The Witch

Ja ja, har inte skrivit på länge, mycket annat att göra, ska försöka bättra mig, etc. etc...

Med det avklarat: I onsdags såg jag The Witch, av Robert Eggers. Filmens undertitel är ”A New England Folktale” och sällan har en undertitel varit så välförtjänt. Det är, som ni säkert redan har förstått, 1600-tal som gäller. Handlingen kretsar kring en familj i New England, som har blivit bannlysta från den plantage de bodde på eftersom de var så puritanska att de till och med gjorde alla de andra puritanerna obekväma. Istället har de byggt sig en liten gård mitt ute i skogen, där de försöker leva bäst de kan på egen hand. Det går inte helt bra. Skörden går dåligt, så de riskerar att svälta när vintern kommer. Och som om inte det vore nog så försvinner plötsligt det yngsta barnet, mitt under en lek med den äldsta systern. Fadern påstår att en varg har tagit barnet, men det verkar ingen egentligen riktigt tro på. Är det måhända häxkonst som ligger bakom? Och i så fall, bor ondskan ute i skogen eller inne i stugan?

Det finns mycket att gilla i den här filmen. Både manus och karaktärer är väldigt genomarbetade och gestaltas med bravur av hela ensemblen. Det finns inga svaga länkar någonstans, vilket är särskilt imponerande med tanke på att hälften av karaktärerna är barn (till och med om man räknar bort spädbarnet som försvinner i första akten). Filmen är dessutom både vacker och stämningsfull, det dystra och öde landskapet är synnerligen väl gestaltat, och späder på familjen fysiska och mentala isolation.

Något som för min del höjer filmen till alldeles särskilt exceptionell nivå är hur mycket efterforskningar och bakgrundsarbete som uppenbarligen ligger bakom manus. Mycket är direkt inspirerat ur historiska dokument, vilket jag tycker märks. Det finns en jordnära trovärdighet i det hela, som ger historien tyngd. Dessutom så är den subtil (flitiga läser vet hur högt jag värdesätter subtilitet i skräckfilm). Tempot är behagligt lågt och låter stämningen byggas upp mellan de otäcka och blodiga ögonblicken, vilket inte för den sakens skull innebär att de otäcka och blodiga ögonblicken inte är mindre otäcka och blodiga. Det finns heller inga störiga ackord som dyker upp från ingenstans och säger åt en när det är dags att bli rädd, utan filmen är tillräckligt säker i sig själv för att vara otäck helt på egna meriter.

Ensam i skogen med en alldeles för stor bössa som enda sällskap är man inte så stursk

En annan sak som jag verkligen gillar med filmen är att det är en film om häxor som faktiskt också har en häxa med i filmen. Inte som en metafor eller dekonstruktion, utan en tvättäkta, old-school häxa, med lya i skogen, kvast (eller motsvarande pinne) och hela faderullan. Det finns vissa recensenter som påstår att filmen inte i själva verket handlar om en häxa, utan att gestaltar familjens delade upplevelser under det att de tappar kontrollen över sitt gemensamma liv. Jag måste säga att jag inte köper det. För mig är det helt tydligt en faktisk häxa som det handlar om. Jag menar visst, det är klart att det finns med en rejäl portion Arthur Millersk paranoia och grupptänk, i det att familjen vänder sig mot varandra och sakta men säkert imploderar. Det är en stor del av filmen. Och visst, det är tydligt att familjens besatthet av synd är vad som bidrar till att få dem på fall i slutändan. Det förnekar jag inte.

Men seriöst. Det bor UPPENBARLIGEN en häxa i skogen.

Jag såg nyligen någon som ifrågasatte häxans relevans som skräckarketyp i dagens sekulariserade samhälle. Inte för att folk i ett sekulariserat samhälle inte tror på häxor eller magi som så (vore det ett hinder blev det inte många skräckfilmer kvar), utan för att häxor inte representerar någon aktuell och utbredd rädsla av idag.

Överlag så går det inte jättebra för familjen

Jag håller inte riktigt med om det, tvärtom så tror jag att häxor representerar något väldigt djupt och allmänmänskligt: Rädslan för skogen, naturen och vildmarken. Häxans habitat framställs ju allt som oftast vara just skogen, det är ju också dit man går för att skriva sitt namn i Hin håles svarta bok och idka sexuellt umgänge med densamma. Överlag kan häxan ses som motpolen till allt som har med civilisation, hierarki och gemenskap att göra, det liv som man för inne i städer, byar och samhällen. (Det vore definitivt berättigat att göra någon slags genusanalys i det faktum att häxan för det mesta gestaltas som kvinna och hur det relaterar till ovanstående, men det får inte riktigt plats i dagens inlägg.)

Det kan förstås ligga något i den tesen att häxor inte upplevs som så relevanta av många, eftersom majoriteten av skräckfilmskonsumenter (och nu gissar jag) bor i städer och har ganska lite med vildmarken att göra. Visst, de kanske tar sig någon kilometer in i skogen för att plocka svamp eller ta en joggingtur, med musik eller en podcast brummande i öronen, men de upplever ganska sällan skogen och vildmarken annat än i väldigt kontrollerade former. Men jag tror ändå att det ofta räcker med en nattlig genväg genom vilken som helst skogsdunge som är tjock nog att stänga ute stadens ljus och ljud för att få sig en liten påminnelse.

