Spökhelg: The Changeling vs. The Woman in Black

Igår såg jag för första gången The Changeling med George C. Scott, en spökhistoria från 1980. När jag sedan var nere på stadsbiblioteket idag och tittade efter någon trevlig film att underhålla mig med framåt kvällningen så råkade jag snubbla över The Woman in Black från 2012. Visserligen hade jag sett den förut men jag mindes den ändå som rätt ok kvällsunderhållning. Dessutom så kunde det vara intressant att jämföra de båda filmerna eftersom de har en liknande historia.
 
Det mest slående när man jämför de båda filmerna är hur lika de är. Det är nästan löjligt. Båda har en manlig huvudrollsinnehavare som kämpar med sorgen efter att ha förlorat sin fru. Båda huvudrollsinnehavarna kommer till ett stort, tomt hus på landsbygden där det visar sig hända egendomliga ting. Båda husen har en okänd historia som huvudrollsinnehavaren måste pussla ihop under filmens gång. I båda fallen bär husen på mörka hemligheter som också i båda fallen har att göra med barn som drunknar och barn som adopteras. I båda filmerna finns det folk i trakten som försöker hindra huvudrollsinnehavarens efterforskningar. Båda filmerna inkluderar ett medium som kommunicerar med andra sidan med hjälp av bilder eller skrift. I båda filmerna spökar det i vattenledningarna. I den ena filmen förekommer en rullstol som rullar av sig självt, i den andra en gungstol som gungar av sig självt. I båda filmerna kryper spökbarn upp ur marken vid platsen där dess kvarlevor befinner sig och i båda filmerna blir huvudrollsinnehavaren (naturligtvis) tvungen att rota rätt på dem. Och så vidare.

Det finns förstås skillnader också. The Changeling utspelar sig till exempel på 1980-talet och The Woman in Black någon gång i början på 1900-talet. Intrigen skiljer sig också ganska vitt även om de har många liknande tematiska drag. Skillnaden i estetik är också milsvid. Framförallt så är The Woman in Black väldigt stiliserad i jämförelse. Den är så fylld med spindelväv och dimomhöljda kyrkogårdar att Poe själv skulle rodna och allt är så blekt gråblåsvart att varje scen ser ut att kunna vara hämtad från omslaget till ett black-metal album.

Det var en mörk och stormig natt. Såklart.

Jag tror att det delvis är därför som jag tycker att The Changeling funkar aningens bättre. Man kan jämföra de båda filmernas öppningsscener. I The Woman in Black så sitter tre flickor och leker med ett dockskåp. Blek ljussättning. Dämpade ljudeffekter. Inzoomning på otäcka dockansikten. Det är så uppenbart att något hemskt ska hända redan från början att det inte blir någon större chock när de tre flickorna kliver ut genom fönstret till ljudet av förtvivlade skrik där nedanför. The Changeling inleds å andra sidan med en väldigt vardaglig scen, en familj som har fått motorstopp på vintersemestern. Den skapar en vardaglig och igenkännbar situation, sen slår olyckan till.

Samma princip gäller egentligen över hela filmerna, The Changeling tar sin tid att upprätta någon slags normalitet innan spökerierna sakta men säkert börjar uppenbaras. I The Woman in Black å andra sidan liknar bara själva huset snarare ett spökhus på ett nöjesfält än en plats där det går att tänka sig att någon faktiskt har bott. Det är också väldigt tröttsamt när ljudspåret känner att det måste berätta för oss varje gång något otäckt händer. Bara utifall vi skulle missa det antar jag. En hand syns tryckas mot bortsidan av ett fönster (dun!), den svarta damens ansikte skymtar förbi i gungstolen (dwish!), damen själv dyker upp vid Daniel Radcliffes sida (dwoon!). The Woman in Black är absolut inte en dålig film, Daniel Radcliffe gör sig till exempel väldigt bra i huvudrollen, och den är definitivt otäck på sina ställen. Men det är en ganska billigt köpt otäckhet i jämförelse med The Changeling som bygger stämning genom historieberättande snarare än genom ren estetik.

Gör man det på rätt sätt så kan en röd boll vara otäckare än alla skrikande svartklädda damer i världen

Det känns tyvärr som att det är något som The Woman in Black har gemensamt med mycket skräck nuförtiden. Allt är så designat. Det skapar en distans redan från början, det blir så mycket tydligare att man ser en historia, en saga. Det blir alldeles för lätt att lämna den bakom sig efter att man har stängt av datorn eller lämnat biosalongen. En lite mer oslipad, lite mer avskalad estetik gör filmen mer verklighetsnära och då blir det så mycket mer sannolikt att känslan biter sig fast, kryper in och stannar kvar.

