Ghost Stories (och An Occurance at Owl Creek Bridge)

Vanligtvis så brukar jag inte varna för spoilers i den här bloggen. Jag tänker att om man ger sig på att läsa ett analytiskt (nåja) inriktat blogginlägg om en film eller en bok så får man också räkna med att samtliga delar av verket kan komma att diskuteras. När de gäller den typen av historier som jag vanligtvis skriver om så brukar dessutom slutet vara antingen, A, ganska uppenbart från början, B, inte så viktigt i sammanhanget, eller C, helt obegripligt, så allt som oftast brukar jag inte bry mig om att skriva så mycket om det i vilket fall. Det här inlägget är dock lite av ett undantag, eftersom jag här tänker diskutera framförallt just slutet på Ghost Stories och hur historien knyts ihop. Så om ni absolut vill se filmen med ogrumlad blick så kan ni ju göra det först och läsa inlägget efteråt. Fast jag kan ärligt talat inte riktigt rekommendera det. Det är nämligen ett ganska dåligt slut som sänker en annars rätt hyfsad film, och jag tänkte ägna det här inlägget åt att försöka förklara varför.

Ghost Stories handlar om en skeptiker vars yrkesgärning är att avslöja charlataner som utger sig för att vara medier eller spiritister. En dag blir han kontaktad av en av sina föregångare och idoler, som dittills varit spårlöst försvunnen i många år. Det visar sig att denne har övergett sina skeptiska övertygelser på grund av tre fall som han har varit oförmögen att förklara och som han nu lämnar över åt den yngre skeptikern för att se om han lyckas bättre.

Look deep into the parka

De tre fallen i sig är rätt spännande och stämningsfulla, utan att nödvändigtvis vara nyskapande. En flicka som spökar på ett nedlagt mentalsjukhus, en demon som förföljer en strulig tonåring och en poltergeist med ett egendomligt band till ett ofött barn. Det är suggestivt och välspelat, särskilt från Alex Lawther och Martin Freeman, som spelar offren för de två senare hemsökelserna. Dock så är det lite svårt att förstå hur det egentligen är tänkt att vår käre skeptiker ska kunna finna sanningen bakom fallen när han bara får dem återberättade för sig och inte har någon möjlighet att undersöka dem på egen hand. Men det spelar i slutändan ingen roll. Det visar sig nämligen att skeptikern ligger på sjukhus i pseudokoma efter ett misslyckat självmordsförsök och hela filmen har utspelat sig helt och hållet i hans eget huvud. Det är, med andra ord, An Occurance at Owl Creek Bridge, fast utan det mesta som gör den novellen minnesvärd.

An Occurance at Owl Creek Bridge skrevs av Ambrose Bierce år 1890. Den berättar historien om en man som ska till att hängas från en bro under amerikanska inbördeskriget. Repet brister dock och han simmar till stranden, medan kulorna viner runt honom. Efter en lång och hallucinatorisk färd når han till slut sitt hem, men förnimmer i samma stund en skarp smäll i nacken och sedan bara mörker. Det visar sig att repet inte alls gick av, utan hela den strapatsrika resan hem var bara en fantasi som utspelade sig under de få sekunderna mellan då mannen knuffades från bron och då hans nacke knäcktes av repet.

Ambrose Bierce skrev den här historien delvis för att trolla sina läsare. Enligt ett citat så avskyyde Bierce "... bad readers - readers who, lacking the habit of analysis, lack also the faculty of discrimination, and take whatever is put before them, with the broad, blind catholicity of a slop-fed conscience of a parlor pig." Han var, som ni kanske märker, inte en så insmickrande herre.

Ambrose Bierce, som sitt vanliga gemytliga jag

Oavsett Bierces avsikt så har historien kommit att bli väldigt välkänd inom amerikansk litteratur och det med rätta. Seriöst, läs den om ni inte redan har gjort det, det är klart värt det. Den är inte lång och är enkel att hitta på nätet. Nu vet ni visserligen redan hur den slutar, men den viktiga poängen här är att historien är värd att läsa trots att man vet hur den slutar. Vändningen i slutet är kanske en lite kul överraskning första gången man läser den, men framförallt så ger den en ytterligare betydelse till resten av historien och antyder implicit en hel del intressanta frågor angående livet och döden. Man får på sätt och vis mer utbyte av historien om man vet hur den slutar än om man inte gör det.

