Ja ja, har inte skrivit på länge, mycket annat att göra, ska försöka bättra mig, etc. etc...
Med det avklarat: I onsdags såg jag
The Witch, av Robert Eggers. Filmens undertitel är ”A New
England Folktale” och sällan har en undertitel varit så
välförtjänt. Det är, som ni säkert redan har förstått,
1600-tal som gäller. Handlingen kretsar kring en familj i New
England, som har blivit bannlysta från den plantage de bodde på
eftersom de var så puritanska att de till och med gjorde alla de
andra puritanerna obekväma. Istället har de byggt sig en liten gård
mitt ute i skogen, där de försöker leva bäst de kan på egen
hand. Det går inte helt bra. Skörden går dåligt, så de riskerar
att svälta när vintern kommer. Och som om inte det vore nog så
försvinner plötsligt det yngsta barnet, mitt under en lek med den
äldsta systern. Fadern påstår att en varg har tagit barnet, men
det verkar ingen egentligen riktigt tro på. Är det måhända
häxkonst som ligger bakom? Och i så fall, bor ondskan ute i skogen
eller inne i stugan?
Det finns mycket att gilla i den här
filmen. Både manus och karaktärer är väldigt genomarbetade och
gestaltas med bravur av hela ensemblen. Det finns inga svaga länkar
någonstans, vilket är särskilt imponerande med tanke på att
hälften av karaktärerna är barn (till och med om man räknar bort
spädbarnet som försvinner i första akten). Filmen är dessutom
både vacker och stämningsfull, det dystra och öde landskapet är
synnerligen väl gestaltat, och späder på familjen fysiska och
mentala isolation.
Något som för min del höjer filmen
till alldeles särskilt exceptionell nivå är hur mycket
efterforskningar och bakgrundsarbete som uppenbarligen ligger bakom
manus. Mycket är direkt inspirerat ur historiska dokument, vilket
jag tycker märks. Det finns en jordnära trovärdighet i det hela,
som ger historien tyngd. Dessutom så är den subtil (flitiga läser
vet hur högt jag värdesätter subtilitet i skräckfilm). Tempot är
behagligt lågt och låter stämningen byggas upp mellan de otäcka
och blodiga ögonblicken, vilket inte för den sakens skull innebär
att de otäcka och blodiga ögonblicken inte är mindre otäcka och
blodiga. Det finns heller inga störiga ackord som dyker upp från
ingenstans och säger åt en när det är dags att bli rädd, utan
filmen är tillräckligt säker i sig själv för att vara otäck
helt på egna meriter.
Ensam i skogen med en alldeles för stor bössa som enda sällskap är man inte så stursk |
En annan sak som jag verkligen gillar
med filmen är att det är en film om häxor som faktiskt också har
en häxa med i filmen. Inte som en metafor eller dekonstruktion, utan
en tvättäkta, old-school häxa, med lya i skogen, kvast (eller
motsvarande pinne) och hela faderullan. Det finns vissa recensenter
som påstår att filmen inte i själva verket handlar om en häxa,
utan att gestaltar familjens delade upplevelser under det att de
tappar kontrollen över sitt gemensamma liv. Jag måste säga att jag
inte köper det. För mig är det helt tydligt en faktisk häxa som
det handlar om. Jag menar visst, det är klart att det finns med en
rejäl portion Arthur Millersk paranoia och grupptänk, i det att
familjen vänder sig mot varandra och sakta men säkert imploderar.
Det är en stor del av filmen. Och visst, det är tydligt att
familjens besatthet av synd är vad som bidrar till att få dem på
fall i slutändan. Det förnekar jag inte.
Men seriöst. Det bor UPPENBARLIGEN en
häxa i skogen.
Jag såg nyligen någon som ifrågasatte
häxans relevans som skräckarketyp i dagens sekulariserade samhälle.
Inte för att folk i ett sekulariserat samhälle inte tror på häxor
eller magi som så (vore det ett hinder blev det inte många
skräckfilmer kvar), utan för att häxor inte representerar någon
aktuell och utbredd rädsla av idag.
Överlag så går det inte jättebra för familjen |
Jag håller inte riktigt med om det,
tvärtom så tror jag att häxor representerar något väldigt djupt
och allmänmänskligt: Rädslan för skogen, naturen och vildmarken.
Häxans habitat framställs ju allt som oftast vara just skogen, det
är ju också dit man går för att skriva sitt namn i Hin håles
svarta bok och idka sexuellt umgänge med densamma. Överlag kan
häxan ses som motpolen till allt som har med civilisation, hierarki
och gemenskap att göra, det liv som man för inne i städer, byar
och samhällen. (Det vore definitivt berättigat att göra någon
slags genusanalys i det faktum att häxan för det mesta gestaltas
som kvinna och hur det relaterar till ovanstående, men det får inte
riktigt plats i dagens inlägg.)