Sinister och att visa monstret

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag en mycket, mycket lång lista över planerade inlägg. Eftersom jag har hela den listan i mitt huvud snarare än nedskriven så är den ungefär så välsorterad och organiserad som man kan vänta sig av saker som får tillbringa någon längre tid i mitt huvud. Just idag kom jag att tänka på en film som jag hade tänkt skriva om precis när jag satte igång med den här bloggen, något som aldrig blev av. Så, i väntan på mitt kommande inlägg om Samlade svenska kulter (som kräver lite mer jobb) kommer här ett inlägg om filmen Sinister, som kom ut 2012.

Sinister handlar om Ellison, en journalist och författare som specialiserar sig på att skriva böcker om brutala mord. Hans böcker är någorlunda framgångsrika, men de gör honom inte direkt särskilt gillad som person. De orsakar dessutom en del problem i familjelivet, eftersom hans fru inte alls uppskattar hans karriär och är (antagligen med rätta) oroad över hur det ska påverka deras barn, sju och tolv år gamla. När familjen flyttar till ett nytt grannskap för att Ellison ska kunna forska om ett nytt olöst mord som utfördes i trakten är stämningen i familjen minst sagt spänd. Då vet inte ens resten av familjen att anledningen till att de fick sitt nya hus så billigt är att det är samma hus där mordet begicks...

Att flytta in i ett hus där det har utförts ett brutalt mord är sällan en bra idé, i alla fall inte om man råkar vara med i en skräckfilm. Mycket riktigt så står det inte på förrän underliga saker börjar hända. Det hela tar sin början med att Ellison hittar en mystisk låda på vinden, en låda som innehåller gamla filmrullar vilka alla är inspelningar av familjer som mördas på olika sätt. Samtidigt så börjar parets son uppleva hemska mardrömmar och mystiska ljud börjar höras här och där i huset.

Anledningen att jag gärna ville skriva om Sinister är att den någonstans i mitten av filmen går från väldigt läskig till inte alls läskig på ett väldigt intressant sätt. För det måste jag säga, första halvan av filmen tyckte var riktigt, riktigt otäck. Den var faktiskt så pass otäck att jag stängde av filmen någon tredjedel in och beslöt mig för att se klart den när det inte var lika sent på natten. Jag vill inte verka som att jag försöker spänna mina skräckfantast-muskler här, men det är faktiskt ganska sällan jag stänger av en skräckfilm för att jag tycker att den är för läskig.

Det mest otäcka med filmen är just de filmrullar som Ellison hittar. Deras utformning är verkligen något av ett mästerverk vad gäller krypande skrämsel. De är långa och utdragna och ger verkligen tid för obehaget att byggas upp medan den gryniga bilden, smattret från filmrullen och de dova, mörka tonerna i bakgrunden förhöjer den verklighetstrogna och samtidigt surrealistiska stämningen. Resten av filmen (det vill säga, första halvan av filmen i alla fall) är i sig en stämningsfull och subtil skapelse, men det är filmrullarna som bidrar med åtminstone hälften av den otäcka stämningen.

För den som vågar länkar jag till ett klipp nedan, från en av filmrullarna. Det råkar dessutom vara det första klippet man ser i hela filmen. Ett varningens ord: Det är ett djupt obehagligt klipp, inte bara för att det är taget ur en skräckfilm utan för att det är en rätt realistiskt porträtterad hängningssekvens som inkluderar en hel familj.

Med det sagt, här är klippet.

Problemet med filmen uppenbarar sig som sagt halvvägs in, då filmskaparna gör ett stort misstag: De visar monstret. Och som i ett trollslag är magin bruten. Varför? För att mycket av det otäcka i filmen kom sig av att inte veta vad som lurade bakom nästa mörka hörn. Det är inte så att alla filmer nödvändigtvis blir sämre av att man visar monstret. Clive Barker till exempel menar att han vill visa sina monster eftersom monstret i sig är något som han vill säga något med. Men för att det ska fungera måste man dels göra det med viss finess och dels ha tillräckligt intressanta monster för att det ska finnas något värt att visa. Clive Barker lyckas utmärkt bra med det i till exempel Hellraiser, i Sinister däremot faller det hela rätt platt.

