inslag av absurd humor.

Som komplement till ovanstående följer här en lista på några ytterligare saker som förekommer i filmen:

• Två bankchefer som är besatta av dramatiserande rollspel
• En man som kan försätta folk i erotisk trans genom att beskriva tvättmaskinsreparation
• Ofredande av en lite väl anatomiskt korrekt skyltdocka
• En telefonsvarare vars meddelande blir mer och mer gråtfärdigt
• Rörpost

Skulle du köpa en klänning av de här människorna?

Om allt detta låter udda så räcker det ändå inte riktigt för att beskriva hur det är att faktiskt se filmen. Jag vet att jag använder ord som "drömsk" eller "drömlik" lite onödigt ofta, men i det här fallet så är det faktiskt ovanligt passande. Filmens drivs av en slags drömlogik, inte bara på grund av de surrealistiska händelseförloppen och tablåerna utan också genom hur uppenbart allt framställs. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett exempel: Om jag drömmer att jag petar på någons huvud så att det ramlar av så blir jag i första hand förskräckt av att jag råkade peta av någons huvud. Att det är orimligt att huvudet ramlade av är knappast något som jag ens reflekterar över. Det är klart att huvudet ramlade av, jag petade ju på det! Filmen ger ungefär samma typ av upplevelse. Varje gång jag trodde att jag visste vart den var på väg tog den en helt annan vändning. Trots det var den aldrig osammanhängande, den följde alltid sin egen interna logik. Surrealistisk, absurd och oförutsägbar, absolut, men aldrig osammanhängande.

Jag tyckte oerhört mycket om den här filmen. Den tilltalar definitivt min egen smak för det udda, så det enklaste sättet att förklara varför jag tycker om den är egentligen att peka på allt jag skrivit hittills och säga "därför". Å andra sidan så har jag som sagt sett en hel del andra udda filmer. Så jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad det är det som gör just den här filmen så speciell?

"Desire, eclipse the dark circumference of caution."

Framförallt så tror jag att det har att göra med hur skickligt filmen balanserar det absurda och det vardagliga. Det är viktigt att förankra surrealism i någonting som går att relatera till, oavsett om det är karaktärer eller omgivningar. Jag kommer att tänka på Panos Cosmatos Beyond the Black Rainbow, som berättar historien om en ung flicka med odefinierade psykiska förmågor instängd på ett institut som är lika delar Lovecraft och New Age. Den är absolut visuellt imponerande, problemet är att precis allt i filmen är konstigt och surrealistiskt. Jag misstänker att det är meningen, tanken är antagligen att skapa en känsla av alienation. Tyvärr lyckades den filmen lite för bra med att alienera mig och jag tappade intresset ganska fort. Å andra sidan så krävs det också att det inte blir för skarpa kontraster. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på The Neon Demon som var en fantastisk film, vacker och suggestiv, fram till ungefär halvvägs. Då helt plötsligt: BOM! Nekrofili! Kannibalism! Folk som spyr upp ögon! Det var verkligen som om en ny (och lite sämre) regissör hade tagit över.

In Fabric faller dock inte i någon av de fällorna utan navigerar sitt surrealistiska narrativ med fingertoppskänsla. Det är dessutom en film med, i brist på bättre ord, textur. På sina ställen ganska köttig sådan.

Snömän som mördar kvinnor

I mitt senaste inlägg gnällde jag över seriemördare. Som flitiga läsare känner till så var jag väldigt förtjust i filmen Prevenge, där en höggravid kvinna drar ut på mordturné ivrigt påhejad av sitt ofödda foster. Bara konceptet lockade mig något oerhört och till all lycka levde filmen upp till mina absurt höga förväntningar. Hela upplevelsen fick mig att fundera lite över vad den filmen har som andra filmer om seriemördare saknar. Allt som allt är det förstås en ganska diger lista, men något som omedelbart gjorde mig nyfiken på filmen var just att den så uppenbart INTE handlade om samma gamla seriemördar-arketyp som vi ser överallt annars.

