Prevenge

I mitt senaste blogginlägg nämnde jag i förbigående att alla filmer inte är avsedda för alla och att det är en bra sak. Det blir så mycket roligare på det sättet. Om alla filmskapare eftersträvade att gå så många av den filmintresserade publiken som möjligt till mötes så skulle vi bli utan allt det experimentella, det utstickande och det allmänt udda. Filmen jag diskuterar idag hör definitivt till den senare kategorin. Själv har jag förstås svårt att förstå hur någon kan tycka att den här filmen är något annat än fantastisk, icke desto mindre ställer sig många underligt oförstående då jag försöker förklara varför. Men det gör inte så mycket. Det är just det som är det fina med udda filmer, då och då hittar man något som är udda på precis rätt sätt.

Filmen i fråga heter Prevenge, skriven, regisserad och spelad av Alice Lowe, och handlar om en höggravid kvinna som mördar folk på inrådan av sitt ofödda foster. Jag blev gränslöst förtjust bara av att höra talas om den här filmen och jag hade tänkt att jag skulle försöka artikulera varför.

För det första: Vi är fullkomligt översvämmade av seriemördare i alla möjliga medier. Böcker, filmer och tv-serier, det är samma sak överallt. Seriemördare och åter seriemördare så långt ögat når. Det är väl inte nödvändigtvis något fel med det, men de allra flesta fiktiva seriemördare är ju så in i bängen snarlika. Det handlar så gott som alltid om en man och offren är nästan lika ofta kvinnor, gärna med låg social ställning. Kvinnliga seriemördare förekommer förstås också men de är definitivt underrepresenterade. Då är det väldigt uppfriskande med en seriemördare som inte bara är kvinna utan dessutom en gravid kvinna. Det är en så pass ovanlig idé att det nästan är svårt att ens föreställa sig, och naturligtvis är precis därför som det är en sådan utmärkt idé att göra film av.

En moders ömma ansikte

För det andra: Graviditet är något som har figurerat i skräckfilm tidigare men det har nästan alltid gestaltats som någonting som kvinnor utsätts för. Till exempel: Rosemary's Baby – våldtagen av djävulen och tvingad att föda antikrist. The House of the Devil – kidnappad av satanister och tvingad att föda antikrist (igen). Alien – våldtagen i ansiktet och SPLATT ett monster gräver sig ut ur bröstkorgen. Fast det är klart, i Alien är det i alla fall även män som råkar illa ut. Det är ovanligt att låta en gravid kvinna spela en annan roll än offret, men framförallt så finns det en subversiv dimension i att låta en gravid kvinna vara mördaren. Det ställer gängse uppfattningar om graviditet och moderskap på ända. Från att ge liv till att ta liv. Det skapar dissonans, det skaver. Sådant gillar jag.

En bra idé räcker förstås inte för att det ska bli en bra film. Lyckligtvis så är det här en bra film även utöver det. Riktigt bra till och med. Lite opolerad på sina ställen kanske, men det finns såpass mycket att tycka om att det är lätt att ha överseende med det. Manuset är skarpt och ofta väldigt komiskt på ett absurt och nattsvart vis. Men det allra bästa med filmen är dock Alice Lowe själv, som är helt fantastisk i huvudrollen. Hon var själv gravid medan hon skrev och regisserade filmen och under inspelningen var hon i sjunde månaden. Enligt vad jag har hört så satt hon och klippte ihop filmen medan hon ammade sitt nyfödda barn. Jag hoppas verkligen att barnet kommer att vara stolt över sitt bidrag, och det skriver jag helt utan ironi. Jag skulle vara det.

The Witch

Ja ja, har inte skrivit på länge, mycket annat att göra, ska försöka bättra mig, etc. etc...

