Color out of Space

Jag tror att jag är precis tillräckligt gammal för att komma ihåg en tid då Lovecraft fortfarande var något så när obskyr. Nuförtiden finns han fasen överallt. Lovecraft, Lovecraft, Lovecraft. Går man in i en bokhandel och kastar en sten i en slumpmässigt vald riktning beräknar jag att det är cirka 37.4 % chans att man träffar en Lovecraft-pastisch av något slag och cirka 7.3 % chans att stenen flyger ut genom ett fönster och träffar någons Cthulhu-plushie.

Med tanke på detta är det lite underligt att det är så ont om framgångsrika Lovecraft-filmatiseringar. Visst, det finns många utmärkta filmer som är direkt inspirerade av Lovecraft (Alien, The Thing, In the Mouth of Madness och The Void, bara för att nämna några personliga favoriter). Och visst, The H.P. Lovecraft Historical Society har producerat ett par filmatiseringar som båda är mycket bra filmer, i synnerhet med tanke på deras minst sagt blygsamma budget. Och visst, det finns många kassa B-filmer baserade på Lovecrafts historier (av vilka jag har sett alldeles för många). Men jag har fortfarande väntat förgäves på en film som har tillräckligt med resurser och konstnärlig ambition för att kunna gestalta både narrativet och tematiken i någon av Lovecrafts bättre historier. Guillermo del Toros planerade produktion av At the Mountains of Madness verkade som att det skulle kunna bli den filmen, men den blev ju tyvärr aldrig av.

Color of Space är inte heller den filmen, men jag tycker att den kommer bra jäkla nära.

Till att börja med måste man erkänna att det är rätt modigt att göra en film baserad på en historia som handlar om en färg som inte bokstavligen inte kan beskrivas. Hur gestaltar man en sådan färg i ett visuellt medium? Richard Stanley har uppenbarligen beslutat sig för att denna färg bortom tid och rum, som trotsar all beskrivning och aldrig var menad att uppfattas av mänskliga näthinnor, är typ rosa. Förvånansvärt nog så funkar det faktiskt rätt bra, framförallt tack vare snygga kontraster och snitsiga visuella och auditiva trick. Allt som allt skapar det, i de bästa scenerna, en surrealistisk helhetsupplevelse som förmedlar en obeskrivlighet utan att nödvändigtvis behöva visa den. Överlag så är det en väldigt visuellt tilltalande film.

"Vi ska dansa i neon..."

Historien är också ovanligt intakt för en Lovecraft-filmatisering. Det är förvisso en ganska okomplicerad historia, så det kanske kommer sig naturligt. En familj bor på en isolerad gård ute på vischan. En kväll slår en meteorit ner i deras trädgård. Sedan, för att återanvända mitt standarduttryck, går det utför. Skillnaderna i filmatiseringen är framförallt att handlingen är flyttad till nutid och att personerna i familjen är faktiska karaktärer istället för, som i ursprungshistorien, ett gäng slumpmässiga landsbygdsbor. De föder också upp alpackor i liten skala, vilket kan tyckas en aning slumpmässigt, men jag tyckte mest att det förmänskligade dem och bidrog till att göra dem till karaktärer snarare än arketyper. Jag upplevde i alla fall de här förändringarna som rimliga och jag misstänker att de är mer eller mindre nödvändiga för att lättare kunna empatisera med huvudpersonerna. Det vill säga, det kanske inte måste vara just alpackor, men alla skräckfilmer behöver något som ger karaktärerna personlighet. I ursprungshistorien var huvudkaraktären en besiktningsman för en ny vattenreservoar som fick hela historien berättad för sig i efterhand av ett utomstående vittne, men i en film så är familjen som händelseförloppet kretsar kring rimligt nog i mer direkt fokus. Besiktningsmannen finns dock med i filmen och inleder den med ett utdrag ur ursprungstexten, vilket är ett rätt snyggt grepp.

Kiss her, you fool!