The Conjuring

Jag ser ganska sällan skräckfilm på bio. Inte för att jag inte tycker om att gå på bio, tvärtom, jag gillar att gå på bio och gör det ganska ofta. Det är mest det att jag ganska sällan tycker att de skräckfilmer som visas på bio verkar tillräckligt lockande. Dessutom tycker jag att när det gäller just skräckfilm så är det mer stämningsfullt att se dem hemma på egen hand med släckta lampor. (Gärna med vinden vinande genom skorstenen och med grenar som skrapar mot fönstren också, men man kan ju inte få allt.) Senaste lördagen var dock ett undantag. Jag hade ägnat hela dagen åt att flytta och tyckte att jag förtjänade lite avkoppling, så jag gick och såg The Conjuring på kvällen.

Ibland kan det hända att man (läs: jag) blir lite arrogant i egenskap av skräckfilmsfantast. I synnerhet om jag går på bio och ser en film samtidigt som en hop andra människor. Det är lätt att tänka att eftersom jag har sett så mycket skräckfilm kommer den här filmen knappast att skrämma en konnässör som mig. Knappast lika mycket som den kommer att skrämma er i alla fall, stackars orutinerade sätesgrannar. Se nu till att inte skymma duken när ni far runt i paroxysmer av vild panik senare, ok? Om sedan filmens affisch bjuder på citat av typen: ”Du kommer att skrika”, ”Kan orsaka mardrömmar” och ”Se den inte ensam” ser jag det lite som en utmaning. Skrika? Ha! Det krävs allt en hel del för att en film ska lyckas med det. Se den inte ensam? Det tänker jag visst det göra!

Kanske är det en av anledningarna till att folk njuter av skräck, möjligheten att utmana sig själv. Att få upplevelsen att, jodå, jag vågade faktiskt se hela den där filmen. (Nästa utmaning: Somna i natt.) Att göra något som man är rädd för ger ju för det mesta en ganska rejäl kick när man väl märker att man klarar av det trots allt. Skräckfilm (och skräck överlag) ger i så fall en möjlighet att utmana sin rädsla under väldigt kontrollerade former, oavsett hur rädd man blir för en skräckfilm utgör den ju sällan någon faktisk fara för en (om man inte har klent hjärta eller något sådant antar jag).

Hur som helst. Kontentan av ovanstående är att när jag satte mig i salongen med min spann popcorn (det är fascinerande vad SF anser är en ”liten” popcorn) hade jag redan anlagt en något svårflörtad attityd och filmen hade ganska mycket att leva upp till. Lyckades den då? Jodåvars, det gjorde den nog allt. Jag tyckte visserligen inte att den var riktigt så skrämmande som reklamen utlovade, däremot så var den väldigt underhållande som film.

En kort sammanfattning av historien: Filmen handlar om de två paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren som hjälper en familj att hantera de spökerier som hemsöker det hus på landsbygden som de nyligen flyttat in i. Snart nog är de upp till öronen i olika övernaturliga manifestationer som verkar visa en oroande tendens att förfölja dem även utanför huset.

För att ni inte ska tro att min arrogans skenar iväg med mig nu så kan jag börja med att säga att jag faktiskt tyckte att i princip hela första halvan av filmen var riktigt otäck, det var först i senare delen som den tappade en aning i stämning. Anledningen till det var huvudsakligen att spökerierna både blev mer överdrivna och förlitade sig mer på visuella effekter i senare delen av filmen. Ett exempel: Under första halvan av filmen flyger fåglar ovanligt ofta in i fönstren på den hemsökta huset. Otäckt, i synnerhet som att det ligger precis på gränsen till den normala; att fåglar flyger in i fönster är ju inget ovanligt egentligen men när det börjar ske så pass regelbundet som det gör börjar man misstänka att allt inte står rätt till. Fast på samma gång vet man ju inte att det ligger något övernaturligt bakom och det är just den ovissheten som förstärker det obehagliga i situationen. När sedan fåglar börjar svärma runt huset i ett stort moln av fjäderfän framåt filmens klimax blir det liksom lite för mycket, inte minst då jag inte kan låta bli att tänka att regissören uppenbarligen har sett Hitchcocks The Birds.

Men som sagt, när filmen är subtil är den riktigt effektfull. Och den kan verkligen vara subtil när den vill. En riktigt snygg scen, som jag dessutom tyckte var den absolut mest otäcka scenen i hela filmen, var när en av döttrarna i hushållet vaknar mitt i natten och ser ett spöke stå bakom en dörr. Det som gör scenen så suggestiv är ingen annan ser spöket, vare sig vi tittare som bara ser ett mörkt hörn eller systern som går fram för att titta bakom dörren. Men tack vare bra kameraarbete och inte minst skådespelaren som spelar dottern (som gör ett utmärkt jobb med att spela vettskrämd) så blir vi övertygade om att det faktiskt står någon eller något där som vi inte kan se. Och om det finns någon truism inom skräckfilm så är det nog denna: Det absolut mest skrämmande är det vi inte får se.

