In Fabric

Det här kan mycket väl vara den underligaste filmen jag någonsin sett, och då har jag ändå sett en hel del udda film i mina dar (Prevenge, The Neon Demon och Possession, bara för att nämna några exempel)

Filmens handlingen går snabbt att sammanfatta: Det handlar om en hemsökt klänning och de stackars satar som kommer i kontakt med den. Klänningen saluförs av ett diaboliskt varuhus, vars personal mest liknar mer barnförbjudna versioner av Roald Dahls häxor. Varuhuset och dess ytterst kusliga personal står dock i skarp kontrast gentemot klänningens offers väldigt vardagliga vardag. De är vanliga och, för det mesta, rätt så trevliga människor som är lätta att tycka om och som man gärna vill att det ska gå bra för, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att göra det. Allt detta utspelar sig i någon slags vagt retromässig "dåtid" vars svårighet att säkert placera i något känt årtionde ytterligare förstärker filmens (mar)drömska framtoning. Det är också samtidigt en komedi. Eller ja, typ. Åtminstone så förekommer det en hel del inslag av absurd humor.

Som komplement till ovanstående följer här en lista på några ytterligare saker som förekommer i filmen:

• Två bankchefer som är besatta av dramatiserande rollspel
• En man som kan försätta folk i erotisk trans genom att beskriva tvättmaskinsreparation
• Ofredande av en lite väl anatomiskt korrekt skyltdocka
• En telefonsvarare vars meddelande blir mer och mer gråtfärdigt
• Rörpost

Skulle du köpa en klänning av de här människorna?

Om allt detta låter udda så räcker det ändå inte riktigt för att beskriva hur det är att faktiskt se filmen. Jag vet att jag använder ord som "drömsk" eller "drömlik" lite onödigt ofta, men i det här fallet så är det faktiskt ovanligt passande. Filmens drivs av en slags drömlogik, inte bara på grund av de surrealistiska händelseförloppen och tablåerna utan också genom hur uppenbart allt framställs. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett exempel: Om jag drömmer att jag petar på någons huvud så att det ramlar av så blir jag i första hand förskräckt av att jag råkade peta av någons huvud. Att det är orimligt att huvudet ramlade av är knappast något som jag ens reflekterar över. Det är klart att huvudet ramlade av, jag petade ju på det! Filmen ger ungefär samma typ av upplevelse. Varje gång jag trodde att jag visste vart den var på väg tog den en helt annan vändning. Trots det var den aldrig osammanhängande, den följde alltid sin egen interna logik. Surrealistisk, absurd och oförutsägbar, absolut, men aldrig osammanhängande.

Jag tyckte oerhört mycket om den här filmen. Den tilltalar definitivt min egen smak för det udda, så det enklaste sättet att förklara varför jag tycker om den är egentligen att peka på allt jag skrivit hittills och säga "därför". Å andra sidan så har jag som sagt sett en hel del andra udda filmer. Så jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad det är det som gör just den här filmen så speciell?

"Desire, eclipse the dark circumference of caution."

Framförallt så tror jag att det har att göra med hur skickligt filmen balanserar det absurda och det vardagliga. Det är viktigt att förankra surrealism i någonting som går att relatera till, oavsett om det är karaktärer eller omgivningar. Jag kommer att tänka på Panos Cosmatos Beyond the Black Rainbow, som berättar historien om en ung flicka med odefinierade psykiska förmågor instängd på ett institut som är lika delar Lovecraft och New Age. Den är absolut visuellt imponerande, problemet är att precis allt i filmen är konstigt och surrealistiskt. Jag misstänker att det är meningen, tanken är antagligen att skapa en känsla av alienation. Tyvärr lyckades den filmen lite för bra med att alienera mig och jag tappade intresset ganska fort. Å andra sidan så krävs det också att det inte blir för skarpa kontraster. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på The Neon Demon som var en fantastisk film, vacker och suggestiv, fram till ungefär halvvägs. Då helt plötsligt: BOM! Nekrofili! Kannibalism! Folk som spyr upp ögon! Det var verkligen som om en ny (och lite sämre) regissör hade tagit över.