Med det avklarat: I onsdags såg jag The Witch, av Robert Eggers. Filmens undertitel är ”A New England Folktale” och sällan har en undertitel varit så välförtjänt. Det är, som ni säkert redan har förstått, 1600-tal som gäller. Handlingen kretsar kring en familj i New England, som har blivit bannlysta från den plantage de bodde på eftersom de var så puritanska att de till och med gjorde alla de andra puritanerna obekväma. Istället har de byggt sig en liten gård mitt ute i skogen, där de försöker leva bäst de kan på egen hand. Det går inte helt bra. Skörden går dåligt, så de riskerar att svälta när vintern kommer. Och som om inte det vore nog så försvinner plötsligt det yngsta barnet, mitt under en lek med den äldsta systern. Fadern påstår att en varg har tagit barnet, men det verkar ingen egentligen riktigt tro på. Är det måhända häxkonst som ligger bakom? Och i så fall, bor ondskan ute i skogen eller inne i stugan?

Det finns mycket att gilla i den här filmen. Både manus och karaktärer är väldigt genomarbetade och gestaltas med bravur av hela ensemblen. Det finns inga svaga länkar någonstans, vilket är särskilt imponerande med tanke på att hälften av karaktärerna är barn (till och med om man räknar bort spädbarnet som försvinner i första akten). Filmen är dessutom både vacker och stämningsfull, det dystra och öde landskapet är synnerligen väl gestaltat, och späder på familjen fysiska och mentala isolation.

Något som för min del höjer filmen till alldeles särskilt exceptionell nivå är hur mycket efterforskningar och bakgrundsarbete som uppenbarligen ligger bakom manus. Mycket är direkt inspirerat ur historiska dokument, vilket jag tycker märks. Det finns en jordnära trovärdighet i det hela, som ger historien tyngd. Dessutom så är den subtil (flitiga läser vet hur högt jag värdesätter subtilitet i skräckfilm). Tempot är behagligt lågt och låter stämningen byggas upp mellan de otäcka och blodiga ögonblicken, vilket inte för den sakens skull innebär att de otäcka och blodiga ögonblicken inte är mindre otäcka och blodiga. Det finns heller inga störiga ackord som dyker upp från ingenstans och säger åt en när det är dags att bli rädd, utan filmen är tillräckligt säker i sig själv för att vara otäck helt på egna meriter.

Ensam i skogen med en alldeles för stor bössa som enda sällskap är man inte så stursk

En annan sak som jag verkligen gillar med filmen är att det är en film om häxor som faktiskt också har en häxa med i filmen. Inte som en metafor eller dekonstruktion, utan en tvättäkta, old-school häxa, med lya i skogen, kvast (eller motsvarande pinne) och hela faderullan. Det finns vissa recensenter som påstår att filmen inte i själva verket handlar om en häxa, utan att gestaltar familjens delade upplevelser under det att de tappar kontrollen över sitt gemensamma liv. Jag måste säga att jag inte köper det. För mig är det helt tydligt en faktisk häxa som det handlar om. Jag menar visst, det är klart att det finns med en rejäl portion Arthur Millersk paranoia och grupptänk, i det att familjen vänder sig mot varandra och sakta men säkert imploderar. Det är en stor del av filmen. Och visst, det är tydligt att familjens besatthet av synd är vad som bidrar till att få dem på fall i slutändan. Det förnekar jag inte.

Men seriöst. Det bor UPPENBARLIGEN en häxa i skogen.

Jag såg nyligen någon som ifrågasatte häxans relevans som skräckarketyp i dagens sekulariserade samhälle. Inte för att folk i ett sekulariserat samhälle inte tror på häxor eller magi som så (vore det ett hinder blev det inte många skräckfilmer kvar), utan för att häxor inte representerar någon aktuell och utbredd rädsla av idag.

Överlag så går det inte jättebra för familjen

Jag håller inte riktigt med om det, tvärtom så tror jag att häxor representerar något väldigt djupt och allmänmänskligt: Rädslan för skogen, naturen och vildmarken. Häxans habitat framställs ju allt som oftast vara just skogen, det är ju också dit man går för att skriva sitt namn i Hin håles svarta bok och idka sexuellt umgänge med densamma. Överlag kan häxan ses som motpolen till allt som har med civilisation, hierarki och gemenskap att göra, det liv som man för inne i städer, byar och samhällen. (Det vore definitivt berättigat att göra någon slags genusanalys i det faktum att häxan för det mesta gestaltas som kvinna och hur det relaterar till ovanstående, men det får inte riktigt plats i dagens inlägg.)