Det hjälper inte att monstren (eller spökena, eller vad de nu är) är rätt osnyggt gjorda. Det hjälper heller inte att sekvensen när man ser dem är uppbyggd så att den karaktär som man följer INTE ser dem. Detta är ett ganska stort problem, av två skäl. För det första så innebär det att man tas ut ur karaktärens huvud. Genom att se något som karaktären uppenbart inte ser så delar man inte längre karaktärens upplevelse utan blir förvisad till rollen som passiv betraktare. För det andra så bidrar inte karaktären med några reaktioner på det otäcka och i skräckfilmer kommuniceras fasa till hög grad genom karaktärernas reaktioner. Det är därför som det berömda skriket när den (ofta kvinnliga) karaktären får se liket/mördaren/monstret faktiskt fyller en funktion. Det finns naturligtvis undantag. Det KAN fungera att se något som karaktären på filmen inte ser, om filmen samtidigt övertygar en om att karaktären är utsatt för verklig fara. Det är dock inte något som Sinister lyckas med i den här sekvensen.

Så mycket mer finns inte att säga om filmen. Den tappar greppet halvvägs in och har dessutom ett väldigt förutsägbart slut. Slutet hade väl inte nödvändigtvis varit ett problem om den hade varit läskig rakt igenom, men tyvärr, tyvärr... Den kan kanske vara värd att se om man tycker att det verkar intressant hur de skapat (och pajat) det visuella, men annars kan man gott undvika den.

The House Next Door

I det här inlägget hade jag tänkt fortsätta så smått på temat 'hemsökta hus' och skriva några ord om en bok jag nyligen läste: The House Next Door, skriven av Anne Rivers Siddons. Precis som i The Conjuring, som jag skrev om i mitt förra inlägg, utspelar sig The House Next Door på 70-talet och handlar om ett hemsökt hus. Där tar dock likheterna slut. Medan historien i The Conjuring är baserad omkring populära skräckklichéer bygger historien i The House Next Door snarast på att bryta klichéer, vilket också är en stor del av vad som gör den så intressant.

Till skillnad från många andra historier om hemsökta hus så handlar The House Next Door inte om ett hus som har en lång, mörk och blodig historia. Tvärtom så handlar den om ett hus som bokstavligt talat inte har någon historia alls. Genom bokens första kapitel får vi följa hur tomtmarken säljs, bygget planeras och huset sakta men säkert växer fram. Huset uppförs heller inte på en gammal indiansk begravningsplats eller något liknande utan mitt i en övre-medelklassförort till Atlanta, något av den minst spöklika omgivning som man kan hitta (åtminstone som den beskrivs i boken med idel mysiga verandor och cocktails i kvällssolen). Det är inte ens ett fult eller ålderdomligt hus utan tvärtom både snyggt och modernt. Det beskrivs ofta hur designen är så tilltalande att till och med ritningarna fångar åskådarna och även de som annars hävdar att de inte gillar 'contemporary homes' blir tvungna att erkänna att huset är ett mästerverk.

Detta bidrar naturligtvis bara till att göra det här husets hemsökelse än mer lömsk. Det finns ändå något ärligt i ett hemsökt hus som är fallfärdigt och frånstötande. Ungefär som hur giftiga insekter varnar med starka färger: 'Kom inte hit! Fara!' De som sedan möter sitt öde i sådana hus agerar (som huvudpersoner i skräckberättelser så ofta gör) mot bättre vetande. Självklart skulle de inte ha tillbringat natten i det legendomspunna rucklet bredvid den övergivna klosterruinen, vad tänkte de på egentligen? Huset i The House Next Door är i jämförelse mer som en Venus flugfälla, som genom sitt oskyldiga utseende lockar till sig intet ont anande insekter som den sedan sakta förtär.

Ett annat sätt som The House Next Door skiljer sig från många andra berättelser om hemsökta hus är att den egentligen inte handlar om någon av de personer som bor i huset. Huvudpersonerna är istället husets grannar (därav titeln), det nästan otäckt godmodiga och aggressivt normala medelålders paret Colquitt och Walter Kennedy; boken är skriven i förstapersonsperspektiv ur Colquitts synvinkel. Det här måste jag säga är en mycket bra idé. Dels är det ett originellt och intressant grepp, dels ger det möjlighet att följa husets historia genom inte mindre än tre olika familjer som flyttar in i huset (och möter sina respektive öden) och dels ger det möjlighet att berätta en historia ur ett längre perspektiv, vilket innebär att man kan låta hemsökelsen manifesteras med mer subtilitet.

Där har vi det där ordet igen: Subtilitet. Har ni lagt märke till att det är något som jag uppskattar inom skräck?

