Ghost Stories (och An Occurance at Owl Creek Bridge)

Vanligtvis så brukar jag inte varna för spoilers i den här bloggen. Jag tänker att om man ger sig på att läsa ett analytiskt (nåja) inriktat blogginlägg om en film eller en bok så får man också räkna med att samtliga delar av verket kan komma att diskuteras. När de gäller den typen av historier som jag vanligtvis skriver om så brukar dessutom slutet vara antingen, A, ganska uppenbart från början, B, inte så viktigt i sammanhanget, eller C, helt obegripligt, så allt som oftast brukar jag inte bry mig om att skriva så mycket om det i vilket fall. Det här inlägget är dock lite av ett undantag, eftersom jag här tänker diskutera framförallt just slutet på Ghost Stories och hur historien knyts ihop. Så om ni absolut vill se filmen med ogrumlad blick så kan ni ju göra det först och läsa inlägget efteråt. Fast jag kan ärligt talat inte riktigt rekommendera det. Det är nämligen ett ganska dåligt slut som sänker en annars rätt hyfsad film, och jag tänkte ägna det här inlägget åt att försöka förklara varför.

Ghost Stories handlar om en skeptiker vars yrkesgärning är att avslöja charlataner som utger sig för att vara medier eller spiritister. En dag blir han kontaktad av en av sina föregångare och idoler, som dittills varit spårlöst försvunnen i många år. Det visar sig att denne har övergett sina skeptiska övertygelser på grund av tre fall som han har varit oförmögen att förklara och som han nu lämnar över åt den yngre skeptikern för att se om han lyckas bättre.

Look deep into the parka

De tre fallen i sig är rätt spännande och stämningsfulla, utan att nödvändigtvis vara nyskapande. En flicka som spökar på ett nedlagt mentalsjukhus, en demon som förföljer en strulig tonåring och en poltergeist med ett egendomligt band till ett ofött barn. Det är suggestivt och välspelat, särskilt från Alex Lawther och Martin Freeman, som spelar offren för de två senare hemsökelserna. Dock så är det lite svårt att förstå hur det egentligen är tänkt att vår käre skeptiker ska kunna finna sanningen bakom fallen när han bara får dem återberättade för sig och inte har någon möjlighet att undersöka dem på egen hand. Men det spelar i slutändan ingen roll. Det visar sig nämligen att skeptikern ligger på sjukhus i pseudokoma efter ett misslyckat självmordsförsök och hela filmen har utspelat sig helt och hållet i hans eget huvud. Det är, med andra ord, An Occurance at Owl Creek Bridge, fast utan det mesta som gör den novellen minnesvärd.

An Occurance at Owl Creek Bridge skrevs av Ambrose Bierce år 1890. Den berättar historien om en man som ska till att hängas från en bro under amerikanska inbördeskriget. Repet brister dock och han simmar till stranden, medan kulorna viner runt honom. Efter en lång och hallucinatorisk färd når han till slut sitt hem, men förnimmer i samma stund en skarp smäll i nacken och sedan bara mörker. Det visar sig att repet inte alls gick av, utan hela den strapatsrika resan hem var bara en fantasi som utspelade sig under de få sekunderna mellan då mannen knuffades från bron och då hans nacke knäcktes av repet.

Ambrose Bierce skrev den här historien delvis för att trolla sina läsare. Enligt ett citat så avskyyde Bierce "... bad readers - readers who, lacking the habit of analysis, lack also the faculty of discrimination, and take whatever is put before them, with the broad, blind catholicity of a slop-fed conscience of a parlor pig." Han var, som ni kanske märker, inte en så insmickrande herre.

Ambrose Bierce, som sitt vanliga gemytliga jag

Oavsett Bierces avsikt så har historien kommit att bli väldigt välkänd inom amerikansk litteratur och det med rätta. Seriöst, läs den om ni inte redan har gjort det, det är klart värt det. Den är inte lång och är enkel att hitta på nätet. Nu vet ni visserligen redan hur den slutar, men den viktiga poängen här är att historien är värd att läsa trots att man vet hur den slutar. Vändningen i slutet är kanske en lite kul överraskning första gången man läser den, men framförallt så ger den en ytterligare betydelse till resten av historien och antyder implicit en hel del intressanta frågor angående livet och döden. Man får på sätt och vis mer utbyte av historien om man vet hur den slutar än om man inte gör det.

