Videodrome

Jag såg den här filmen för cirka tio år sedan, skulle jag tro, och jag kan inte påstå att jag riktigt begrep mig på den. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad det var som pågick och svårt att förstå vad det var som jag egentligen skulle ta med mig från den. Såhär i efterhand inser jag förstås att det som då gjorde att jag hade svårt att ta till mig filmen är en del av vad som gör den intressant.

Videodrome handlar om Max Renn, som driver en mindre kabel-TV kanal inriktad på sex och våld. För att gå runt är han ständigt tvungen att hitta mer och mer chockerande, eller som han själv uttrycker det, "samtida" material. En vacker dag snubblar han över en piratsändning av programmet Videodrome, som till synes enbart består av människor som blir plågade i ett rum med egendomligt hud-liknande väggar. Max imponeras av realismen och råheten i programmet och blir besatt av att lägga till Videodrome i sitt eget utbud. Ju mer han forskar i den mystiska sändningen, desto konstigare blir dock hans eget liv och verklighet, tills dess att även hans egen kropp börjar förändras.

Egentligen är det inte så svårt att förstå vad som pågår i den här filmen, själva storyn är faktiskt rätt så okomplicerad. Det knepiga ligger i att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det, eller om det ens spelar någon roll. Redan tidigt i filmen förklaras det att Max lider av hallucinationer efter att ha tagit del av en skadlig signal gömd i Videodromes sändningar, men allt eftersom blir det allt mer tveksamt om det är hela sanningen eller om det är något annat som pågår. Det finns ganska många filmer som får en att ifrågasätta om det som karaktärerna upplever egentligen är hallucinationer. Videodrome gör liksom samma sak fast baklänges och får en istället att ifrågasätta om hallucinationerna som Max upplever egentligen är verkliga.

Inte vad man vanligtvis brukar mena med "våld på TV"

Men filmen ifrågasätter samtidigt vad verkligheten egentligen är överhuvudtaget. En karaktär med det osannolika namnet Professor Brian O'Blivion hävdar att en tv-skärm är det inre ögats näthinna; det som visas på skärmen tas emot som råa upplevelser hos tittaren och TV är därför verklighet och verkligheten är mindre verklig än TV. Lite långsökt resonemang kan tyckas, men det finns ändå en del intressanta frågor att bena i här. Det här är en blogg där jag skriver om skräck, inte gör samhällsanalyser, men det är svårt att se Videodrome idag och inte lägga märke till alla tematiska paralleller till internet och den digitala världen. Diskussionerna som förs mellan filmens karaktärer rörande överstimulans och avtrubbning är i princip samma diskussioner som förs idag. Gränsen mellan vårt fysiska och vårt digitala liv är dessutom aningens mer luddig än gränsen mellan det fysiska livet och TV, eftersom vi faktiskt kommunicerar, arbetar och uppehåller relationer digitalt. I vissa fall är Videodrome nästan lite otäckt profetisk, passande nog via filmens självutnämnda profet Professor O'Blivion:

"Of course, O'Blivion is not the name I was born with, it's my television name. Soon all of us will have special names. Names designed to cause the cathode-ray tube to resonate."

Vi har visserligen digitala skärmar istället för katodstrålerör, men annars fick han ju rätt.

Filmens värde ligger dock inte i första hand i tematiska reflektioner över människan förhållande till medieteknik, utan i att det är en ytterst välgjord och suggestiv berättelse med utmärkta praktiska effekter. För det allra mesta har jag inget emot digitala effekter som så, men när det gäller Body Horror är det svårt att överträffa den fysiska närvaron hos praktiska effekter. De ger helt enkelt ett starkare intryck av att vara "där" än digitala, vilket är ytterst relevant för att trovärdigt kunna gestalta att föra in ett videoband i en öppning i någons mage. Att jag inte riktigt reflekterat över hur fånigt det låter förrän nu när jag skriver det är ett gott betyg om något.

Black Swan

Jag var nyligen på balett för första gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt, riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.

För att förstå handlingen i Black Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön (hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black Swan utgår de dock från den version som slutar med att svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.

En viktig detalj är att när den här baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning, vilket är ett centralt tema i Black Swan.

Åter till filmen då. Black Swan handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita. Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva sida (en sida som man anar att han har mer än ett professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är ute efter hennes roll (eller henne själv).

Hittills låter Black Swan kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt. Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter med... ja, ni får se filmen själva.

Mycket av skräcken i Black Swan är visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon just såg.

Förutom detta förekommer dessutom stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.

Det här är inte en film som är otäck på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand. Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att rygga tillbaka av ren sympatismärta.

Det är väl kanske inte en helt perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita sig fast på det sättet som den gör.