Himmelstrand och överskott av oförklarligheter

Jag läste nyligen John Ajvide Lindqvist Himmelstrand. Oväntat nog tyckte jag inte något vidare om den. Extra oväntat eftersom upplägget är både väldigt otäckt och väldigt fantasieggande i alla sin enkelhet (fyra husvagnar med tillhörande relationskonstellationer förflyttas oförklarligt till en plats enbart bestående av en vidsträckt grön gräsmatta och en blå himmel utan vare sig moln eller sol). Inte för att det var en direkt dålig bok som så, den föll mig bara inte i smaken. Tillåt mig att, långrandigt och omständligt, förklara varför.

Upplägget är som sagt bra. Ett mysterium, en oförklarlig och till synes omöjlig händelse. Skrämmande både på grund av själva omöjligheten i händelseförloppet och på ett rent konceptuellt plan. Människans psyke har väldigt svårt för monotoni och tomhet, det är därför som isolering är ett så plågsamt straff. Karaktärerna och deras inbördes relationer är också som vanligt genomarbetade, välskrivna och mångbottnade. Det finns dessutom väldigt många fantastiskt väl skildrade scener, inklusive ett syraregn som långsamt fräter sig igenom ett biltak, en vägg av kompakt men samtidigt lockande mörker och en fruktansvärt ingående och rysningsframkallande skildring av hur en person får bröstkorgen överkörd av en husvagn. Härliga omysigheter för hela slanten med andra ord.

Problemet är att det liksom aldrig kommer någon vart. Det vill säga, det gör det väl kanske. Eller kanske inte. Det är lite svårt att veta. Och det är liksom det som är problemet. Oförklarliga saker bara fortsätter att hända utan något vidare samband eller förklaring. Det fungerar bra till en början, då platsen som bokens huvudpersoner-snedstreck-offer hamnat på börjar uppvisa mer och mer hotfulla och egendomliga egenskaper. Men allt eftersom de mystiska händelserna staplas på varandra börjar de tappa sin tyngd och till slut blir det mest bara tröttsamt. Den sista fjärdedelen bläddrade jag mest bara igenom för att se om det hela skulle betala sig i slutet. Det gör det just inte.

Det här kanske låter lite motsägelsefullt, med tanke på att jag annars är av den bestämda åsikten att det allra mest skrämmande är det som man inte visar på bioduken och att det tar udden av bra skräck i samma stund som man förklarar dess hur och varför. Men anledningen till det är ju att det ger utrymme för fantasin att fylla igen luckorna. Anledningen till att det okända är så otäckt är inte bara att det potentiellt kan vara vadsomhelst, utan att det bara genom halvt skymtade skuggor kan föda fram helt nya fasor ur vårt eget psykes dunklaste vrår. Men det kräver också att det finns något för fantasin att bygga på, om än bara vaga antydningar.

Bra skräck är lite som ett ickekomplett pussel, där de bitar som saknas är just de som förställer den centrala ohyggligheten. Vi kan inte se vad det är exakt, men vi kan gissa oss till det genom de omgivande bitarna (ja och så den där biten precis i kanten som föreställer något tentakelliknande). Men om de omgivande bitarna inte ger intryck av att föreställa någonting alls, förutom kanske en Jackson Pollock-målning, går det heller inte att skapa sig någon bild av hemskheten i mitten och då blir det mycket mindre skrämmande. Skräck får gärna vara surrealistisk, men går det för långt över gränsen till ren surrealism så tappar den oftast sin poäng. Inte alltid, men oftast.

Det är klart, det kan hända att antydningarna finns där i Himmelstrand och att jag bara är för trög för att fånga upp dem, det kan jag inte helt och hållet utesluta. Kanske blir den fullt begriplig om man har någon anknytning till Peter Himmelstrands låtskrivande. Fast i ärlighetens namn betvivlar jag det. I alla fall, har ni snappat upp något som ni tror att jag har missat eller om ni bara har avvikande åsikt så får ni gärna gräla på mig i kommentarsfältet. Det är det som det är till för.

Men med det sagt så är det absolut inte så att boken inte är utan förtjänster. Den har till exempel en av de absolut otäckaste karaktärer jag har läst om på länge, som också har följande makalösa replik:

"Jag är en fontän av blod i form av en flicka."

John Ajvide Lindqvist bevisar än en gång att det inte finns något otäckare än onda barn.