Jag upplever inte att Ghost Stories bidrar till en lika djupsinnig upplevelse. De tre fallen som återberättas berikas inte direkt av vetskapen att de enbart existerar i huvudkaraktärens, öh, huvud. Snarare så frågar jag mig vad de i så fall hade för betydelse överhuvudtaget. Det förekommer visserligen små detaljer i fallen som det framgår är hämtade från den komatösa skeptikerns egen omgivning, till exempel så visar det sig att de tre personer som återberättar fallen i själva verket är fantasifigurer baserade på personal på sjukhuset som den komatösa skeptikern ligger på, men det känns mer som rekvisita än något annat. Jag tycker nog att det hade varit mer meningsfullt om det hade varit hemsökelserna som hade koppling till karaktärens verklighet snarare än individerna som berättar om dem. I An Occurance at Owl Creek Bridge så är det enkelt att förstå varför en man som snart ska dö riktar sina tankar åt sitt hem och sina nära och kära. Det är svårare att förstå varför en paralyserad skeptiker ligger och fantiserar ihop spökhistorier som till synes saknar någon direkt koppling till vare sig hans nuvarande verklighet eller det barndomstrauma som kläms in lite på nåder till tredje akten.

Samlade svenska kulter

Då var det äntligen dags att sätta tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager. Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser, samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”, Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats tidigare.

Antologin innehåller sammanlagt femton noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.

Själva novellerna rör sig inom ett brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och referenserna gemensamt.

Jag är lite kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.

För det första: Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget författarskap eller efterföljande kreationer. Det är problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas, Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.

Man kan jämföra med Ramsey Campbell, en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers, både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?

Jag tycker dessutom att vissa av namnen känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth, Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss (för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt än skrämmande.

För det andra: Fagers sätt att skriva i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak, antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa, som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”. Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.

För det tredje: Sex och sexuellt våld. Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess. I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult) tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera, vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller (Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa) som drar det hela lite väl långt för min smak. Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest bara jobbigt att läsa.

Det är också problematiskt att det blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla gånger.

Trots detta är det verkligen inte så att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta. Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och besvärjare så är det barn...

Det obligatoriska Lovecraft-inlägget

Som jag antydde i mitt förra inlägg så hoppas jag på att kunna uppdatera den här bloggen lite oftare nu under 2014 än jag har gjort de senaste månaderna. Säkert är i alla fall att det inte finns någon brist på material, jag har en lång, lååååång lista på inlägg som jag vill och borde skriva. När jag satt och mentalt byggde på den listan blev dock en sak ganska uppenbar: Jag är nog så illa tvungen att skriva något om Lovecraft först, för att skapa lite mer kontext till vissa av de kommande inläggen. Ett knepigt inlägg att skriva eftersom, tja, vad finns det att säga om Lovecraft som inte redan har sagts?

I alla fall, för den som inte redan känner till Lovecraft alls: Howard Philips Lovecraft. Född 1890, död 1937. Skrev under sin livstid en stor mängd texter, huvudsakligen noveller, inom genren ”weird fiction” som han skickade in till diverse tidskrifter som ibland (men ofta inte) publicerade dem för en mycket ringa ersättning. Han hade också en omfattande brevväxling med andra författare inom genren, bland annat Robert E. Howard, Conan barbarens skapare. Under sin livstid var Lovecraft så gott som okänd utanför sin egen cirkel av brevvänner. Han fick ganska få av sina verk publicerade och levde under stora delar av sitt liv minst sagt knapert. Det är nog tyvärr inte så konstigt att han inte blev särskilt gammal.

Nuförtiden innehar Lovecraft en ganska intressant plats inom litteraturen. Utanför skräckgenren är han, så vitt jag har märkt i alla fall, fortfarande rätt okänd. Inom skräckgenren däremot är han ett av de allra största namnen överhuvudtaget. Vad är det då som gör hans författarskap så speciellt? Tja, i första hand är det nog en kombination av dels att hans historier var så pass innovativa för sin tid och dels att han hade ett sätt att skriva som var väldigt inspirerande och eggade fantasin.

