Om Alien del 2 - Tre typer av skräck

Idag tänkte jag skriva om något som jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och kompletterar varandra.

Stephen King introducerade tre typer av skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd, för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:

"The 3 types of terror: The Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of stairs, it's when the lights go out and something green and slimy splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the last and worse one: Terror, when you come home and notice everything you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's when the lights go out and you feel something behind you, you hear it, you feel its breath against your ear, but when you turn around, there's nothing there..."

-Stephen King, Danse Macabre

Dessa tre sätt att skrämmas refererar han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel. Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.

(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i sina dataspelsrecensioner...)

Själv håller jag helt och hållet med King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person. Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens personliga rädslor.

Fasa gör dessutom mer än att bara skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre. Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på världar bortom vår egen.

Samtidigt så håller jag också med i att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig, dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*) och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som ”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.

Alien är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.

För att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget, för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.

När det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal, känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och skoningslöst visar hur höga insatserna är.

Om Alien del 1 - H. R. Giger

Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I

Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV

Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.

Vad menas med skräck egentligen?

Tro mig, jag är väl medveten om hur meningslösa diskussioner om hur man definierar och avgränsar en genre oftast blir. Icke desto mindre kändes det oundvikligt att skriva åtminstone något om vad skräck egentligen är för något, eller kanske snarast hur jag själv väljer att definiera skräck, om inte annat så bara för att ha något att utgå ifrån.

Som vanligt när genrer diskuteras finns det förstås en oändlig mängd sätt att se på det hela. Men eftersom jag tänker mig att en enkel definition sannolikt är den bästa har jag valt att definiera skräck på följande sätt: En historia som i första hand avser att på något sätt skrämma.

Notera att jag särskilt betonar 'i första hand'. Dels för att jag inte vill ge intrycket att detta är det enda syftet med skräck, man vill naturligtvis få en bra historia berättad också. Annars kunde man lika gärna läsa nyheterna eller kommentarsfälten på youtube, där finns det nog så mycket som kan göra en mörkrädd.

Dessutom så är skräck en genre som ofta tangerar andra genrer. Ett bra exempel på detta är filmen Alien (vilken för övrigt råkar vara en av mina favoritfilmer och en film som jag säkert kommer att återkomma till ofta). Alien utspelar sig, som ni säkert känner till, på ett ensamt rymdskepp som långsamt kuskar fram genom den tomma rymden. Besättningen plockar mer eller mindre frivilligt med sig en mordisk rymdvarelse från en till synes öde planet och denne sätter sedan igång med tugga sig igenom besättningen en efter en. Alltså: Rymdskepp, rymdvarelser och diverse ej än befintlig teknologi, tveklöst en film som faller inom genren science fiction, det vore svårt att påstå något annat. Trots det skulle jag vilja hävda att Alien är en skräckfilm i första hand och en science fiction-film i andra hand, enligt definitionen ovan. Hela filmen kretsar kring rymdvarelsen, det är hotet från den som definierar situationen. Filmen handlar, som mycket annan skräck, om ett monster snarare än att handla om... ja, vad science fiction nu brukar handla om. (Att definiera den genren är ett getingbo som jag personligen inte tänker stoppa in vare sig hand, fot eller något annat i.)

Jämför med filmens uppföljaren, Aliens. Den filmen handlar om samma typ av rymdvarelser som den första men istället för en ensam rymdvarelse tampas huvudpersonerna här med ett hel näste. Istället för att vara instängda på ett rymdskepp (den mest klaustrofobiska plats som existerar nästintill ubåtar) utspelar sig handlingen den här gången på en koloni på en främmande planet. Och framförallt, istället för att handla om vad som snarast kan beskrivas som ett gäng rymd-truckers vars enda vapen är egenhändigt hopsnickrade av gaffatejp och gamla strumpor, så är huvudpersonerna i uppföljaren ett gäng erfarna, vältränade och till tänderna bestyckade marinsoldater. Den hjälplöshet och paranoia som den första filmen bjuder på är ganska frånvarande i uppföljaren. Vilken inte för den sakens skull innebär att Aliens inte är en spännande film eller att den inte bjuder på en del skrämmande ögonblick, men det är i första hand en actionfilm och inte en skräckfilm (en actionfilm som också faller under paraplybegreppet science fiction, naturligtvis).