I andra änden av spännande-ospännande spektrat så har trailern för filmen The Snowman dykt upp lite här och var den senaste tiden. Om ni har tillbringat någon större mängd tid på youtube eller i biosalonger den senaste månaden så har ni säkert sett den. Någon mördar folk i ett gråfilter-snöigt Norge och lämnar efter sig snögubbar som sin signatur. Säkert är det en välregisserad och välspelad film, men allt tyder på att det bara är ytterligare en variant på samma historia som vi har sett tusentals gånger redan. Mig lämnade trailern i alla fall helt kall (badum-tish).

En artikel påstod att "Michael Fassbender's new movie will make you terrified of snowmen." Jag är skeptisk...

Oavsett om det gäller böcker, film, tv-serier eller andra medier så tenderar seriemördare att följa samma grundläggande arketyp. Ett av mina favoritskämt att dra när jag vill verka både oförtjänt kvick och lite coolt avfärdande av masskultur är att alla kriminaldramer i själva verket handlar om samma polis. Ni vet vem jag menar, han (ity det är allt som oftast en man) är medelålders, frånskild men med ett komplicerat förhållande till sin vuxna dotter, dricker konjak (eventuellt whiskey) och lyssnar på klassisk musik. Man skulle lätt kunna dra samma skämt om seriemördare. Han (ity det är allt som oftast en man) befinner sig i yngre medelåldern, mördar huvudsakligen kvinnor, är till det yttre tillbakadragen och oförarglig men bär på ett trasigt psyke på grund av något omfattande trauma i barndomen.

Detaljerna skiljer sig måhända, men arketypen förblir densamma. En av de mest envisa aspekterna tycks vara både mördarens och offrens könstillhörighet. Varför är det alltid män som mördar kvinnor? Det är så förhärskande att det till och med finns en bok inom genren som (nästan) heter så. Inte är det något nytt heller. Edgar Allan Poe själv påstod en gång att: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.” Jag uppskattar Poe som författare, men citat som det får mig att vilja gå och gräva upp hans lik bara så att jag kan slå det hårt i ansiktet.

Men låt oss byta fokus. För att bevisa att jag även kan leverera konstruktiv kritik så tänkte jag här nedan presentera min lista på tre sätt att skapa intressanta seriemördare!

Nummer ett: Skapa en intressant karaktär. Är det mest intressanta med din seriemördare sättet som hen mördar folk? I så fall blir du nog tvungen att återvända till ritbordet. För att seriemördare ska vara intressanta som karaktärer så krävs det att de är något mer än bara deras narrativa funktion, på det sättet skiljer de sig inte från vilka andra typer av karaktärer som helst.

Ett exempel: Hannibal Lecter från The Silence of the Lambs. Ja, han är en kannibal som är ansvarig för åtskilliga brutala och raffinerade mord. Men det är ju inte därför som man minns honom. Man minns honom för att han är intelligent, karismatisk och sofistikerad. (Ja, och för att han är spelad av Anthony Hopkins förstås, men eftersom alla seriemördare inte gärna kan spelas av Anthony Hopkins så vore det aningens orättvist som måttstock betraktat.) Jämför Lecter med Buffalo Bill, den andra seriemördaren som figurerar i samma historia. Det enda som karaktäriserar Buffalo Bill är egentligen att han mördar och flår folk. Vi får visserligen veta lite om hans bakgrund via doktor Lecter, men inget som inte är direkt relaterat till hans mordiska verksamhet.

Efter en hård dag av seriemördande gillar Hannibal att koppla av med lite klassisk musik

De flesta skulle nog hålla med mig om att Hannibal Lecter är många gånger intressantare än Buffalo Bill. Men i just den här historien så är det helt ok, eftersom det är Hannibal Lecter som det egentligen handlar om. Jakten på Buffalo Bill är visserligen central för historien, men själv blir han aldrig mer än en bifigur.

Nummer två: Gör något nytt. Kanske dags att pensionera män-som-mördar-kvinnor arketypen vid det här laget? En kvinna som mördar män är väl förvisso inte i sig en lösning på problemet men ändå ett steg i rätt riktning. För den delen finns det väl inget som säger att en seriemördare måste vara i yngre medelåldern. Jag skulle till exempel bra gärna vilja se en seriemördare som är en söt gammal tant, kanske lite som en mörkare version av fastrarna i Arsenic and Old Lace?