Det är sannolikt det som är bokens främsta styrka, dess känsla för subtilitet. Här förekommer inga smällande dörrar, ekande fotsteg eller genomskinliga gestalter. Spökerierna är begränsade till händelser som visserligen kan vara nog så obehagliga och uppseendeväckande men som var och en för sig inte antyder något övernaturligt. Strömavbrott vid särskilt olyckliga tillfällen, folk som faller nedför trappor och sjukdomar som oväntat blommar ut; det är sådant som händer. Tillfälligheter och olyckor, inget annat. Att folk som vistas i huset verkar drivas till att ge mer och mer utlopp för sina mörkare sidor, det är säkert bara inbillning. Alla gör väl lite dumma saker emellanåt, särskilt om man är lite extra stressad av alla mystiska telefonsamtal och egendomliga tv-sändningar. Visst, det är lite svårt att förklara alla döda djur som hittas i trädgården men det finns säkert en naturlig förklaring för det också. Eller?

Just på grund av detta är det väldigt effektivt att se historien genom Colquitts ögon. Det krävs nämligen någon som har blivit ett ofrivilligt men nära vittne till allt som har skett i huset för att se sammanhanget. Bara den som har hela perspektivet inser att den enda rimliga förklaringen inte är den naturliga. Men vad är då förklaringen? Detta nya och fräscha hus, i sin trygga och sömniga miljö och helt i avsaknad av något förflutet, hur kan det bära på en sådan ondska? Ja ni, det mysteriet får vi aldrig helt och hållet förklarat. Dock så antyds det en förklaring framåt slutet av boken och vad den förklaringen innebär och får för konsekvenser är en av boken mest hårresande vändningar. Läs den själva så kommer ni att förstå vad jag menar.

Som ni kanske förstår vid det här laget så gillar jag boken. Jag är heller inte ensam om det. Stephen King har skrivit om den i sin egen facklitterära bok om skräck, Dance Macabre, och menar att det är en 1900-talets bästa skräckromaner. Själv vet jag inte om jag skulle gå så långt men den är helt klart mycket läsvärd.

Boken har dock sina brister. En av dem är språket och dialogen. Det är inte dåligt, det är bara... inte fantastiskt. Icke-virtuost, skulle man kunna kalla det. Lite platt, liksom. Vilket förstås inte behöver vara någon stor brist, alla kan ju inte vara Shirley Jackson, men när folk börjar prata om 1900-talets bästa skräckromaner så kan man ändå ställa lite högre krav. En annan brist är att huvudpersonerna också tyvärr är en aning platta och inte så intressanta som de skulle kunna vara. Jag inser att det är lite av poängen, att det ska handla om ett par väldigt vanliga och oförargliga människor. Vad författaren hade kunnat göra är dock att låta huset ge dem lite mer egna problem och låta dem genomgå lite mer karaktärsutveckling genom det. Som det är hamnar de visserligen i sina egna svårigheter men det känns nästan lite som att författaren tycker om sina huvudpersoner lite väl mycket för att utsätta dem för några större risker. Inte heller någon stor brist dock, jag måste väl erkänna att jag själv också började tycka ganska mycket om Colquitt och Walter under läsningens gång.

En något mer besvärande brist är för mig det faktum att boken ger ganska tydligt uttryck för vissa amerikanska övre-medelklassvärderingar. Sex före äktenskapet är inte särskilt bra, homosexualitet är lite otäckt och folk i lägre samhällsklasser är ändå något mindre intelligenta och kan inte riktigt uppföra sig. Eftersom boken är skriven i förstapersonsperspektiv kan man till viss del ursäkta det med att det är huvudpersonens och hennes omgivnings värderingar och inte bokens, men det faller å andra lite på att Colquitt framställs på ett sätt som gör det uppenbart att läsarna är menade att identifiera sig med henne. Det är inte på en nivå att det förstör upplevelsen för mig, långt ifrån, men det skaver ändå lite ibland.

Överlag är boken ändå som sagt väldigt läsvärd. Den har sina brister men de vägs i min mening upp av originaliteten i upplägget och den subtilt gestaltade och skickligt berättade historien. Boken har en osviklig förmåga att bygga upp stämningar och drar full nytta av det. Den är heller inte så väldigt lång, särskilt dyr eller svår att få tag på. Jag kan rekommendera att ge den en chans.

PS: Venus flugfällor är seriöst otäcka.

