In Fabric

Det här kan mycket väl vara den underligaste filmen jag någonsin sett, och då har jag ändå sett en hel del udda film i mina dar (Prevenge, The Neon Demon och Possession, bara för att nämna några exempel)

Filmens handlingen går snabbt att sammanfatta: Det handlar om en hemsökt klänning och de stackars satar som kommer i kontakt med den. Klänningen saluförs av ett diaboliskt varuhus, vars personal mest liknar mer barnförbjudna versioner av Roald Dahls häxor. Varuhuset och dess ytterst kusliga personal står dock i skarp kontrast gentemot klänningens offers väldigt vardagliga vardag. De är vanliga och, för det mesta, rätt så trevliga människor som är lätta att tycka om och som man gärna vill att det ska gå bra för, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att göra det. Allt detta utspelar sig i någon slags vagt retromässig "dåtid" vars svårighet att säkert placera i något känt årtionde ytterligare förstärker filmens (mar)drömska framtoning. Det är också samtidigt en komedi. Eller ja, typ. Åtminstone så förekommer det en hel del inslag av absurd humor.

Som komplement till ovanstående följer här en lista på några ytterligare saker som förekommer i filmen:

• Två bankchefer som är besatta av dramatiserande rollspel
• En man som kan försätta folk i erotisk trans genom att beskriva tvättmaskinsreparation
• Ofredande av en lite väl anatomiskt korrekt skyltdocka
• En telefonsvarare vars meddelande blir mer och mer gråtfärdigt
• Rörpost

Skulle du köpa en klänning av de här människorna?

Om allt detta låter udda så räcker det ändå inte riktigt för att beskriva hur det är att faktiskt se filmen. Jag vet att jag använder ord som "drömsk" eller "drömlik" lite onödigt ofta, men i det här fallet så är det faktiskt ovanligt passande. Filmens drivs av en slags drömlogik, inte bara på grund av de surrealistiska händelseförloppen och tablåerna utan också genom hur uppenbart allt framställs. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett exempel: Om jag drömmer att jag petar på någons huvud så att det ramlar av så blir jag i första hand förskräckt av att jag råkade peta av någons huvud. Att det är orimligt att huvudet ramlade av är knappast något som jag ens reflekterar över. Det är klart att huvudet ramlade av, jag petade ju på det! Filmen ger ungefär samma typ av upplevelse. Varje gång jag trodde att jag visste vart den var på väg tog den en helt annan vändning. Trots det var den aldrig osammanhängande, den följde alltid sin egen interna logik. Surrealistisk, absurd och oförutsägbar, absolut, men aldrig osammanhängande.

Jag tyckte oerhört mycket om den här filmen. Den tilltalar definitivt min egen smak för det udda, så det enklaste sättet att förklara varför jag tycker om den är egentligen att peka på allt jag skrivit hittills och säga "därför". Å andra sidan så har jag som sagt sett en hel del andra udda filmer. Så jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad det är det som gör just den här filmen så speciell?

"Desire, eclipse the dark circumference of caution."

Framförallt så tror jag att det har att göra med hur skickligt filmen balanserar det absurda och det vardagliga. Det är viktigt att förankra surrealism i någonting som går att relatera till, oavsett om det är karaktärer eller omgivningar. Jag kommer att tänka på Panos Cosmatos Beyond the Black Rainbow, som berättar historien om en ung flicka med odefinierade psykiska förmågor instängd på ett institut som är lika delar Lovecraft och New Age. Den är absolut visuellt imponerande, problemet är att precis allt i filmen är konstigt och surrealistiskt. Jag misstänker att det är meningen, tanken är antagligen att skapa en känsla av alienation. Tyvärr lyckades den filmen lite för bra med att alienera mig och jag tappade intresset ganska fort. Å andra sidan så krävs det också att det inte blir för skarpa kontraster. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på The Neon Demon som var en fantastisk film, vacker och suggestiv, fram till ungefär halvvägs. Då helt plötsligt: BOM! Nekrofili! Kannibalism! Folk som spyr upp ögon! Det var verkligen som om en ny (och lite sämre) regissör hade tagit över.

In Fabric faller dock inte i någon av de fällorna utan navigerar sitt surrealistiska narrativ med fingertoppskänsla. Det är dessutom en film med, i brist på bättre ord, textur. På sina ställen ganska köttig sådan.