Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland

Jag läser just nu en samling med Ramsey Campbells essäer, en rejäl volym på dryga 500 sidor. Den mannen är uppenbarligen en lika produktiv skribent vad gäller fackprosa som skönlitteratur, men så har han ju också hållit på i mer än 40 år vid det här laget. Någon gång borde jag skriva mer ingående om hans författarskap, men det får bli ett senare tillfälle. Jag kan i vilket fall rekommendera boken, Ramsey Campbell, Probably, för alla som är intresserade av skräck som genre. Där finns en hel del intressanta reflektioner om skräckens roll i samhället och dess förhållande till moral och moralism, vilket knappast är så överraskande med tanke på att herr Campbell var aktiv samtidigt som Mary Whitehouse gjorde sin grej.

En passage jag särskilt fastnade för var Campbells beskrivning av den första bok som verkligen skrämde honom (händelsevis också den första bok han någonsin läste). Uppenbarligen var det inte, som man skulle kunna tro, en spökhistoria i traditionell bemärkelse, utan istället en historia om nallebjörnen Rupert. Efter vad jag har kunnat avgöra är Rupert Bear en tämligen populär brittisk figur, som figurerar i cirka en miljon historier inom olika medier. Just den historia som Campbell själv blev så tagen av heter Rupert's Christmas Tree och beskriver hur den julgran som Rupert får till skänks av en mystisk farbror i en magisk skog helt sonika vandrar iväg igen för egen maskin efter julens inbrott. Hur jag än letat har jag inte lyckats hitta illustrationen som Campbell refererar till i essän, så ni får nöja er med hans beskrivning av den:

"By now the four-year-old Campbell war terrified to see where that led, but the pictures were worse than my imagination - the skeletal silhouette of the tree prancing across a field and then clinging with its roots to a rock-face while it leaned the fairy doll that served it for a head towards Rupert."

Det låter onekligen ganska groteskt. Men framförallt så påminde det mig om mitt eget första möte med skräck inom litteraturen. Jag kan inte ha varit mycket äldre än Campbell själv var när han fick uppleva sitt ödesdigra möte med Ruperts julgran, men till skillnad från det mesta annat i min barndom minns jag det fortfarande tydligt.

I en mörk gränd skulle nog ändå föredra att möta Ruperts julgran

Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland är en bilderbok skriven av Astrid Lindgren och illustrerad av Ilon Wikland. Jag tror inte att det var den första bok som mina föräldrar läste för mig men det var definitivt en av de första bilderböckerna som vi ägde. Boken handlar om Skinn Skerping, en dräng som gillar att leva rövare och skoja med folk. En dag bestämmer han sig för att skrämma byns klockare genom att klä sig i ett lakan och jaga honom genom kyrkan, men när han ska till att springa efter klockaren ut genom kyrkporten slår den igen om lakanet bakom honom. Skinn Skerping tror att det är Gud fader själv som greppat tag om nackskinnet på honom och blir stel av skräck. Bokstavligen. Folket i byn ställer honom lutad mot kyrkväggen där han sedan får "stå och spöka" (citat) i år efter år. Nu såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför byborna inte letade upp något lämpligt skjul att ställa honom i istället, men det var inte något jag ifrågasatte då.

Resten av boken utspelar sig långt senare, då en piga blir utmanad att plocka med sig Skinn Skerping från kyrkan och bära in honom till prästgården för att visa hur modig hon är. Pigan gör så och alla är djupt imponerade. På vägen tillbaka griper Skinn Skerping dock tag om hennes hals och beordrar henne att bära honom till klockarens grav, annars släpper han inte taget. Vid graven ber så Skinn Skerping klockaren om förlåtelse, klockaren svarar från graven att han förlåter om Gud förlåter, och Skinn Skerping förvandlas till en hög med aska.

Ärligt talat, vad tänkte mina föräldrar egentligen?

En otäck historia i sig (i alla fall om man är fyra år eller yngre) men det som verkligen skrämde mig var, precis som för Campbell, illustrationerna. I synnerhet bilden på Skinn Skerping när han hänger om pigans hals, ett blåvitt lik med händer som klor och ögon som svarta hål.

Efter vad jag kan avgöra så har den här boken bara kommit ut i två utgåvor, en 1986 och en 2002. Det dök tydligen upp en ljudbok nu i år, men i tryckt form verkar den bara gå att få tag på antikvariskt. Ganska anmärkningsvärt med tanke på att det är Astrid fucking Lindgren vi talar om, vars övriga böcker väl vid det här laget säljer bättre än bibeln. Kanske var jag inte det enda barn som boken gav mardrömmar, vilket antagligen inte riktigt var vad föräldrarna som köpt boken hade hoppats på.