Jag upplever inte att Ghost Stories bidrar till en lika djupsinnig upplevelse. De tre fallen som återberättas berikas inte direkt av vetskapen att de enbart existerar i huvudkaraktärens, öh, huvud. Snarare så frågar jag mig vad de i så fall hade för betydelse överhuvudtaget. Det förekommer visserligen små detaljer i fallen som det framgår är hämtade från den komatösa skeptikerns egen omgivning, till exempel så visar det sig att de tre personer som återberättar fallen i själva verket är fantasifigurer baserade på personal på sjukhuset som den komatösa skeptikern ligger på, men det känns mer som rekvisita än något annat. Jag tycker nog att det hade varit mer meningsfullt om det hade varit hemsökelserna som hade koppling till karaktärens verklighet snarare än individerna som berättar om dem. I An Occurance at Owl Creek Bridge så är det enkelt att förstå varför en man som snart ska dö riktar sina tankar åt sitt hem och sina nära och kära. Det är svårare att förstå varför en paralyserad skeptiker ligger och fantiserar ihop spökhistorier som till synes saknar någon direkt koppling till vare sig hans nuvarande verklighet eller det barndomstrauma som kläms in lite på nåder till tredje akten.

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland

Jag läser just nu en samling med Ramsey Campbells essäer, en rejäl volym på dryga 500 sidor. Den mannen är uppenbarligen en lika produktiv skribent vad gäller fackprosa som skönlitteratur, men så har han ju också hållit på i mer än 40 år vid det här laget. Någon gång borde jag skriva mer ingående om hans författarskap, men det får bli ett senare tillfälle. Jag kan i vilket fall rekommendera boken, Ramsey Campbell, Probably, för alla som är intresserade av skräck som genre. Där finns en hel del intressanta reflektioner om skräckens roll i samhället och dess förhållande till moral och moralism, vilket knappast är så överraskande med tanke på att herr Campbell var aktiv samtidigt som Mary Whitehouse gjorde sin grej.

En passage jag särskilt fastnade för var Campbells beskrivning av den första bok som verkligen skrämde honom (händelsevis också den första bok han någonsin läste). Uppenbarligen var det inte, som man skulle kunna tro, en spökhistoria i traditionell bemärkelse, utan istället en historia om nallebjörnen Rupert. Efter vad jag har kunnat avgöra är Rupert Bear en tämligen populär brittisk figur, som figurerar i cirka en miljon historier inom olika medier. Just den historia som Campbell själv blev så tagen av heter Rupert's Christmas Tree och beskriver hur den julgran som Rupert får till skänks av en mystisk farbror i en magisk skog helt sonika vandrar iväg igen för egen maskin efter julens inbrott. Hur jag än letat har jag inte lyckats hitta illustrationen som Campbell refererar till i essän, så ni får nöja er med hans beskrivning av den:

"By now the four-year-old Campbell war terrified to see where that led, but the pictures were worse than my imagination - the skeletal silhouette of the tree prancing across a field and then clinging with its roots to a rock-face while it leaned the fairy doll that served it for a head towards Rupert."

Det låter onekligen ganska groteskt. Men framförallt så påminde det mig om mitt eget första möte med skräck inom litteraturen. Jag kan inte ha varit mycket äldre än Campbell själv var när han fick uppleva sitt ödesdigra möte med Ruperts julgran, men till skillnad från det mesta annat i min barndom minns jag det fortfarande tydligt.

I en mörk gränd skulle nog ändå föredra att möta Ruperts julgran

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland är en bilderbok skriven av Astrid Lindgren och illustrerad av Ilon Wikland. Jag tror inte att det var den första bok som mina föräldrar läste för mig men det var definitivt en av de första bilderböckerna som vi ägde. Boken handlar om Skinn Skerping, en dräng som gillar att leva rövare och skoja med folk. En dag bestämmer han sig för att skrämma byns klockare genom att klä sig i ett lakan och jaga honom genom kyrkan, men när han ska till att springa efter klockaren ut genom kyrkporten slår den igen om lakanet bakom honom. Skinn Skerping tror att det är Gud fader själv som greppat tag om nackskinnet på honom och blir stel av skräck. Bokstavligen. Folket i byn ställer honom lutad mot kyrkväggen där han sedan får "stå och spöka" (citat) i år efter år. Nu såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför byborna inte letade upp något lämpligt skjul att ställa honom i istället, men det var inte något jag ifrågasatte då.

Resten av boken utspelar sig långt senare, då en piga blir utmanad att plocka med sig Skinn Skerping från kyrkan och bära in honom till prästgården för att visa hur modig hon är. Pigan gör så och alla är djupt imponerade. På vägen tillbaka griper Skinn Skerping dock tag om hennes hals och beordrar henne att bära honom till klockarens grav, annars släpper han inte taget. Vid graven ber så Skinn Skerping klockaren om förlåtelse, klockaren svarar från graven att han förlåter om Gud förlåter, och Skinn Skerping förvandlas till en hög med aska.

Ärligt talat, vad tänkte mina föräldrar egentligen?

En otäck historia i sig (i alla fall om man är fyra år eller yngre) men det som verkligen skrämde mig var, precis som för Campbell, illustrationerna. I synnerhet bilden på Skinn Skerping när han hänger om pigans hals, ett blåvitt lik med händer som klor och ögon som svarta hål.

