I mitt senaste inlägg gnällde jag
över seriemördare. Som flitiga läsare känner till så var jag
väldigt förtjust i filmen Prevenge, där en höggravid
kvinna drar ut på mordturné ivrigt påhejad av sitt ofödda foster.
Bara konceptet lockade mig något oerhört och till all lycka levde
filmen upp till mina absurt höga förväntningar. Hela upplevelsen
fick mig att fundera lite över vad den filmen har som andra filmer
om seriemördare saknar. Allt som allt är det förstås en ganska
diger lista, men något som omedelbart gjorde mig nyfiken på filmen
var just att den så uppenbart INTE handlade om samma gamla
seriemördar-arketyp som vi ser överallt annars.
I andra änden av spännande-ospännande
spektrat så har trailern för filmen The Snowman dykt upp
lite här och var den senaste tiden. Om ni har tillbringat någon
större mängd tid på youtube eller i biosalonger den senaste
månaden så har ni säkert sett den. Någon mördar folk i ett
gråfilter-snöigt Norge och lämnar efter sig snögubbar som sin
signatur. Säkert är det en välregisserad och välspelad film, men
allt tyder på att det bara är ytterligare en variant på samma
historia som vi har sett tusentals gånger redan. Mig lämnade
trailern i alla fall helt kall (badum-tish).
En artikel påstod att "Michael Fassbender's new movie will make you terrified of snowmen." Jag är skeptisk... |
Oavsett om det gäller böcker, film,
tv-serier eller andra medier så tenderar seriemördare att följa
samma grundläggande arketyp. Ett av mina favoritskämt att dra när
jag vill verka både oförtjänt kvick och lite coolt avfärdande av
masskultur är att alla kriminaldramer i själva verket handlar om
samma polis. Ni vet vem jag menar, han (ity det är allt som oftast
en man) är medelålders, frånskild men med ett komplicerat
förhållande till sin vuxna dotter, dricker konjak (eventuellt
whiskey) och lyssnar på klassisk musik. Man skulle lätt kunna dra
samma skämt om seriemördare. Han (ity det är allt som oftast en
man) befinner sig i yngre medelåldern, mördar huvudsakligen
kvinnor, är till det yttre tillbakadragen och oförarglig men bär
på ett trasigt psyke på grund av något omfattande trauma i
barndomen.
Detaljerna skiljer sig måhända, men
arketypen förblir densamma. En av de mest envisa aspekterna tycks
vara både mördarens och offrens könstillhörighet. Varför är det
alltid män som mördar kvinnor? Det är så förhärskande att det
till och med finns en bok inom genren som (nästan) heter så. Inte
är det något nytt heller. Edgar Allan Poe själv påstod en gång
att: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most
poetical topic in the world.” Jag uppskattar Poe som författare,
men citat som det får mig att vilja gå och gräva upp hans lik bara
så att jag kan slå det hårt i ansiktet.
Men låt oss byta fokus. För att
bevisa att jag även kan leverera konstruktiv kritik så tänkte jag här nedan presentera min lista
på tre sätt att skapa intressanta seriemördare!
Nummer ett: Skapa en intressant
karaktär. Är det mest intressanta med din seriemördare sättet
som hen mördar folk? I så fall blir du nog tvungen att återvända
till ritbordet. För att seriemördare ska vara intressanta som karaktärer
så krävs det att de är något mer än bara deras narrativa
funktion, på det sättet skiljer de sig inte från vilka andra typer av karaktärer som helst.
Ett exempel: Hannibal Lecter från The
Silence of the Lambs. Ja, han är en kannibal som är ansvarig
för åtskilliga brutala och raffinerade mord. Men det är ju inte
därför som man minns honom. Man minns honom för att han är
intelligent, karismatisk och sofistikerad. (Ja, och för att han är
spelad av Anthony Hopkins förstås, men eftersom alla seriemördare
inte gärna kan spelas av Anthony Hopkins så vore det aningens
orättvist som måttstock betraktat.) Jämför Lecter med Buffalo
Bill, den andra seriemördaren som figurerar i samma historia. Det
enda som karaktäriserar Buffalo Bill är egentligen att han mördar
och flår folk. Vi får visserligen veta lite om hans bakgrund via
doktor Lecter, men inget som inte är direkt relaterat till hans
mordiska verksamhet.
Efter en hård dag av seriemördande gillar Hannibal att koppla av med lite klassisk musik |
De flesta skulle nog hålla med mig om
att Hannibal Lecter är många gånger intressantare än Buffalo
Bill. Men i just den här historien så är det helt ok, eftersom det
är Hannibal Lecter som det egentligen handlar om. Jakten på Buffalo
Bill är visserligen central för historien, men själv blir han
aldrig mer än en bifigur.
Nummer två: Gör något nytt.