In Fabric faller dock inte i någon av de fällorna utan navigerar sitt surrealistiska narrativ med fingertoppskänsla. Det är dessutom en film med, i brist på bättre ord, textur. På sina ställen ganska köttig sådan.

The Neon Demon

Vet ni, jag har insett att nästan alla filmer och böcker jag skriver om här kan sammanfattas med "person X tar sig till plats Y för att göra Z, sedan går det utför." Så även denna gång. The Neon Demon handlar om en ung kvinna, Jesse, som tar sig till Los Angeles för att bli modell. Sedan går det utför. När man uttrycker det på det sättet verkar storyn ganska okomplicerad och på sätt och vis är den väl det, men tro mig, den tar en hel del turer som jag inte hade väntat mig.

Det här är en väldigt udda film. Men jag tror att jag har hittat det perfekta sättet att beskriva den: Det är som om David Lynch regisserade en drömsk, suggestiv film om modeindustrin i Los Angeles, men halvvägs in dyker helt plötsligt Lars von Trier upp och säger: "Nej, det var trættende. Ved du, hvad denne film har brug for? Explicit nekrofili. Og kannibalisme. Så jeg vil gerne have en scene, hvor en af skådeseplarna liggende nøgen foran en måne, og blod strømmer ud fra mellem hendes ben." Sedan låser han in Lynch på toaletten och tar över projektet.

Det här är utan tvekan en makalöst vacker film. Den använder sig av starka färger och kontraster i väldigt effektfullt arrangerade och klippta scener. Hela öppningssekvensen är en enda lång tagning av hur kameran zoomar ut från en fototablå. På sätt och vis påminner filmens estetik om David LaChapelles fotografier (även om de visserligen är avsevärt mer punkiga). Den har dessutom ett mycket välgjort soundtrack som tillsammans med det visuella skapar en på samma gång drömsk, vacker och hotfull stämning.

Scenen som filmen öppnar med. Men oroa er inte, hon är inte död (än)

Jag gillade verkligen första halvan av den här filmen. Det var lite som att kliva in i ett sagolandskap, hämtat ur bröderna Grimms allra mest brutala fantasier och given en vacker modern fernissa. Tyvärr så höll det inte hela filmen igenom. Ungefär halvvägs igenom började filmen spåra ur, fortsatte spåra ur och slutade aldrig spåra ur. Jag har visserligen inget emot nekrofili eller kannibalism i sig (jösses vilken egendomlig mening att skriva) men det skapade ett minst sagt avigt stämningsskifte. Fram tills dess hade filmen varit väldigt subtil, krypande, suggestiv. Senare halvan av filmen var många saker men subtil var sannerligen inte en av dem. Fortfarande väldigt snyggt filmad visserligen, men vid den punkten skapade estetik och handling inte längre någon tillfredsställande helhetsupplevelse. De snygga scenerna var mest bara där.

Man kan likna det med att gå genom ett konstgalleri fullt med fantastiskt vackra tavlor och i hälften av rummen står det någon och rensar fisk. Tavlorna är visserligen lika vackra för det men det kan ändå inte undgå att förta lite av upplevelsen.

Åsikter om The Neon Demon har varit väldigt delade, vilket knappast är så oväntat. Frågan är nog snarast om man tycker att den är vacker nog för att det ska bära hela filmen. Filmens regissör Nicolas Winding Refn har själv sagt att han skapar bilder som han själv tycker är vackra och vill se och sedan inte gräver så mycket i varför. Egentligen måste ju inte en film nödvändigtvis vara något mer, så det är något jag kan sympatisera med. För mig räckte det inte riktigt ända fram, men jag har en god vän som tyckte mycket om filmen och även om jag inte helt och hållet håller med kan jag absolut förstå varför. Men oavsett vad man tycker om filmen så liknar den inte något annat, vilket i sig är skäl att se den.

Rape Revenge och misogyni i skräck

I mitt förra inlägg nämnde jag I Spit on Your Grave och The Last House on the Left som exempel på filmer som jag sannolikt aldrig kommer att se. Någon vecka senare satte jag mig ner en kväll och såg igenom båda. Av detta går det att dra följande slutsatser:

A, Man kan inte lita på något jag skriver på den här bloggen.