Efter vad jag kan avgöra så har den här boken bara kommit ut i två utgåvor, en 1986 och en 2002. Det dök tydligen upp en ljudbok nu i år, men i tryckt form verkar den bara gå att få tag på antikvariskt. Ganska anmärkningsvärt med tanke på att det är Astrid fucking Lindgren vi talar om, vars övriga böcker väl vid det här laget säljer bättre än bibeln. Kanske var jag inte det enda barn som boken gav mardrömmar, vilket antagligen inte riktigt var vad föräldrarna som köpt boken hade hoppats på.

Crimson Peak och gotik (mycket gotik)

"Snygg men tråkig" hade jag hört att den här filmen hade recenserats som, vilket trots den negativa tonen gav mig goda förhoppningar. Jag hade nämligen hört Pacific Rim beskrivas på samma sätt och den filmen tyckte jag om. Jag blev heller inte besviken, det här är liksom den gotiska filmens motsvarighet till Pacific Rim. Regissören Guillermo del Toro sade om Pacific Rim att: "This is my most un-modest film, this has everything. The scale is enormous and I'm just a big kid having fun." Samma upplevelse fick jag av Crimson Peak. Den var kanske inte så hemskt skrämmande, men det var utan tvekan väldigt underhållande att titta på.

Historien är inte så komplicerad. Edith, en ung amerikansk kvinna och aspirerande författare blir charmad av en mörk och mystisk engelsk adelsman, som tar henne med till sitt förfallna gods på Crimson Peak där hon får bo med honom och hans syster. Medan hennes man försöker få godsets lerfyndighet på fötter (jepp, lera är deras främsta export, röd lera) går systern mest omkring och serverar te och är allmänt otäck. Husets förflutna börjar dock snart göra sig påmint för Edith i form av röda och lerdrypande gastar.

Den här filmen flödar verkligen över av gotik och det finns väldigt tydliga paralleller till Poe och hans gelikar. Precis som i The Fall of the House of Usher speglas till exempel släktens förfall i husets, och precis som i Poes novell så är två av de centrala karaktärerna syskon med en något suspekt relation till varandra. Allt är väldigt snyggt och väldigt stämningsfull, del Toro utnyttjar verkligen sitt estetiska sinne till max.

How much more gothic could this be? None more gothic.

När jag såg The Woman in Black gnällde jag lite på att den var överdrivet stiliserad, så det kanske är lite överraskande att jag uppskattade den här filmen så mycket. Men jag tror att det har mycket att göra med att jag i högre grad uppfattade The Woman in Black som en skräckfilm med ett mer uttalat syfte att skrämmas. Crimson Peak är mer gotik än skräck egentligen och gotik handlar trots allt väldigt mycket om stil och stämningar. I The Woman in Black var ändå allt spöket det centrala, i den här filmen har vålnaderna en något mer perifer roll.

Vad gäller vålnaderna så var det för min del nästan det bästa med hela filmen. De var alldeles otroligt snygga och bjöd också på de mest rysningsframkallande scenerna. Även om jag allt som oftast tycker att CGI överanvänds i skräckfilmer så måste jag säga att det inte störde mig i den här filmen. Precis som i Pacific Rim så hade effekterna en närvaro som oftast inte finns i datoranimationer. Kanske har det att göra med att hela filmen är så stiliserad att det smälter in bättre, eller så kanske del Toro och hans produktionsteam helt enkelt är såpass bra.

Alla gotiska filmer måste ha en kvinna i nattlinne som bär på en kandelaber, det står i reglerna.

Det blir en ganska kort analys det här, men det finns nog inte så mycket mer att säga om filmen egentligen. Det var underhållande. Den var snygg. Jag gillade den. Helt klart inte del Toros bästa, men väntar man sig en Pans labyrint varje gång så kommer man också att bli besviken varje gång.

Skulle man vilja läsa mer om Crimson Peak kan jag rekommendera min skräckbloggarkollegas recension på den mycket läsvärda (och till skillnad från vissa andra väldigt regelbundet uppdaterade) blogg Fear Not the Dark.

Spökhelg: The Changeling vs. The Woman in Black

Igår såg jag för första gången The Changeling med George C. Scott, en spökhistoria från 1980. När jag sedan var nere på stadsbiblioteket idag och tittade efter någon trevlig film att underhålla mig med framåt kvällningen så råkade jag snubbla över The Woman in Black från 2012. Visserligen hade jag sett den förut men jag mindes den ändå som rätt ok kvällsunderhållning. Dessutom så kunde det vara intressant att jämföra de båda filmerna eftersom de har en liknande historia.
 
