Color out of Space

Jag tror att jag är precis tillräckligt gammal för att komma ihåg en tid då Lovecraft fortfarande var något så när obskyr. Nuförtiden finns han fasen överallt. Lovecraft, Lovecraft, Lovecraft. Går man in i en bokhandel och kastar en sten i en slumpmässigt vald riktning beräknar jag att det är cirka 37.4 % chans att man träffar en Lovecraft-pastisch av något slag och cirka 7.3 % chans att stenen flyger ut genom ett fönster och träffar någons Cthulhu-plushie.

Med tanke på detta är det lite underligt att det är så ont om framgångsrika Lovecraft-filmatiseringar. Visst, det finns många utmärkta filmer som är direkt inspirerade av Lovecraft (Alien, The Thing, In the Mouth of Madness och The Void, bara för att nämna några personliga favoriter). Och visst, The H.P. Lovecraft Historical Society har producerat ett par filmatiseringar som båda är mycket bra filmer, i synnerhet med tanke på deras minst sagt blygsamma budget. Och visst, det finns många kassa B-filmer baserade på Lovecrafts historier (av vilka jag har sett alldeles för många). Men jag har fortfarande väntat förgäves på en film som har tillräckligt med resurser och konstnärlig ambition för att kunna gestalta både narrativet och tematiken i någon av Lovecrafts bättre historier. Guillermo del Toros planerade produktion av At the Mountains of Madness verkade som att det skulle kunna bli den filmen, men den blev ju tyvärr aldrig av.

Color of Space är inte heller den filmen, men jag tycker att den kommer bra jäkla nära.

Till att börja med måste man erkänna att det är rätt modigt att göra en film baserad på en historia som handlar om en färg som inte bokstavligen inte kan beskrivas. Hur gestaltar man en sådan färg i ett visuellt medium? Richard Stanley har uppenbarligen beslutat sig för att denna färg bortom tid och rum, som trotsar all beskrivning och aldrig var menad att uppfattas av mänskliga näthinnor, är typ rosa. Förvånansvärt nog så funkar det faktiskt rätt bra, framförallt tack vare snygga kontraster och snitsiga visuella och auditiva trick. Allt som allt skapar det, i de bästa scenerna, en surrealistisk helhetsupplevelse som förmedlar en obeskrivlighet utan att nödvändigtvis behöva visa den. Överlag så är det en väldigt visuellt tilltalande film.

"Vi ska dansa i neon..."

Historien är också ovanligt intakt för en Lovecraft-filmatisering. Det är förvisso en ganska okomplicerad historia, så det kanske kommer sig naturligt. En familj bor på en isolerad gård ute på vischan. En kväll slår en meteorit ner i deras trädgård. Sedan, för att återanvända mitt standarduttryck, går det utför. Skillnaderna i filmatiseringen är framförallt att handlingen är flyttad till nutid och att personerna i familjen är faktiska karaktärer istället för, som i ursprungshistorien, ett gäng slumpmässiga landsbygdsbor. De föder också upp alpackor i liten skala, vilket kan tyckas en aning slumpmässigt, men jag tyckte mest att det förmänskligade dem och bidrog till att göra dem till karaktärer snarare än arketyper. Jag upplevde i alla fall de här förändringarna som rimliga och jag misstänker att de är mer eller mindre nödvändiga för att lättare kunna empatisera med huvudpersonerna. Det vill säga, det kanske inte måste vara just alpackor, men alla skräckfilmer behöver något som ger karaktärerna personlighet. I ursprungshistorien var huvudkaraktären en besiktningsman för en ny vattenreservoar som fick hela historien berättad för sig i efterhand av ett utomstående vittne, men i en film så är familjen som händelseförloppet kretsar kring rimligt nog i mer direkt fokus. Besiktningsmannen finns dock med i filmen och inleder den med ett utdrag ur ursprungstexten, vilket är ett rätt snyggt grepp.

Kiss her, you fool!

Filmen har dock vissa brister. En av de mest påtagliga är att filmen, trots att den i många fall har ett behagligt makligt tempo, saknar lite av ursprungshistoriens subtilitet. Trots att jag är väldigt förtjust i filmens estetik så kan jag tycka att filmen ibland hade tjänat på att visa lite mindre av den. Filmen tenderar också att luta sig lite väl mycket mot beprövade skräckfilmsklichéer som radioapparater som sätter igång av sig själva, små barn som verkar se saker som de vuxna inte ser och så vidare. Inte för att det inte funkar och inte för att det inte är rimligt i sammanhanget, men de scener som är mer nyskapande och subtilt skrämmande hade varit starkare om de inte spätts ut med scener som påminner mig om att jag ser en skräckfilm.

Dessutom, alltså, Nicholas Cage. Inget ont om honom som människa eller skådespelare, men har har ett särskilt sätt att vara som jag inte tycker funkar här, i synnerhet eftersom det skär sig gentemot resten av skådespelarinsatserna. Precis som klichémässiga scener påminner mig om att jag ser en skräckfilm så påminner Nicholas Cage närvaro mig om att jag ser en film med Nicholas Cage. Det finns skådespelare som varje gång de spelar en ny karaktär lyckas få en att glömma att det är samma person som gestaltar dem alla, men Nicholas Cage spelar alltid Nicholas Cage och det är något av ett problem.