Spökhelg: The Changeling vs. The Woman in Black

Igår såg jag för första gången The Changeling med George C. Scott, en spökhistoria från 1980. När jag sedan var nere på stadsbiblioteket idag och tittade efter någon trevlig film att underhålla mig med framåt kvällningen så råkade jag snubbla över The Woman in Black från 2012. Visserligen hade jag sett den förut men jag mindes den ändå som rätt ok kvällsunderhållning. Dessutom så kunde det vara intressant att jämföra de båda filmerna eftersom de har en liknande historia.
 
Det mest slående när man jämför de båda filmerna är hur lika de är. Det är nästan löjligt. Båda har en manlig huvudrollsinnehavare som kämpar med sorgen efter att ha förlorat sin fru. Båda huvudrollsinnehavarna kommer till ett stort, tomt hus på landsbygden där det visar sig hända egendomliga ting. Båda husen har en okänd historia som huvudrollsinnehavaren måste pussla ihop under filmens gång. I båda fallen bär husen på mörka hemligheter som också i båda fallen har att göra med barn som drunknar och barn som adopteras. I båda filmerna finns det folk i trakten som försöker hindra huvudrollsinnehavarens efterforskningar. Båda filmerna inkluderar ett medium som kommunicerar med andra sidan med hjälp av bilder eller skrift. I båda filmerna spökar det i vattenledningarna. I den ena filmen förekommer en rullstol som rullar av sig självt, i den andra en gungstol som gungar av sig självt. I båda filmerna kryper spökbarn upp ur marken vid platsen där dess kvarlevor befinner sig och i båda filmerna blir huvudrollsinnehavaren (naturligtvis) tvungen att rota rätt på dem. Och så vidare.

Det finns förstås skillnader också. The Changeling utspelar sig till exempel på 1980-talet och The Woman in Black någon gång i början på 1900-talet. Intrigen skiljer sig också ganska vitt även om de har många liknande tematiska drag. Skillnaden i estetik är också milsvid. Framförallt så är The Woman in Black väldigt stiliserad i jämförelse. Den är så fylld med spindelväv och dimomhöljda kyrkogårdar att Poe själv skulle rodna och allt är så blekt gråblåsvart att varje scen ser ut att kunna vara hämtad från omslaget till ett black-metal album.

Det var en mörk och stormig natt. Såklart.

Jag tror att det delvis är därför som jag tycker att The Changeling funkar aningens bättre. Man kan jämföra de båda filmernas öppningsscener. I The Woman in Black så sitter tre flickor och leker med ett dockskåp. Blek ljussättning. Dämpade ljudeffekter. Inzoomning på otäcka dockansikten. Det är så uppenbart att något hemskt ska hända redan från början att det inte blir någon större chock när de tre flickorna kliver ut genom fönstret till ljudet av förtvivlade skrik där nedanför. The Changeling inleds å andra sidan med en väldigt vardaglig scen, en familj som har fått motorstopp på vintersemestern. Den skapar en vardaglig och igenkännbar situation, sen slår olyckan till.

Samma princip gäller egentligen över hela filmerna, The Changeling tar sin tid att upprätta någon slags normalitet innan spökerierna sakta men säkert börjar uppenbaras. I The Woman in Black å andra sidan liknar bara själva huset snarare ett spökhus på ett nöjesfält än en plats där det går att tänka sig att någon faktiskt har bott. Det är också väldigt tröttsamt när ljudspåret känner att det måste berätta för oss varje gång något otäckt händer. Bara utifall vi skulle missa det antar jag. En hand syns tryckas mot bortsidan av ett fönster (dun!), den svarta damens ansikte skymtar förbi i gungstolen (dwish!), damen själv dyker upp vid Daniel Radcliffes sida (dwoon!). The Woman in Black är absolut inte en dålig film, Daniel Radcliffe gör sig till exempel väldigt bra i huvudrollen, och den är definitivt otäck på sina ställen. Men det är en ganska billigt köpt otäckhet i jämförelse med The Changeling som bygger stämning genom historieberättande snarare än genom ren estetik.