Det mest slående när man jämför de båda filmerna är hur lika de är. Det är nästan löjligt. Båda har en manlig huvudrollsinnehavare som kämpar med sorgen efter att ha förlorat sin fru. Båda huvudrollsinnehavarna kommer till ett stort, tomt hus på landsbygden där det visar sig hända egendomliga ting. Båda husen har en okänd historia som huvudrollsinnehavaren måste pussla ihop under filmens gång. I båda fallen bär husen på mörka hemligheter som också i båda fallen har att göra med barn som drunknar och barn som adopteras. I båda filmerna finns det folk i trakten som försöker hindra huvudrollsinnehavarens efterforskningar. Båda filmerna inkluderar ett medium som kommunicerar med andra sidan med hjälp av bilder eller skrift. I båda filmerna spökar det i vattenledningarna. I den ena filmen förekommer en rullstol som rullar av sig självt, i den andra en gungstol som gungar av sig självt. I båda filmerna kryper spökbarn upp ur marken vid platsen där dess kvarlevor befinner sig och i båda filmerna blir huvudrollsinnehavaren (naturligtvis) tvungen att rota rätt på dem. Och så vidare.

Det finns förstås skillnader också. The Changeling utspelar sig till exempel på 1980-talet och The Woman in Black någon gång i början på 1900-talet. Intrigen skiljer sig också ganska vitt även om de har många liknande tematiska drag. Skillnaden i estetik är också milsvid. Framförallt så är The Woman in Black väldigt stiliserad i jämförelse. Den är så fylld med spindelväv och dimomhöljda kyrkogårdar att Poe själv skulle rodna och allt är så blekt gråblåsvart att varje scen ser ut att kunna vara hämtad från omslaget till ett black-metal album.

Det var en mörk och stormig natt. Såklart.

Jag tror att det delvis är därför som jag tycker att The Changeling funkar aningens bättre. Man kan jämföra de båda filmernas öppningsscener. I The Woman in Black så sitter tre flickor och leker med ett dockskåp. Blek ljussättning. Dämpade ljudeffekter. Inzoomning på otäcka dockansikten. Det är så uppenbart att något hemskt ska hända redan från början att det inte blir någon större chock när de tre flickorna kliver ut genom fönstret till ljudet av förtvivlade skrik där nedanför. The Changeling inleds å andra sidan med en väldigt vardaglig scen, en familj som har fått motorstopp på vintersemestern. Den skapar en vardaglig och igenkännbar situation, sen slår olyckan till.

Samma princip gäller egentligen över hela filmerna, The Changeling tar sin tid att upprätta någon slags normalitet innan spökerierna sakta men säkert börjar uppenbaras. I The Woman in Black å andra sidan liknar bara själva huset snarare ett spökhus på ett nöjesfält än en plats där det går att tänka sig att någon faktiskt har bott. Det är också väldigt tröttsamt när ljudspåret känner att det måste berätta för oss varje gång något otäckt händer. Bara utifall vi skulle missa det antar jag. En hand syns tryckas mot bortsidan av ett fönster (dun!), den svarta damens ansikte skymtar förbi i gungstolen (dwish!), damen själv dyker upp vid Daniel Radcliffes sida (dwoon!). The Woman in Black är absolut inte en dålig film, Daniel Radcliffe gör sig till exempel väldigt bra i huvudrollen, och den är definitivt otäck på sina ställen. Men det är en ganska billigt köpt otäckhet i jämförelse med The Changeling som bygger stämning genom historieberättande snarare än genom ren estetik.

Gör man det på rätt sätt så kan en röd boll vara otäckare än alla skrikande svartklädda damer i världen

Det känns tyvärr som att det är något som The Woman in Black har gemensamt med mycket skräck nuförtiden. Allt är så designat. Det skapar en distans redan från början, det blir så mycket tydligare att man ser en historia, en saga. Det blir alldeles för lätt att lämna den bakom sig efter att man har stängt av datorn eller lämnat biosalongen. En lite mer oslipad, lite mer avskalad estetik gör filmen mer verklighetsnära och då blir det så mycket mer sannolikt att känslan biter sig fast, kryper in och stannar kvar.

Kort bokrecension - Främlingar

Varför har inte flera bibliotek särskilda hyllor för skräcklitteratur? Gottsundabiblioteket är det enda som jag känner till, även om jag misstänker att man skulle kunna hitta en sådan hylla på Kulturhuset vid plattan. Inte för att utbudet inte finns på de flesta bibliotek men då sorteras skräck för det mesta in bland antingen allmän skönlitteratur eller bland annan genrelitteratur som fantasy och science fiction. Jag undrar varför det är så? Visst, det kan vara svårt ibland att dra en tydlig gräns för vad som faller inom genren, men det är väl inte så mycket lättare med fantasy eller science fiction men det verkar inte hindra folk för det.

Jag var i alla fall på Gottsundabiblioteket för ett tag sedan och botaniserade i deras skräckhylla. Där fann många intressanta böcker, bland annat Främlingar av Taichi Yamada. Den handlar om Harada, en frånskild manusförfattare, som lever ett ganska torftigt liv i sin lilla lägenhet i Tokyo. Allt förändras då han får se en man som är egendomligt lik hans sedan länge döda far. Har hans föräldrar börjat gå igen? I så fall, vad betyder det och vad vill dem? Framförallt, är de så välvilliga och harmlösa som de verkar?