Sättet som Lovecrafts berättelser skiljer sig från den mesta skräck som fanns vid den tiden ligger huvudsakligen i något som han kallade ”cosmic horror”, ett koncept som nog bäst kan illustreras med ett citat från en av hans berättelser:

”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.”

-H. P. Lovecraft, The Call of Cthulhu

Centralt i Lovecrafts rent nattsvart nihilistiska litterära värld är att människan är långt ifrån dess självklara mål, mening och mittpunkt. Istället är hela mänskligheten inget annat än en parentes i ett meningslöst och kaotiskt universum, som om vi har tur slipper bli uppmärksammade av de obeskrivliga varelser och väsen som utgör riktiga maktfaktorer. De flesta huvudpersoner i Lovecrafts historier har inte tur. Det slutar allt som oftast med att de dör eller blir galna, inte sällan både och.

Det här verkar kanske inte verkar så särdeles nyskapande nuförtiden, men det nog snarast ett tecken på hur otroligt mycket modern skräck är färgad av Lovecraft och hans idéer. Det är nog ingen överdrift att säga att han bokstavligen flyttade ramarna för genren och man kan se hans inflytande så gott som överallt. Något som säkerligen bidrog till detta är att han hade klar talang för suggestion i sitt författande. Han skrev på ett sätt som alltid antydde att det fasor som man bevittnade bara var toppen på isberget, att det alltid fanns ännu fler och ännu mer fruktansvärda saker som lurade i skuggorna. Det är klart att andra författare blev inspirerade till att spekulera vidare, att själva ta upp tråden och skriva om några av de där sakerna som Lovecraft antydde till. Detta var dessutom något som Lovecraft aktivt uppmuntrade och han hade ett ständigt utbyte av koncept och idéer med de författare som han brevväxlade med.

Lovecraft har heller aldrig slutat att inspirera författare och filmskapare. Stephen King, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Alan Moore, Clive barker, John Carpenter, Guillermo Del Toro och H. R. Giger (som designade utomjordingarna i filmen Alien) är några moderna exempel på individer som både direkt och uttalat inspirerats av Lovecraft och listan skulle lätt kunna göras längre.

Jag är själv en stor fan av många av Lovecrafts berättelser. Fasen, titeln på den här bloggen är till och med hämtad från en svensk Lovecraft-antologi som jag läste någon gång under högstadiet/gymnasiet. Precis som en den illustra Stephen King har jag antagligen Lovecraft att tacka för att ha kickstartat min fascination av skräck och det makabra. Hans historier var olika något annat jag läst dittills. Spännande, skrämmande och kanske framförallt fascinerande. Förutom att det var bra historier (nåja, oftast i alla fall, vi återkommer till den saken) så satte de igång min fantasi på ett högst tilltalande sätt. Det är en sak att ligga i sängen och fundera på om det bor ett spöke i ens garderob. Det är en helt annat sak att fundera på om ens garderob inhyser det krälande kaos som dansar och vrider sig till ljudet av demoniska flöjter i universums mitt. Hur kan det befinna sig i universums mitt och i min garderob samtidigt? Det finns vissa saker som människor helt enkelt inte är skapta att förstå...

Med allt detta sagt så har Lovecraft dock helt klart vissa brister. Först och främst så måste man nog erkänna att han egentligen inte är en särskilt bra författare alla gånger. Han har en alldeles för stor förkärlek för att stapla adjektiv på varandra, hans karaktärsgestaltningar är så gott som obefintliga, han är ofta onödigt långrandig och han skriver överlag ganska stolpigt och svårgenomträngligt. Ofta lyckas han skapa bra och tilltalande berättelser ändå, andra gånger... inte. Det är nog svårt att hitta ett lika ojämnt författarskap som hans. Han har skrivit några av de mest suggestiva och skrämmande skräckhistorierna någonsin men han har tyvärr också skrivit en hel del skräp.

Den andra stora bristen med Lovecraft är att han, även med sin tids mått mätt, var klart rasistisk. Det är också något som märks ganska tydligt om man läser mycket av honom. Det kan vara mer eller mindre subtilt. Ibland handlar det bara om antydningar eller enstaka nedsättande beskrivningar av vissa karaktärer, ibland är det direkt obehagliga uttalanden om de osympatiska egenskaper som Lovecraft helt uppenbart tyckte att de allra flesta icke-ljushyade människor delade. Ännu längre ut på skalan har vi dessutom historier som The Street, The Horror at Red Hook och alldeles i synnerhet Medusa's Coil, som... bör undvikas. Om man inte känner för en rejäl dos xenofobisk propaganda, det vill säga.