Gör man det på rätt sätt så kan en röd boll vara otäckare än alla skrikande svartklädda damer i världen

Det känns tyvärr som att det är något som The Woman in Black har gemensamt med mycket skräck nuförtiden. Allt är så designat. Det skapar en distans redan från början, det blir så mycket tydligare att man ser en historia, en saga. Det blir alldeles för lätt att lämna den bakom sig efter att man har stängt av datorn eller lämnat biosalongen. En lite mer oslipad, lite mer avskalad estetik gör filmen mer verklighetsnära och då blir det så mycket mer sannolikt att känslan biter sig fast, kryper in och stannar kvar.

Thomas Ott

Bloggen är inte död. Eventuellt odöd (förlåt). Jag har helt enkelt inte haft så mycket tid över att skriva i den under hösten, men jag hoppas på att det ska kunna förändras under våren. Faktum är att jag har ett nytt projekt på gång som helt klart lär ge mig stoff så att det räcker allra minst våren ut. Det kräver dock lite förarbete så det kommer nog först till februari, typ. Tills dess tänkte jag skriva några ord om Thomas Ott istället.

Jag kom först i kontakt med Thomas Ott av en ren slump. Jag var nere på min favoritbokhandel (Uppsala English Bookshop, om någon är intresserad) då de hade ett rea-bord med Penguin Classics Graphic Deluxe Editions. Tvärtom vad talesättet säger så dömer jag gärna boken efter omslaget, så jag botaniserade gladeligen bland de vackra utgåvorna. En bok som fångade min uppmärksamhet mer än någon annan var utan tvekan We have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. Den visade sig också vara en av de absolut bästa böcker som jag någonsin läst alla kategorier, men det är en annan historia. Vad som är intressant i sammanhanget är att den hade ett omslag av Thomas Ott, vilket huvudsakligen var vad som fick mig att plocka upp den överhuvudtaget. Såhär ser det ut:

Har ni någonsin sett ett så effektfullt bokomslag? (Om svaret är ja så har ni antingen fel eller ljuger.)

Sedan så tänkte jag inte så mycket mer på Thomas Ott på ett tag, förrän jag fick ett seriealbum med titeln Numret 73304-23-4153-6-96-8 i födelsedagspresent av en vän.  Jag brukar vara skeptisk mot baksidestexter men baksidestexten till det här seriealbumet sammanfattar faktiskt albumet bättre än jag antagligen skulle kunna, så jag tänker helt fräckt citera den rakt av:

"Efter att just ha avrättat en dödsdömd i elektriska stolen, hittar en bödel en lapp med ett nummer som består av femton siffror. Numret kommer att spela huvudrollen i denna berättelse om förgänglighet, återfödelse och den eviga cirkeln av liv och död. Historien är en svartvit bildberättelse utan ord utförd på skrapkartong av den schweiziske serietecknaren och konstnären Thomas Ott."

Se där, den fick dessutom med en kort beskrivningen av konstnärens stil och bildmedium. Fint, besparar mig lite arbete.

Skämt åsido, inte nog med att det är en intelligent, mörk och rent hypnotisk historia som Ott har vävt samman i Numret, han är också en mästare i visuellt historieberättande och en stämningsskapare utan motstycke. En av Otts inspirationskällor är just stumfilm, vilket märks tydligt både i tempot och uttrycksfullheten i hans karaktärer. Dessutom så är det något med Otts skapande, någonting i hur han använder skuggor och kontrasterna mellan mörker och ljus, som helt enkelt är så slående att det inte kan undgå att fånga en.

Men för att anamma ännu ett gammalt talesätt, en bild säger mer än tusen ord. Snarare än att försöka beskriva Otts bilder tycker jag att ni ska ta er ner till något lämpligt bibliotek eller bokhandel och leta upp Numret 73304-23-4153-6-96-8 eller Cinema Panopticum. (Eller om ni är lata kan ni bara bildgoogla honom, men jag rekommenderar varmt att leta upp albumen oavsett.)

För övrigt: Hur har den här den här människan inte en engelskspråkig wikipedia-sida? Skandal!

Kort bokrecension - Främlingar

Varför har inte flera bibliotek särskilda hyllor för skräcklitteratur? Gottsundabiblioteket är det enda som jag känner till, även om jag misstänker att man skulle kunna hitta en sådan hylla på Kulturhuset vid plattan. Inte för att utbudet inte finns på de flesta bibliotek men då sorteras skräck för det mesta in bland antingen allmän skönlitteratur eller bland annan genrelitteratur som fantasy och science fiction. Jag undrar varför det är så? Visst, det kan vara svårt ibland att dra en tydlig gräns för vad som faller inom genren, men det är väl inte så mycket lättare med fantasy eller science fiction men det verkar inte hindra folk för det.