Det här är mer av en spökhistoria än renodlad skräck och handlar egentligen mer om ensamhet, förlust och åldrande än spökerier och annat övernaturligt. En bra bok är det i vilket fall, och det är ju det viktigaste. Och även om den mer är stämningsskapande än skrämmande så har den en del riktigt otäcka partier också, samt ett par riktigt oväntade vändningar som jag verkligen uppskattade. Så den kan helt klart rekommenderas.

Masters (?) of the Macabre

Jag har verkligen inte varit något vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.

Jag släntrade ner till biblioteket någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse klassiska författare.

Den inledde med The Adventure of the German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till (som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)

Att avsluta en historia med att avslöja att någon i själva verket var död hela tiden har vid det här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare (vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på torget en mörk natt.

Efter den följde en historia av Hector Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg, kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under dagen.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt ”makaber” var den sannerligen inte.

Den tredje historien hette The Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens. Även den här historien handlar om föraningar, men i det här fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka ut en varning.

Den här historien tyckte jag mycket bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande. Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.

Efter den kom en historia av Edgar Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé, men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.

Som ni kanske har anat så är jag ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick, som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier. Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle? Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa historia.

Efter Poe följde The Hand av Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur. Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis försvunnen.

Inte en helt komplicerad historia och inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om man har läst skräck- och spökhistorier så vet man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version. De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som vi läsare!

Nästa historia var The Body Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)

Den här historien lämnar mig lite kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd. Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar dessutom både påklistrad och en smula knasig.

På tal om knasig... Nästa novell i samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.

Öhm... ja. Det här är alltså inte direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den passar inte riktigt in bland de andra historierna.

Nästa novell var skriven av ingen mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju, och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer). Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen? (Ja, det är klart att det gör...)

Jag var inte särskilt imponerad av den här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte nog att novellen var något av ett antiklimax.

Nästa novell hette The Withered Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och dör knall och fall.

Ännu en historia som inte lyckas imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går och dör av en sådan sak.

Den sista historien var en spökhistoria av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...

Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.

Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.

Monsters of Film och japansk skräck

Den senaste helgen bjöd på en hel del spännande filmupplevelser. Dels gick festivalen Monsters of Film i Stockholm och dels blev jag hembjuden till en vän på sill och japansk skräckfilm (en vinnande kombination måste jag säga). Eftersom jag hann med fyra filmer allt som allt tänkte jag gå igenom var och en lite kort istället för att utföra någon djupdykning i någon av dem.

Berberian Sound Studio

Den här filmen handlar om en brittisk ljudtekniker som åker till Italien för att arbeta med ljudet till en italiensk giallo-produktion under 70-talet (det är sannerligen ett årtionde som har återkommit ofta i den här bloggen). Giallo är, för den som inte visste, en slags subgenre av skräckfilm (det handlar huvudsakligen om skräck- eller skräckbetonade filmer i alla fall) producerade i Italien. Dario Argento är en av de största namnen inom den genren och den film som ljudteknikern Gilderoy blir satt att arbeta med i Berberian Sound Studio (med det osannolika namnet Equestrian Vortex) är också en tydlig referens till en av Argentos mest välkända filmer Suspiria, komplett med onda häxor, oskyldiga unga flickor och ond bråd död. Inte för att man får se något av själva Equestiran Vortex i Berberian Sound Studio, utöver den ganska fantastiska öppningssekvensen, men tillräckligt mycket antyds och kommuniceras av reaktionerna från de som ser på klipp från den för att man ska inse precis vad för typ av film det är och hur brutal den är.

Berberian Sound Studio är en på många sätt fascinerande film. Dels är den utomordentligt bra på att skapa en klaustrofobisk och obehaglig stämning (så gott som hela filmen utspelar sig inomhus och man ser inte till mycket solljus genom filmen), dels är det otroligt intressant att se hur filmljud skapades innan så mycket digitaliserades (jag kommer aldrig att se på vattenmelon på riktigt samma sätt igen) och dels är filmen laddad med symbolik och undertoner till en sådan grad att jag är ganska säker på att jag borde se filmen en gång till för att riktigt uppfatta allt.

Den är nog när allt kommer omkring inte en skräckfilm egentligen, även om den balanserar ganska nära gränsen. Den har helt klart en hel del otäcka ögonblick och en del nog så skrämmande händelseförlopp men i sin helhet så är skräck och skrämsel knappast dess huvudsyfte, i alla fall ser inte jag den så. Däremot är det en film som handlar om skräck. Bland annat. Hur som helst så tyckte jag mycket om den och kan helt klart rekommendera den.

Ju-on: The Grudge

Den här filmen är tredje delen i den japanska skräckfilmsserien Ju-on. Många (inklusive jag innan jag tittade runt lite på wikipedia) skulle antagligen gissa att det här är den första filmen i serien (eftersom den själv följdes av Ju-on: The Grudge 2 och dessutom var den första som fick en amerikansk re-make) men icke; den är i själva verket en uppföljare till Ju-on: The Curse och Ju-on: The Curse 2. Det är svårt att berätta särskilt mycket om historien utan att berätta lite väl mycket men kort uttryckt så följer den en dödlig förbannelse som går från person till person och snärjer allt fler människor i sitt garn.