Filmen har dock vissa brister. En av de mest påtagliga är att filmen, trots att den i många fall har ett behagligt makligt tempo, saknar lite av ursprungshistoriens subtilitet. Trots att jag är väldigt förtjust i filmens estetik så kan jag tycka att filmen ibland hade tjänat på att visa lite mindre av den. Filmen tenderar också att luta sig lite väl mycket mot beprövade skräckfilmsklichéer som radioapparater som sätter igång av sig själva, små barn som verkar se saker som de vuxna inte ser och så vidare. Inte för att det inte funkar och inte för att det inte är rimligt i sammanhanget, men de scener som är mer nyskapande och subtilt skrämmande hade varit starkare om de inte spätts ut med scener som påminner mig om att jag ser en skräckfilm.

Dessutom, alltså, Nicholas Cage. Inget ont om honom som människa eller skådespelare, men har har ett särskilt sätt att vara som jag inte tycker funkar här, i synnerhet eftersom det skär sig gentemot resten av skådespelarinsatserna. Precis som klichémässiga scener påminner mig om att jag ser en skräckfilm så påminner Nicholas Cage närvaro mig om att jag ser en film med Nicholas Cage. Det finns skådespelare som varje gång de spelar en ny karaktär lyckas få en att glömma att det är samma person som gestaltar dem alla, men Nicholas Cage spelar alltid Nicholas Cage och det är något av ett problem.

Detta är, på gott och ont, filmen där Nicholas Cage skjuter muterade alpackor

Sammanfattningsvis så är Color out of Space inte en perfekt film, men trots sina brister så är den absolut sevärd. Den är inte heller en perfekt Lovecraft-filmatisering, men absolut en värdig sådan.

Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Om Alien del 2 - Tre typer av skräck

Idag tänkte jag skriva om något som jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och kompletterar varandra.

Stephen King introducerade tre typer av skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd, för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:

"The 3 types of terror: The Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of stairs, it's when the lights go out and something green and slimy splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the last and worse one: Terror, when you come home and notice everything you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's when the lights go out and you feel something behind you, you hear it, you feel its breath against your ear, but when you turn around, there's nothing there..."

-Stephen King, Danse Macabre

Dessa tre sätt att skrämmas refererar han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel. Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.

(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i sina dataspelsrecensioner...)

Själv håller jag helt och hållet med King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person. Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens personliga rädslor.

Fasa gör dessutom mer än att bara skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre. Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på världar bortom vår egen.

Samtidigt så håller jag också med i att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig, dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*) och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som ”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.

Alien är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.

För att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget, för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.

När det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal, känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och skoningslöst visar hur höga insatserna är.

Om Alien del 1 - H. R. Giger

Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I

Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV

Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.

Det obligatoriska Lovecraft-inlägget

Som jag antydde i mitt förra inlägg så hoppas jag på att kunna uppdatera den här bloggen lite oftare nu under 2014 än jag har gjort de senaste månaderna. Säkert är i alla fall att det inte finns någon brist på material, jag har en lång, lååååång lista på inlägg som jag vill och borde skriva. När jag satt och mentalt byggde på den listan blev dock en sak ganska uppenbar: Jag är nog så illa tvungen att skriva något om Lovecraft först, för att skapa lite mer kontext till vissa av de kommande inläggen. Ett knepigt inlägg att skriva eftersom, tja, vad finns det att säga om Lovecraft som inte redan har sagts?

I alla fall, för den som inte redan känner till Lovecraft alls: Howard Philips Lovecraft. Född 1890, död 1937. Skrev under sin livstid en stor mängd texter, huvudsakligen noveller, inom genren ”weird fiction” som han skickade in till diverse tidskrifter som ibland (men ofta inte) publicerade dem för en mycket ringa ersättning. Han hade också en omfattande brevväxling med andra författare inom genren, bland annat Robert E. Howard, Conan barbarens skapare. Under sin livstid var Lovecraft så gott som okänd utanför sin egen cirkel av brevvänner. Han fick ganska få av sina verk publicerade och levde under stora delar av sitt liv minst sagt knapert. Det är nog tyvärr inte så konstigt att han inte blev särskilt gammal.