Det är den lilla nypan cyanid som gör den stora skillnaden

Vill man nu nödvändigtvis ha en vit, medelålders, medelklass-man som seriemördare så kan man åtminstone skippa det gamla uttjatade barndomstraumat och de gamla uttjatade hugg- och stickvapnen. Säga vad man vill om Saw och dess avkommor, men det var i alla fall en ny, fräsch och ganska raffinerad idé. Problemet med nya, fräscha och raffinerade idéer är förstås att det är svårt att hålla de nya, fräscha och raffinerade genom sju filmer.

Apropå Saw förresten... Förväxla för allt i världen inte ”nytt” med ”grövre.” Ibland verkar det som att författare och andra kreatörer försöker göra sina seriemördare minnesvärda huvudsakligen genom att överträffa varandra i hur depraverade och utstuderade morden är. Ett ganska typiskt knep är att låta offren vara barn, eftersom de flesta människor instinktivt reagerar starkt då barn utsätts för fara. Det är samma princip som när man blir illamående av att se blod och inälvor, eller som när man hoppar till av ett högt ljud, och ungefär lika billigt.

Nummer tre: Håll det enkelt. Inte alltid förenligt med vare sig punkt nummer ett eller punkt nummer två, men minst lika relevant. En seriemördare BEHÖVER egentligen inte en omfattande backstory, en filosofiskt komplex motivation, ett unikt tillvägagångssätt eller en personlig vendetta med historiens protagonist. Ibland kan det till och med vara effektivare ju mindre av dessa som förekommer. Allt som får oss att bättre förstå en seriemördare gör trots allt mördaren lite mer mänsklig, och det mest skrämmande med seriemördare är väl just att de personifierar det omänskliga i mänsklig form.

Ett utmärkt exempel på en film där de gjorde det rätt är The Texas Chainsaw Massacre och Leatherface. Vi känner ju alla till scenen där han för första gången syns i bild, eller hur? Om inte så tycker jag att ni ska titta på där här klippet:

Effektfullt, inte sant? Inga konstigheter utan bara SMACK, en slägga i huvudet. Ren djurisk brutalitet. Titeln till trots förekommer det tämligen få direkt blodiga scener i The Texas Chainsaw Massacre. De som förekommer är brutala men korta (inte helt olikt en slägga i huvudet) och kontrapunkterar stämningsbygget snarare än att punktera det. Hotet om våld blir långt mycket mer skrämmande än våldet i sig. Leatherface själv är definitivt en lättigenkännlig figur, men vi får, i alla fall i första filmen, veta oerhört lite om honom, vem han är eller varför han mördar folk. Även relativt de (marginellt) mer mänskliga medlemmarna i hans familj är han något av en gåta, nästan mer lik en naturkraft än en människa. Trots att det inte främst är han som driver handlingen framåt så är det inte så konstigt att det är han som har blivit filmens ansikte (badum-tish).

Prevenge

I mitt senaste blogginlägg nämnde jag i förbigående att alla filmer inte är avsedda för alla och att det är en bra sak. Det blir så mycket roligare på det sättet. Om alla filmskapare eftersträvade att gå så många av den filmintresserade publiken som möjligt till mötes så skulle vi bli utan allt det experimentella, det utstickande och det allmänt udda. Filmen jag diskuterar idag hör definitivt till den senare kategorin. Själv har jag förstås svårt att förstå hur någon kan tycka att den här filmen är något annat än fantastisk, icke desto mindre ställer sig många underligt oförstående då jag försöker förklara varför. Men det gör inte så mycket. Det är just det som är det fina med udda filmer, då och då hittar man något som är udda på precis rätt sätt.

Filmen i fråga heter Prevenge, skriven, regisserad och spelad av Alice Lowe, och handlar om en höggravid kvinna som mördar folk på inrådan av sitt ofödda foster. Jag blev gränslöst förtjust bara av att höra talas om den här filmen och jag hade tänkt att jag skulle försöka artikulera varför.

