Color out of Space

Jag tror att jag är precis tillräckligt gammal för att komma ihåg en tid då Lovecraft fortfarande var något så när obskyr. Nuförtiden finns han fasen överallt. Lovecraft, Lovecraft, Lovecraft. Går man in i en bokhandel och kastar en sten i en slumpmässigt vald riktning beräknar jag att det är cirka 37.4 % chans att man träffar en Lovecraft-pastisch av något slag och cirka 7.3 % chans att stenen flyger ut genom ett fönster och träffar någons Cthulhu-plushie.

Med tanke på detta är det lite underligt att det är så ont om framgångsrika Lovecraft-filmatiseringar. Visst, det finns många utmärkta filmer som är direkt inspirerade av Lovecraft (Alien, The Thing, In the Mouth of Madness och The Void, bara för att nämna några personliga favoriter). Och visst, The H.P. Lovecraft Historical Society har producerat ett par filmatiseringar som båda är mycket bra filmer, i synnerhet med tanke på deras minst sagt blygsamma budget. Och visst, det finns många kassa B-filmer baserade på Lovecrafts historier (av vilka jag har sett alldeles för många). Men jag har fortfarande väntat förgäves på en film som har tillräckligt med resurser och konstnärlig ambition för att kunna gestalta både narrativet och tematiken i någon av Lovecrafts bättre historier. Guillermo del Toros planerade produktion av At the Mountains of Madness verkade som att det skulle kunna bli den filmen, men den blev ju tyvärr aldrig av.

Color of Space är inte heller den filmen, men jag tycker att den kommer bra jäkla nära.

Till att börja med måste man erkänna att det är rätt modigt att göra en film baserad på en historia som handlar om en färg som inte bokstavligen inte kan beskrivas. Hur gestaltar man en sådan färg i ett visuellt medium? Richard Stanley har uppenbarligen beslutat sig för att denna färg bortom tid och rum, som trotsar all beskrivning och aldrig var menad att uppfattas av mänskliga näthinnor, är typ rosa. Förvånansvärt nog så funkar det faktiskt rätt bra, framförallt tack vare snygga kontraster och snitsiga visuella och auditiva trick. Allt som allt skapar det, i de bästa scenerna, en surrealistisk helhetsupplevelse som förmedlar en obeskrivlighet utan att nödvändigtvis behöva visa den. Överlag så är det en väldigt visuellt tilltalande film.

"Vi ska dansa i neon..."

Historien är också ovanligt intakt för en Lovecraft-filmatisering. Det är förvisso en ganska okomplicerad historia, så det kanske kommer sig naturligt. En familj bor på en isolerad gård ute på vischan. En kväll slår en meteorit ner i deras trädgård. Sedan, för att återanvända mitt standarduttryck, går det utför. Skillnaderna i filmatiseringen är framförallt att handlingen är flyttad till nutid och att personerna i familjen är faktiska karaktärer istället för, som i ursprungshistorien, ett gäng slumpmässiga landsbygdsbor. De föder också upp alpackor i liten skala, vilket kan tyckas en aning slumpmässigt, men jag tyckte mest att det förmänskligade dem och bidrog till att göra dem till karaktärer snarare än arketyper. Jag upplevde i alla fall de här förändringarna som rimliga och jag misstänker att de är mer eller mindre nödvändiga för att lättare kunna empatisera med huvudpersonerna. Det vill säga, det kanske inte måste vara just alpackor, men alla skräckfilmer behöver något som ger karaktärerna personlighet. I ursprungshistorien var huvudkaraktären en besiktningsman för en ny vattenreservoar som fick hela historien berättad för sig i efterhand av ett utomstående vittne, men i en film så är familjen som händelseförloppet kretsar kring rimligt nog i mer direkt fokus. Besiktningsmannen finns dock med i filmen och inleder den med ett utdrag ur ursprungstexten, vilket är ett rätt snyggt grepp.

Kiss her, you fool!

Filmen har dock vissa brister. En av de mest påtagliga är att filmen, trots att den i många fall har ett behagligt makligt tempo, saknar lite av ursprungshistoriens subtilitet. Trots att jag är väldigt förtjust i filmens estetik så kan jag tycka att filmen ibland hade tjänat på att visa lite mindre av den. Filmen tenderar också att luta sig lite väl mycket mot beprövade skräckfilmsklichéer som radioapparater som sätter igång av sig själva, små barn som verkar se saker som de vuxna inte ser och så vidare. Inte för att det inte funkar och inte för att det inte är rimligt i sammanhanget, men de scener som är mer nyskapande och subtilt skrämmande hade varit starkare om de inte spätts ut med scener som påminner mig om att jag ser en skräckfilm.

Dessutom, alltså, Nicholas Cage. Inget ont om honom som människa eller skådespelare, men har har ett särskilt sätt att vara som jag inte tycker funkar här, i synnerhet eftersom det skär sig gentemot resten av skådespelarinsatserna. Precis som klichémässiga scener påminner mig om att jag ser en skräckfilm så påminner Nicholas Cage närvaro mig om att jag ser en film med Nicholas Cage. Det finns skådespelare som varje gång de spelar en ny karaktär lyckas få en att glömma att det är samma person som gestaltar dem alla, men Nicholas Cage spelar alltid Nicholas Cage och det är något av ett problem.