Den enda japanska skräckfilm som jag hade sett innan i lördags var Ringu, vilken jag fortfarande kan räkna till en av alla de filmer jag har sett som har skrämt mig allra mest. Jag hade därför ganska höga förväntningar rörande hur otäck Ju-on: The Grudge skulle vara. Dock måste jag säga att mina förväntningar inte direkt uppfylldes. Filmen hade visserligen en del någorlunda skrämmande ögonblick men överlag kan jag inte påstå att jag uppfattade den som så särskilt otäck. Jag tror att det dels berodde på att jag inte tyckte att det knarrande, rasslande ljudet som spöket utstötte var så särskilt otäckt i sig, det lät snarast som något som skulle kunna komma från ett djur eller så, och det känns som att mycket av skrämselfaktorn bygger på det ljudet. Även om det överlag var en snygg film så var det visuella inte heller lika suggestivt som till exempel Ringu och den baserade sin skrämsel lite väl mycket på chock-element (jag gissar att många som har hört talas om filmen känner till scenen med spöket under täcket).

Det var inte alls en dålig film dock, historien var intressant nog att hålla mig intresserad även om den inte var så skrämmande som man hade kunnat hoppas. Sevärd.

Noroi

Den engelska översättningen av titeln är The Curse men man ska inte förväxla den med Ju-on: The Curse, det här är en helt annan film. Här är vi tillbaka i found footage igen, den här gången i formen av en dokumentär filmad av den japanska paranormala detektiven Masafumi Kobayashi. Genom filmen följer vi Kobayashi då han nystar upp ett invecklat mysterium som inkluderar mystiska gamla kulter, en hemsökt skådespelerska (som i ett snyggt grepp spelar sig själv), en försvunnen flicka med parapsykiska förmågor, stulna aborterade foster och ett medium helt och hållet klädd i aluminiumfolie.

När jag skriver det såhär känns det något utflippat men faktum är att filmen tvärtom är väldigt trovärdig. Konceptet med found footage används mycket väl och lyckas i och med det förstärka upplevelsen snarare än tvärtom. Dokumentärformatet är mycket lämpligt för den här typen av filmer och lyckas i min mening skapa ännu mer trovärdighet än till och med Blair Witch Project lyckades med. Det finns så gott som inga ögonblick som inte verkar rimliga att ha filmat, dessutom används väldigt välgjorda klipp från andra fiktiva tv-shower som ytterligare förhöjer upplevelsen. De är dessutom ofta rätt underhållande, klippet då en ung hipp reporter besöker det aluminiumfolieklädda ”super-mediets” hem är riktigt roligt, mycket på grund av reporterns väldigt talande uppsyn.

Tyvärr, tyvärr är Noroi dock inte lika otäck som Blair Witch Project och jag har ärligt talat lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske kan det vara så att filmen för det mesta (tro det eller ej) är lite för subtil. Eftersom den har ganska invecklad handling skulle det också kunna vara så att de olika spökerierna, hemsökelserna och fenomenen inte är så lätta att sätta i ett sammanhang utan mest blir små bitar som var för sig inte blir så skrämmande. Jag vet ärligt talat inte riktigt. Men helt oavsett det så är det faktiskt en riktigt bra film med ett väldigt spännande mysterium i botten. Regissören har tydligen gjort flera filmer i liknande format, jag är definitivt lockad att kolla upp fler av dem.

A Field in England

Det här var en film som jag verkligen ville se, ända sedan jag hörde talas om den i somras. Jag blev inte heller besviken. Historien är inte så komplicerad: En alkemist shanghaiar ett gäng desertörer under engelska inbördeskriget i syfte att hitta en nedgrävd skatt. Utöver det är filmen dock väldigt svår att beskriva. Det hjälper att se trailern, den ger en någorlunda bra uppfattning av hur filmen gestaltar sig, men den lyckas inte helt och hållet förmedla vare sig filmens förebådande och apokalyptiska atmosfär eller dess ibland rent ut sagt fruktansvärt otäcka scener. Inte otäcka som i direkt skrämmande dock utan snarare otäcka som i djupt obehagliga. Den påminner till viss del om Ingemar Bergman (i synnerhet Det sjunde inseglet) och till viss del om David Lynch, men den är inte direkt lik någon av dessas filmer.

Jag är faktiskt lite tveksam om man kan kalla A Field in England en skräckfilm den heller. Å andra sidan är det också svårt att påstå att det inte är en skräckfilm. Den balanserar definitivt på gränsen. I vilket fall som helst så är den helt klart nära nog skräckgenren för att jag ska tycka att det är relevant att skriva om den här. Dessutom tyckte jag att den var en så fantastisk film att jag nog hade skrivit om den i vilket fall.