B, Rape Revenge är ett mycket tveksamt tema för en filmkväll.

Det finns två skäl till att jag valde att se filmerna. Dels så insåg jag så gott som omedelbart efter att ha skrivit orden 'helt enkelt för att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget' att jag inte ville begränsa mitt filmtittande på det sättet. Hur ska jag egentligen kunna veta om jag vill se en film eller inte innan jag har sett den? Och hur ska jag kunna veta var mina gränser går utan att utmana dem då och då? Det är bra att utmana sig själv.

Det andra skälet är att det är rätt viktiga verk inom skräckfilmens historia och inom filmhistoria överlag faktiskt. Efter lite diskussion med en vän angående Antichrist och huruvida den är en misogyn film eller ej (vi nådde ingen tillfredställande slutsats, eller rättare sagt vi var båda tillfredsställda med våra egna skilda slutsatser) så insåg jag att det finns mer att säga om ämnet och om misogyni i skräck överlag. Men ska man diskutera misogyni i skräck är det svårt att undvika att nämna Rape Revenge-genren, av vilken dess två filmer är de mest välkända (eller ökända om man så vill).

Konceptet är ganska okomplicerat: En kvinna blir brutalt våldtagen av en eller (oftast) en grupp män, på vilka hon (eller en anhörig, i de fall hon inte överlever incidenten) sedan utkräver en blodig, brutal och ofta uppfinningsrik hämnd. Med andra ord så är detta filmer vars huvudingredienser är sexuellt våld, icke sexuellt våld och inte så mycket mer.

Ni kanske anar, kära läsare, att detta är en något kontroversiell genre?

Debatten om de här filmer har varit ganska polariserad, vissa anser att de utgör ett krasst exploaterande av kvinnors lidande medan andra menar att de i själva verket är feministiska verk där kvinnorna frigör sig från manligt maktutövande genom att vända männens våld mot dem. En tredje tolkning är att filmerna problematiserar våld överlag, både som maktutövande och som vedergällning. Wes Craven, som regisserade The Last House on the Left, lämnade enligt hörsägen salongen under en visning av Reservoir Dogs i Cannes. Quentin Tarantino var något förbluffad att samma person som skapade The Last House on the Left gick ut från hans film, men Craven menade att våldet i The Last House on the Left har ett budskap medan det i Reservoir Dogs bara var där för underhållningens skull.

Efter att själv ha sett filmerna så är jag nog snarast på Cravens sida i den här debatten (även om jag tycker att han avfärdade Reservoir Dogs lite väl lättvindigt). Det vore kanske att gå lite väl långt att påstå att vare sig I Spit on Your Grave eller The Last House on the Left är feministiska filmer, däremot så skulle jag definitivt inte kalla dem för misogyna.

Missförstå mig inte. Det här är riktigt jobbiga, brutala och rent ut sagt sadistiska filmer. Men det är liksom det som är poängen. Det är klart att det blir konstigt om man tänker sig att syftet med film i första hand är att underhålla, för den som tycker att I Spit on Your Grave och The Last House on the Left är underhållande filmer måste det vara något allvarligt fel på. Men en film måste inte nödvändigtvis underhålla för att ha ett värde, den kan också provocera, störa och problematisera, precis som all annan konst. Våldet i I Spit on Your Grave och The Last House on the Left framställs i all sin avskalade fruktansvärdhet, och det finns en poäng i det. Filmerna är inte obehagliga på det där stimulerande och kittlande sättet som skräckfilm ofta är, de är snarare obehagliga på ungefär samma sätt som det är obehagligt att se på nyheterna, därför att de gestaltar något som direkt och konkret finns hos oss i världen och gör det på ett väldigt avskalat och kompromisslöst sätt. Det är inte inte heller en tillfällighet, The Last House on the Left var till exempel direkt inspirerad av nyhetsfoto från Vietnam-kriget (och av Bergmanfilmen Jungfrukällan, otippat nog).