Detta är, på gott och ont, filmen där Nicholas Cage skjuter muterade alpackor

Sammanfattningsvis så är Color out of Space inte en perfekt film, men trots sina brister så är den absolut sevärd. Den är inte heller en perfekt Lovecraft-filmatisering, men absolut en värdig sådan.

Deadwax

Jag gillar vinylskivor. Det är en trevlig hobby som å ena sidan tillfredsställer mitt musikintresse och å andra sidan tilltalar samlaren i mig. Det är också en hobby som kan gå hur långt som helst om man inte ser upp. Att skaffa en hyfsad spelare med en bra nål är inte så komplicerat och inte heller nödvändigtvis så dyrt. Plus en förstärkare och högtalare som gör rättvisa till ens utrustning, såklart. Men då ska man förstås helst se till att ställa in nålen ordentligt så att vinkeln relativt skivans spår är så bra som möjligt, annars riskerar man ju att missa den ljudkvalitet man ändå har betalt för. Helst också hålla nålen och skivorna fria från damm, för att undvika onödigt brus och sprak. Och så vidare och så vidare. Innan man vet ordet av så sitter man där med vattenpass, mikroskåp och en musikanläggning som kostar mer än ens lägenhet. Inget av detta är en överdrift. Jag surfade runt på ett vinylforum för ett tag sedan, för att få svar på någon grundläggande fråga av typen hur man bäst dammar av en skiva eller något liknande, där jag snubblade över en snubbe som stolt gjorde gällande att han lyssnade på varje skiva han köper exakt en gång, sedan förseglar han dem i hermetiskt tillslutna plastbehållare. Dessa människor existerar.

Själv har jag varken tid eller lust eller råd att bli den typen av audiofil, jag tycker mest att det är ett trevligt sätt att avnjuta musik. Dock så är det, som med de flesta hobbys, en trevlig sak att lära sig mer om. Det är ändå rätt fascinerande hur musik kan bevaras i ett uteslutande fysiskt medium och återskapas med sådan precision med enbart analoga hjälpmedel. En vinylskiva är, på sätt och vis, musik i fast form. Det är ganska häftigt att tänka sig.

"Hm... missfärgningar på etiketten... skrapmärke över första spåret... fläckar av absolut ondska..."

Med tanke på ovanstående är det lätt att förstå att jag blev oerhört nyfiken på Deadwax så fort jag hörde talas om den. Vinyldetektiv/-tjuv lejas in att spåra upp en mytomspunnen skiva som sägs ta kål på de som lyssnar till den, sedan går det utför. Ett bra koncept i sig och dubbelt roligt om man händelsevis redan råkar vara intresserad av både skräck och vinylskivor. Det är alltid trevligt när det dyker upp kulturyttringar som anammar ens egna specialintressen, men då krävs det förstås också att det förvaltas väl. Om en sådan serie produceras av någon som inte kan skilja en pickup från en tonarm skulle resultatet bli en oerhört frustrerande upplevelse för vinylnördar och ganska meningslöst för alla andra. Om den å andra sidan produceras av någon med känsla för mediets egenheter så kan man förnöjt sitta och nicka inkännande och säga för sig själv att jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer (även om det förstås är fullt möjligt att det ändå är ganska meningslöst för alla andra).

Deadwax lyckas alldeles utmärkt bra med detta. Inte nog med att det uppenbarligen finns en grundläggande förståelse för de tekniska detaljerna, det finns också en känsla för de koncept som gör att folk fascinerar sig för vinylskivor och ljudteknik, sättet som ljud och musik på direkta och subtila plan påverkar oss, samt de egensinniga karaktärer som befolkar hobbyn. Den har dessutom en alldeles utmärkt ljuddesign och soundtrack, vilket förstås inte är mer än rimligt med tanke på tematiken i serien, samt är synnerligen visuellt tilltalande.

Jodå, Ortofon 2M Blue, bra grejer

Det är dock inte en perfekt serie. Manuset lämnar på sina ställen övrigt att önska och är framförallt ganska ojämnt. Det finns vissa avsnitt som är fulländade små kortfilmer som skulle fungera alldeles utmärkt på egen hand, medan andra avsnitt mer känns som transportsträckor. Det finns också vissa scener där de förlitar sig lite väl mycket på visuella effekter snarare än visuell estetik, vilket sällan är till seriens fördel. Jag måste medge att jag skrattade till första gången ett av skivans offer dök upp i bild, vilket sannolikt inte var den reaktion som avsågs. I slutändan så är det en serie som nog framförallt tilltalar en särskild nisch, men som jag tror absolut också kan uppskattas av alla som går igång på konceptet och som är beredda att förlåta lite tekniska skavanker i utbyte mot ett häftigt koncept som förvaltas väl.

Vissa har kritiserat bristen på karaktärsutveckling och djup hos seriens huvudkaraktär, vilket jag personligen inte kan hålla med om. Jag tycker att hon genomgår en ganska tilltalande emotionell resa, som gestaltas effektivt om än subtilt. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att hon uttrycker känslor på ett sätt som är mer manligt än kvinnligt kodat får folk att uppleva att det "saknas" något i hennes karaktär, men det är ju svårt att veta.