Pony Island

Hittills har jag inte skrivit något inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar göra...

Men inte idag. Idag ska jag skriva om Pony Island.

Pony Island är ett dataspel som är svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om ”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det historien bygger på någon särskild twist (det är ingen Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra för att bekämpa det.

Det här låter kanske lite svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet (bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder) måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av 90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik riktning.

Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad?

Pony Island är ett väldigt spännande exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden. Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det antagligen är det bästa sättet att uppleva det.

Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga

Spelet är knappast det mest skrämmande man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de, faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något nytt.

Färjan

För ett tag sedan skrev jag ett kort inlägg där jag reflekterade över det faktum att svensk skräck så ofta blandas med socialrealism. Jag nämnde då Mats Strandbergs då nyutkomna bok Färjan som ett exempel. Nu har jag till slut sett till att läsa den boken (eller det vill säga, jag har lyssnat på ljudboken). Konceptet är ganska okomplicerat, det handlar om vampyrer på en Finlandsfärja. (Det blir uppenbart väldigt tidigt i boken så jag känner absolut ingen skam över att avslöja det här.) Mer behöver man egentligen inte säga om handlingen. En isolerad miljö, ett utbrott av vampyrism och sedan är det upp till var och en att försöka överleva bäst de kan.

Bokens substans finns snarare i karaktärerna och deras egna små historier än i den övergripande historien, och boken innehåller ett både varierat och färgstarkt persongalleri. Många av bokens karaktärer är baserade på olika stereotyper men Strandberg lyckas ändå med konststycket att göra så gott som alla karaktärer intressanta och mångbottnade, och även om de inte alltid är direkt sympatiska så går det ofta att förstå varför de är som de är. Det är också uppenbart att författaren har gjort väldigt gedigna efterforskningar, för hela båtlivet är gestaltat med en imponerande detaljrikedom. (Enligt en vän som känner författaren så åkte han fram och tillbaka på såna här färjor åtskilliga gånger som en del av skapandeprocessen. Snacka om att lida för konsten.)

Jag gillade boken. Den är välskriven, karaktärerna är intressanta och miljön är både originell och väldigt lämplig för den är typen av historier. Min enda kritik är egentligen att själva skräckaspekten känns lite tandlös (så att säga). Till att börja med är jag lite trött på vampyrer vid det här laget. Jag förstår varför just vampyrer är väldigt lämpliga för den här typen av historia och deras gestaltning känns rätt fräsch, men jag hade ändå gärna sett något lite originellare. Varför inte någon slags slemmigt havsmonster, till exempel? Nu när boken ändå utspelar mitt ute på Östersjön känns det nästan som slöseri att inte utnyttja den möjligheten. Jag tycker också att det dröjer lite väl länge innan saker och ting riktigt tar fart. Även i det fallet förstår jag varför det blir så, det är ett stort karaktärsgalleri och det tar lite tid att introducera de alla, men konsekvensen blir ändå att bokens första tredjedel känns lite seg. Jag var också lite besviken på att vissa karaktärers historia avslutades lite väl abrupt. Kanske hade karaktärsgalleriet mått bra av att bantas ner en aning.

Men trots det finns det som sagt väldigt mycket att gilla med boken. Den absolut största behållningen för mig var karaktären Dan Appelgren, den avdankade och bittra före detta schlager-stjärnan som numera sköter karaoken på färjan. Han förtjänar verkligen en plats bland litteraturhistorien främsta monster. Ljudboken kan för övrigt verkligen rekommenderas. Den är inläst av Johan Ehn, som gör det mycket, mycket bra.

The Descent

Jag jobbar på att ta mig igenom den skräckfilmskanon som jag skrev om i mitt förra inlägg. Hittills har jag sett... en till av filmerna. Men man kan ju inte utbilda sig hela tiden. Jag har också sett ett par andra filmer, bland annat The Descent, en brittisk skräckfilm från 2005 regisserad av Neil Marshall (som även ligger bakom bland annat Dog Soldiers, en varulvsfilm från 2002) .

The Descent handlar om sex kvinnor som är ute på en grottur i Appalacherna. Utan resten av gruppens vetskap har dock Juno, som planerat resan, istället för den förberedda turen tagit dem till ett outforskat grottsystem som hon hoppades på att de skulle kunna bli de första att utforska. Efter ett ras blir de dock instängda i grottan, och som om det inte var nog märker de dessutom snart att de inte är ensamma där nere.