När det gäller vad det är som gör filmen så fantastisk så är det svårt att peka ut någon enskild del, mycket ligger i helhetsupplevelsen. Som sagt så finns det en hel del riktigt effektiva scener, där bildspråk och ljud samverkar för att skapa en närmast hypnotisk upplevelse. Suggestiv är nog ett ord som passar rätt bra för att beskriva filmen. Det är också en film tät av mystik, både rörande de händelser som inträffar och rent metafysiskt sett. De magiska och ockulta koncept och idéer som den använder sig av är i hög grad hämtat från historiska källor, till exempel vad gäller den på den tiden suddiga gränsen mellan religion och ockultism. Filmen suddar också själv ut gränsen mellan det verkliga och det overkliga, det möjliga och det omöjliga på ett ytterst skrämmande vis och gestaltar genom detta magi som något som verkligen är värt att frukta. Detta är inte direkt Harry Potter om man säger så. Om man nu vill tolka det som att det är magi som det hela handlar om, vilket inte är helt självklart. Jag tolkar det som att filmen i hög grad handlar om magi och mystik, men jag har hört andra tolkningar. Också en styrka med filmen, det finns mycket att fundera på, många olika saker man kan se i den.

Det här är knappast en film som faller alla i smaken har jag en känsla av, men själv tyckte jag som sagt att den var helt fantastisk. När jag väl har skaffat dvd:n och sett den igen någon gång eller tre kan den nog komma att kvala in på inte bara den bästa filmen jag sett i år utan en av de bästa filmer jag sett någonsin. Se den om ni får möjligheten. Jag kan inte lova att ni kommer att tycka om den lika mycket som jag men jag kan nog lova att det kommer att vara en filmupplevelse olik allt annat ni har sett.

The Conjuring

Jag ser ganska sällan skräckfilm på bio. Inte för att jag inte tycker om att gå på bio, tvärtom, jag gillar att gå på bio och gör det ganska ofta. Det är mest det att jag ganska sällan tycker att de skräckfilmer som visas på bio verkar tillräckligt lockande. Dessutom tycker jag att när det gäller just skräckfilm så är det mer stämningsfullt att se dem hemma på egen hand med släckta lampor. (Gärna med vinden vinande genom skorstenen och med grenar som skrapar mot fönstren också, men man kan ju inte få allt.) Senaste lördagen var dock ett undantag. Jag hade ägnat hela dagen åt att flytta och tyckte att jag förtjänade lite avkoppling, så jag gick och såg The Conjuring på kvällen.

Ibland kan det hända att man (läs: jag) blir lite arrogant i egenskap av skräckfilmsfantast. I synnerhet om jag går på bio och ser en film samtidigt som en hop andra människor. Det är lätt att tänka att eftersom jag har sett så mycket skräckfilm kommer den här filmen knappast att skrämma en konnässör som mig. Knappast lika mycket som den kommer att skrämma er i alla fall, stackars orutinerade sätesgrannar. Se nu till att inte skymma duken när ni far runt i paroxysmer av vild panik senare, ok? Om sedan filmens affisch bjuder på citat av typen: ”Du kommer att skrika”, ”Kan orsaka mardrömmar” och ”Se den inte ensam” ser jag det lite som en utmaning. Skrika? Ha! Det krävs allt en hel del för att en film ska lyckas med det. Se den inte ensam? Det tänker jag visst det göra!

Kanske är det en av anledningarna till att folk njuter av skräck, möjligheten att utmana sig själv. Att få upplevelsen att, jodå, jag vågade faktiskt se hela den där filmen. (Nästa utmaning: Somna i natt.) Att göra något som man är rädd för ger ju för det mesta en ganska rejäl kick när man väl märker att man klarar av det trots allt. Skräckfilm (och skräck överlag) ger i så fall en möjlighet att utmana sin rädsla under väldigt kontrollerade former, oavsett hur rädd man blir för en skräckfilm utgör den ju sällan någon faktisk fara för en (om man inte har klent hjärta eller något sådant antar jag).

Hur som helst. Kontentan av ovanstående är att när jag satte mig i salongen med min spann popcorn (det är fascinerande vad SF anser är en ”liten” popcorn) hade jag redan anlagt en något svårflörtad attityd och filmen hade ganska mycket att leva upp till. Lyckades den då? Jodåvars, det gjorde den nog allt. Jag tyckte visserligen inte att den var riktigt så skrämmande som reklamen utlovade, däremot så var den väldigt underhållande som film.

En kort sammanfattning av historien: Filmen handlar om de två paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren som hjälper en familj att hantera de spökerier som hemsöker det hus på landsbygden som de nyligen flyttat in i. Snart nog är de upp till öronen i olika övernaturliga manifestationer som verkar visa en oroande tendens att förfölja dem även utanför huset.