För det första: Vi är fullkomligt översvämmade av seriemördare i alla möjliga medier. Böcker, filmer och tv-serier, det är samma sak överallt. Seriemördare och åter seriemördare så långt ögat når. Det är väl inte nödvändigtvis något fel med det, men de allra flesta fiktiva seriemördare är ju så in i bängen snarlika. Det handlar så gott som alltid om en man och offren är nästan lika ofta kvinnor, gärna med låg social ställning. Kvinnliga seriemördare förekommer förstås också men de är definitivt underrepresenterade. Då är det väldigt uppfriskande med en seriemördare som inte bara är kvinna utan dessutom en gravid kvinna. Det är en så pass ovanlig idé att det nästan är svårt att ens föreställa sig, och naturligtvis är precis därför som det är en sådan utmärkt idé att göra film av.

En moders ömma ansikte

För det andra: Graviditet är något som har figurerat i skräckfilm tidigare men det har nästan alltid gestaltats som någonting som kvinnor utsätts för. Till exempel: Rosemary's Baby – våldtagen av djävulen och tvingad att föda antikrist. The House of the Devil – kidnappad av satanister och tvingad att föda antikrist (igen). Alien – våldtagen i ansiktet och SPLATT ett monster gräver sig ut ur bröstkorgen. Fast det är klart, i Alien är det i alla fall även män som råkar illa ut. Det är ovanligt att låta en gravid kvinna spela en annan roll än offret, men framförallt så finns det en subversiv dimension i att låta en gravid kvinna vara mördaren. Det ställer gängse uppfattningar om graviditet och moderskap på ända. Från att ge liv till att ta liv. Det skapar dissonans, det skaver. Sådant gillar jag.

En bra idé räcker förstås inte för att det ska bli en bra film. Lyckligtvis så är det här en bra film även utöver det. Riktigt bra till och med. Lite opolerad på sina ställen kanske, men det finns såpass mycket att tycka om att det är lätt att ha överseende med det. Manuset är skarpt och ofta väldigt komiskt på ett absurt och nattsvart vis. Men det allra bästa med filmen är dock Alice Lowe själv, som är helt fantastisk i huvudrollen. Hon var själv gravid medan hon skrev och regisserade filmen och under inspelningen var hon i sjunde månaden. Enligt vad jag har hört så satt hon och klippte ihop filmen medan hon ammade sitt nyfödda barn. Jag hoppas verkligen att barnet kommer att vara stolt över sitt bidrag, och det skriver jag helt utan ironi. Jag skulle vara det.

The Void

Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:

Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.

Rörelsen - Den andra platsen

Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det) minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda, men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.

Efter dessa böcker börjar dock vad jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska förvirrande bok.

Nu har jag då till slut tagit mig an Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till synes helt annat syfte i den här berättelsen.

Precis som i Himmelstrand så gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm. Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga, där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan. Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.

John i historien är ingen annan än författarjaget själv och boken är också skriven i form av en självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.

Det är ett spännande mysterium som läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!

Precis som Himmelstrand så lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet avmystifieras även om det inte direkt förklaras.

Det är tydligt att Rörelsen fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför. Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera mig för karaktärerna och deras relationer istället för mysteriet i tvättstugan.

Det hade kanske funkat om karaktärerna hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare vill säga något om människans existentiella isolering så är jag helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och människan är beskaffad.

Slutet förtjänar också att uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men det gjorde en åtminstone lite nyfiken.

Nu har jag dömt ut den här boken rätt hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare. Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.

Pony Island

Hittills har jag inte skrivit något inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar göra...

Men inte idag. Idag ska jag skriva om Pony Island.

Pony Island är ett dataspel som är svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om ”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det historien bygger på någon särskild twist (det är ingen Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra för att bekämpa det.

Det här låter kanske lite svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet (bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder) måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av 90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik riktning.

Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad?

Pony Island är ett väldigt spännande exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden. Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det antagligen är det bästa sättet att uppleva det.

Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga

Spelet är knappast det mest skrämmande man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de, faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något nytt.

Måste skräck skrämmas?

En god vän berättade nyligen att han precis sett The Babadook. Han tyckte mycket om den (vilket är bra, annars hade jag kanske varit tvungen att säga upp bekantskapen) men fällde också det något kryptiska omdömet att den inte riktigt kom till sin rätt om man ser den som primärt skräck. Jag krävde naturligtvis omedelbart en förklaring. Enligt honom så tyckte han att den som film var fantastisk, men om huvudsyftet var att skrämmas så nådde den inte riktigt fram. Han tyckte snarare att den funkade bäst som allegori över sorgebearbetning och förtjänade egentligen ett bättre öde än att genrebestämmas. Efter lite diskussion så kom vi fram till att en riktigt bra film alltid transcenderar genre, men att just skräck (och även till exempel komedi) ofta ses i syften som är smalare än att se bra film.