De två filmernas olika trailers gör det ännu tydligare:

Alien

Aliens

Ni ser jag menar. Trailern för Alien är nästan som en skräckfilm i miniformat; karga och främmande miljöer, trånga och mörka korridorer, skarpa ljud som skär i öronen... Sedan slutar den i ett vilt kaos som bara vagt låter en ana vad det är som står på egentligen och vad det som alla skriker om. Trailern för Aliens å andra sidan har en helt annan ton. Här är det vapen, macho rymdsoldater och ”Talk to me Hudson!” som gäller. Explosioner och pang-pang. (De avslutar till och med trailern med orden ”this time it's war”, det är som att trailernmakarna bestämt sig för att göra mitt arbete åt mig.)

Så vad vill jag säga med det här? Att Alien är en skräckfilm och Aliens är en actionfilm är knappast en särskilt revolutionerande slutsats. Däremot så är det ganska talande när man jämför filmerna sida vid sida och tittar lite närmare på vad för olika intryck de båda filmerna skapar, vilka trådar de drar i och vilka reaktioner som de avser provocera fram.

Skräck är nämligen en genre som bygger på att skapa en känslomässig reaktion. Man skulle förstås kunna påstå det om de flesta kulturyttringar, men medan det inom andra genrer kan vara tillräckligt att lyckas beröra på något sätt bara så länge man berör så är man inom skräck ute efter en ganska specifik typ av känslomässig reaktion. Syftet med skräck är att skrämmas, helt enkelt. Ytterligare en kandidat till kategorin 'mindre revolutionerande slutsatser' kanske, men väl värt att komma ihåg när man försöker granska lite närmare vilken skräck som funkar och vilken som inte gör det.

Det finns många som säger att skräck och komedi ligger nära varandra. Det kan säkert stämma. Jag har inte direkt någon lust att analysera det påståendet närmare just nu, för närvarande kan det räcka med att konstatera att något som de två genrerna har gemensamt är att de båda är ute efter en specifik känslomässig reaktion hos den som tar del av dem; skräck är till för att skrämma, komedi är till för att få en att skratta. Lyckas man inte med det så blir det i båda fallen riktigt, riktigt dåligt riktigt, riktigt snabbt. Inom andra genrer kan till exempel ett halvbra filmmanus kompenseras av riktigt trovärdiga skådespelarinsatser eller en träig huvudperson i en bok kompenseras av välskriven prosa. Detta gäller naturligtvis skräck (och komedi) också, men värdet av allt detta är i slutändan beroende av huruvida det är skrämmande (eller roligt) eller inte. Jag vet inte om det finns mer dålig skräck och komedi än dåliga verk inom andra genrer men jag vet att misslyckad skräck och komedi oftast blir väldigt svårt att rädda. De genrerna misslyckas kanske inte nödvändigtvis oftare men tenderar helt klart att misslyckas mer spektakulärt. Ett misslyckat försök att skrämmas blir, precis som ett misslyckat skämt, väldigt märkbart, väldigt irriterande och väldigt pinsamt. Tänk själva tillbaka på de gånger ni har dragit ett skämt i ett sällskap som bara inte har gått hem. Alls. (Det har säkert hänt fler gånger än ni är bekväma med att erkänna.) Tänk på hur obekvämt det kan bli. Samma situation uppstår om man drar en otäck historia som inte lyckas skrämma. Folk tittar bort, skrapar med fötterna, gör kanske något obestämt ljud bara för att markera att de har märkt att historien tog slut vid den punkten, någon mindre finkänslig individ kanske tar sig för att säga: 'Jaha? Vad det allt?' och det enda som återstår för en själv är att vända blicken försynt mot marken och mumla, halvt för sig själv: 'Ja, jag tyckte det var läskigt i alla fall...'

Inte för att det någonsin har hänt mig eller så.