The Conjuring

Jag ser ganska sällan skräckfilm på bio. Inte för att jag inte tycker om att gå på bio, tvärtom, jag gillar att gå på bio och gör det ganska ofta. Det är mest det att jag ganska sällan tycker att de skräckfilmer som visas på bio verkar tillräckligt lockande. Dessutom tycker jag att när det gäller just skräckfilm så är det mer stämningsfullt att se dem hemma på egen hand med släckta lampor. (Gärna med vinden vinande genom skorstenen och med grenar som skrapar mot fönstren också, men man kan ju inte få allt.) Senaste lördagen var dock ett undantag. Jag hade ägnat hela dagen åt att flytta och tyckte att jag förtjänade lite avkoppling, så jag gick och såg The Conjuring på kvällen.

Ibland kan det hända att man (läs: jag) blir lite arrogant i egenskap av skräckfilmsfantast. I synnerhet om jag går på bio och ser en film samtidigt som en hop andra människor. Det är lätt att tänka att eftersom jag har sett så mycket skräckfilm kommer den här filmen knappast att skrämma en konnässör som mig. Knappast lika mycket som den kommer att skrämma er i alla fall, stackars orutinerade sätesgrannar. Se nu till att inte skymma duken när ni far runt i paroxysmer av vild panik senare, ok? Om sedan filmens affisch bjuder på citat av typen: ”Du kommer att skrika”, ”Kan orsaka mardrömmar” och ”Se den inte ensam” ser jag det lite som en utmaning. Skrika? Ha! Det krävs allt en hel del för att en film ska lyckas med det. Se den inte ensam? Det tänker jag visst det göra!

Kanske är det en av anledningarna till att folk njuter av skräck, möjligheten att utmana sig själv. Att få upplevelsen att, jodå, jag vågade faktiskt se hela den där filmen. (Nästa utmaning: Somna i natt.) Att göra något som man är rädd för ger ju för det mesta en ganska rejäl kick när man väl märker att man klarar av det trots allt. Skräckfilm (och skräck överlag) ger i så fall en möjlighet att utmana sin rädsla under väldigt kontrollerade former, oavsett hur rädd man blir för en skräckfilm utgör den ju sällan någon faktisk fara för en (om man inte har klent hjärta eller något sådant antar jag).

Hur som helst. Kontentan av ovanstående är att när jag satte mig i salongen med min spann popcorn (det är fascinerande vad SF anser är en ”liten” popcorn) hade jag redan anlagt en något svårflörtad attityd och filmen hade ganska mycket att leva upp till. Lyckades den då? Jodåvars, det gjorde den nog allt. Jag tyckte visserligen inte att den var riktigt så skrämmande som reklamen utlovade, däremot så var den väldigt underhållande som film.

En kort sammanfattning av historien: Filmen handlar om de två paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren som hjälper en familj att hantera de spökerier som hemsöker det hus på landsbygden som de nyligen flyttat in i. Snart nog är de upp till öronen i olika övernaturliga manifestationer som verkar visa en oroande tendens att förfölja dem även utanför huset.

För att ni inte ska tro att min arrogans skenar iväg med mig nu så kan jag börja med att säga att jag faktiskt tyckte att i princip hela första halvan av filmen var riktigt otäck, det var först i senare delen som den tappade en aning i stämning. Anledningen till det var huvudsakligen att spökerierna både blev mer överdrivna och förlitade sig mer på visuella effekter i senare delen av filmen. Ett exempel: Under första halvan av filmen flyger fåglar ovanligt ofta in i fönstren på den hemsökta huset. Otäckt, i synnerhet som att det ligger precis på gränsen till den normala; att fåglar flyger in i fönster är ju inget ovanligt egentligen men när det börjar ske så pass regelbundet som det gör börjar man misstänka att allt inte står rätt till. Fast på samma gång vet man ju inte att det ligger något övernaturligt bakom och det är just den ovissheten som förstärker det obehagliga i situationen. När sedan fåglar börjar svärma runt huset i ett stort moln av fjäderfän framåt filmens klimax blir det liksom lite för mycket, inte minst då jag inte kan låta bli att tänka att regissören uppenbarligen har sett Hitchcocks The Birds.

Men som sagt, när filmen är subtil är den riktigt effektfull. Och den kan verkligen vara subtil när den vill. En riktigt snygg scen, som jag dessutom tyckte var den absolut mest otäcka scenen i hela filmen, var när en av döttrarna i hushållet vaknar mitt i natten och ser ett spöke stå bakom en dörr. Det som gör scenen så suggestiv är ingen annan ser spöket, vare sig vi tittare som bara ser ett mörkt hörn eller systern som går fram för att titta bakom dörren. Men tack vare bra kameraarbete och inte minst skådespelaren som spelar dottern (som gör ett utmärkt jobb med att spela vettskrämd) så blir vi övertygade om att det faktiskt står någon eller något där som vi inte kan se. Och om det finns någon truism inom skräckfilm så är det nog denna: Det absolut mest skrämmande är det vi inte får se.

