Färjan

För ett tag sedan skrev jag ett kort inlägg där jag reflekterade över det faktum att svensk skräck så ofta blandas med socialrealism. Jag nämnde då Mats Strandbergs då nyutkomna bok Färjan som ett exempel. Nu har jag till slut sett till att läsa den boken (eller det vill säga, jag har lyssnat på ljudboken). Konceptet är ganska okomplicerat, det handlar om vampyrer på en Finlandsfärja. (Det blir uppenbart väldigt tidigt i boken så jag känner absolut ingen skam över att avslöja det här.) Mer behöver man egentligen inte säga om handlingen. En isolerad miljö, ett utbrott av vampyrism och sedan är det upp till var och en att försöka överleva bäst de kan.

Bokens substans finns snarare i karaktärerna och deras egna små historier än i den övergripande historien, och boken innehåller ett både varierat och färgstarkt persongalleri. Många av bokens karaktärer är baserade på olika stereotyper men Strandberg lyckas ändå med konststycket att göra så gott som alla karaktärer intressanta och mångbottnade, och även om de inte alltid är direkt sympatiska så går det ofta att förstå varför de är som de är. Det är också uppenbart att författaren har gjort väldigt gedigna efterforskningar, för hela båtlivet är gestaltat med en imponerande detaljrikedom. (Enligt en vän som känner författaren så åkte han fram och tillbaka på såna här färjor åtskilliga gånger som en del av skapandeprocessen. Snacka om att lida för konsten.)

Jag gillade boken. Den är välskriven, karaktärerna är intressanta och miljön är både originell och väldigt lämplig för den är typen av historier. Min enda kritik är egentligen att själva skräckaspekten känns lite tandlös (så att säga). Till att börja med är jag lite trött på vampyrer vid det här laget. Jag förstår varför just vampyrer är väldigt lämpliga för den här typen av historia och deras gestaltning känns rätt fräsch, men jag hade ändå gärna sett något lite originellare. Varför inte någon slags slemmigt havsmonster, till exempel? Nu när boken ändå utspelar mitt ute på Östersjön känns det nästan som slöseri att inte utnyttja den möjligheten. Jag tycker också att det dröjer lite väl länge innan saker och ting riktigt tar fart. Även i det fallet förstår jag varför det blir så, det är ett stort karaktärsgalleri och det tar lite tid att introducera de alla, men konsekvensen blir ändå att bokens första tredjedel känns lite seg. Jag var också lite besviken på att vissa karaktärers historia avslutades lite väl abrupt. Kanske hade karaktärsgalleriet mått bra av att bantas ner en aning.

Men trots det finns det som sagt väldigt mycket att gilla med boken. Den absolut största behållningen för mig var karaktären Dan Appelgren, den avdankade och bittra före detta schlager-stjärnan som numera sköter karaoken på färjan. Han förtjänar verkligen en plats bland litteraturhistorien främsta monster. Ljudboken kan för övrigt verkligen rekommenderas. Den är inläst av Johan Ehn, som gör det mycket, mycket bra.

The Neon Demon

Vet ni, jag har insett att nästan alla filmer och böcker jag skriver om här kan sammanfattas med "person X tar sig till plats Y för att göra Z, sedan går det utför." Så även denna gång. The Neon Demon handlar om en ung kvinna, Jesse, som tar sig till Los Angeles för att bli modell. Sedan går det utför. När man uttrycker det på det sättet verkar storyn ganska okomplicerad och på sätt och vis är den väl det, men tro mig, den tar en hel del turer som jag inte hade väntat mig.

Det här är en väldigt udda film. Men jag tror att jag har hittat det perfekta sättet att beskriva den: Det är som om David Lynch regisserade en drömsk, suggestiv film om modeindustrin i Los Angeles, men halvvägs in dyker helt plötsligt Lars von Trier upp och säger: "Nej, det var trættende. Ved du, hvad denne film har brug for? Explicit nekrofili. Og kannibalisme. Så jeg vil gerne have en scene, hvor en af skådeseplarna liggende nøgen foran en måne, og blod strømmer ud fra mellem hendes ben." Sedan låser han in Lynch på toaletten och tar över projektet.