Med det sagt så är I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte filmer som jag skulle rekommendera någon att se, om man inte råkar vara väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och genusanalys det vill säga. Förutom att de är sjukt jobbiga att titta på så är de dessutom rätt dåliga. Budskapet tycker jag som sagt i slutändan är reko, men det framförs väldigt klumpigt och utan någon vidare filmteknisk kvalitet.

Ett av de (många) problemen med The Last House on the Left är att förövarna gestaltas nästan som bovar från en serietidning eller gangsterkomedi, vilket förtar allvaret i filmens ämne.

Oavsett det så är debatten runt filmerna rätt intressant. Skräckfilm har som genre ofta kritiserats för att vara moraliskt förkastlig av olika skäl. Antingen att den fördärvar ungdomen, att den framför ockulta budskap eller att den är just misogyn. Jag tror att en anledning till att det blivit så är att film i allmänhet, och skräckfilm i synnerhet, alltför ofta avfärdas som lättsam och okomplicerad. Vilket i sin tur får folk att förfasas, för vilken frisk människa vill se blod, monster och ond bråd död som lättsam och okomplicerad underhållning? Kanske utgår de kulturkonservativa debattörerna från de mys-pysiga upplevelserna av lågmält välbefinnande som de själva får av att se filmer av jag vet inte, Buster Keaton kanske, och sedan ser de framför sig människor som får samma typ av upplevelser av The Texas Chainsaw Massacre (originalversionen). Men se, där gör de det stora misstaget att räkna sin egen upplevelse som allmängiltig och förutsätter att andra människor har samma snäva vision av film som de själva har. För dem blir skräckfilm lite som att servera en person som inte är van vid kryddig mat en vindaloo. Det ligger så långt utanför deras referensram att de inte har kapacitet att uppleva de smaknyanser som rätten innefattar, därför avfärdar dem den utan att bry sig om att försöka förstå den. I alla fall så är det så den kulturkonservativa kritikern som jag har skapat i min fantasi fungerar.

Men än en gång, film är inte bara underhållning. Film i allmänhet och, skulle jag vilja hävda, skräckfilm i synnerhet kan också vara ett sätt att utforska de mörkare sidorna av världen och livet, inte bara dolda rädslor, otillåtna drifter och tabun utan också dekonstruktion av verkligheten i sig. Jag skulle kunna gå på sida upp och sida ner om varför skräckfilm som genre är särskilt väl lämpad för mångbottnade konstnärliga uttryck, men jag tror att jag besparar er det.

Istället tänker jag bara påstå följande: Skräck som genre har bättre förutsättningar än de flesta andra genrer att vara progressiv därför att den till sin natur är subversiv. Vilket är ett av skälen till att jag blir så besviken av alla trötta remakes och all konstnärligt korrupt Torture Porn som produceras nuförtiden. Genren är så mycket bättre än så. Den är så mycket mer än så. Eller den skulle kunna vara i alla fall.

Men det är klart. Bara för att genren inte till sin natur är misogyn innebär det naturligtvis inte att det inte förekommer misogyni inom genren. Vilket snyggt för oss tillbaka till Antichrist.

Nina Björk har framfört en kort krönika i radio (som fortfarande går att lyssna på här) där hon kritiserar filmerna Antichrist och Black Swan, huvudsakligen i basis om bilderna som filmerna innehöll. Min tolkning av krönikan är att hon anser att de erotiserar kvinnlig förstörelse. Ett liknande resonemang fördes av British Board of Film Classification (BBFC) när de klippte i I Spit on Your Grave. Filmen har blivit omvärderad sedan klippen från -78, en process som man kan läsa om i ett mycket intressant fallstudie (som går att läsa här). Ett citat från texten:

”Although the cuts had successfully removed the most eroticised elements of nudity, they had also removed some of the horror of the rapes, most notably the scene in which Jennifer is raped over a rock, which had been deleted entirely. On this occasion, it was concluded that any material that emphasised the horrors of sexual violence, whilst not focussing principally on nudity, could be reinstated. However, the moments that seemed to focus on nudity in a prurient and exploitative manner, as well as the moments that emphasised the enjoyment of the rapists, were still subjected to cuts.”