För den som är intresserad så finns Lovecrafts hela bibliografi på nätet, här. Har man inte läst Lovecraft förut så kan jag rekommendera att börja med kortromanen The Call of Cthulhu, som både är en av hans bästa verk överlag och en väldigt bra introduktion till hans stil och typ av mytologi. Några av mina personliga favoriter är annars The temple, Nyarlathotep, The Shadow Over Innsmouth och The Rats in the Walls (som dessutom har blivit inläst på svenska av den oförglömliga Ernst Hugo Järegård och finns att lyssna på här).

Masters (?) of the Macabre

Jag har verkligen inte varit något vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.

Jag släntrade ner till biblioteket någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse klassiska författare.

Den inledde med The Adventure of the German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till (som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)

Att avsluta en historia med att avslöja att någon i själva verket var död hela tiden har vid det här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare (vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på torget en mörk natt.

Efter den följde en historia av Hector Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg, kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under dagen.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt ”makaber” var den sannerligen inte.

Den tredje historien hette The Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens. Även den här historien handlar om föraningar, men i det här fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka ut en varning.

Den här historien tyckte jag mycket bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande. Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.

Efter den kom en historia av Edgar Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé, men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.

Som ni kanske har anat så är jag ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick, som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier. Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle? Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa historia.

Efter Poe följde The Hand av Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur. Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis försvunnen.

Inte en helt komplicerad historia och inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om man har läst skräck- och spökhistorier så vet man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version. De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som vi läsare!

Nästa historia var The Body Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)

Den här historien lämnar mig lite kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd. Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar dessutom både påklistrad och en smula knasig.

På tal om knasig... Nästa novell i samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.

Öhm... ja. Det här är alltså inte direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den passar inte riktigt in bland de andra historierna.

Nästa novell var skriven av ingen mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju, och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer). Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen? (Ja, det är klart att det gör...)

Jag var inte särskilt imponerad av den här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte nog att novellen var något av ett antiklimax.

Nästa novell hette The Withered Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och dör knall och fall.

Ännu en historia som inte lyckas imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går och dör av en sådan sak.

Den sista historien var en spökhistoria av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...

Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.

Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.

I Have No Mouth, and I Must Scream

HATE. LET ME TELL YOU HOW MUCH I'VE COME TO HATE YOU SINCE I BEGAN TO LIVE. THERE ARE 387.44 MILLION MILES OF PRINTED CIRCUITS IN WAFER THIN LAYERS THAT FILL MY COMPLEX. IF THE WORD HATE WAS ENGRAVED ON EACH NANOANGSTROM OF THOSE HUNDREDS OF MILLIONS OF MILES IT WOULD NOT EQUAL ONE ONE-BILLIONTH OF THE HATE I FEEL FOR HUMANS AT THIS MICRO-INSTANT FOR YOU. HATE. HATE.

-AM, I Have No Mouth, and I Must Scream

Hittills har jag nästan bara skrivit om film, så jag tyckte att det var hög tid att jag skrev några rader om litteratur också. Därför tänkte jag ägna det här blogginlägget åt en skräcknovell med kanske den bästa titeln på någon novell någonsin: I Have No Mouth, and I Must Scream

I Have No Mouth är skriven av den något oregerliga författaren Harlan Ellison, som utöver denna har skrivit uppemot 1000+ noveller och dessutom en hel del annat. (Han har bland annat skrivit manus till det uppskattade Star Trek-avsnittet The City on the Edge of Forever. Som jag förstår blev han dock irriterad på hur Gene Roddenberry och andra skrev om hans originalmanus, som bland annat innefattade knarkhandel ombord på Enterprise. Jag tror att kan kan ha viss förståelse för båda parterna i den här konflikten.) Det lilla jag vet om Harlan Ellison ger mig intrycket att man kan skriva ganska mycket om den mannen, så därför hade jag tänkt att låta bli och bara ägna mig åt historien helt enkelt.