Det här är utan tvekan en makalöst vacker film. Den använder sig av starka färger och kontraster i väldigt effektfullt arrangerade och klippta scener. Hela öppningssekvensen är en enda lång tagning av hur kameran zoomar ut från en fototablå. På sätt och vis påminner filmens estetik om David LaChapelles fotografier (även om de visserligen är avsevärt mer punkiga). Den har dessutom ett mycket välgjort soundtrack som tillsammans med det visuella skapar en på samma gång drömsk, vacker och hotfull stämning.

Scenen som filmen öppnar med. Men oroa er inte, hon är inte död (än)

Jag gillade verkligen första halvan av den här filmen. Det var lite som att kliva in i ett sagolandskap, hämtat ur bröderna Grimms allra mest brutala fantasier och given en vacker modern fernissa. Tyvärr så höll det inte hela filmen igenom. Ungefär halvvägs igenom började filmen spåra ur, fortsatte spåra ur och slutade aldrig spåra ur. Jag har visserligen inget emot nekrofili eller kannibalism i sig (jösses vilken egendomlig mening att skriva) men det skapade ett minst sagt avigt stämningsskifte. Fram tills dess hade filmen varit väldigt subtil, krypande, suggestiv. Senare halvan av filmen var många saker men subtil var sannerligen inte en av dem. Fortfarande väldigt snyggt filmad visserligen, men vid den punkten skapade estetik och handling inte längre någon tillfredsställande helhetsupplevelse. De snygga scenerna var mest bara där.

Man kan likna det med att gå genom ett konstgalleri fullt med fantastiskt vackra tavlor och i hälften av rummen står det någon och rensar fisk. Tavlorna är visserligen lika vackra för det men det kan ändå inte undgå att förta lite av upplevelsen.

Åsikter om The Neon Demon har varit väldigt delade, vilket knappast är så oväntat. Frågan är nog snarast om man tycker att den är vacker nog för att det ska bära hela filmen. Filmens regissör Nicolas Winding Refn har själv sagt att han skapar bilder som han själv tycker är vackra och vill se och sedan inte gräver så mycket i varför. Egentligen måste ju inte en film nödvändigtvis vara något mer, så det är något jag kan sympatisera med. För mig räckte det inte riktigt ända fram, men jag har en god vän som tyckte mycket om filmen och även om jag inte helt och hållet håller med kan jag absolut förstå varför. Men oavsett vad man tycker om filmen så liknar den inte något annat, vilket i sig är skäl att se den.

Eden Lake

Det här är kanske inte den mest skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra, den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.

Trots att syftet med en bra skräckfilm är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad förtjusning.

Historien är inte så komplicerad. Ett ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan faktiskt.

Det finns många olika typer av skräck som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda, till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor som gör andra människor illa.

Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...

Det som gör Eden Lake såpass särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut, ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.

Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med

Faktum är att filmens teman påminner en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left. Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake. Fast bara med en rejäl varningsflagg.

Vissa kritiker har menat att filmen demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv). I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har ändrats, eller att det är andra grupper som har representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste vara ett bra betyg.

The Witch

Ja ja, har inte skrivit på länge, mycket annat att göra, ska försöka bättra mig, etc. etc...

Med det avklarat: I onsdags såg jag The Witch, av Robert Eggers. Filmens undertitel är ”A New England Folktale” och sällan har en undertitel varit så välförtjänt. Det är, som ni säkert redan har förstått, 1600-tal som gäller. Handlingen kretsar kring en familj i New England, som har blivit bannlysta från den plantage de bodde på eftersom de var så puritanska att de till och med gjorde alla de andra puritanerna obekväma. Istället har de byggt sig en liten gård mitt ute i skogen, där de försöker leva bäst de kan på egen hand. Det går inte helt bra. Skörden går dåligt, så de riskerar att svälta när vintern kommer. Och som om inte det vore nog så försvinner plötsligt det yngsta barnet, mitt under en lek med den äldsta systern. Fadern påstår att en varg har tagit barnet, men det verkar ingen egentligen riktigt tro på. Är det måhända häxkonst som ligger bakom? Och i så fall, bor ondskan ute i skogen eller inne i stugan?