Det här med att klippa i film kan man förstås ha åsikter om i sig, men oavsett det så kan jag knappast klandra BBFC för att de ville minska ner lite på den kvinnliga nakenheten i filmen. Gudarna ska veta det finns mer än tillräckligt av den varan i modern film som det är. Å andra sidan, är det lika berättigat att klippa bort bitar som illustrerar våldtäktsmännens njutning? I det fallet är jag lite mer tveksam, eftersom i mitt huvud så är de klippen i allra högsta grad något som gör scenen mer vedervärdig snarare än mindre. Och det är ju, precis som BBFC också verkar tycka, handlingens vedervärdighet som är själva poängen.

Det finns få scener i I Spit on Your Grave som jag är bekväm med att lägga upp bilder på. Så här är en bild på hur det ser ut efter en av de många scener som jag inte är bekväm med att lägga upp en bild på.

Men det är ju i mitt huvud förstås. I mitt huvud så gestaltar också scenerna i Black Swan (som flitiga läsare kanske minns är en film som jag tycker mycket om) snarare obehag medan de i Nina Björks huvud har andra betydelser. Och det är klart, även om jag tycker att hon är lite väl hård mot Black Swan och lite orättvis när hon stoppar den i samma fack som Antichrist så kan jag väl hålla med om att det är ett lite uttjatat sätt att gestalta kvinnor och kvinnlig självdestruktivitet på. Och även om det, som hon själv observerar, inte går att kritisera enskilda scener och bilder tagna ur filmens kontext så måste man i sin tur också sätta dem i en social och historisk kontext.

Ta I Spit on Your Grave som exempel. Det är klart att kvinnans nakenhet har ett symboliskt värde i den filmen, i den mening att den gestaltar hennes utsatthet, men varför är kvinnans kropp så mycket mer på bild än männens kroppar? Och då menar jag mycket mer. Samma sak gäller The Last House on the Left, för den delen. Då återkommer frågan: Kunde man inte ha gestaltat det på ett annat sätt? The medium is the message, skrev jag lite snusförnuftigt i mitt förra inlägg. Det är fortfarande sant. Och det är också problemet. Om mediet är skevt så blir budskapet också skevt. Det är därför som I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte når ända fram. Avsikterna var säkert goda från filmskaparnas sida, men vi vet alla vad man brukar säga om goda avsikter och vägen till helvetet. Och ja, även Black Swan har problem på den punkten, det blir jag tvungen att krypa till korset och medge.

När det gäller Antichrist så tycker jag fortfarande att det är en aningens misogyn film, inte på grund av de bilder som den innehåller utan för att jag utifrån filmens symbolik tycker att den gestaltar ett misogynt narrativ. Å andra sidan så är det i hög grad baserat på en scen i filmens början som består av en närbild på ett glas vatten med växter i. Ja, på riktigt. Jag försökte hitta en bild på detta världens mest misogyna glas vatten men lyckades inte. Uppenbarligen är det bara jag som inser vattenglasets signifikans.

Eller så är det så att jag överanalyserar en aning. Se punkt A här ovanför.

Men visst. Jag kan inte påstå att jag riktigt begriper vad Antichrist handlar om överhuvudtaget, så vem är jag att säga att den är misogyn? Jag vet inte om det spelar så stor roll heller, jag tycker oavsett det inte att den är en särskilt bra film. Men det får jag medge, det är definitivt en intressant film som har fått mig att tänka och lett mig att vidga mina vyer och det är ändå en bra sak.

Possession vs. Antichrist

För ett antal år sedan spelades Lars von Triers Antichrist på Fyrisbiografen, så jag gick och såg den tillsammans med en vän. Filmen handlar om en man och en kvinna som har förlorat sin son i en tragisk olycka. Mannen (som är psykolog) litar inte på läkarna som behandlar kvinnans trauma och tar det sällsynt korkade beslutet att behandla henne själv. De åker ut till deras gemensamma lantställe för att behandla kvinnans rädsla för naturen och allt som har med den att göra. Det behöver knappast sägas att behandlingen inte går riktigt som planerat och det hela urartar snart i sex, blod och allmän misär.

