Monsters of Film och japansk skräck

Den senaste helgen bjöd på en hel del spännande filmupplevelser. Dels gick festivalen Monsters of Film i Stockholm och dels blev jag hembjuden till en vän på sill och japansk skräckfilm (en vinnande kombination måste jag säga). Eftersom jag hann med fyra filmer allt som allt tänkte jag gå igenom var och en lite kort istället för att utföra någon djupdykning i någon av dem.

Berberian Sound Studio

Den här filmen handlar om en brittisk ljudtekniker som åker till Italien för att arbeta med ljudet till en italiensk giallo-produktion under 70-talet (det är sannerligen ett årtionde som har återkommit ofta i den här bloggen). Giallo är, för den som inte visste, en slags subgenre av skräckfilm (det handlar huvudsakligen om skräck- eller skräckbetonade filmer i alla fall) producerade i Italien. Dario Argento är en av de största namnen inom den genren och den film som ljudteknikern Gilderoy blir satt att arbeta med i Berberian Sound Studio (med det osannolika namnet Equestrian Vortex) är också en tydlig referens till en av Argentos mest välkända filmer Suspiria, komplett med onda häxor, oskyldiga unga flickor och ond bråd död. Inte för att man får se något av själva Equestiran Vortex i Berberian Sound Studio, utöver den ganska fantastiska öppningssekvensen, men tillräckligt mycket antyds och kommuniceras av reaktionerna från de som ser på klipp från den för att man ska inse precis vad för typ av film det är och hur brutal den är.

Berberian Sound Studio är en på många sätt fascinerande film. Dels är den utomordentligt bra på att skapa en klaustrofobisk och obehaglig stämning (så gott som hela filmen utspelar sig inomhus och man ser inte till mycket solljus genom filmen), dels är det otroligt intressant att se hur filmljud skapades innan så mycket digitaliserades (jag kommer aldrig att se på vattenmelon på riktigt samma sätt igen) och dels är filmen laddad med symbolik och undertoner till en sådan grad att jag är ganska säker på att jag borde se filmen en gång till för att riktigt uppfatta allt.

Den är nog när allt kommer omkring inte en skräckfilm egentligen, även om den balanserar ganska nära gränsen. Den har helt klart en hel del otäcka ögonblick och en del nog så skrämmande händelseförlopp men i sin helhet så är skräck och skrämsel knappast dess huvudsyfte, i alla fall ser inte jag den så. Däremot är det en film som handlar om skräck. Bland annat. Hur som helst så tyckte jag mycket om den och kan helt klart rekommendera den.

Ju-on: The Grudge

Den här filmen är tredje delen i den japanska skräckfilmsserien Ju-on. Många (inklusive jag innan jag tittade runt lite på wikipedia) skulle antagligen gissa att det här är den första filmen i serien (eftersom den själv följdes av Ju-on: The Grudge 2 och dessutom var den första som fick en amerikansk re-make) men icke; den är i själva verket en uppföljare till Ju-on: The Curse och Ju-on: The Curse 2. Det är svårt att berätta särskilt mycket om historien utan att berätta lite väl mycket men kort uttryckt så följer den en dödlig förbannelse som går från person till person och snärjer allt fler människor i sitt garn.

Den enda japanska skräckfilm som jag hade sett innan i lördags var Ringu, vilken jag fortfarande kan räkna till en av alla de filmer jag har sett som har skrämt mig allra mest. Jag hade därför ganska höga förväntningar rörande hur otäck Ju-on: The Grudge skulle vara. Dock måste jag säga att mina förväntningar inte direkt uppfylldes. Filmen hade visserligen en del någorlunda skrämmande ögonblick men överlag kan jag inte påstå att jag uppfattade den som så särskilt otäck. Jag tror att det dels berodde på att jag inte tyckte att det knarrande, rasslande ljudet som spöket utstötte var så särskilt otäckt i sig, det lät snarast som något som skulle kunna komma från ett djur eller så, och det känns som att mycket av skrämselfaktorn bygger på det ljudet. Även om det överlag var en snygg film så var det visuella inte heller lika suggestivt som till exempel Ringu och den baserade sin skrämsel lite väl mycket på chock-element (jag gissar att många som har hört talas om filmen känner till scenen med spöket under täcket).

Det var inte alls en dålig film dock, historien var intressant nog att hålla mig intresserad även om den inte var så skrämmande som man hade kunnat hoppas. Sevärd.

Noroi

Den engelska översättningen av titeln är The Curse men man ska inte förväxla den med Ju-on: The Curse, det här är en helt annan film. Här är vi tillbaka i found footage igen, den här gången i formen av en dokumentär filmad av den japanska paranormala detektiven Masafumi Kobayashi. Genom filmen följer vi Kobayashi då han nystar upp ett invecklat mysterium som inkluderar mystiska gamla kulter, en hemsökt skådespelerska (som i ett snyggt grepp spelar sig själv), en försvunnen flicka med parapsykiska förmågor, stulna aborterade foster och ett medium helt och hållet klädd i aluminiumfolie.