Nuförtiden innehar Lovecraft en ganska intressant plats inom litteraturen. Utanför skräckgenren är han, så vitt jag har märkt i alla fall, fortfarande rätt okänd. Inom skräckgenren däremot är han ett av de allra största namnen överhuvudtaget. Vad är det då som gör hans författarskap så speciellt? Tja, i första hand är det nog en kombination av dels att hans historier var så pass innovativa för sin tid och dels att han hade ett sätt att skriva som var väldigt inspirerande och eggade fantasin.

Sättet som Lovecrafts berättelser skiljer sig från den mesta skräck som fanns vid den tiden ligger huvudsakligen i något som han kallade ”cosmic horror”, ett koncept som nog bäst kan illustreras med ett citat från en av hans berättelser:

”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.”

-H. P. Lovecraft, The Call of Cthulhu

Centralt i Lovecrafts rent nattsvart nihilistiska litterära värld är att människan är långt ifrån dess självklara mål, mening och mittpunkt. Istället är hela mänskligheten inget annat än en parentes i ett meningslöst och kaotiskt universum, som om vi har tur slipper bli uppmärksammade av de obeskrivliga varelser och väsen som utgör riktiga maktfaktorer. De flesta huvudpersoner i Lovecrafts historier har inte tur. Det slutar allt som oftast med att de dör eller blir galna, inte sällan både och.

Det här verkar kanske inte verkar så särdeles nyskapande nuförtiden, men det nog snarast ett tecken på hur otroligt mycket modern skräck är färgad av Lovecraft och hans idéer. Det är nog ingen överdrift att säga att han bokstavligen flyttade ramarna för genren och man kan se hans inflytande så gott som överallt. Något som säkerligen bidrog till detta är att han hade klar talang för suggestion i sitt författande. Han skrev på ett sätt som alltid antydde att det fasor som man bevittnade bara var toppen på isberget, att det alltid fanns ännu fler och ännu mer fruktansvärda saker som lurade i skuggorna. Det är klart att andra författare blev inspirerade till att spekulera vidare, att själva ta upp tråden och skriva om några av de där sakerna som Lovecraft antydde till. Detta var dessutom något som Lovecraft aktivt uppmuntrade och han hade ett ständigt utbyte av koncept och idéer med de författare som han brevväxlade med.

Lovecraft har heller aldrig slutat att inspirera författare och filmskapare. Stephen King, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Alan Moore, Clive barker, John Carpenter, Guillermo Del Toro och H. R. Giger (som designade utomjordingarna i filmen Alien) är några moderna exempel på individer som både direkt och uttalat inspirerats av Lovecraft och listan skulle lätt kunna göras längre.

Jag är själv en stor fan av många av Lovecrafts berättelser. Fasen, titeln på den här bloggen är till och med hämtad från en svensk Lovecraft-antologi som jag läste någon gång under högstadiet/gymnasiet. Precis som en den illustra Stephen King har jag antagligen Lovecraft att tacka för att ha kickstartat min fascination av skräck och det makabra. Hans historier var olika något annat jag läst dittills. Spännande, skrämmande och kanske framförallt fascinerande. Förutom att det var bra historier (nåja, oftast i alla fall, vi återkommer till den saken) så satte de igång min fantasi på ett högst tilltalande sätt. Det är en sak att ligga i sängen och fundera på om det bor ett spöke i ens garderob. Det är en helt annat sak att fundera på om ens garderob inhyser det krälande kaos som dansar och vrider sig till ljudet av demoniska flöjter i universums mitt. Hur kan det befinna sig i universums mitt och i min garderob samtidigt? Det finns vissa saker som människor helt enkelt inte är skapta att förstå...

Med allt detta sagt så har Lovecraft dock helt klart vissa brister. Först och främst så måste man nog erkänna att han egentligen inte är en särskilt bra författare alla gånger. Han har en alldeles för stor förkärlek för att stapla adjektiv på varandra, hans karaktärsgestaltningar är så gott som obefintliga, han är ofta onödigt långrandig och han skriver överlag ganska stolpigt och svårgenomträngligt. Ofta lyckas han skapa bra och tilltalande berättelser ändå, andra gånger... inte. Det är nog svårt att hitta ett lika ojämnt författarskap som hans. Han har skrivit några av de mest suggestiva och skrämmande skräckhistorierna någonsin men han har tyvärr också skrivit en hel del skräp.