Filmens klimax är dock knappast något under av subtilitet. Det är, ganska bokstavligen, hit och dit och överallt. Det är även väldigt uppenbart influerat av The Exorcist, precis som den tidigare scenen med fåglarna var uppenbart influerad av Hitchcock. Det är för övrigt något som går igen (no pun intended) genom hela filmen. Det finns en scen som verkar vara nästan klipp för klipp en kopia av när barnet i den filmen tittar under sängen i Poltergeist och en gunga på verandan som skulle ha kunnat vara direkt hämtad från stugan i Evil Dead. Man skulle säkert kunna hitta fler om man ville. Förutom direkta referenser till andra filmer är The Conjuring dessutom fylld av mer allmänna skräckfilmsklichéer. Förutom att det hemsökta huset på landsbygden är något av en kliché i sig har vi till exempel den onda dockan, spöket som framträder bakom ens rygg i en spegel, det yngsta barnet som skaffar en ”låtsaskompis”, den mörka källaren fylld med gammal bråte, det knotiga och döda trädet (som någon hängt sig i under husets blodiga historia, naturligtvis) och så vidare och så vidare.

Skräckfilmskliché nr 53, den ensamma tändstickan

Klichéer må så vara, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig så mycket. Klichéer har ju för det mesta blivit klichéer eftersom de kan vara väldigt effektiva då de används bra och det tycker jag faktiskt att de gör i den här filmen. Regissören har ett skarpt öga för stämningar och estetik, så även då klichéerna staplas på varandra gör de sitt jobb tycker jag. Och även om klichéerna är många är det inte någon enskild av dem som överanvänds. Dessutom så är det trevligt att det börjar komma fler filmer som bygger på teman som spöken, häxor och hemsökta hus istället för föga övertygande datoranimerade monster eller de många usla så kallade 'torture porn' som har förpestat bioduken de senaste åren (det är ett ämne som jag kommer att ha en hel del att säga om i något framtida inlägg, var så säkra).

Tack vare att filmen är så pass välgjord kan jag också ha överseende med de mer överdrivna aspekterna i filmens historia. (Husets ursprungliga ockupant var en häxa som offrade sitt eget barn framför eldstaden och sedan hängde sig medan hon högljutt prisade djävulen. Hm... Undrar just om det kan ha något att göra med fenomenen i huset...) Nog himlade jag med ögonen då och då men när allt kommer omkring är det ju häxor och spöken och svartkonst som jag var där för att se. Även filmens klimax tyckte jag faktiskt var njutbart på sitt sätt. All subtilitet hade måhända vinkat tack och adjö vid det laget men trots detta (eller kanske just tack vare) var det väldigt roligt att se saker och ting fara omkring och spöka loss riktigt ordentligt. Kanske hade filmen tjänat på att göra antingen eller, att vara antingen en subtil stämningsupplevelse eller en måttlös skräckkavalkad, men som det är så tycker jag att båda elementen trots allt funkar på sitt sätt utan att förta alltför mycket av varandra. The Conjuring är knappast något mästerverk men den är helt klart sevärd.

Paranormal Activity, The Blair Witch Project och found footage

Jag såg nyligen filmen Paranormal Activity. Lite sent kan tyckas, den kom ändå ut för nästan sex år sedan och har hunnit få inte en, inte två utan tre uppföljare. Dessutom fick den rätt snabbt rykte om att vara en av de mest skrämmande filmerna någonsin. Det sägs att folk blev så rädda att de flydde från biosalongerna, precis vad som sades om The Exorcist när den var ny. Verkar som obligatoriskt material om man gillar skräckfilm kan tyckas.

Ja, jo... Det är det nog. Faktum är att den främsta anledningen till att jag drog mig så länge för att se filmen nog var att jag inte riktigt vågade. Inte just för att den hade rykte om sig att vara så fruktansvärt otäck utan för att den hade rykte om att vara fruktansvärt otäck och dessutom handlade om spöken. Spöken är nämligen en av de saker som har allra störst potential att verkligen skrämma upp mig och sabba min nattsömn. Dörrar som öppnas av sig själva, mystiska steg, upplevelsen att det finns någon annan där i rummet som man inte ser men som kommer att närma sig så fort man släcker lampan... ja, ni vet. Jag tycker naturligtvis om att bli skrämd, annars skulle jag inte se skräckfilm, men jag tycker inte om det så mycket.