Det är intressant, jag minns det som att The Descent skapade en rätt rejäl skräll när den kom och under ett par månader hörde man inte om annat än hur otäck den var. Men sedan verkar den i ganska hög grad ha glömts bort. Visst, folk kommer säker ihåg den om man frågar dem, men den verkar inte direkt ha gått till historien eller skaffat sig en plats i någon skräckfilmskanon. Jag antar att det kan bero på att de filmer som blir ihågkomna antingen är de som är väldigt nyskapande eller de som skaffar sig en stor franchise med en till synes oändlig ström av sämre och sämre uppföljare. The Descent fick bara en uppföljare (som verkar ha varit av medelmåttig kvalitet) och man kan knappast heller påstå att konceptet är så nyskapande. Det finns säkert bokstavligen tusentals skräckfilmer, om inte fler, som handlar om en grupp människor som tar sig ut till en obekant plats, på ett eller annat sätt isoleras från omvärlden och sedan en efter en tas av daga.

Det är naturligtvis inte nödvändigtvis en dålig sak. Anledningen att just det konceptet förekommer så ofta är ju att det är ett väldigt användbart och effektivt koncept att bygga en skräckfilm på. The Descent förvaltar det klassiska konceptet väldigt väl. Det är en synnerligen kompetent sammansatt film med snygg produktion, bra skådespeleri och en välskrivet manus. Dessutom har den något bland skräckfilm (tyvärr) så ovanligt som en helt kvinnlig rollista. (Ja, om man bortser från monstren förstås. Men de räknas antagligen inte). Det är en väldigt bra film som i min mening definitivt förtjänar de goda omdömen som den fått.

Något som särskilt bidrar till filmens styrka tror jag är de välskrivna och välspelade karaktärerna. Trots att de alla har sina egna framträdande drag blir de aldrig karikatyrer, vilket tror jag bidrar till att göra det lättare att identifiera sig med dem och i sin tur bidrar till att det blir desto otäckare när otäcka saker väl börjar hända. (Det gör det också ännu mer effektfullt när man når det fruktansvärda ”MEN VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!?”-ögonblicket framåt slutet av filmen...) Filmen har också en utmärkt tempo. Det dröjer bra länge innan något av monstren dyker upp, så när de väl gör det sitter man redan på stolskanten bara på grund av den täta klaustrofobiska stämningen.

Den enda bristen med filmen är nog egentligen just att första halvan, då deras enda fiende är själva grottan och i viss mån varandra, är något otäckare än andra halvan då monstren dyker upp. Det är lite synd att filmskaparna inte utnyttjade miljön lika bra under senare delen av filmen som i början. Lite mer trånga utrymmen, prekära klättringar och folk som fastnar i alldeles för smala gångar skulle säkert ha gjort den ännu otäckare än den var. Men det är ingen jättestor brist, filmen är både högkvalitativ och skrämmande nog ändå.

Jag kan definitivt rekommendera filmen, dock så har jag två tips för att få ut så mycket som möjligt av den. För det första, se till att ha det mörkt omkring när ni ser den. Dels så är det ännu viktigare än vanligt för stämningen och dels är det en så mörk film att det nog vore svårt att se vad som händer med för mycket ljus runtomkring. För det andra, se till att se den brittiska klippningen och inte den amerikanska. Den senare har jag nämligen fått höra har ett alternativt slut som inte alls verkar funka lika bra som det brittiska.

I Have No Mouth, and I Must Scream

HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.

-AM, I Have No Mouth, and I Must Scream

Hittills har jag nästan bara skrivit om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream

I Have No Mouth är skriven av den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat. (Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig åt historien helt enkelt.

Premissen i I Have No Mouth kan sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.

Var ska man börja med den här novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också bidrar till. Ett exempel:

”He would never let us go. We were his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had eaten us he would never digest us.”

Snacka om svärta. Passagen ovan är ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt' är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm; världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.

Åter till titeln, som jag verkligen tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig själv.

Vet ni vad den påminner mig om? Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att den var så otäck.

Men handlar titeln verkligen bara om de fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer fram att:

”We had given AM sentience. Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been trapped. We had created him to think, but there was nothing it could do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely be.”

Det verkar som att titeln lika gärna kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem poetisk rättvisa?

Nja, så långt som att kalla det rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så kallad 'unreliable narrator').

I vilket fall som helst så rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).