Det var en intressant diskussion och den fick mig att fundera lite över genrebegreppet och vad det innebär för just skräckgenren. Å ena sidan så finns ju den gamla fördomen att skräck mestadels är skräpkultur, men den tycker jag att vi sakta men säkert har börjat ta oss ur vid det här laget. Å andra sidan, om man anser att huvudsyftet med skräck är att skrämmas så blir det ju också ganska torftigt. Men vem har sagt att syftet med skräck i första hand är att skrämmas?

Jo, det har jag gjort. I det andra inlägget som jag skrev i den här bloggen. Hum...

Nu när jag ser tillbaka på det dryga tre år senare så inser jag att den definitionen blir lite problematisk. Dels för att en bra skräckfilm i min mening inte kan vara skrämmande utan att först vara en bra film. Om man inte fastnar för karaktärerna, historien, estetiken och så vidare är det svårt att bli skrämd. För att bli rädd måste man ju dels köpa vad som händer och dels bry sig, annars funkar det inte. Dessutom så innebär ju en sådan definition att man skalar bort all hänsyn till skådespel, manus, klippning och så vidare varje gång man ska betygsätta skräck som skräck. Vilket verkar fruktansvärt orättvist.

Ett annat problem som genast uppstår är att det i så fall skulle finnas väldigt lite bra skräck överhuvudtaget. Det är nämligen ganska lite skräck som jag ser (eller läser för den delen, hela den här diskussionen gäller lika mycket för litteratur) som faktiskt skrämmer mig och jag tror inte att jag är ensam i det. Jag menar då skräck som verkligen skrämmer mig så att jag antingen sitter på kanten av biofåtöljen eller ligger och lyssnar efter ljud när jag ska gå och lägga mig (eller bådadera). De flesta filmer jag ser har en eller kanske två scener som är lite mysigt spooky men lämnar i övrigt inget bestående intryck. Men det betyder inte att jag tycker att de är misslyckade för det. Även om jag förstås alltid söker efter den där kicken som man får när man blir lagom uppskrämd så är det inte ett misslyckande om den uteblir.

För att nämna ett exempel så såg jag nyligen filmen It Follows, en riktigt bra och med rätta kritikerrosad skräckfilm. Välspelad, välregisserad och med intressant manus. Den hade en och annan lagom rysningsframkallande scen, men jag kan inte påstå att den skrämde mig så särskilt mycket. Ändå tyckte jag väldigt mycket om den. Dessutom, och det här är viktigt i sammanhanget, så tyckte jag väldigt mycket om den som just skräckfilm. Hade man skalat bort de element som gjorde den till skräck, som den krypande stämningen, hotfullheten, karaktärernas relativa utsatthet och så vidare, då hade jag nog inte alls tyckt att den var lika sevärd.

Så vad är det då i skräck som lockar om det inte är själva skräcken i sig? Med risk att öka pretentionerna med minst tolv poäng så tänker jag citera Lovecraft här...

"The true function of phantasy is to give the imagination a ground for limitless expansion, and to satisfy aesthetically the sincere and burning curiosity and sense of awe which a sensitive minority of mankind feel toward the alluring and provocative abysses of unplumbed space and unguessed entity which press in upon the known world from unknown infinities and in unknown relationships of time, space, matter, force, dimensionality, and consciousness."

-H. P.  Lovecraft

Ja ni ser ju själva. "Alluring and provocative abysses of unplumbed space?" Jösses. "A sensitive minority?" Snacka om elitistiskt. Och för den delen, vilken vettig människa stavar det "phantasy" egentligen?