Den andra stora bristen med Lovecraft är att han, även med sin tids mått mätt, var klart rasistisk. Det är också något som märks ganska tydligt om man läser mycket av honom. Det kan vara mer eller mindre subtilt. Ibland handlar det bara om antydningar eller enstaka nedsättande beskrivningar av vissa karaktärer, ibland är det direkt obehagliga uttalanden om de osympatiska egenskaper som Lovecraft helt uppenbart tyckte att de allra flesta icke-ljushyade människor delade. Ännu längre ut på skalan har vi dessutom historier som The Street, The Horror at Red Hook och alldeles i synnerhet Medusa's Coil, som... bör undvikas. Om man inte känner för en rejäl dos xenofobisk propaganda, det vill säga.

För den som är intresserad så finns Lovecrafts hela bibliografi på nätet, här. Har man inte läst Lovecraft förut så kan jag rekommendera att börja med kortromanen The Call of Cthulhu, som både är en av hans bästa verk överlag och en väldigt bra introduktion till hans stil och typ av mytologi. Några av mina personliga favoriter är annars The temple, Nyarlathotep, The Shadow Over Innsmouth och The Rats in the Walls (som dessutom har blivit inläst på svenska av den oförglömliga Ernst Hugo Järegård och finns att lyssna på här).

Vad menas med skräck egentligen?

Tro mig, jag är väl medveten om hur meningslösa diskussioner om hur man definierar och avgränsar en genre oftast blir. Icke desto mindre kändes det oundvikligt att skriva åtminstone något om vad skräck egentligen är för något, eller kanske snarast hur jag själv väljer att definiera skräck, om inte annat så bara för att ha något att utgå ifrån.

Som vanligt när genrer diskuteras finns det förstås en oändlig mängd sätt att se på det hela. Men eftersom jag tänker mig att en enkel definition sannolikt är den bästa har jag valt att definiera skräck på följande sätt: En historia som i första hand avser att på något sätt skrämma.

Notera att jag särskilt betonar 'i första hand'. Dels för att jag inte vill ge intrycket att detta är det enda syftet med skräck, man vill naturligtvis få en bra historia berättad också. Annars kunde man lika gärna läsa nyheterna eller kommentarsfälten på youtube, där finns det nog så mycket som kan göra en mörkrädd.

Dessutom så är skräck en genre som ofta tangerar andra genrer. Ett bra exempel på detta är filmen Alien (vilken för övrigt råkar vara en av mina favoritfilmer och en film som jag säkert kommer att återkomma till ofta). Alien utspelar sig, som ni säkert känner till, på ett ensamt rymdskepp som långsamt kuskar fram genom den tomma rymden. Besättningen plockar mer eller mindre frivilligt med sig en mordisk rymdvarelse från en till synes öde planet och denne sätter sedan igång med tugga sig igenom besättningen en efter en. Alltså: Rymdskepp, rymdvarelser och diverse ej än befintlig teknologi, tveklöst en film som faller inom genren science fiction, det vore svårt att påstå något annat. Trots det skulle jag vilja hävda att Alien är en skräckfilm i första hand och en science fiction-film i andra hand, enligt definitionen ovan. Hela filmen kretsar kring rymdvarelsen, det är hotet från den som definierar situationen. Filmen handlar, som mycket annan skräck, om ett monster snarare än att handla om... ja, vad science fiction nu brukar handla om. (Att definiera den genren är ett getingbo som jag personligen inte tänker stoppa in vare sig hand, fot eller något annat i.)

Jämför med filmens uppföljaren, Aliens. Den filmen handlar om samma typ av rymdvarelser som den första men istället för en ensam rymdvarelse tampas huvudpersonerna här med ett hel näste. Istället för att vara instängda på ett rymdskepp (den mest klaustrofobiska plats som existerar nästintill ubåtar) utspelar sig handlingen den här gången på en koloni på en främmande planet. Och framförallt, istället för att handla om vad som snarast kan beskrivas som ett gäng rymd-truckers vars enda vapen är egenhändigt hopsnickrade av gaffatejp och gamla strumpor, så är huvudpersonerna i uppföljaren ett gäng erfarna, vältränade och till tänderna bestyckade marinsoldater. Den hjälplöshet och paranoia som den första filmen bjuder på är ganska frånvarande i uppföljaren. Vilken inte för den sakens skull innebär att Aliens inte är en spännande film eller att den inte bjuder på en del skrämmande ögonblick, men det är i första hand en actionfilm och inte en skräckfilm (en actionfilm som också faller under paraplybegreppet science fiction, naturligtvis).