Detta är, på gott och ont, filmen där Nicholas Cage skjuter muterade alpackor

Sammanfattningsvis så är Color out of Space inte en perfekt film, men trots sina brister så är den absolut sevärd. Den är inte heller en perfekt Lovecraft-filmatisering, men absolut en värdig sådan.

Videodrome

Jag såg den här filmen för cirka tio år sedan, skulle jag tro, och jag kan inte påstå att jag riktigt begrep mig på den. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad det var som pågick och svårt att förstå vad det var som jag egentligen skulle ta med mig från den. Såhär i efterhand inser jag förstås att det som då gjorde att jag hade svårt att ta till mig filmen är en del av vad som gör den intressant.

Videodrome handlar om Max Renn, som driver en mindre kabel-TV kanal inriktad på sex och våld. För att gå runt är han ständigt tvungen att hitta mer och mer chockerande, eller som han själv uttrycker det, "samtida" material. En vacker dag snubblar han över en piratsändning av programmet Videodrome, som till synes enbart består av människor som blir plågade i ett rum med egendomligt hud-liknande väggar. Max imponeras av realismen och råheten i programmet och blir besatt av att lägga till Videodrome i sitt eget utbud. Ju mer han forskar i den mystiska sändningen, desto konstigare blir dock hans eget liv och verklighet, tills dess att även hans egen kropp börjar förändras.

Egentligen är det inte så svårt att förstå vad som pågår i den här filmen, själva storyn är faktiskt rätt så okomplicerad. Det knepiga ligger i att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det, eller om det ens spelar någon roll. Redan tidigt i filmen förklaras det att Max lider av hallucinationer efter att ha tagit del av en skadlig signal gömd i Videodromes sändningar, men allt eftersom blir det allt mer tveksamt om det är hela sanningen eller om det är något annat som pågår. Det finns ganska många filmer som får en att ifrågasätta om det som karaktärerna upplever egentligen är hallucinationer. Videodrome gör liksom samma sak fast baklänges och får en istället att ifrågasätta om hallucinationerna som Max upplever egentligen är verkliga.

Inte vad man vanligtvis brukar mena med "våld på TV"

Men filmen ifrågasätter samtidigt vad verkligheten egentligen är överhuvudtaget. En karaktär med det osannolika namnet Professor Brian O'Blivion hävdar att en tv-skärm är det inre ögats näthinna; det som visas på skärmen tas emot som råa upplevelser hos tittaren och TV är därför verklighet och verkligheten är mindre verklig än TV. Lite långsökt resonemang kan tyckas, men det finns ändå en del intressanta frågor att bena i här. Det här är en blogg där jag skriver om skräck, inte gör samhällsanalyser, men det är svårt att se Videodrome idag och inte lägga märke till alla tematiska paralleller till internet och den digitala världen. Diskussionerna som förs mellan filmens karaktärer rörande överstimulans och avtrubbning är i princip samma diskussioner som förs idag. Gränsen mellan vårt fysiska och vårt digitala liv är dessutom aningens mer luddig än gränsen mellan det fysiska livet och TV, eftersom vi faktiskt kommunicerar, arbetar och uppehåller relationer digitalt. I vissa fall är Videodrome nästan lite otäckt profetisk, passande nog via filmens självutnämnda profet Professor O'Blivion:

"Of course, O'Blivion is not the name I was born with, it's my television name. Soon all of us will have special names. Names designed to cause the cathode-ray tube to resonate."

Vi har visserligen digitala skärmar istället för katodstrålerör, men annars fick han ju rätt.

Filmens värde ligger dock inte i första hand i tematiska reflektioner över människan förhållande till medieteknik, utan i att det är en ytterst välgjord och suggestiv berättelse med utmärkta praktiska effekter. För det allra mesta har jag inget emot digitala effekter som så, men när det gäller Body Horror är det svårt att överträffa den fysiska närvaron hos praktiska effekter. De ger helt enkelt ett starkare intryck av att vara "där" än digitala, vilket är ytterst relevant för att trovärdigt kunna gestalta att föra in ett videoband i en öppning i någons mage. Att jag inte riktigt reflekterat över hur fånigt det låter förrän nu när jag skriver det är ett gott betyg om något.

The Void

Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:

Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.

Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Om Alien del 1 - H. R. Giger

Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I

Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV

Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.

Black Swan

Jag var nyligen på balett för första gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt, riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.

För att förstå handlingen i Black Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön (hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black Swan utgår de dock från den version som slutar med att svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.

En viktig detalj är att när den här baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning, vilket är ett centralt tema i Black Swan.

Åter till filmen då. Black Swan handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita. Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva sida (en sida som man anar att han har mer än ett professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är ute efter hennes roll (eller henne själv).

Hittills låter Black Swan kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt. Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter med... ja, ni får se filmen själva.

Mycket av skräcken i Black Swan är visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon just såg.

Förutom detta förekommer dessutom stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.

Det här är inte en film som är otäck på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand. Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att rygga tillbaka av ren sympatismärta.

Det är väl kanske inte en helt perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita sig fast på det sättet som den gör.