Filmens klimax är dock knappast något under av subtilitet. Det är, ganska bokstavligen, hit och dit och överallt. Det är även väldigt uppenbart influerat av The Exorcist, precis som den tidigare scenen med fåglarna var uppenbart influerad av Hitchcock. Det är för övrigt något som går igen (no pun intended) genom hela filmen. Det finns en scen som verkar vara nästan klipp för klipp en kopia av när barnet i den filmen tittar under sängen i Poltergeist och en gunga på verandan som skulle ha kunnat vara direkt hämtad från stugan i Evil Dead. Man skulle säkert kunna hitta fler om man ville. Förutom direkta referenser till andra filmer är The Conjuring dessutom fylld av mer allmänna skräckfilmsklichéer. Förutom att det hemsökta huset på landsbygden är något av en kliché i sig har vi till exempel den onda dockan, spöket som framträder bakom ens rygg i en spegel, det yngsta barnet som skaffar en ”låtsaskompis”, den mörka källaren fylld med gammal bråte, det knotiga och döda trädet (som någon hängt sig i under husets blodiga historia, naturligtvis) och så vidare och så vidare.

Skräckfilmskliché nr 53, den ensamma tändstickan

Klichéer må så vara, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig så mycket. Klichéer har ju för det mesta blivit klichéer eftersom de kan vara väldigt effektiva då de används bra och det tycker jag faktiskt att de gör i den här filmen. Regissören har ett skarpt öga för stämningar och estetik, så även då klichéerna staplas på varandra gör de sitt jobb tycker jag. Och även om klichéerna är många är det inte någon enskild av dem som överanvänds. Dessutom så är det trevligt att det börjar komma fler filmer som bygger på teman som spöken, häxor och hemsökta hus istället för föga övertygande datoranimerade monster eller de många usla så kallade 'torture porn' som har förpestat bioduken de senaste åren (det är ett ämne som jag kommer att ha en hel del att säga om i något framtida inlägg, var så säkra).

Tack vare att filmen är så pass välgjord kan jag också ha överseende med de mer överdrivna aspekterna i filmens historia. (Husets ursprungliga ockupant var en häxa som offrade sitt eget barn framför eldstaden och sedan hängde sig medan hon högljutt prisade djävulen. Hm... Undrar just om det kan ha något att göra med fenomenen i huset...) Nog himlade jag med ögonen då och då men när allt kommer omkring är det ju häxor och spöken och svartkonst som jag var där för att se. Även filmens klimax tyckte jag faktiskt var njutbart på sitt sätt. All subtilitet hade måhända vinkat tack och adjö vid det laget men trots detta (eller kanske just tack vare) var det väldigt roligt att se saker och ting fara omkring och spöka loss riktigt ordentligt. Kanske hade filmen tjänat på att göra antingen eller, att vara antingen en subtil stämningsupplevelse eller en måttlös skräckkavalkad, men som det är så tycker jag att båda elementen trots allt funkar på sitt sätt utan att förta alltför mycket av varandra. The Conjuring är knappast något mästerverk men den är helt klart sevärd.

Paranormal Activity, The Blair Witch Project och found footage

Jag såg nyligen filmen Paranormal Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om The Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om man gillar skräckfilm kan tyckas.

Ja, jo... Det är det nog. Faktum är att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg, upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det så mycket.

Samtidigt så gillar jag verkligen filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah, de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs, vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.

Innan jag fortsätter bör jag nog klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken: Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som man förväntar sig av en bra skräckfilm.

Men med det klargjort så måste jag säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om varför.

För den som inte vet det så är Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage', vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något. Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt vad filmen gör gällande tittar på.

Ett av problemen med Paranormal Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett försprång på det området men i min uppfattning är det snarare tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två huvudpersonerna och deras relation, både de själva och deras interaktioner känns väldigt trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå fram.

Här skulle jag vilja jämföra filmen med en annan något äldre film som också bygger på found footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch Project hjälper till att komma runt problemet då det i det fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta, förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.

Ett annat problem med Paranormal Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa. Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...

”Hey, tell me what the point of this was,” säger Micah till den oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.

Å andra sidan så tar det sig ju senare i filmen...

Ett mycket större problem är att de tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50% mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att (med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget utan låta folk dra sina egna slutsatser.

Jämför med Blair Witch Project, där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för. Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att man inte vet gör det mycket mer skrämmande.

Ett annat stort misstag som Paranormal Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa det och bara låta saker hända utan förvarning.

Och så var det slutet... Jag tänker inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore både snyggare och mer effektfullt.

Men som sagt, trots dess brister är det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra, vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till? Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud samma natt som jag hade sett filmen.

Men den största behållningen med filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity. Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den, se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att aldrig mer våga åka ut och tälta igen...