Samtidigt så gillar jag verkligen filmer med spöken. Dels just därför att det skrämmer mig så (ah, de delikata paradoxerna som skräckgenren för med sig) och dels därför att jag uppskattar när filmer skapar stämning och skrämsel genom att använda enkla medel på skickliga sätt istället för att förlita sig på avancerade digitala effekter eller blod och slafs, vilket ofta (långt ifrån alltid men ofta) är fallet med filmer om spöken. Alltså tog jag mig hårt i kragen och talade strängt med mig själv en kväll och satte mig sedan för att se filmen.

Innan jag fortsätter bör jag nog klargöra en sak, bara så att det inte blir någon tvekan om saken: Jag gillade Paranormal Activity. Den var bra gjord, det var en intressant historia och den lyckades skrämma mig tillräckligt för att jag skulle ligga och smålyssna efter knarr och dunsar när det var dags att gå och lägga mig. Den åstadkom med andra ord allt som man förväntar sig av en bra skräckfilm.

Men med det klargjort så måste jag säga att den inte var vare sig riktigt så bra eller riktigt så läskig som den hade kunnat vara. Jag har också lite tankar om varför.

För den som inte vet det så är Paranormal Activity en film som bygger på idén om 'found footage', vilket innebär att filmen är upplagd som om den var filmad direkt ur verkligheten. Själva kameran och inspelningen är alltså en del av handlingen. Paranormal Activity handlar om ett ungt par som nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans. Allt är dock inte frid och fröjd då de unga tu nattetid hemsöks av någon eller något. Spökerierna tycks kretsa kring den unga kvinnan (Katie) och det kommer fram att de har följt henne ända sedan unga år. Hennes fästman (Micah) skaffar i och med detta in en dyr videokamera för att dokumentera spökerierna och det är dessa dokument som vi enligt vad filmen gör gällande tittar på.

Ett av problemen med Paranormal Activity ligger just i formatet. För att en skräckfilm ska fungera krävs det, precis som med de flesta slags filmer, ett visst mått av inlevelse. Det krävs att man på något plan accepterar vad som händer på skärmen eller bioduken och tar det på allvar, i alla fall tillräckligt för att man ska kunna leva sig in i det (annars blir man inte skrämd och ja, se mitt förra inlägg). Man skulle kunna tro att filmer som bygger på found footage har ett försprång på det området men i min uppfattning är det snarare tvärtom. Eftersom hela idén är att det ska se ut som att det är taget direkt ur verkligheten blir kraven desto större och allt som stör illusionen desto mer störande. Det är där som Paranormal Activity, i alla fall för mig, haltar en smula. Jag köper de två huvudpersonerna och deras relation, både de själva och deras interaktioner känns väldigt trovärdiga. Problemet är snarare att det ibland är en aning svårt att motivera varför kameran är där. Varför skulle Micah filma så många av deras konversationer och, ännu mindre sannolikt, deras gräl? Nog för att det framkommer att han är väldigt förtjust i kameran och att han gärna vill dokumentera så mycket som möjligt av deras upplevelser, men den motiveringen räcker inte riktigt ändå fram.

Här skulle jag vilja jämföra filmen med en annan något äldre film som också bygger på found footage, The Blair Witch Project. I den här filmen är upplägget att tre ungdomar (Heather, Mike och Josh) har gett sig ut i skogen för att spela in en dokumentär om 'Blair-häxan' och vad vi tittar på är deras upphittade filmrullar sedan ungdomarna själva har försvunnit. Själva dokumentärupplägget i Blair Witch Project hjälper till att komma runt problemet då det i det fallet finns en mer trovärdig motivation att filma så mycket som man kommer åt då man väl är ute och klafsar runt i skogen. Blair Witch Project är också mer korthuggen och avskalad i sitt historieberättande, den förklarar inte allt utan låter folk anta, förutsätta och fylla i hålen på egen hand, vilket är till filmens fördel. Paranormal Activity ger i många fall ett lite för tillrättalagd intryck i jämförelse. 'Show, don't tell' är en bra devis och jag tycker att Blair Witch Project lyckas bättre med det.