Det finns mycket att gilla i den här filmen. Både manus och karaktärer är väldigt genomarbetade och gestaltas med bravur av hela ensemblen. Det finns inga svaga länkar någonstans, vilket är särskilt imponerande med tanke på att hälften av karaktärerna är barn (till och med om man räknar bort spädbarnet som försvinner i första akten). Filmen är dessutom både vacker och stämningsfull, det dystra och öde landskapet är synnerligen väl gestaltat, och späder på familjen fysiska och mentala isolation.

Något som för min del höjer filmen till alldeles särskilt exceptionell nivå är hur mycket efterforskningar och bakgrundsarbete som uppenbarligen ligger bakom manus. Mycket är direkt inspirerat ur historiska dokument, vilket jag tycker märks. Det finns en jordnära trovärdighet i det hela, som ger historien tyngd. Dessutom så är den subtil (flitiga läser vet hur högt jag värdesätter subtilitet i skräckfilm). Tempot är behagligt lågt och låter stämningen byggas upp mellan de otäcka och blodiga ögonblicken, vilket inte för den sakens skull innebär att de otäcka och blodiga ögonblicken inte är mindre otäcka och blodiga. Det finns heller inga störiga ackord som dyker upp från ingenstans och säger åt en när det är dags att bli rädd, utan filmen är tillräckligt säker i sig själv för att vara otäck helt på egna meriter.

Ensam i skogen med en alldeles för stor bössa som enda sällskap är man inte så stursk

En annan sak som jag verkligen gillar med filmen är att det är en film om häxor som faktiskt också har en häxa med i filmen. Inte som en metafor eller dekonstruktion, utan en tvättäkta, old-school häxa, med lya i skogen, kvast (eller motsvarande pinne) och hela faderullan. Det finns vissa recensenter som påstår att filmen inte i själva verket handlar om en häxa, utan att gestaltar familjens delade upplevelser under det att de tappar kontrollen över sitt gemensamma liv. Jag måste säga att jag inte köper det. För mig är det helt tydligt en faktisk häxa som det handlar om. Jag menar visst, det är klart att det finns med en rejäl portion Arthur Millersk paranoia och grupptänk, i det att familjen vänder sig mot varandra och sakta men säkert imploderar. Det är en stor del av filmen. Och visst, det är tydligt att familjens besatthet av synd är vad som bidrar till att få dem på fall i slutändan. Det förnekar jag inte.

Men seriöst. Det bor UPPENBARLIGEN en häxa i skogen.

Jag såg nyligen någon som ifrågasatte häxans relevans som skräckarketyp i dagens sekulariserade samhälle. Inte för att folk i ett sekulariserat samhälle inte tror på häxor eller magi som så (vore det ett hinder blev det inte många skräckfilmer kvar), utan för att häxor inte representerar någon aktuell och utbredd rädsla av idag.

Överlag så går det inte jättebra för familjen

Jag håller inte riktigt med om det, tvärtom så tror jag att häxor representerar något väldigt djupt och allmänmänskligt: Rädslan för skogen, naturen och vildmarken. Häxans habitat framställs ju allt som oftast vara just skogen, det är ju också dit man går för att skriva sitt namn i Hin håles svarta bok och idka sexuellt umgänge med densamma. Överlag kan häxan ses som motpolen till allt som har med civilisation, hierarki och gemenskap att göra, det liv som man för inne i städer, byar och samhällen. (Det vore definitivt berättigat att göra någon slags genusanalys i det faktum att häxan för det mesta gestaltas som kvinna och hur det relaterar till ovanstående, men det får inte riktigt plats i dagens inlägg.)

Det kan förstås ligga något i den tesen att häxor inte upplevs som så relevanta av många, eftersom majoriteten av skräckfilmskonsumenter (och nu gissar jag) bor i städer och har ganska lite med vildmarken att göra. Visst, de kanske tar sig någon kilometer in i skogen för att plocka svamp eller ta en joggingtur, med musik eller en podcast brummande i öronen, men de upplever ganska sällan skogen och vildmarken annat än i väldigt kontrollerade former. Men jag tror ändå att det ofta räcker med en nattlig genväg genom vilken som helst skogsdunge som är tjock nog att stänga ute stadens ljus och ljud för att få sig en liten påminnelse.