Innan jag gick och såg filmen visste jag inte så mycket om von Trier överhuvudtaget utöver att han var ett rätt stort namn inom film och filmkonst, så jag gick in på biografen utan några förväntningar eller någon uppfattning alls om vad jag skulle få se. Sedan gick jag ut från biografen med känslan av att jaha, det där gör man ju inte gärna om. Det tog ett tag efteråt innan jag kunde med att se något annat av von Trier men mästerverket som är Riket fick mig att omvärdera honom rejält när jag väl tog mig an den.

Inte det att Antichrist var dålig egentligen, det var mest det att det fanns vissa scener som var lite väl... ja, helt enkelt lite väl för min smak. Jag skulle inte vilja påstå att jag är vare sig särskilt känslig eller särskilt äckelmagad när det gäller film, men jag har vissa gränser när det gäller allt för ingående och realistiska skildringar av sexuellt våld och kroppslig tortyr utanför vilka jag inte längre känner att det är värt det. I och med det finns det vissa filmer som jag sannolikt aldrig kommer att skriva om här i bloggen, helt enkelt därför att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget, till exempel Last House on the Left, I Spit on Your Grave och Human Centipede. Jag är inte säker på exakt var mina gränser går men jag tror att det är någonstans en liten bit innan man passerar penisar som ejakulerar blod och klitoral självstympning (se där, ett par ord som jag inte trodde att jag skulle få anledning skriva i den här bloggen).

Jag måste dock erkänna att beskrivningen av hur de skapade effekterna är ganska fascinerande läsning.

Egentligen är det osäkert om Antichrist egentligen kan räknas som en skräckfilm. Så med tanke på att det inte direkt är en skräckfilm och att jag inte ens tyckte något vidare om den, varför bryr jag mig om att skriva om den överhuvudtaget egentligen?

Jo... För ett par veckor sedan var jag nere på Stadsbiblioteket och botaniserade i filmhyllan som jag ibland gör och fick syn på Possession, en skräckklassiker från 1981 regisserad av Andrzej Żuławski. Filmen handlar om Mark och Anna, ett par som bor i Västberlin med deras unga son. Mannen återvänder från ett långt uppdrag utomlands och upptäcker att något har förändrats i deras relation. Det uppenbarar sig att Anna har ett förhållande med någon annan. Men det ligger något mer och mörkare bakom, något som inte ens hennes andra älskare helt och hållet vet om eller förstår. Ju mer Mark rotar i sin frus privatliv, desto mer dras han själv ner i den nattsvarta malström som Anna själv befinner sig i centrum av.

Den obehagligaste scenen i Possession har vissa saker gemensamt med den obehagligaste scenen i Antichrist men är skrämmande av helt andra skäl

Possession var en av de bästa, intressantaste, starkaste och mest skrämmande filmer jag någonsin sett och jag tyckte oerhört mycket om den. Det här var en film som verkligen lyckades skrämma mig, inte på ett billigt sätt genom att överraska med plötsliga och oväntade händelser eller äckla mig med blod och brutalitet, utan genom ren krypande fasa mot en bakgrund av tät nihilism. Hela filmen igenom finns känslan av att karaktärerna är fast i något mycket större och ondskefullare än vi små människor någonsin kan uppfatta, där vår roll endast är budbärare för något skräckinjagande men ändå i slutändan fasansfullt tomt. Det är en väldigt allegorisk film och det är knappast någon tillfällighet att den är filmad med Berlinmuren i bakgrunden. Det är också en ganska surrealistisk film på sina ställen och jag kan inte påstå att jag helt och hållet begrep den, men för mig gör det den bara mer intressant.

En stund efter att jag sett Possession började jag inse att den var ganska lik Antichrist. Båda handlar om relationen mellan en man och en kvinna, i båda filmerna tappar kvinnan greppet både själsligt och psykiskt, i båda filmerna förekommer ett barn, båda filmerna handlar på ett eller annat sätt om sex och båda filmerna har klart surrealistiska inslag. Jag letade runt lite på nätet och upptäckte att mycket riktigt, jag var inte den enda som hade snappat upp likheten. Sedan insåg jag att fasen också, det här innebär antagligen att jag är tvungen att se om Antichrist. Så det gjorde jag.