Ett annat problem med Paranormal Activity är att vissa av spökerierna är en smula... meningslösa. Till exempel så förflyter en natt under vilken endast en sak händer: Det unga parets sovrumsdörr glider igen ett par decimeter... och sedan glider tillbaka igen. Det är allt. Missförstå mig inte, jag skulle fullständigt balla ur om något liknande hände mig, men i en skräckfilm känns det nästan en smula mesigt. I synnerhet som de båda huvudpersonerna sover då händelsen äger rum och inte upptäcker det förrän efter de har vaknat och sett på inspelningen, då de dessutom reagerar uppseendeväckande samlat måste jag säga. Ett potentiellt sätt som man skulle ha kunnat göra den scenen bättre: Låt dem somna med dörren tillskjuten och låt den glida upp under natten. Mycket potential för förvirring och tveksamheter (”jag är säker på att jag stängde dörren igår kväll...”) och dessutom något som bär på en helt annan innebörd. Vem öppnade dörren och varför? För att ta sig in? I så fall, hur länge fanns väsendet kvar i sovrummet, osett och obemärkt, stilla vakande över de sovande och bidande sin tid...

”Hey, tell me what the point of this was,” säger Micah till den oidentifierade entiteten i deras hem efter att de har sett inspelningen av dörren som flyttas. ”Was part of your master plan just to move the door, or are you just doing random shit?” Jag kan ärligt talat inte låta bli att tänka samma sak.

Å andra sidan så tar det sig ju senare i filmen...

Ett mycket större problem är att de tidigt i filmen tar ett medium till sin bostad som utan omsvep berättar att det är en demon som det rör sig om. Stort misstag. Så fort man sätter ett namn på något blir det sisådär 50% mindre skrämmande. Så fort jag får höra att det är en demon det handlar om spelar min hjärna genast upp listan med de regler som jag vet gäller för demoner på film och poff, så har halva spänningen försvunnit i ett moln av svavelångor. Det hade varit mycket mer effektfullt om de antingen hade väntat till slutet av filmen med att (med andlöst tonfall och skräckslaget darr på rösten) avslöja att det i värsta fall (himlen bevare oss) kan vara en demon de har att göra med! Alternativt aldrig nämna det överhuvudtaget utan låta folk dra sina egna slutsatser.

Jämför med Blair Witch Project, där det aldrig förklaras vad det är som ungdomarna råkar ut för. Tvärtom så antyds en mängd olika möjliga förklaringar, den ena otäckare än den andra. Är det Blair-häxan själv? Är det spöket av barnamördaren Rustin Parr? Är det någon slags oformlig ondska som lever i själva skogen? Eller något ännu värre? Det faktum att man inte vet gör det mycket mer skrämmande.

Ett annat stort misstag som Paranormal Activity gjorde sig skyldig till var att de varje gång demonen var i närheten av sovrummet och kameran som filmade så hördes ett ljud. Det var något slags dovt surrande eller susande. Jag förutsätter att tanken var att ljudet skulle skapa en otäck stämning men för min del så upplevde jag det mer som: ”när du hör det här ljudet betyder det att det är dags för något läskigt att hända”. Dessutom så kändes ljudet i sig inte särskilt trovärdigt, det enda i filmen (undantaget slutet) som verkligen kändes artificiellt. Vilket ju är en komplimang för resten av filmen förstås, det ska man inte hymla med. Men det gör å andra sidan ljudet desto mer märkbart. Det hade varit bättre att skippa det och bara låta saker hända utan förvarning.

Och så var det slutet... Jag tänker inte avslöja vad som händer men så mycket kan jag säga att jag var något underväldigad. Jag har sedan läst på wikipedia att filmen ursprungligen hade ett annat slut, vilket jag måste säga verkar ha varit mycket bättre. Vill ni veta hur de olika sluten ser ut kan ni också läsa på wikipedia. Jag har inte sett det alternativa slutet men jag tycker att det verkar som att det vore både snyggare och mer effektfullt.

Men som sagt, trots dess brister är det i slutändan en bra film. Något som verkligen funkar är att den lyckas ta en plats där vi vanligtvis känner oss som mest säkra, vårt hem, och göra den till en osäker plats. Om man inte är säker i sitt hem, var är man säker då? Vad finns det kvar att fly till? Om det är sant att 'home is where the heart is', vad innebär det då när ens hem hemsöks av krafter bortom ens kontroll eller förstånd? Och det är därför som jag själv låg vaken och lyssnade efter läskiga ljud samma natt som jag hade sett filmen.

Men den största behållningen med filmen var nog ändå att den inspirerade mig att se om The Blair Witch Project, som faktiskt är både bättre, mer originell och minst dubbelt så otäck som Paranormal Activity. Slutet i DEN filmen kan vara det mest hårresande som jag någonsin sett. Så om ni har sett Paranormal Activity och gillade den, se The Blair Witch Project härnäst och var beredda på att aldrig mer våga åka ut och tälta igen...