Crimson Peak och gotik (mycket gotik)

"Snygg men tråkig" hade jag hört att den här filmen hade recenserats som, vilket trots den negativa tonen gav mig goda förhoppningar. Jag hade nämligen hört Pacific Rim beskrivas på samma sätt och den filmen tyckte jag om. Jag blev heller inte besviken, det här är liksom den gotiska filmens motsvarighet till Pacific Rim. Regissören Guillermo del Toro sade om Pacific Rim att: "This is my most un-modest film, this has everything. The scale is enormous and I'm just a big kid having fun." Samma upplevelse fick jag av Crimson Peak. Den var kanske inte så hemskt skrämmande, men det var utan tvekan väldigt underhållande att titta på.

Historien är inte så komplicerad. Edith, en ung amerikansk kvinna och aspirerande författare blir charmad av en mörk och mystisk engelsk adelsman, som tar henne med till sitt förfallna gods på Crimson Peak där hon får bo med honom och hans syster. Medan hennes man försöker få godsets lerfyndighet på fötter (jepp, lera är deras främsta export, röd lera) går systern mest omkring och serverar te och är allmänt otäck. Husets förflutna börjar dock snart göra sig påmint för Edith i form av röda och lerdrypande gastar.

Den här filmen flödar verkligen över av gotik och det finns väldigt tydliga paralleller till Poe och hans gelikar. Precis som i The Fall of the House of Usher speglas till exempel släktens förfall i husets, och precis som i Poes novell så är två av de centrala karaktärerna syskon med en något suspekt relation till varandra. Allt är väldigt snyggt och väldigt stämningsfull, del Toro utnyttjar verkligen sitt estetiska sinne till max.

How much more gothic could this be? None more gothic.

När jag såg The Woman in Black gnällde jag lite på att den var överdrivet stiliserad, så det kanske är lite överraskande att jag uppskattade den här filmen så mycket. Men jag tror att det har mycket att göra med att jag i högre grad uppfattade The Woman in Black som en skräckfilm med ett mer uttalat syfte att skrämmas. Crimson Peak är mer gotik än skräck egentligen och gotik handlar trots allt väldigt mycket om stil och stämningar. I The Woman in Black var ändå allt spöket det centrala, i den här filmen har vålnaderna en något mer perifer roll.

Vad gäller vålnaderna så var det för min del nästan det bästa med hela filmen. De var alldeles otroligt snygga och bjöd också på de mest rysningsframkallande scenerna. Även om jag allt som oftast tycker att CGI överanvänds i skräckfilmer så måste jag säga att det inte störde mig i den här filmen. Precis som i Pacific Rim så hade effekterna en närvaro som oftast inte finns i datoranimationer. Kanske har det att göra med att hela filmen är så stiliserad att det smälter in bättre, eller så kanske del Toro och hans produktionsteam helt enkelt är såpass bra.

Alla gotiska filmer måste ha en kvinna i nattlinne som bär på en kandelaber, det står i reglerna.

Det blir en ganska kort analys det här, men det finns nog inte så mycket mer att säga om filmen egentligen. Det var underhållande. Den var snygg. Jag gillade den. Helt klart inte del Toros bästa, men väntar man sig en Pans labyrint varje gång så kommer man också att bli besviken varje gång.

Skulle man vilja läsa mer om Crimson Peak kan jag rekommendera min skräckbloggarkollegas recension på den mycket läsvärda (och till skillnad från vissa andra väldigt regelbundet uppdaterade) blogg Fear Not the Dark.

Svensk skräck och socialrealism

Mats Strandberg, som tidigare tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrivit boktrilogin Cirkeln, har precis gett ut en ny bok i skräckgenren kallad Färjan. Konceptet verkar lovande: En Finlandsfärja blir mitt ute på sjön plötsligt isolerad från omvärlden och hemska saker börjar ske. Enkelt men effektivt. Faktum är att författaren själv säger sig vara förvånad över att ingen har kommit på idén tidigare och det kan jag hålla med om. (Faktum är att jag är lite irriterad över att jag inte kom på det själv...)

