Thomas Ott

Bloggen är inte död. Eventuellt odöd (förlåt). Jag har helt enkelt inte haft så mycket tid över att skriva i den under hösten, men jag hoppas på att det ska kunna förändras under våren. Faktum är att jag har ett nytt projekt på gång som helt klart lär ge mig stoff så att det räcker allra minst våren ut. Det kräver dock lite förarbete så det kommer nog först till februari, typ. Tills dess tänkte jag skriva några ord om Thomas Ott istället.

Jag kom först i kontakt med Thomas Ott av en ren slump. Jag var nere på min favoritbokhandel (Uppsala English Bookshop, om någon är intresserad) då de hade ett rea-bord med Penguin Classics Graphic Deluxe Editions. Tvärtom vad talesättet säger så dömer jag gärna boken efter omslaget, så jag botaniserade gladeligen bland de vackra utgåvorna. En bok som fångade min uppmärksamhet mer än någon annan var utan tvekan We have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. Den visade sig också vara en av de absolut bästa böcker som jag någonsin läst alla kategorier, men det är en annan historia. Vad som är intressant i sammanhanget är att den hade ett omslag av Thomas Ott, vilket huvudsakligen var vad som fick mig att plocka upp den överhuvudtaget. Såhär ser det ut:

Har ni någonsin sett ett så effektfullt bokomslag? (Om svaret är ja så har ni antingen fel eller ljuger.)

Sedan så tänkte jag inte så mycket mer på Thomas Ott på ett tag, förrän jag fick ett seriealbum med titeln Numret 73304-23-4153-6-96-8 i födelsedagspresent av en vän.  Jag brukar vara skeptisk mot baksidestexter men baksidestexten till det här seriealbumet sammanfattar faktiskt albumet bättre än jag antagligen skulle kunna, så jag tänker helt fräckt citera den rakt av:

"Efter att just ha avrättat en dödsdömd i elektriska stolen, hittar en bödel en lapp med ett nummer som består av femton siffror. Numret kommer att spela huvudrollen i denna berättelse om förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död. Historien är en svartvit bildberättelse utan ord utförd på skrapkartong av den schweiziske serietecknaren och konstnären Thomas Ott."

Se där, den fick dessutom med en kort beskrivningen av konstnärens stil och bildmedium. Fint, besparar mig lite arbete.

Skämt åsido, inte nog med att det är en intelligent, mörk och rent hypnotisk historia som Ott har vävt samman i Numret, han är också en mästare i visuellt historieberättande och en stämningsskapare utan motstycke. En av Otts inspirationskällor är just stumfilm, vilket märks tydligt både i tempot och uttrycksfullheten i hans karaktärer. Dessutom så är det något med Otts skapande, någonting i hur han använder skuggor och kontrasterna mellan mörker och ljus, som helt enkelt är så slående att det inte kan undgå att fånga en.

Men för att anamma ännu ett gammalt talesätt, en bild säger mer än tusen ord. Snarare än att försöka beskriva Otts bilder tycker jag att ni ska ta er ner till något lämpligt bibliotek eller bokhandel och leta upp Numret 73304-23-4153-6-96-8 eller Cinema Panopticum. (Eller om ni är lata kan ni bara bildgoogla honom, men jag rekommenderar varmt att leta upp albumen oavsett.)

För övrigt: Hur har den här den här människan inte en engelskspråkig wikipedia-sida? Skandal!

Kort bokrecension - Främlingar

Varför har inte flera bibliotek särskilda hyllor för skräcklitteratur? Gottsundabiblioteket är det enda som jag känner till, även om jag misstänker att man skulle kunna hitta en sådan hylla på Kulturhuset vid plattan. Inte för att utbudet inte finns på de flesta bibliotek men då sorteras skräck för det mesta in bland antingen allmän skönlitteratur eller bland annan genrelitteratur som fantasy och science fiction. Jag undrar varför det är så? Visst, det kan vara svårt ibland att dra en tydlig gräns för vad som faller inom genren, men det är väl inte så mycket lättare med fantasy eller science fiction men det verkar inte hindra folk för det.

Jag var i alla fall på Gottsundabiblioteket för ett tag sedan och botaniserade i deras skräckhylla. Där fann många intressanta böcker, bland annat Främlingar av Taichi Yamada. Den handlar om Harada, en frånskild manusförfattare, som lever ett ganska torftigt liv i sin lilla lägenhet i Tokyo. Allt förändras då han får se en man som är egendomligt lik hans sedan länge döda far. Har hans föräldrar börjat gå igen? I så fall, vad betyder det och vad vill dem? Framförallt, är de så välvilliga och harmlösa som de verkar?

Det här är mer av en spökhistoria än renodlad skräck och handlar egentligen mer om ensamhet, förlust och åldrande än spökerier och annat övernaturligt. En bra bok är det i vilket fall, och det är ju det viktigaste. Och även om den mer är stämningsskapande än skrämmande så har den en del riktigt otäcka partier också, samt ett par riktigt oväntade vändningar som jag verkligen uppskattade. Så den kan helt klart rekommenderas.

Kort bokrecension - The Hungry Moon

The Hungry Moon av Ramsey Campbell berättar historien om Moonwell, en liten by i Peak District i England. Uppe på myren ovanför byn finns en djup grotta som enligt sägnen döljer något ondskefullt. Det är dock inte något som byborna någonsin märker av, för dem är grottan inte mycket mer än en lokal sevärdhet som en gång om året dekoreras med blommor och målningar enligt en pittoresk gammal tradition. En dag anländer dock den amerikanska evangelisten Godwin Mann med följe, fast besluten att stoppa de "hedniska riterna" och bekämpa "ondskan" som lurar nere i grottan. Genom att spela på konservativa uppfattningar som redan finns i byn vinner han fler och fler anhängare som börjar gadda ihop sig mer och mer emot de som motsätter sig hans predikningar. Men det är bara början, för snart nog så blir det tydligt att det är något nere i grottan som också har tagit notis om förändringarna i byn...

Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.

Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...

Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.

Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Seriemördare och genrens gränser

Jag diskuterade skräckfilm med ett par vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat, någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut. Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat, begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning osäkra och diffusa.

Jämför med krigsfilm till exempel. Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt ifrågasätts.

Det här behöver som sagt inte innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur de brukar porträtteras i filmer.

The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein.

Poängen är att den här typen av filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar, vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar” för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.

Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein.

(Det gäller inte alltid bara på film för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi och verklighet människor!)

Det finns som sagt filmer som ligger på gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel. Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en skräckfilm?

Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom...

Jag tror att det är så enkelt som att The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.

Om Alien del 2 - Tre typer av skräck

Idag tänkte jag skriva om något som jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och kompletterar varandra.

Stephen King introducerade tre typer av skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd, för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:

"The 3 types of terror: The Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of stairs, it's when the lights go out and something green and slimy splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the last and worse one: Terror, when you come home and notice everything you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's when the lights go out and you feel something behind you, you hear it, you feel its breath against your ear, but when you turn around, there's nothing there..."

-Stephen King, Danse Macabre

Dessa tre sätt att skrämmas refererar han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel. Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.

(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i sina dataspelsrecensioner...)

Själv håller jag helt och hållet med King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person. Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens personliga rädslor.

Fasa gör dessutom mer än att bara skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre. Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på världar bortom vår egen.

Samtidigt så håller jag också med i att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig, dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*) och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som ”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.

Alien är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.

För att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget, för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.

När det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal, känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och skoningslöst visar hur höga insatserna är.

Om Alien del 1 - H. R. Giger

Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I

Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV

Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.