För att ni inte ska tro att min arrogans skenar iväg med mig nu så kan jag börja med att säga att jag faktiskt tyckte att i princip hela första halvan av filmen var riktigt otäck, det var först i senare delen som den tappade en aning i stämning. Anledningen till det var huvudsakligen att spökerierna både blev mer överdrivna och förlitade sig mer på visuella effekter i senare delen av filmen. Ett exempel: Under första halvan av filmen flyger fåglar ovanligt ofta in i fönstren på den hemsökta huset. Otäckt, i synnerhet som att det ligger precis på gränsen till den normala; att fåglar flyger in i fönster är ju inget ovanligt egentligen men när det börjar ske så pass regelbundet som det gör börjar man misstänka att allt inte står rätt till. Fast på samma gång vet man ju inte att det ligger något övernaturligt bakom och det är just den ovissheten som förstärker det obehagliga i situationen. När sedan fåglar börjar svärma runt huset i ett stort moln av fjäderfän framåt filmens klimax blir det liksom lite för mycket, inte minst då jag inte kan låta bli att tänka att regissören uppenbarligen har sett Hitchcocks The Birds.

Men som sagt, när filmen är subtil är den riktigt effektfull. Och den kan verkligen vara subtil när den vill. En riktigt snygg scen, som jag dessutom tyckte var den absolut mest otäcka scenen i hela filmen, var när en av döttrarna i hushållet vaknar mitt i natten och ser ett spöke stå bakom en dörr. Det som gör scenen så suggestiv är ingen annan ser spöket, vare sig vi tittare som bara ser ett mörkt hörn eller systern som går fram för att titta bakom dörren. Men tack vare bra kameraarbete och inte minst skådespelaren som spelar dottern (som gör ett utmärkt jobb med att spela vettskrämd) så blir vi övertygade om att det faktiskt står någon eller något där som vi inte kan se. Och om det finns någon truism inom skräckfilm så är det nog denna: Det absolut mest skrämmande är det vi inte får se.

Filmens klimax är dock knappast något under av subtilitet. Det är, ganska bokstavligen, hit och dit och överallt. Det är även väldigt uppenbart influerat av The Exorcist, precis som den tidigare scenen med fåglarna var uppenbart influerad av Hitchcock. Det är för övrigt något som går igen (no pun intended) genom hela filmen. Det finns en scen som verkar vara nästan klipp för klipp en kopia av när barnet i den filmen tittar under sängen i Poltergeist och en gunga på verandan som skulle ha kunnat vara direkt hämtad från stugan i Evil Dead. Man skulle säkert kunna hitta fler om man ville. Förutom direkta referenser till andra filmer är The Conjuring dessutom fylld av mer allmänna skräckfilmsklichéer. Förutom att det hemsökta huset på landsbygden är något av en kliché i sig har vi till exempel den onda dockan, spöket som framträder bakom ens rygg i en spegel, det yngsta barnet som skaffar en ”låtsaskompis”, den mörka källaren fylld med gammal bråte, det knotiga och döda trädet (som någon hängt sig i under husets blodiga historia, naturligtvis) och så vidare och så vidare.

Skräckfilmskliché nr 53, den ensamma tändstickan

Klichéer må så vara, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig så mycket. Klichéer har ju för det mesta blivit klichéer eftersom de kan vara väldigt effektiva då de används bra och det tycker jag faktiskt att de gör i den här filmen. Regissören har ett skarpt öga för stämningar och estetik, så även då klichéerna staplas på varandra gör de sitt jobb tycker jag. Och även om klichéerna är många är det inte någon enskild av dem som överanvänds. Dessutom så är det trevligt att det börjar komma fler filmer som bygger på teman som spöken, häxor och hemsökta hus istället för föga övertygande datoranimerade monster eller de många usla så kallade 'torture porn' som har förpestat bioduken de senaste åren (det är ett ämne som jag kommer att ha en hel del att säga om i något framtida inlägg, var så säkra).

Tack vare att filmen är så pass välgjord kan jag också ha överseende med de mer överdrivna aspekterna i filmens historia. (Husets ursprungliga ockupant var en häxa som offrade sitt eget barn framför eldstaden och sedan hängde sig medan hon högljutt prisade djävulen. Hm... Undrar just om det kan ha något att göra med fenomenen i huset...) Nog himlade jag med ögonen då och då men när allt kommer omkring är det ju häxor och spöken och svartkonst som jag var där för att se. Även filmens klimax tyckte jag faktiskt var njutbart på sitt sätt. All subtilitet hade måhända vinkat tack och adjö vid det laget men trots detta (eller kanske just tack vare) var det väldigt roligt att se saker och ting fara omkring och spöka loss riktigt ordentligt. Kanske hade filmen tjänat på att göra antingen eller, att vara antingen en subtil stämningsupplevelse eller en måttlös skräckkavalkad, men som det är så tycker jag att båda elementen trots allt funkar på sitt sätt utan att förta alltför mycket av varandra. The Conjuring är knappast något mästerverk men den är helt klart sevärd.