Det kan förstås ligga något i den tesen att häxor inte upplevs som så relevanta av många, eftersom majoriteten av skräckfilmskonsumenter (och nu gissar jag) bor i städer och har ganska lite med vildmarken att göra. Visst, de kanske tar sig någon kilometer in i skogen för att plocka svamp eller ta en joggingtur, med musik eller en podcast brummande i öronen, men de upplever ganska sällan skogen och vildmarken annat än i väldigt kontrollerade former. Men jag tror ändå att det ofta räcker med en nattlig genväg genom vilken som helst skogsdunge som är tjock nog att stänga ute stadens ljus och ljud för att få sig en liten påminnelse.

The Babadook

Här kommer äntligen ett inlägg om den Australiensiska skräckfilmen The Babadook, av Jennifer Kent. Det finns flera anledningar till att det har dröjt så länge. För det första så har jag haft semester. Man ska inte ha semester, det sänker produktivitetsnivån. För det andra så har filmen redan blivit så pass flitigt omskriven på skräckfilmsbloggar, hemsidor och till och med dagstidningarnas kultursidor. Då blir det svårt att ha något nytt att komma med. För det tredje så är det mycket svårare att skriva om en riktigt bra film, för då kan man inte falla tillbaka på att småaktigt dissekera alla filmens små skavanker.

Problemet med The Babadook är att den är precis så bra som alla säger, varken mer eller mindre. Vad finns att tillägga liksom? Jag skulle lika gärna kunna referera till vem som helst som har skrivit om filmen någonsin och ta ledigt resten av förmiddagen. Men det vore att ge upp alldeles för enkelt. Dessutom kan man väl dissekera en films fördelar lika gärna som brister? Här kommer därför en genomgång av varför jag gillar filmen så mycket.

Skäl nummer ett: Subtilitet
Om det fanns en devis för att skapa en bra skräckfilm så vore det nog Less Is More. Man kommer ofta mycket längre med antydningar och tvetydighet än all världens monster och splatter. Principen är enkel, du kommer aldrig att kunna skapa något som är otäckare än vad tittarna själva kan fabulera ihop och därför är det mycket effektivare att utnyttja deras fantasi istället för att överträffa den. Det här är egentligen så självklart att det ständigt förbluffar mig hur ofta filmskapare helt missar det. Till och med i de bästa monsterfilmerna, som Carpenters The Thing till exempel, blir monstret så mycket mer skrämmande av det faktum att man inte vet var det finns eller hur man ska skydda sig mot det. Det är alltid det som man inte ser som är det otäckaste. Det här gäller i allra högsta grad i The Babadook. Till en början avlöser de mer eller mindre vagt hotfulla skeendena varandra utan något uppenbart skäl, det är först allt eftersom de trappas upp som ett sammanhang börjar växa fram och inte ens då är det självklart vad som är verkligt och vad som sker i huvudpersonens eget huvud. Mister Babadook själv är höljd i mystik filmen igenom och till och med då den visar sig är det bara snabba glimtar eller halvt dolt av mörker, som en skugga i ögonvrån...

Skäl nummer två: Tempo
Om jag fick en krona för varje skräckfilm som håller på längre än den borde, introducerar monstret alldeles för tidigt, aldrig når ett tillfredsställande klimax eller bara står och stampar på samma ställe så skulle jag alldeles säkert kunna bekosta åtminstone en öl eller två. En fungerande aktstruktur är inget unikt krav för skräckfilm men skräck mer än andra historier har svårt att hämta sig om tittarna tappar tråden eller intresset, då faller det hela för det mesta ihop som en misslyckad sufflé. The Babadook lyckas å andra trappa upp fasan i precis lagom takt filmen igenom tills dess att den når en nästan outhärdlig nivå... och då tar den slut. Man ska alltid sluta när det är som bäst, eller vad gäller skräckfilm, när det är som mest otäckt. Jag uppskattar också att The Babadook inte slutar helt tvärt utan har en kort avtoning också, det är lite tröttsamt med skräckfilmer som alltid måste sluta med en skräll.