Det är roligt att det börjar dyka upp mer skräck på svenska. Och jag gillade böckerna om Cirkeln (även om jag inte har tagit tag i del tre än) så det här är definitivt en bok som jag siktar på att läsa.

En sak i Adblibris beskrivning av boken fick mig dock att fundera lite. De skriver att: "Liksom i Engelfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till."

Nu är jag knappast den första som gör samma observation, men visst är det väldigt mycket socialrealism inblandad i svenska skräck? I alla fall i litteraturen. Jag menar, de två största samtida skräckförfattare som jag känner till, John Ajvide Lindqvist och Anders Fager, blandar ofta och gärna in socialrealism i sina böcker. Likaså Mats Strandberg, verkar det som.

Varför blir det så, undrar man? Inte för att jag har något emot det, jag gillar allt som oftast lite socialrealism i min skräck, men hur kommer det sig att trenden tycks vara så stark? Är det en artefakt av att socialrealism länge har varit populärt inom svenskproducerad kultur? Är det bara en tillfällig trend? Är det inte alls ett så unikt svenskt fenomen som jag tror, eller inte alls så utbrett som jag tror?

Jag har egentligen inte någon analys att bidra med den här gången, men kommentera gärna utifall ni har någon klok insikt i fenomenet, eller om ni känner till nutida svenska skräckförfattare som inte skriver inom den socialrealistiska genren.

The Babadook

Här kommer äntligen ett inlägg om den Australiensiska skräckfilmen The Babadook, av Jennifer Kent. Det finns flera anledningar till att det har dröjt så länge. För det första så har jag haft semester. Man ska inte ha semester, det sänker produktivitetsnivån. För det andra så har filmen redan blivit så pass flitigt omskriven på skräckfilmsbloggar, hemsidor och till och med dagstidningarnas kultursidor. Då blir det svårt att ha något nytt att komma med. För det tredje så är det mycket svårare att skriva om en riktigt bra film, för då kan man inte falla tillbaka på att småaktigt dissekera alla filmens små skavanker.

Problemet med The Babadook är att den är precis så bra som alla säger, varken mer eller mindre. Vad finns att tillägga liksom? Jag skulle lika gärna kunna referera till vem som helst som har skrivit om filmen någonsin och ta ledigt resten av förmiddagen. Men det vore att ge upp alldeles för enkelt. Dessutom kan man väl dissekera en films fördelar lika gärna som brister? Här kommer därför en genomgång av varför jag gillar filmen så mycket.

Skäl nummer ett: Subtilitet
Om det fanns en devis för att skapa en bra skräckfilm så vore det nog Less Is More. Man kommer ofta mycket längre med antydningar och tvetydighet än all världens monster och splatter. Principen är enkel, du kommer aldrig att kunna skapa något som är otäckare än vad tittarna själva kan fabulera ihop och därför är det mycket effektivare att utnyttja deras fantasi istället för att överträffa den. Det här är egentligen så självklart att det ständigt förbluffar mig hur ofta filmskapare helt missar det. Till och med i de bästa monsterfilmerna, som Carpenters The Thing till exempel, blir monstret så mycket mer skrämmande av det faktum att man inte vet var det finns eller hur man ska skydda sig mot det. Det är alltid det som man inte ser som är det otäckaste. Det här gäller i allra högsta grad i The Babadook. Till en början avlöser de mer eller mindre vagt hotfulla skeendena varandra utan något uppenbart skäl, det är först allt eftersom de trappas upp som ett sammanhang börjar växa fram och inte ens då är det självklart vad som är verkligt och vad som sker i huvudpersonens eget huvud. Mister Babadook själv är höljd i mystik filmen igenom och till och med då den visar sig är det bara snabba glimtar eller halvt dolt av mörker, som en skugga i ögonvrån...