Jag kan inte påstå att det var en jättemycket behagligare filmupplevelse andra gången men jag ansträngde mig i alla fall för att ta filmen på allvar och ge den en chans. Jag hade också en låda vitt tillgänglig den här gången, vilket inte var helt fel. I alla fall, efter att ha sett den en andra gång så har jag tydligare kunnat sätta fingret på mina problem med Antichrist.

"Chaos reigns"

Dels så är den tämligen misogyn. Det har diskuterats väldigt mycket fram och tillbaka hur kvinnofientlig filmen egentligen är men det är svårt att komma ifrån att kvinnlig natur (vad man nu vill lägga i det begreppet) är ett centralt tema. Filmens klimax består huvudsakligen av att kvinnan går bärsärk (och gör sig skyldig till handlingar som leder till just de scener som jag beskrivit ovan). I Possession förekommer visserligen också en kvinna som uppslukas av någon form av galenskap, skillnaden är att det i Possession gestaltas som att det som plågar kvinnan kommer utifrån eller åtminstone har sin grund i någon slags åkomma, hemsökelse eller kollaps. I Antichrist å andra sidan så härleds kvinnans handlingar väldigt bokstavligen till den 'kvinnliga naturen'. Just naturen (eller "Satan's Church" som den vid ett tillfälle kallas i filmen) får väldigt stort utrymme i Antichrist, både konceptuellt och bokstavligen. Det finns de som menar att Antichrist i själva verket är så misogyn att den så att säga går varvet runt och blir en kommentar till kvinnofientlighet. Jag vet inte riktigt om jag köper det. Det är absolut en legitim tolkning men jag tycker i så fall att det framställs ganska klumpigt.

De explicita scenerna som jag pratat om är också på sätt och vis del av filmens problem. Det är inte så att jag tycker att det är etiskt eller moraliskt fel att visa den typen av scener i film eller att det på något sätt borde censureras eller fördömas. Vissa skulle kanske ställa frågan om von Trier inte hade kunnat säga vad han ville säga utan att visa så väldigt explicita scener, men det vore en väldigt dum fråga. Naturligtvis hade han inte kunnat göra det. The medium is the message. Att provocera för provokationens skull kan absolut vara berättigat. Själv lyssnar jag ju gärna på GWAR till exempel och jag skulle kunna skriva en lång och utförlig utläggning om varför deras låt Raped at Birth är både en knivskarp reflektion över våldets självupprätthållande strukturer och en sällsynt djup reflektion över oskuldsfullhetens ömtålighet. Men jag tror inte direkt att någon är intresserad av att läsa det. Men om provokationerna ska ha någon mening så ska det ju finnas någon substans bakom det hela. Det är just det som upplever som det stora problemet med Antichrist. Något som jag definitivt kan erkänna är att den (paradoxalt nog) är en väldigt vacker film. Men jag kan inte skönja så mycket substans bakom vare sig det sköna eller det provokativa.

Min favoritscen från Antichrist är väldigt snygg men jag vet inte just vad den betyder, antagligen att naturen är full av död eller något sådant

Det är inte helt olikt jämförelsen mellan Changeling och The Woman in Black jag gjorde för ett tag sedan, den senare är helt enkelt mer utanverk än substans. Det är ännu mer sant i det här fallet, för mig så är Antichrist i jämförelse med Possession ärligt talat inte mycket mer än en blek kopia. Antichrist är visserligen bra mycket mer explicit men den filmens obehag är ett väldigt ytligt sådant, en ren instinktiv ovilja inför dess allmänna dysterhet eller brutala stympnings-scener, medan obehaget som Possession skapar är djupare och mer existentiellt. Personligen föredrar jag det senare. Possession är ett pussel som jag gärna skulle vilja sätta ihop eftersom det känns som att bilden har något att säga om den mänskliga själen och existensen. Antichrist är ett pussel som jag visserligen inte heller helt har satt ihop men som jag misstänker bara föreställer en väldigt vacker bild på en penis som ejakulerar blod och en klitoral självstympning.