Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Return of the Living Dead och zombies

Jag såg Return of the Living Dead i helgen, en film som ofta återfinns på listor över klassiska skräckkomedier. Det är en genre som jag gillar och den här filmen gjorde mig inte heller besviken. De bästa skräckkomedi bör i min mening vara både underhållande och skrämmande men de kan också gott och väl klara sig med att bara vara underhållande. En skräckkomedi som inte är rolig är däremot sällan särskilt lyckad. Misslyckas man med att skrämmas kan det ofta bara göra humorn desto dråpligare men misslyckad humor är sällan något annat än pinsam. Return of the Living Dead lyckas trevligt nog någorlunda väl med båda. Den är inte vare sig den allra roligaste eller den allra mest skrämmande skräckkomedi som jag har sett (de får jag ta och lista i något kommande inlägg) men den står sig helt klart väl ändå.

Historien handlar om ett par klantiga snubbar som jobbar på ett företag vars uppdrag är att förse andra företag och institutioner med medicinskt materiel av olika slag; kemikalier, dissektionsobjekt och så vidare. I källaren har de dessutom sparat några tunnor som militären skickade till dem av misstag (som man gör) vilka innehåller resterna från en verklig incident som enligt en av huvudpersonerna inspirerade filmen Night of the Living Dead. Det vill säga, i filmen Return of the Living Dead bygger filmen Night of the Living Dead på en verklig incident. (Är ni med?)

Jag misstänker att ni kan räkna ut vart det här leder. En av tunnorna går sönder, kemikalien sprids i omgivningen, företaget ligger oturligt nog granne med en kyrkogård och snart så bryter helvetet löst i form av zombies som springer omkring och ropar efter ”Braaaains!” (Den här filmen råkar också vara den första film där zombies är ute efter just hjärnor istället för vilka organ eller vävnader som helst, vilket är fallet i Romeros filmer.)

De zombies som förekommer i den här filmen skiljer sig från Romeros version på flera sätt. Dels så är de inte särkilt långsamma utan kutar omkring så fort deras förtvinande lemmar bär dem och ofta fortare än man skulle kunna tro om en kadaver som bara har några slamsiga senor kvar på benen (den som påstår att snabba zombies är ett modernt påfund har alltså inte så mycket belägg för det). Dels så räcker det inte att förstöra deras hjärnor för att oskadliggöra dem utan varje kroppsdel fortsätter kräla omkring för egen maskin så länge man inte bränner upp dem helt och hållet (”It worked in the movies!” beklagar en av huvudpersonerna när en ishacka i huvudet inte räcker för att ta kål på ett dissektionskadaver som springer omkring i lokalen). Dels så verkar zombierna dessutom vara rätt så intelligenta med undantag av en överväldigande besatthet av levande hjärnor. Detta är också något som de utnyttjar till god effekt. ”Send more paramedics,” väser en av zombierna i ambulansradion och snart nog så är två nya färska hjärnor serverade till de väntande levande döda.

Det är just detta som ger upphov till vad jag tycker är filmens otäckare ögonblick. Vid ett tillfälle tar tillfångatar några av huvudpersonerna en ruttnande torso (ja, det är precis vad det låter som) som de binder fast på ett bord och sedan passar på att fråga ut. Det framkommer att det mest skrämmande sannolikt är zombiernas eget öde, anledningen till att de är så besatta av att äta hjärnor är nämligen att det är det enda som lindrar smärtan av att vara död. ”I can feel myself rot,” säger det stackars kadavret som de har bundit fast på bordet. Brr...

Det är för den delen heller inget roligt öde som väntar de som blir förgiftade av den här kemikalien (vilket är källan till det hela) då de fortfarande är vid liv. Ett snabbt insjuknande och sedan den charmiga upplevelsen av hur organen upphör att fungera och likstelheten sprider sig genom kroppen innan hungern till slut tar makten över dem också.

Zombies är en typ av monster som aldrig verkar förlora sin popularitet i skräcksammanhang (eller överlag, för den delen). Vid det här laget har vi sett alla möjliga (och en hel del aningens mindre möjliga) varianter på zombieapokalypser. Varför är det så? Med risk att låta en aning högtravande så tror jag att det har att göra med vad zombies representerar i det mänskliga psyket. Jag läste någonstans (tyvärr minns jag inte var, men jag minns att det var en intressant text) att zombies kan tänkas representera döden och dödens oundviklighet, ungefär på samma sätt som vampyrer och varulvar kan tänkas representera människans mörkare mer bestialiska drifter. Jag tycker att det låter som en lockande tolkning och en som jag tror har en hel del belägg. En vampyr eller varulv är på något plan ändå en tänkande varelse som det kanske går att resonera med eller skrämma bort men det går inte att resonera med eller skrämma en zombie, på samma sätt som det inte går att resonera med eller skrämma döden.

Jag tror heller inte att det är någon slump att zombies ofta beror på någon typ av smitta eller virus, rädslan för sjukdomar och rädslan för döden ligger ändå ganska nära varandra. Båda kan också tänkas innefatta någon typ av nedbrytning eller sönderfall av den egna kroppen, vilket zombier också representerar med sin blotta uppenbarelse. En zombie är i sig en vandrande påminnelse om vad som väntar oss alla en vacker dag (ja det vill säga så vida vi inte blir kremerade eller balsamerade eller så, men ni vet vad jag menar).

Antagligen har det här att göra med att man så ofta väljer att gestalta zombies som en epidemi eller apokalyps. En eller ett par zombies är mer eller mindre bara ett hinder att övervinna men om hela civilisationen är på väg att kollapsa blir zombierna snarare ett ständigt överhängande hot. Man kan kanske fly och köpa sig ytterligare lite tid, men till vilken nytta? För eller senare kommer dem ikapp en, det är egentligen bara en tidsfråga. Precis som det är med döden...

Är man intresserad av att läsa mer om zombies rekommenderas de ypperliga bloggarna Swedish Zombie och Nej tack zombies som båda är trevlig och intressant läsning som granskar fenomenet zombies bra mycket noggrannare än jag har gjort här.