När jag skriver det såhär känns det något utflippat men faktum är att filmen tvärtom är väldigt trovärdig. Konceptet med found footage används mycket väl och lyckas i och med det förstärka upplevelsen snarare än tvärtom. Dokumentärformatet är mycket lämpligt för den här typen av filmer och lyckas i min mening skapa ännu mer trovärdighet än till och med Blair Witch Project lyckades med. Det finns så gott som inga ögonblick som inte verkar rimliga att ha filmat, dessutom används väldigt välgjorda klipp från andra fiktiva tv-shower som ytterligare förhöjer upplevelsen. De är dessutom ofta rätt underhållande, klippet då en ung hipp reporter besöker det aluminiumfolieklädda ”super-mediets” hem är riktigt roligt, mycket på grund av reporterns väldigt talande uppsyn.

Tyvärr, tyvärr är Noroi dock inte lika otäck som Blair Witch Project och jag har ärligt talat lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske kan det vara så att filmen för det mesta (tro det eller ej) är lite för subtil. Eftersom den har ganska invecklad handling skulle det också kunna vara så att de olika spökerierna, hemsökelserna och fenomenen inte är så lätta att sätta i ett sammanhang utan mest blir små bitar som var för sig inte blir så skrämmande. Jag vet ärligt talat inte riktigt. Men helt oavsett det så är det faktiskt en riktigt bra film med ett väldigt spännande mysterium i botten. Regissören har tydligen gjort flera filmer i liknande format, jag är definitivt lockad att kolla upp fler av dem.

A Field in England

Det här var en film som jag verkligen ville se, ända sedan jag hörde talas om den i somras. Jag blev inte heller besviken. Historien är inte så komplicerad: En alkemist shanghaiar ett gäng desertörer under engelska inbördeskriget i syfte att hitta en nedgrävd skatt. Utöver det är filmen dock väldigt svår att beskriva. Det hjälper att se trailern, den ger en någorlunda bra uppfattning av hur filmen gestaltar sig, men den lyckas inte helt och hållet förmedla vare sig filmens förebådande och apokalyptiska atmosfär eller dess ibland rent ut sagt fruktansvärt otäcka scener. Inte otäcka som i direkt skrämmande dock utan snarare otäcka som i djupt obehagliga. Den påminner till viss del om Ingemar Bergman (i synnerhet Det sjunde inseglet) och till viss del om David Lynch, men den är inte direkt lik någon av dessas filmer.

Jag är faktiskt lite tveksam om man kan kalla A Field in England en skräckfilm den heller. Å andra sidan är det också svårt att påstå att det inte är en skräckfilm. Den balanserar definitivt på gränsen. I vilket fall som helst så är den helt klart nära nog skräckgenren för att jag ska tycka att det är relevant att skriva om den här. Dessutom tyckte jag att den var en så fantastisk film att jag nog hade skrivit om den i vilket fall.

När det gäller vad det är som gör filmen så fantastisk så är det svårt att peka ut någon enskild del, mycket ligger i helhetsupplevelsen. Som sagt så finns det en hel del riktigt effektiva scener, där bildspråk och ljud samverkar för att skapa en närmast hypnotisk upplevelse. Suggestiv är nog ett ord som passar rätt bra för att beskriva filmen. Det är också en film tät av mystik, både rörande de händelser som inträffar och rent metafysiskt sett. De magiska och ockulta koncept och idéer som den använder sig av är i hög grad hämtat från historiska källor, till exempel vad gäller den på den tiden suddiga gränsen mellan religion och ockultism. Filmen suddar också själv ut gränsen mellan det verkliga och det overkliga, det möjliga och det omöjliga på ett ytterst skrämmande vis och gestaltar genom detta magi som något som verkligen är värt att frukta. Detta är inte direkt Harry Potter om man säger så. Om man nu vill tolka det som att det är magi som det hela handlar om, vilket inte är helt självklart. Jag tolkar det som att filmen i hög grad handlar om magi och mystik, men jag har hört andra tolkningar. Också en styrka med filmen, det finns mycket att fundera på, många olika saker man kan se i den.

Det här är knappast en film som faller alla i smaken har jag en känsla av, men själv tyckte jag som sagt att den var helt fantastisk. När jag väl har skaffat dvd:n och sett den igen någon gång eller tre kan den nog komma att kvala in på inte bara den bästa filmen jag sett i år utan en av de bästa filmer jag sett någonsin. Se den om ni får möjligheten. Jag kan inte lova att ni kommer att tycka om den lika mycket som jag men jag kan nog lova att det kommer att vara en filmupplevelse olik allt annat ni har sett.