Premissen i I Have No Mouth kan sammanfattas på en mening: En intelligent superdator har utrotat hela mänskligheten förutom fem stycken olycksaliga individer som den har ägnat de senaste 109 åren åt att plåga på olika fantasifulla sätt. Under den här ganska korta novellen får vi följa dessa fem individer ur perspektivet av en av de själva, en man som kallas Ted och som också utgör berättarröst.

Var ska man börja med den här novellen? Den är mycket välskriven, både de plågor (fysiska och psykiska) som de fem utsätts för och den hopplöshet som de upplever är beskrivna på ett sätt som jag tycker biter sig fast rätt rejält. Något som förstapersonsperspektivet helt klart också bidrar till. Ett exempel:

”He would never let us go. We were his belly slaves. We were all he had to do with his forever time. We would be forever with him, with the cavern-filling bulk of the creature machine, with the all-mind soulless world he had become. He was Earth, and we were the fruit of that Earth; and though he had eaten us he would never digest us.”

Snacka om svärta. Passagen ovan är ett bra exempel på hur Ellison använder språket för att inte bara skapa en intellektuell förståelse för det helvete som de fem har hamnat i utan även ge texten en känslomässig laddning. 'Poetiskt' är nog rätt ord att använda i sammanhanget. Se bara på orden som han använder och hur han använder dem; ”belly slaves”, ”forever time”, ”creature machine” och ”all-mind soulless world”. Om en slav är någon utan frihet måste en slav vars existens tillbringas inuti någon annan vara snäppet värre, en slav som lever inuti sin slavdrivare kan aldrig ens uppleva ögonblick av frihet eftersom den ständigt är omgiven av just det som förslavar den. Tid och evighet är begrepp som egentligen inte går så bra tillsammans, tid är något mätbart och evighet är inte det, en obehaglig paradox som är än obehagligare på grund av dess innebörd. Djur och maskin är också två begrepp som vi är vana vid att hålla isär, att slå ihop dem innebär en syntes mellan det levande och det döda, två till synes inkompatibla saker. Och det sista exemplet innebär något liknande en panteists värsta mardröm; världen är mycket riktigt levande och medveten men inte alls gudomlig utan högst profan. Och den hatar dig.

Åter till titeln, som jag verkligen tycker är väldigt effektfull. Att behöva skrika men inte kunna eftersom man inte har någon mun är en nog så obehaglig tanke. Dock så tänker jag mig snarast att titeln bör läsas allegoriskt, den symboliserar isolation och hjälplöshet, att vara fångad inuti sig själv.

Vet ni vad den påminner mig om? Metallicas låt One och tillhörande video. När jag var yngre brukade jag alltid hoppa över den på skivan eftersom jag tyckte att den var så otäck.

Men handlar titeln verkligen bara om de fem plågade människornas situation inuti AM (vilket är vad superdatorn kallar sig)? Nja... om man läser novellen får man veta lite mer om AM och varför han har drivits till vansinne. Det kommer fram att:

”We had given AM sentience. Inadvertently, of course, but sentience nonetheless. But it had been trapped. We had created him to think, but there was nothing it could do with that creativity. In rage, in frenzy, the machine had killed the human race, almost all of us, and still it was trapped. AM could not wander, AM could not wonder, AM could not belong. AM could merely be.”

Det verkar som att titeln lika gärna kan referera till AM som hans fem offer. Eller är det AM som är deras offer, dvs. mänsklighetens offer (symboliserad av de fem överlevande)? Kanske både och? Är AM:s plågande av de fem poetisk rättvisa?

Nja, så långt som att kalla det rättvisa, poetisk eller ej, skulle jag nog inte vilja gå. Däremot finns det helt klart mer än ett sätt att läsa novellen (i synnerhet som Ted då och då ger vissa tecken på att vara en så kallad 'unreliable narrator').

I vilket fall som helst så rekommenderar jag verkligen att läsa I Have No Mouth. Helt oavsett vilka allegoriska innebörder man vill ge den så är det en välskriven, effektiv och mycket otäck skräcknovell. Men kan hitta den i en kort novellsamling med samma titel som också innehåller ett litet urval andra noveller av författaren. Eller, om man är för lat för att leta upp och läsa böcker, kan man lyssna på en inläsning av novellen av Harlan själv på youtube (här).