Kort bokrecension - The Hungry Moon

The Hungry Moon av Ramsey Campbell berättar historien om Moonwell, en liten by i Peak District i England. Uppe på myren ovanför byn finns en djup grotta som enligt sägnen döljer något ondskefullt. Det är dock inte något som byborna någonsin märker av, för dem är grottan inte mycket mer än en lokal sevärdhet som en gång om året dekoreras med blommor och målningar enligt en pittoresk gammal tradition. En dag anländer dock den amerikanska evangelisten Godwin Mann med följe, fast besluten att stoppa de "hedniska riterna" och bekämpa "ondskan" som lurar nere i grottan. Genom att spela på konservativa uppfattningar som redan finns i byn vinner han fler och fler anhängare som börjar gadda ihop sig mer och mer emot de som motsätter sig hans predikningar. Men det är bara början, för snart nog så blir det tydligt att det är något nere i grottan som också har tagit notis om förändringarna i byn...

Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.

Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...

Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.

The Descent

Jag jobbar på att ta mig igenom den skräckfilmskanon som jag skrev om i mitt förra inlägg. Hittills har jag sett... en till av filmerna. Men man kan ju inte utbilda sig hela tiden. Jag har också sett ett par andra filmer, bland annat The Descent, en brittisk skräckfilm från 2005 regisserad av Neil Marshall (som även ligger bakom bland annat Dog Soldiers, en varulvsfilm från 2002) .

The Descent handlar om sex kvinnor som är ute på en grottur i Appalacherna. Utan resten av gruppens vetskap har dock Juno, som planerat resan, istället för den förberedda turen tagit dem till ett outforskat grottsystem som hon hoppades på att de skulle kunna bli de första att utforska. Efter ett ras blir de dock instängda i grottan, och som om det inte var nog märker de dessutom snart att de inte är ensamma där nere.

Det är intressant, jag minns det som att The Descent skapade en rätt rejäl skräll när den kom och under ett par månader hörde man inte om annat än hur otäck den var. Men sedan verkar den i ganska hög grad ha glömts bort. Visst, folk kommer säker ihåg den om man frågar dem, men den verkar inte direkt ha gått till historien eller skaffat sig en plats i någon skräckfilmskanon. Jag antar att det kan bero på att de filmer som blir ihågkomna antingen är de som är väldigt nyskapande eller de som skaffar sig en stor franchise med en till synes oändlig ström av sämre och sämre uppföljare. The Descent fick bara en uppföljare (som verkar ha varit av medelmåttig kvalitet) och man kan knappast heller påstå att konceptet är så nyskapande. Det finns säkert bokstavligen tusentals skräckfilmer, om inte fler, som handlar om en grupp människor som tar sig ut till en obekant plats, på ett eller annat sätt isoleras från omvärlden och sedan en efter en tas av daga.

Det är naturligtvis inte nödvändigtvis en dålig sak. Anledningen att just det konceptet förekommer så ofta är ju att det är ett väldigt användbart och effektivt koncept att bygga en skräckfilm på. The Descent förvaltar det klassiska konceptet väldigt väl. Det är en synnerligen kompetent sammansatt film med snygg produktion, bra skådespeleri och en välskrivet manus. Dessutom har den något bland skräckfilm (tyvärr) så ovanligt som en helt kvinnlig rollista. (Ja, om man bortser från monstren förstås. Men de räknas antagligen inte). Det är en väldigt bra film som i min mening definitivt förtjänar de goda omdömen som den fått.

Något som särskilt bidrar till filmens styrka tror jag är de välskrivna och välspelade karaktärerna. Trots att de alla har sina egna framträdande drag blir de aldrig karikatyrer, vilket tror jag bidrar till att göra det lättare att identifiera sig med dem och i sin tur bidrar till att det blir desto otäckare när otäcka saker väl börjar hända. (Det gör det också ännu mer effektfullt när man når det fruktansvärda ”MEN VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!?”-ögonblicket framåt slutet av filmen...) Filmen har också en utmärkt tempo. Det dröjer bra länge innan något av monstren dyker upp, så när de väl gör det sitter man redan på stolskanten bara på grund av den täta klaustrofobiska stämningen.

Den enda bristen med filmen är nog egentligen just att första halvan, då deras enda fiende är själva grottan och i viss mån varandra, är något otäckare än andra halvan då monstren dyker upp. Det är lite synd att filmskaparna inte utnyttjade miljön lika bra under senare delen av filmen som i början. Lite mer trånga utrymmen, prekära klättringar och folk som fastnar i alldeles för smala gångar skulle säkert ha gjort den ännu otäckare än den var. Men det är ingen jättestor brist, filmen är både högkvalitativ och skrämmande nog ändå.

Jag kan definitivt rekommendera filmen, dock så har jag två tips för att få ut så mycket som möjligt av den. För det första, se till att ha det mörkt omkring när ni ser den. Dels så är det ännu viktigare än vanligt för stämningen och dels är det en så mörk film att det nog vore svårt att se vad som händer med för mycket ljus runtomkring. För det andra, se till att se den brittiska klippningen och inte den amerikanska. Den senare har jag nämligen fått höra har ett alternativt slut som inte alls verkar funka lika bra som det brittiska.