Ändå så tycker jag att den gamla stöten sätter fingret på något intressant just i uttrycket "a sense of awe." Det är något som jag tycker att jag känner igen. Känslan att det finns något större där ute, något okänt och farligt som lurar i skuggorna, oavsett om det gäller någonting utanför människan eller inom henne. Varför kan då inte annan typ av fantastik som fantasy och science fiction skapa samma upplevelse? För min egen del så beror det nog på att den typen av fiktion saknar "bettet" som skräck har, oavsett om den skrämmer på djupet eller ej. Det finns något närmare, mer angeläget och mer känslomässigt stimulerande i skräck. Annan fantastik stimulerar huvudsakligen intellektuellt, men skräck berör av någon anledning på ett djupare plan.

Men i slutändan vet jag egentligen inte om jag kan uttrycka det bättre än hur de brukar beskriva det i den eminenta skräckpodden Vargtimmen. Att man "får feeling."

Färjan

För ett tag sedan skrev jag ett kort inlägg där jag reflekterade över det faktum att svensk skräck så ofta blandas med socialrealism. Jag nämnde då Mats Strandbergs då nyutkomna bok Färjan som ett exempel. Nu har jag till slut sett till att läsa den boken (eller det vill säga, jag har lyssnat på ljudboken). Konceptet är ganska okomplicerat, det handlar om vampyrer på en Finlandsfärja. (Det blir uppenbart väldigt tidigt i boken så jag känner absolut ingen skam över att avslöja det här.) Mer behöver man egentligen inte säga om handlingen. En isolerad miljö, ett utbrott av vampyrism och sedan är det upp till var och en att försöka överleva bäst de kan.

Bokens substans finns snarare i karaktärerna och deras egna små historier än i den övergripande historien, och boken innehåller ett både varierat och färgstarkt persongalleri. Många av bokens karaktärer är baserade på olika stereotyper men Strandberg lyckas ändå med konststycket att göra så gott som alla karaktärer intressanta och mångbottnade, och även om de inte alltid är direkt sympatiska så går det ofta att förstå varför de är som de är. Det är också uppenbart att författaren har gjort väldigt gedigna efterforskningar, för hela båtlivet är gestaltat med en imponerande detaljrikedom. (Enligt en vän som känner författaren så åkte han fram och tillbaka på såna här färjor åtskilliga gånger som en del av skapandeprocessen. Snacka om att lida för konsten.)

Jag gillade boken. Den är välskriven, karaktärerna är intressanta och miljön är både originell och väldigt lämplig för den är typen av historier. Min enda kritik är egentligen att själva skräckaspekten känns lite tandlös (så att säga). Till att börja med är jag lite trött på vampyrer vid det här laget. Jag förstår varför just vampyrer är väldigt lämpliga för den här typen av historia och deras gestaltning känns rätt fräsch, men jag hade ändå gärna sett något lite originellare. Varför inte någon slags slemmigt havsmonster, till exempel? Nu när boken ändå utspelar mitt ute på Östersjön känns det nästan som slöseri att inte utnyttja den möjligheten. Jag tycker också att det dröjer lite väl länge innan saker och ting riktigt tar fart. Även i det fallet förstår jag varför det blir så, det är ett stort karaktärsgalleri och det tar lite tid att introducera de alla, men konsekvensen blir ändå att bokens första tredjedel känns lite seg. Jag var också lite besviken på att vissa karaktärers historia avslutades lite väl abrupt. Kanske hade karaktärsgalleriet mått bra av att bantas ner en aning.

Men trots det finns det som sagt väldigt mycket att gilla med boken. Den absolut största behållningen för mig var karaktären Dan Appelgren, den avdankade och bittra före detta schlager-stjärnan som numera sköter karaoken på färjan. Han förtjänar verkligen en plats bland litteraturhistorien främsta monster. Ljudboken kan för övrigt verkligen rekommenderas. Den är inläst av Johan Ehn, som gör det mycket, mycket bra.

Eden Lake

Det här är kanske inte den mest skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra, den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.

Trots att syftet med en bra skräckfilm är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad förtjusning.

Historien är inte så komplicerad. Ett ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan faktiskt.

Det finns många olika typer av skräck som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda, till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor som gör andra människor illa.

Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...

Det som gör Eden Lake såpass särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut, ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.

Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med

Faktum är att filmens teman påminner en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left. Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake. Fast bara med en rejäl varningsflagg.

Vissa kritiker har menat att filmen demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv). I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har ändrats, eller att det är andra grupper som har representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste vara ett bra betyg.