Jag var i alla fall på Gottsundabiblioteket för ett tag sedan och botaniserade i deras skräckhylla. Där fann många intressanta böcker, bland annat Främlingar av Taichi Yamada. Den handlar om Harada, en frånskild manusförfattare, som lever ett ganska torftigt liv i sin lilla lägenhet i Tokyo. Allt förändras då han får se en man som är egendomligt lik hans sedan länge döda far. Har hans föräldrar börjat gå igen? I så fall, vad betyder det och vad vill dem? Framförallt, är de så välvilliga och harmlösa som de verkar?

Det här är mer av en spökhistoria än renodlad skräck och handlar egentligen mer om ensamhet, förlust och åldrande än spökerier och annat övernaturligt. En bra bok är det i vilket fall, och det är ju det viktigaste. Och även om den mer är stämningsskapande än skrämmande så har den en del riktigt otäcka partier också, samt ett par riktigt oväntade vändningar som jag verkligen uppskattade. Så den kan helt klart rekommenderas.

Kort bokrecension - The Hungry Moon

The Hungry Moon av Ramsey Campbell berättar historien om Moonwell, en liten by i Peak District i England. Uppe på myren ovanför byn finns en djup grotta som enligt sägnen döljer något ondskefullt. Det är dock inte något som byborna någonsin märker av, för dem är grottan inte mycket mer än en lokal sevärdhet som en gång om året dekoreras med blommor och målningar enligt en pittoresk gammal tradition. En dag anländer dock den amerikanska evangelisten Godwin Mann med följe, fast besluten att stoppa de "hedniska riterna" och bekämpa "ondskan" som lurar nere i grottan. Genom att spela på konservativa uppfattningar som redan finns i byn vinner han fler och fler anhängare som börjar gadda ihop sig mer och mer emot de som motsätter sig hans predikningar. Men det är bara början, för snart nog så blir det tydligt att det är något nere i grottan som också har tagit notis om förändringarna i byn...

Vanligtvis brukar jag tycka att Ramsey Campbell gör sig bättre i novellformat. Jag gillar för det mesta hans romaner också, men de brukar ha vissa återkommande brister som jag ofta irriterar mig på en aning i längden. Framförallt så brukar de kunna bli en aning repetitiva, både när det gäller språket och idéerna, och tappar ofta lite tempo framåt senare halvan av boken. The Hungry Moon däremot delar inget av de här problemen. Snarare så börjar den i ett lågt tempo och låter sedan fasansfullheterna stegras allt eftersom, vilket är mycket bättre. I synnerhet eftersom det nästan är dött lopp mellan vad som är otäckast, ondskan som lurar nere i grottan eller Manns fanatiska anhängare. Sättet som stämningen förändras i byn, hur inskränkthet ersätts med fundamentalism och bitterhet ersätts med hat, är mästerligt gestaltat och fruktansvärt obehagligt.

Jag tror att en sak som bidrar till att The Hungry Moon lyckas såpass bra är det stora karaktärsgalleriet. Dels så är det väldigt effektivt att kunna växla mellan många olika karaktärers perspektiv när historien berättas, dels så tror jag att det hjälper att hålla berättelsen fräsch rakt igenom och dels så ger det möjlighet att låta en och annan gå åt under historiens gång...

Boken kan varmt rekommenderas och går enkelt att få tag på via välsorterade internetbokhandlar. Jag har också hört ryktas om att det har översatts till svenska en gång i tiden, men jag skulle inte tro att den översättningen har funnits i tryck på länge.

Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Seriemördare och genrens gränser

Jag diskuterade skräckfilm med ett par vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat, någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut. Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat, begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning osäkra och diffusa.

Jämför med krigsfilm till exempel. Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt ifrågasätts.

Det här behöver som sagt inte innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur de brukar porträtteras i filmer.

The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein.

Poängen är att den här typen av filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar, vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar” för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.

Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein.

(Det gäller inte alltid bara på film för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi och verklighet människor!)

Det finns som sagt filmer som ligger på gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel. Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en skräckfilm?

Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom...

Jag tror att det är så enkelt som att The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.