In Fabric

Det här kan mycket väl vara den underligaste filmen jag någonsin sett, och då har jag ändå sett en hel del udda film i mina dar (Prevenge, The Neon Demon och Possession, bara för att nämna några exempel)

Filmens handlingen går snabbt att sammanfatta: Det handlar om en hemsökt klänning och de stackars satar som kommer i kontakt med den. Klänningen saluförs av ett diaboliskt varuhus, vars personal mest liknar mer barnförbjudna versioner av Roald Dahls häxor. Varuhuset och dess ytterst kusliga personal står dock i skarp kontrast gentemot klänningens offers väldigt vardagliga vardag. De är vanliga och, för det mesta, rätt så trevliga människor som är lätta att tycka om och som man gärna vill att det ska gå bra för, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att göra det. Allt detta utspelar sig i någon slags vagt retromässig "dåtid" vars svårighet att säkert placera i något känt årtionde ytterligare förstärker filmens (mar)drömska framtoning. Det är också samtidigt en komedi. Eller ja, typ. Åtminstone så förekommer det en hel del inslag av absurd humor.

Som komplement till ovanstående följer här en lista på några ytterligare saker som förekommer i filmen:

• Två bankchefer som är besatta av dramatiserande rollspel
• En man som kan försätta folk i erotisk trans genom att beskriva tvättmaskinsreparation
• Ofredande av en lite väl anatomiskt korrekt skyltdocka
• En telefonsvarare vars meddelande blir mer och mer gråtfärdigt
• Rörpost

Skulle du köpa en klänning av de här människorna?

Om allt detta låter udda så räcker det ändå inte riktigt för att beskriva hur det är att faktiskt se filmen. Jag vet att jag använder ord som "drömsk" eller "drömlik" lite onödigt ofta, men i det här fallet så är det faktiskt ovanligt passande. Filmens drivs av en slags drömlogik, inte bara på grund av de surrealistiska händelseförloppen och tablåerna utan också genom hur uppenbart allt framställs. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett exempel: Om jag drömmer att jag petar på någons huvud så att det ramlar av så blir jag i första hand förskräckt av att jag råkade peta av någons huvud. Att det är orimligt att huvudet ramlade av är knappast något som jag ens reflekterar över. Det är klart att huvudet ramlade av, jag petade ju på det! Filmen ger ungefär samma typ av upplevelse. Varje gång jag trodde att jag visste vart den var på väg tog den en helt annan vändning. Trots det var den aldrig osammanhängande, den följde alltid sin egen interna logik. Surrealistisk, absurd och oförutsägbar, absolut, men aldrig osammanhängande.

Jag tyckte oerhört mycket om den här filmen. Den tilltalar definitivt min egen smak för det udda, så det enklaste sättet att förklara varför jag tycker om den är egentligen att peka på allt jag skrivit hittills och säga "därför". Å andra sidan så har jag som sagt sett en hel del andra udda filmer. Så jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad det är det som gör just den här filmen så speciell?

"Desire, eclipse the dark circumference of caution."

Framförallt så tror jag att det har att göra med hur skickligt filmen balanserar det absurda och det vardagliga. Det är viktigt att förankra surrealism i någonting som går att relatera till, oavsett om det är karaktärer eller omgivningar. Jag kommer att tänka på Panos Cosmatos Beyond the Black Rainbow, som berättar historien om en ung flicka med odefinierade psykiska förmågor instängd på ett institut som är lika delar Lovecraft och New Age. Den är absolut visuellt imponerande, problemet är att precis allt i filmen är konstigt och surrealistiskt. Jag misstänker att det är meningen, tanken är antagligen att skapa en känsla av alienation. Tyvärr lyckades den filmen lite för bra med att alienera mig och jag tappade intresset ganska fort. Å andra sidan så krävs det också att det inte blir för skarpa kontraster. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på The Neon Demon som var en fantastisk film, vacker och suggestiv, fram till ungefär halvvägs. Då helt plötsligt: BOM! Nekrofili! Kannibalism! Folk som spyr upp ögon! Det var verkligen som om en ny (och lite sämre) regissör hade tagit över.

In Fabric faller dock inte i någon av de fällorna utan navigerar sitt surrealistiska narrativ med fingertoppskänsla. Det är dessutom en film med, i brist på bättre ord, textur. På sina ställen ganska köttig sådan.

The Void

Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:

Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.

Rörelsen - Den andra platsen

Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det) minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda, men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.