If it's in a word, or it's in a look, you can't get rid of the Babadook.

Skäl nummer tre: Manus
En bra skräckfilm behöver precis som alla andra filmer ett bra manus. Det är kanske lätt att tro att allt man behöver göra för att skapa en skräckfilm är att sätta ihop ett antal otäcka scener och sedan ta tidig lunch. Skräckfilm handlar ändå främst om att skrämmas, eller hur? Ptja, kanske. Men för att det ska bli skrämmande krävs det också att man bryr sig om vad som händer på skärmen. Och varför ska man bry sig om platta karaktärer eller en tråkig och osammanhängande historia? Hur ska man kunna leva sig in i filmen om dialogen är mindre trovärdig än spökerierna? Vem kan engagera sig i en film som slösar bort halva speltiden på oväsentligheter? The Babadook har både välskrivet manus och genomtänkta karaktärer, vilket gör att man blir så mycket mer engagerad i deras öde.

Skäl nummer fyra: Skådespeleri
Har man bra skådespelare behöver man egentligen inget annat för att skrämma en tittare, allt som krävs är att låta skådespelaren titta åt ett håll och se rädd ut. Är det en tillräckligt bra skådespelare så kommer hen att förmedla skräcken så tydligt att man blir skräckslagen själv. The Babadook har bra skådespelare. Jag menar riktigt riktigt bra skådespelare. Båda huvudrollsinnehavarna kan inte bara spela skräckslagna, de kan också båda spela väldigt skräckinjagande. Till slut vet man inte om man helst skulle vilja trösta dem eller lägga benen på ryggen.

Aaa! Vad är det du ser?!

Skäl nummer fem: Effektiv design
Finns det någon uppkopplad människa som inte har sett en bild på Mister Babadook idag? Det finns goda skäl till det, den är ett av de mest väldesignade monstren som jag har sett på länge. Mycket ligger i själva enkelheten (Less Is More, igen), den effektiva dissonansen mellan leenden och tomma ögon, mellan barnslig teckningsstil och hotfulla budskap. Bara bilderboken som förekommer i filmen är en oerhört skräckinjagande skapelse i sig.

Skäl nummer sex: Praktiska effekter
Det spelar ingen roll hur bra CGI blir, den kommer ändå inte att ha samma närvaro och tyngd på bioduken än dockor eller stop-motion. Kalla mig skräck-hipster men det är vad jag tycker. Det är inte så att jag är helt mot CGI, det finns ju saker som är väldigt opraktiska eller direkt omöjliga att skapa med praktiska effekter och då är det klart att det är bättre att använda CGI än att bara kasta in handduken. Men det finns ingen anledning att slentrianmässigt använda sig av CGI om man kan få samma eller bättre resultat på annat sätt. I skräck kan det till och med vara desto mer effektivt med ett lite mer avskalat, opolerat angreppssätt. Det blir väldigt tydligt i The Babadook, där till exempel ryckigheten i stop-motion animeringarna utnyttjas för att skapa särskilt obehag i Mister Babadooks rörelsemönster.

This is what he wears on top. He's funny, don't you think?

Skäl nummer sju: Vardagsskräck
En av de absolut mest obehagligaste och en av de absolut bästa filmer som jag någonsin har sett är We Need To Talk About Kevin av Lynne Ramsay, som handlar om modern till en pojke som utför en skolmassaker. Delar av The Babadook påminde mig lite om den filmen, med teman som social utstötthet, rädsla för sitt eget barn och rädsla för sig själv. Kosmisk fasa i all ära, men skräck är nog som allra mest skrämmande när den anknyter till en påtaglig fasa direkt ur vardagen, och kanske kan den till och med då ge någon slags katharsis.