De två filmernas olika trailers gör det ännu tydligare:

Alien

Aliens

Ni ser jag menar. Trailern för Alien är nästan som en skräckfilm i miniformat; karga och främmande miljöer, trånga och mörka korridorer, skarpa ljud som skär i öronen... Sedan slutar den i ett vilt kaos som bara vagt låter en ana vad det är som står på egentligen och vad det som alla skriker om. Trailern för Aliens å andra sidan har en helt annan ton. Här är det vapen, macho rymdsoldater och ”Talk to me Hudson!” som gäller. Explosioner och pang-pang. (De avslutar till och med trailern med orden ”this time it's war”, det är som att trailernmakarna bestämt sig för att göra mitt arbete åt mig.)

Så vad vill jag säga med det här? Att Alien är en skräckfilm och Aliens är en actionfilm är knappast en särskilt revolutionerande slutsats. Däremot så är det ganska talande när man jämför filmerna sida vid sida och tittar lite närmare på vad för olika intryck de båda filmerna skapar, vilka trådar de drar i och vilka reaktioner som de avser provocera fram.

Skräck är nämligen en genre som bygger på att skapa en känslomässig reaktion. Man skulle förstås kunna påstå det om de flesta kulturyttringar, men medan det inom andra genrer kan vara tillräckligt att lyckas beröra på något sätt bara så länge man berör så är man inom skräck ute efter en ganska specifik typ av känslomässig reaktion. Syftet med skräck är att skrämmas, helt enkelt. Ytterligare en kandidat till kategorin 'mindre revolutionerande slutsatser' kanske, men väl värt att komma ihåg när man försöker granska lite närmare vilken skräck som funkar och vilken som inte gör det.

Det finns många som säger att skräck och komedi ligger nära varandra. Det kan säkert stämma. Jag har inte direkt någon lust att analysera det påståendet närmare just nu, för närvarande kan det räcka med att konstatera att något som de två genrerna har gemensamt är att de båda är ute efter en specifik känslomässig reaktion hos den som tar del av dem; skräck är till för att skrämma, komedi är till för att få en att skratta. Lyckas man inte med det så blir det i båda fallen riktigt, riktigt dåligt riktigt, riktigt snabbt. Inom andra genrer kan till exempel ett halvbra filmmanus kompenseras av riktigt trovärdiga skådespelarinsatser eller en träig huvudperson i en bok kompenseras av välskriven prosa. Detta gäller naturligtvis skräck (och komedi) också, men värdet av allt detta är i slutändan beroende av huruvida det är skrämmande (eller roligt) eller inte. Jag vet inte om det finns mer dålig skräck och komedi än dåliga verk inom andra genrer men jag vet att misslyckad skräck och komedi oftast blir väldigt svårt att rädda. De genrerna misslyckas kanske inte nödvändigtvis oftare men tenderar helt klart att misslyckas mer spektakulärt. Ett misslyckat försök att skrämmas blir, precis som ett misslyckat skämt, väldigt märkbart, väldigt irriterande och väldigt pinsamt. Tänk själva tillbaka på de gånger ni har dragit ett skämt i ett sällskap som bara inte har gått hem. Alls. (Det har säkert hänt fler gånger än ni är bekväma med att erkänna.) Tänk på hur obekvämt det kan bli. Samma situation uppstår om man drar en otäck historia som inte lyckas skrämma. Folk tittar bort, skrapar med fötterna, gör kanske något obestämt ljud bara för att markera att de har märkt att historien tog slut vid den punkten, någon mindre finkänslig individ kanske tar sig för att säga: 'Jaha? Vad det allt?' och det enda som återstår för en själv är att vända blicken försynt mot marken och mumla, halvt för sig själv: 'Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall...'

Inte för att det någonsin har hänt mig eller så.