Kanske dags att pensionera män-som-mördar-kvinnor arketypen vid det
här laget? En kvinna som mördar män är väl förvisso inte i sig
en lösning på problemet men ändå ett steg i rätt riktning. För
den delen finns det väl inget som säger att en seriemördare måste
vara i yngre medelåldern. Jag skulle till exempel bra gärna vilja
se en seriemördare som är en söt gammal tant, kanske lite som en
mörkare version av fastrarna i Arsenic and Old Lace?
Det är den lilla nypan cyanid som gör den stora skillnaden |
Vill man nu nödvändigtvis ha en vit,
medelålders, medelklass-man som seriemördare så kan man åtminstone
skippa det gamla uttjatade barndomstraumat och de gamla uttjatade
hugg- och stickvapnen. Säga vad man vill om Saw
och dess avkommor, men det var i alla fall en ny, fräsch och ganska
raffinerad idé. Problemet med nya, fräscha och raffinerade idéer
är förstås att det är svårt att hålla de nya, fräscha och
raffinerade genom sju filmer.
Apropå Saw förresten... Förväxla
för allt i världen inte ”nytt” med ”grövre.” Ibland verkar
det som att författare och andra kreatörer försöker göra sina
seriemördare minnesvärda huvudsakligen genom att överträffa
varandra i hur depraverade och utstuderade morden är. Ett ganska
typiskt knep är att låta offren vara barn, eftersom de flesta
människor instinktivt reagerar starkt då barn utsätts för fara.
Det är samma princip som när man blir illamående av att se blod
och inälvor, eller som när man hoppar till av ett högt ljud, och
ungefär lika billigt.
Nummer tre: Håll det enkelt.
Inte alltid förenligt med vare sig punkt nummer ett eller punkt
nummer två, men minst lika relevant. En seriemördare BEHÖVER
egentligen inte en omfattande backstory, en filosofiskt komplex
motivation, ett unikt tillvägagångssätt eller en personlig
vendetta med historiens protagonist. Ibland kan det till och med vara
effektivare ju mindre av dessa som förekommer. Allt som får oss att
bättre förstå en seriemördare gör trots allt mördaren lite mer
mänsklig, och det mest skrämmande med seriemördare är väl just
att de personifierar det omänskliga i mänsklig form.
Ett utmärkt exempel på en film där
de gjorde det rätt är The Texas Chainsaw Massacre och
Leatherface. Vi känner ju alla till scenen där han för första
gången syns i bild, eller hur? Om inte så tycker jag att ni ska
titta på där här klippet:
Effektfullt, inte sant? Inga
konstigheter utan bara SMACK, en slägga i huvudet. Ren djurisk
brutalitet. Titeln till trots förekommer det tämligen få direkt
blodiga scener i The Texas Chainsaw Massacre. De som
förekommer är brutala men korta (inte helt olikt en slägga i
huvudet) och kontrapunkterar stämningsbygget snarare än att
punktera det. Hotet om våld blir långt mycket mer skrämmande än
våldet i sig. Leatherface själv är definitivt en lättigenkännlig
figur, men vi får, i alla fall i första filmen, veta oerhört lite
om honom, vem han är eller varför han mördar folk. Även relativt
de (marginellt) mer mänskliga medlemmarna i hans familj är han
något av en gåta, nästan mer lik en naturkraft än en människa.
Trots att det inte främst är han som driver handlingen framåt så
är det inte så konstigt att det är han som har blivit filmens
ansikte (badum-tish).
Intressant läsning. Som inbitet Hannibal-fan kan jag säga att det bästa med Hannibal, det är fasen mellan "att bara stå ut" med livet (som Hannibal gör som ung pojke) till att bli någon form av överdjurisk übermensch (ja nu får man inte använda det ordet kanske men det finns egentligen ingen bättre beskrivning). Sen har vi kontrasten med att han ter sig ganska mild i sättet och ger uttryck för emotion på ett elegant sätt. Anledningen till att samma stil inte fungerar på kvinnor är för att kvinnor redan har emotion som utgångspunkt. Det är när vi inte visar känslor som vi blir intressanta (Kill Bill). Våld är ju uttryck för att man avvisar emotioner.
SvaraRaderaJa, det är helt klart sant att våld är närmate associerat med män än kvinnor. Vilket om något gör det ÄNNU konstigare att man ser så få variationer på den manliga seriemördararketypen...
SvaraRaderaNär du säger inbitet Hannibal-fan, menar du serien eller karaktären överlag? För jag har aldrig varit så förtjust i de övriga filmerna, men serien har jag hört bra om.
Peter är rolig
SvaraRaderaGustav sög btw
SvaraRaderaBruh
SvaraRaderaStickning out your gyat for the rizzlers you are so skibidi you are so fantom tax i just wanna be your sigma frikning come here give me your Ohio
SvaraRadera