Efter dessa böcker börjar dock vad jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska förvirrande bok.

Nu har jag då till slut tagit mig an Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till synes helt annat syfte i den här berättelsen.

Precis som i Himmelstrand så gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm. Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga, där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan. Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.

John i historien är ingen annan än författarjaget själv och boken är också skriven i form av en självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.

Det är ett spännande mysterium som läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!

Precis som Himmelstrand så lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet avmystifieras även om det inte direkt förklaras.

Det är tydligt att Rörelsen fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför. Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera mig för karaktärerna och deras relationer istället för mysteriet i tvättstugan.

Det hade kanske funkat om karaktärerna hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare vill säga något om människans existentiella isolering så är jag helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och människan är beskaffad.

Slutet förtjänar också att uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men det gjorde en åtminstone lite nyfiken.

Nu har jag dömt ut den här boken rätt hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare. Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.

The Neon Demon

Vet ni, jag har insett att nästan alla filmer och böcker jag skriver om här kan sammanfattas med "person X tar sig till plats Y för att göra Z, sedan går det utför." Så även denna gång. The Neon Demon handlar om en ung kvinna, Jesse, som tar sig till Los Angeles för att bli modell. Sedan går det utför. När man uttrycker det på det sättet verkar storyn ganska okomplicerad och på sätt och vis är den väl det, men tro mig, den tar en hel del turer som jag inte hade väntat mig.

Det här är en väldigt udda film. Men jag tror att jag har hittat det perfekta sättet att beskriva den: Det är som om David Lynch regisserade en drömsk, suggestiv film om modeindustrin i Los Angeles, men halvvägs in dyker helt plötsligt Lars von Trier upp och säger: "Nej, det var trættende. Ved du, hvad denne film har brug for? Explicit nekrofili. Og kannibalisme. Så jeg vil gerne have en scene, hvor en af skådeseplarna liggende nøgen foran en måne, og blod strømmer ud fra mellem hendes ben." Sedan låser han in Lynch på toaletten och tar över projektet.

Det här är utan tvekan en makalöst vacker film. Den använder sig av starka färger och kontraster i väldigt effektfullt arrangerade och klippta scener. Hela öppningssekvensen är en enda lång tagning av hur kameran zoomar ut från en fototablå. På sätt och vis påminner filmens estetik om David LaChapelles fotografier (även om de visserligen är avsevärt mer punkiga). Den har dessutom ett mycket välgjort soundtrack som tillsammans med det visuella skapar en på samma gång drömsk, vacker och hotfull stämning.

Scenen som filmen öppnar med. Men oroa er inte, hon är inte död (än)

Jag gillade verkligen första halvan av den här filmen. Det var lite som att kliva in i ett sagolandskap, hämtat ur bröderna Grimms allra mest brutala fantasier och given en vacker modern fernissa. Tyvärr så höll det inte hela filmen igenom. Ungefär halvvägs igenom började filmen spåra ur, fortsatte spåra ur och slutade aldrig spåra ur. Jag har visserligen inget emot nekrofili eller kannibalism i sig (jösses vilken egendomlig mening att skriva) men det skapade ett minst sagt avigt stämningsskifte. Fram tills dess hade filmen varit väldigt subtil, krypande, suggestiv. Senare halvan av filmen var många saker men subtil var sannerligen inte en av dem. Fortfarande väldigt snyggt filmad visserligen, men vid den punkten skapade estetik och handling inte längre någon tillfredsställande helhetsupplevelse. De snygga scenerna var mest bara där.

Man kan likna det med att gå genom ett konstgalleri fullt med fantastiskt vackra tavlor och i hälften av rummen står det någon och rensar fisk. Tavlorna är visserligen lika vackra för det men det kan ändå inte undgå att förta lite av upplevelsen.

Åsikter om The Neon Demon har varit väldigt delade, vilket knappast är så oväntat. Frågan är nog snarast om man tycker att den är vacker nog för att det ska bära hela filmen. Filmens regissör Nicolas Winding Refn har själv sagt att han skapar bilder som han själv tycker är vackra och vill se och sedan inte gräver så mycket i varför. Egentligen måste ju inte en film nödvändigtvis vara något mer, så det är något jag kan sympatisera med. För mig räckte det inte riktigt ända fram, men jag har en god vän som tyckte mycket om filmen och även om jag inte helt och hållet håller med kan jag absolut förstå varför. Men oavsett vad man tycker om filmen så liknar den inte något annat, vilket i sig är skäl att se den.