Skäl nummer två: Tempo
Om jag fick en krona för varje skräckfilm som håller på längre än den borde, introducerar monstret alldeles för tidigt, aldrig når ett tillfredsställande klimax eller bara står och stampar på samma ställe så skulle jag alldeles säkert kunna bekosta åtminstone en öl eller två. En fungerande aktstruktur är inget unikt krav för skräckfilm men skräck mer än andra historier har svårt att hämta sig om tittarna tappar tråden eller intresset, då faller det hela för det mesta ihop som en misslyckad sufflé. The Babadook lyckas å andra trappa upp fasan i precis lagom takt filmen igenom tills dess att den når en nästan outhärdlig nivå... och då tar den slut. Man ska alltid sluta när det är som bäst, eller vad gäller skräckfilm, när det är som mest otäckt. Jag uppskattar också att The Babadook inte slutar helt tvärt utan har en kort avtoning också, det är lite tröttsamt med skräckfilmer som alltid måste sluta med en skräll.

If it's in a word, or it's in a look, you can't get rid of the Babadook.

Skäl nummer tre: Manus
En bra skräckfilm behöver precis som alla andra filmer ett bra manus. Det är kanske lätt att tro att allt man behöver göra för att skapa en skräckfilm är att sätta ihop ett antal otäcka scener och sedan ta tidig lunch. Skräckfilm handlar ändå främst om att skrämmas, eller hur? Ptja, kanske. Men för att det ska bli skrämmande krävs det också att man bryr sig om vad som händer på skärmen. Och varför ska man bry sig om platta karaktärer eller en tråkig och osammanhängande historia? Hur ska man kunna leva sig in i filmen om dialogen är mindre trovärdig än spökerierna? Vem kan engagera sig i en film som slösar bort halva speltiden på oväsentligheter? The Babadook har både välskrivet manus och genomtänkta karaktärer, vilket gör att man blir så mycket mer engagerad i deras öde.

Skäl nummer fyra: Skådespeleri
Har man bra skådespelare behöver man egentligen inget annat för att skrämma en tittare, allt som krävs är att låta skådespelaren titta åt ett håll och se rädd ut. Är det en tillräckligt bra skådespelare så kommer hen att förmedla skräcken så tydligt att man blir skräckslagen själv. The Babadook har bra skådespelare. Jag menar riktigt riktigt bra skådespelare. Båda huvudrollsinnehavarna kan inte bara spela skräckslagna, de kan också båda spela väldigt skräckinjagande. Till slut vet man inte om man helst skulle vilja trösta dem eller lägga benen på ryggen.

Aaa! Vad är det du ser?!

Skäl nummer fem: Effektiv design
Finns det någon uppkopplad människa som inte har sett en bild på Mister Babadook idag? Det finns goda skäl till det, den är ett av de mest väldesignade monstren som jag har sett på länge. Mycket ligger i själva enkelheten (Less Is More, igen), den effektiva dissonansen mellan leenden och tomma ögon, mellan barnslig teckningsstil och hotfulla budskap. Bara bilderboken som förekommer i filmen är en oerhört skräckinjagande skapelse i sig.

Skäl nummer sex: Praktiska effekter
Det spelar ingen roll hur bra CGI blir, den kommer ändå inte att ha samma närvaro och tyngd på bioduken än dockor eller stop-motion. Kalla mig skräck-hipster men det är vad jag tycker. Det är inte så att jag är helt mot CGI, det finns ju saker som är väldigt opraktiska eller direkt omöjliga att skapa med praktiska effekter och då är det klart att det är bättre att använda CGI än att bara kasta in handduken. Men det finns ingen anledning att slentrianmässigt använda sig av CGI om man kan få samma eller bättre resultat på annat sätt. I skräck kan det till och med vara desto mer effektivt med ett lite mer avskalat, opolerat angreppssätt. Det blir väldigt tydligt i The Babadook, där till exempel ryckigheten i stop-motion animeringarna utnyttjas för att skapa särskilt obehag i Mister Babadooks rörelsemönster.

This is what he wears on top. He's funny, don't you think?

Skäl nummer sju: Vardagsskräck
En av de absolut mest obehagligaste och en av de absolut bästa filmer som jag någonsin har sett är We Need To Talk About Kevin av Lynne Ramsay, som handlar om modern till en pojke som utför en skolmassaker. Delar av The Babadook påminde mig lite om den filmen, med teman som social utstötthet, rädsla för sitt eget barn och rädsla för sig själv. Kosmisk fasa i all ära, men skräck är nog som allra mest skrämmande när den anknyter till en påtaglig fasa direkt ur vardagen, och kanske kan den till och med då ge någon slags katharsis.