Det kan förstås ligga något i den
tesen att häxor inte upplevs som så relevanta av många, eftersom
majoriteten av skräckfilmskonsumenter (och nu gissar jag) bor i
städer och har ganska lite med vildmarken att göra. Visst, de
kanske tar sig någon kilometer in i skogen för att plocka svamp
eller ta en joggingtur, med musik eller en podcast brummande i
öronen, men de upplever ganska sällan skogen och vildmarken annat
än i väldigt kontrollerade former. Men jag tror ändå att det ofta
räcker med en nattlig genväg genom vilken som helst skogsdunge som
är tjock nog att stänga ute stadens ljus och ljud för att få sig
en liten påminnelse.
I vanlig ordning har jag inte konsumerat det du skriver om. Men fastnar för ett par andra saker du berör - tematikerna "skogen" och "häxan".
SvaraRaderaJag tänker t.ex. att häxor snarast är väldigt inne i populärkulturen, åtminstone den amerikanska. Inte minst tv-serier, som under de senaste åren producerat flera serier med häxor helt i fokus eller som en påtaglig ingridiens; Salem, American Horror Story, Witches of Eastwick, Once Upon a Time, Grimm, för att nämna några av de mest framträdande. Och i Sverige: Cirkeln (dock ej tv-serie) och Jordskott, bl.a.
Kvaliteen på dessa produktioner är visserligen varierande, och alla är inte ens skräck, men jag skulle snarast säga att "häxan" haft något av en revival under de senaste, säg, 5 åren. Skälen därtill är något som sannerligen tål att diskuteras, och jag tror nog att inte minst den genusanalys som du nämner vore fruktbar. Det är t.ex. intressant att häxan i flertalet av dessa produktioner (men uppenbart inte i "The Witch") inte är något okänt annat, utan snarast jaget (vilket jag ju f.ö. tänker är intressant såtillvida att speglar samtida populärkulturella tolkningar av andra klassiska monster som vampyren, varulven, spöket och till och med zombien.)
Det här med skogen och naturen är också spännande... Här är ju inte minst Jordskott ett relevant exempel (flertalet av mina andra exempel utspelat sig ju, häxorna till trots, i stads- eller åtminstone småortsmiljö).
I början av innevarande årtusende pluggade jag utomlands (Spanien) och vid något tillfälle fick vi (studenter från vitt skilda delar av världen) göra nån övning som bland annat inleddes med att man för sitt inre skulle föreställa sig en skog, och attman skulle känna in om den var skrämmande eller trevlig. Skogen jag fick upp för mitt inre var en sympatisk barrskog i sommarljus, och när vi efteråt skulle berätta om övningen och jag sa att "min" skog var inbjudande svarade övningsledaren typ "så klart att den var - du är ju svensk". Hennes erfarenhet var att typ alla svenskar föreställde sig en trygg och inbjudande skog, medan t.ex. sydeuropéer huvudsakligen tänkte sig mörka och ogästvänliga skogar med okända faror. Typ häxor.
Oklart vad jag vill säga med detta egentligen. Skräck är ju inte en favoritgenre för mig, men just det här ned vad vi finner skrämmande, och varför, är vansinnigt intressant.
Intressanta kommentarer! Jag håller på sätt och vis med och på sätt och vis inte. Å ena sidan har du ju helt rätt i att häxor förekommer både här och där i populärkulturen nuförtiden. Å andra sidan så räknar jag inte riktigt in de häxorna till arketypen "häxan". I många av de exempel du nämner så tycker jag att de saknar så många av de attribut som gör en häxa till en häxa, så jag skulle egentligen snarare kalla dem magiker eller ockultister än häxor. Ungefär på samma sätt som vampyrerna i Twilight är mer lika alver än vampyrer... Tolka dock inte den osmickrande jämförelsen som att jag är helt avfärdande för konceptet med dekonstruerade häxor! Jag är ju ett stor fan av Cirkel-trilogin och Jordskott är en av de där sakerna som jag dagligen slår mig själv i huvudet för att jag inte sett än...
RaderaDet är intressant överlag med populärkulturella tolkningar av klassiska monster. Hur mycket kan man dekonstruera dem innan de slutar vara samma monster och blir något helt annat? Intressant att fundera över, och kanske ett ämne för framtida blogginlägg...
Kul exempel med skogen! Jag har också stött på många som upplever just intresset för naturen och att vara ute i den som något väldigt karaktäristiskt svenskt, så jag känner igen det.
Slå dig inte för hårt gällandes Jordskott. Utgångspunkten är ju bra, och den e rätt snygg, men ju längre in i den jag kom, desto hårdare fick handlingen mig att just vilja slå mig själv i huvudet...
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera