Re-animator, praktiska effekter och åttiotalscharm

 Ibland kan det vara svårt att beskriva exakt varför man tycker om en film. Det kan vara svårt att sätta fingret på något specifikt, det kanske till och med finns vissa brister med den som man vanligtvis skulle rynka på näsan åt, men ändå kan man inte låta bli att tycka om den. För mig är Stuart Gordons Re-animator en sådan film. Den saknar så gott som helt subtilitet, karaktärernas agerande är inte alltid är helt och hållet trovärdigt och den har vissa scener som är en aning... öhm... speciella, men trots detta så är den tack vare Jeffrey Combs i titelrollen, fantastiska praktiska effekter och en rejäl dos charm av den typen som man egentligen bara hittar i åttiotalsskräckfilmer en av mina favoriter.

Historien är baserad på en novell (eller snarare kortroman) av H. P. Lovecraft, Herbert West: Re-animator (den nyfikne kan läsa den här). I korta drag så är den ett återberättande av doktor Wests ljusskygga vetenskapskarriär från hans vän och assistents perspektiv. Under sin framfart genom bårhus och krigszoner återuppväcker West döda med hjälp av hans egenuppfunna serum, ofta med destruktiva konsekvenser (så som så ofta är fallet när man återuppväcker döda). Filmatiseringen är relativt trogen den ursprungliga historien (imponerande trogen relativt de flesta Lovecraft-filmatiseringar) men har skalat ner historien så att den äger rum under en mycket kortare tidsperiod samt flyttat den till modern tid. De har också lagt till en kvinnlig huvudkaraktär, vilket är något som Lovecraft inte hade för vana att inkludera.

Naturligtvis är doktor Wests formel grön och självlysande, hur skulle det annars se ut?

Re-animator är en skräckkomedi i ordets rätta bemärkelse i och med att den är en av de få filmerna som lyckas med konststycket att vara både otäck och rolig samtidigt (något som jag tidigare observerat inte är det lättaste). Jag tror att den främsta anledningen att den lyckas såpass bra med det är att den egentligen inte har några uttalade skämt, komiken kommer istället av de mer och mer bisarra situationerna. Ett bra exempel från tidigt i filmen är scenen då Herbert West lyckas återuppväcka hans väns döda katt. Katten (som aldrig gillat West) klöser sig genast fast i hans rygg och de två hjälps sedan åt att jaga den återuppväckta katten runt i källaren med baseballträ och krocketklubba. Scenen är gestaltad på fullaste allvar men är samtidigt så dråplig att man inte kan låta bli att dra på munnen.

En av de största behållningarna med filmen är annars, som sagt, de underbara praktiska effekterna. I synnerhet när det gäller doktor Hill. Hill är filmens antagonist, som framåt senare halvan av filmen försöker stjäla Wests upptäckt för att själv ta till sig äran. West reagerar som varje vetenskapsman med självaktning och halshugger Hill med en spade. Som den sanna vetenskapare han är undersöker han sedan om det är möjligt att återuppväcka ett löst huvud. Det visar sig att det mycket riktigt är möjligt, vad West dock inte har räknat med är att Hills kropp av oklar anledning också vaknar till liv. Hills kropp knockar West bakifrån och bär sedan iväg med både formeln och Hills huvud.

Hill plockar upp sitt huvud ur en väska ...eller, Hills huvud plockar upp sig ur en väska?

Det är för övrigt ett av hålen som jag nämnde tidigare. Även i en film som handlar om en man som återuppväcker döda genom att injicera neongrönt självlysande gojs i nacken på dem är det lite svårt att köpa hur Hills huvud kan styra sin kropp efter att det blivit avhugget. Det är också svårt att begripa hur Hills huvud klarar av att prata utan att ha några lungor eller något annat sätt att föra luft genom stämbanden. Men i slutändan spelar det egentligen ingen roll, det är tillräckligt häftigt att se Hill bära runt på sitt eget huvud för att jag ska köpa det ändå.

Visst, visst, det går att göra mycket mer realistiska avhuggna huvuden nuförtiden och visst, visst, man kan ganska lätt räkna ut hur de bar sig åt för att skapa effekterna. Men det är ju det som är det häftiga! Nuförtiden kan man skapa i princip vad som helst med hjälp av datoranimering men på den tiden var man tvungen att hitta på andra, mer fantasifulla lösningar. Jag tänker verkligen inte påstå att det är lätt att skapa bra datoranimeringar (jag har sett tillräckligt många dåliga datoranimeringar för att punktera den myten) men det är inte samma typ av utmaning. Det som är så fascinerande med Hills huvud är just att se det göras såpass snyggt utan att använda sig av vare sig datoranimering eller trickfilmning.

Seriemördare och genrens gränser

Jag diskuterade skräckfilm med ett par vänner härom veckan, frågan ställdes om skräckfilm alltid måste innehålla något övernaturligt. Vi var ganska överens om att så inte var fallet, dock menade en av dem att skräckfilmer alltid innehåller någonting oförklarligt eller i alla fall oförklarat, någon slags mystik som dröjer sig kvar även efter filmens slut. Jag är böjd att hålla med. Så fort allt är förklarat, begripligt och följer vartannat på ett rationellt vis försvinner mycket av det som gör skräck till skräck. För att något ska vara skräck så måste det antingen röra sig utanför ramarna för det normala och rationella eller åtminstone göra de ramarna en aning osäkra och diffusa.

Jämför med krigsfilm till exempel. Jag tror att de flesta av oss kan vara överens om att krig är något av det mest skrämmande som finns men det innebär inte att en krigsfilm nödvändigtvis är skräck (även om den naturligtvis kan vara skräckinjagande på sitt eget sätt). Vi vet ju redan vad som händer i krig, vi vet hur farligt det är och varför, vi vet precis vilka ramar vi har att förhålla sig till. Skräck däremot kräver att vår uppfattning om världen och verkligheten på något sätt ifrågasätts.

Det här behöver som sagt inte innebära något övernaturligt utan kan egentligen vara vad som helst som inte beter sig som vi är vana vid eller som saker borde bete sig. Filmer om seriemördare är ett bra exempel som ofta balanserar på gränsen mellan skräck och thrillers. Ta till exempel filmerna Psycho och The Texas Chainsaw Massacre. Båda räknas utan tvekan som skräckfilmer men ingen av dem innehåller egentligen något övernaturligt. Däremot går de båda definitivt utanför gränserna för vår rationella verklighet, i alla fall verkligheten som vi är vana vid den. Både Norman Bates och familjen i The Texas Chainsaw Massacre är tveklöst monster, även om de är mänskliga monster. Javisst, brutala seriemördare existerar i verkligheten, men de är (som tur är) väldigt sällsynta och i verkligheten skiljer de sig för det mesta väldigt mycket från hur de brukar porträtteras i filmer.

The Texas Chainsaw Massacre - inte alls, som det står i början av filmen, "baserad på en sann historia". Däremot är vissa detaljer i filmen inspirerade av den verkliga seriemördaren Ed Gein.

Poängen är att den här typen av filmer skakar om vår uppfattning om hur världen ser ut så att vi inte längre vet vad vi har att vänta oss. Vi vet hur krig fungerar, vi har sett det på nyheterna, men när folk klädda i masker av mänsklig hud börjar jaga oss med motorsågar är vi inte längre på bekant mark (för min del i alla fall, jag vet inte hur ni brukar tillbringa era eftermiddagar). Det mystiska och det oförklarliga finns dessutom fortfarande där fast i en annan form, inuti seriemördarnas huvuden. Visst, vi kan komma med ”förklaringar” för deras beteenden, som till exempel att Norman Bates drevs till vanvett av sin kontrollerande mor, men det gör inte att vi kommer närmare att verkligen förstå vad som driver dem. De bär på ett mörker inom sig som vi aldrig kan nå och som alltid kommer att förbli just ett ogenomträngligt mörker. Jag tror att det är en del av varför vi finner seriemördare så fascinerande.

Spoiler: Norman Bates är mördaren i Psycho. Ledsen, men om ni inte visste det redan har jag inte mycket sympati till övers för er. En karaktär som för övrigt är inspirerad av, just det, Ed Gein.

(Det gäller inte alltid bara på film för den delen, tänk bara hur populärt allt som har med Jack the Ripper är nuförtiden. Sedan finns det tyvärr alltid folk som går för långt. Vissa människor skickar på allvar beundrarbrev till fängslade seriemördare och betalar stora pengar för att äga otäcka bilder på clowner som de målat. Det är sådana människor som ger oss som gillar skräck dåligt rykte. Skilj mellan fantasi och verklighet människor!)

Det finns som sagt filmer som ligger på gränsen mellan genrer. The Silence of the Lambs till exempel. Den filmen handlar helt klart om seriemördare men jag skulle inte kalla det för en skräckfilm, trots att man skulle kunna hävda att Buffalo Bill och Hannibal Lecter är minst lika monstruösa som Norman Bates eller Leatherface. (Ok, kanske inte Leatherface. Han är seriöst otäck.) Wikipedia håller med mig, så jag är inte ensam om att tycka så heller. Men varför räknas inte den filmen som en skräckfilm?

Hannibal Lecter - till synes en av de få seriemördare på film som inte är inspirerade av Ed Gein. Den andra seriemördaren i den filmen, Buffalo Bill, är däremot också inspirerad av honom...

Jag tror att det är så enkelt som att The Silence of the Lambs handlar om folk som jagar seriemördare istället för, som i de andra två filmerna, bli jagade av seriemördare. Clarice Starling, huvudpersonen i The Silence of the Lambs, är en FBI-agent som letar efter Buffalo Bill och självmant söker upp Hannibal Lecter i förhoppningen att han ska kunna vara till hjälp med att hitta honom. Hon hamnar visserligen i utsatta situationer på grund av detta men hon vet i alla fall vad hon ger sig in i och är den som driver handlingen framåt. Hon är filmens hjälte, till skillnad från de stackarna som av ren otur snubblar in på The Bates Motel eller i Leatherface bakgård och som snarare kan kallas för filmernas offer.

Om Alien del 2 - Tre typer av skräck

Idag tänkte jag skriva om något som jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och kompletterar varandra.

Stephen King introducerade tre typer av skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd, för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:

"The 3 types of terror: The Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of stairs, it's when the lights go out and something green and slimy splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the last and worse one: Terror, when you come home and notice everything you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's when the lights go out and you feel something behind you, you hear it, you feel its breath against your ear, but when you turn around, there's nothing there..."

-Stephen King, Danse Macabre

Dessa tre sätt att skrämmas refererar han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel. Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.

(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i sina dataspelsrecensioner...)

Själv håller jag helt och hållet med King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person. Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens personliga rädslor.

Fasa gör dessutom mer än att bara skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre. Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på världar bortom vår egen.

Samtidigt så håller jag också med i att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig, dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*) och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som ”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.

Alien är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.

För att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget, för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.

När det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal, känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och skoningslöst visar hur höga insatserna är.

Om Alien del 1 - H. R. Giger

Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I

Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV

Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.

The Descent

Jag jobbar på att ta mig igenom den skräckfilmskanon som jag skrev om i mitt förra inlägg. Hittills har jag sett... en till av filmerna. Men man kan ju inte utbilda sig hela tiden. Jag har också sett ett par andra filmer, bland annat The Descent, en brittisk skräckfilm från 2005 regisserad av Neil Marshall (som även ligger bakom bland annat Dog Soldiers, en varulvsfilm från 2002) .

The Descent handlar om sex kvinnor som är ute på en grottur i Appalacherna. Utan resten av gruppens vetskap har dock Juno, som planerat resan, istället för den förberedda turen tagit dem till ett outforskat grottsystem som hon hoppades på att de skulle kunna bli de första att utforska. Efter ett ras blir de dock instängda i grottan, och som om det inte var nog märker de dessutom snart att de inte är ensamma där nere.

Det är intressant, jag minns det som att The Descent skapade en rätt rejäl skräll när den kom och under ett par månader hörde man inte om annat än hur otäck den var. Men sedan verkar den i ganska hög grad ha glömts bort. Visst, folk kommer säker ihåg den om man frågar dem, men den verkar inte direkt ha gått till historien eller skaffat sig en plats i någon skräckfilmskanon. Jag antar att det kan bero på att de filmer som blir ihågkomna antingen är de som är väldigt nyskapande eller de som skaffar sig en stor franchise med en till synes oändlig ström av sämre och sämre uppföljare. The Descent fick bara en uppföljare (som verkar ha varit av medelmåttig kvalitet) och man kan knappast heller påstå att konceptet är så nyskapande. Det finns säkert bokstavligen tusentals skräckfilmer, om inte fler, som handlar om en grupp människor som tar sig ut till en obekant plats, på ett eller annat sätt isoleras från omvärlden och sedan en efter en tas av daga.

Det är naturligtvis inte nödvändigtvis en dålig sak. Anledningen att just det konceptet förekommer så ofta är ju att det är ett väldigt användbart och effektivt koncept att bygga en skräckfilm på. The Descent förvaltar det klassiska konceptet väldigt väl. Det är en synnerligen kompetent sammansatt film med snygg produktion, bra skådespeleri och en välskrivet manus. Dessutom har den något bland skräckfilm (tyvärr) så ovanligt som en helt kvinnlig rollista. (Ja, om man bortser från monstren förstås. Men de räknas antagligen inte). Det är en väldigt bra film som i min mening definitivt förtjänar de goda omdömen som den fått.

Något som särskilt bidrar till filmens styrka tror jag är de välskrivna och välspelade karaktärerna. Trots att de alla har sina egna framträdande drag blir de aldrig karikatyrer, vilket tror jag bidrar till att göra det lättare att identifiera sig med dem och i sin tur bidrar till att det blir desto otäckare när otäcka saker väl börjar hända. (Det gör det också ännu mer effektfullt när man når det fruktansvärda ”MEN VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!?”-ögonblicket framåt slutet av filmen...) Filmen har också en utmärkt tempo. Det dröjer bra länge innan något av monstren dyker upp, så när de väl gör det sitter man redan på stolskanten bara på grund av den täta klaustrofobiska stämningen.

Den enda bristen med filmen är nog egentligen just att första halvan, då deras enda fiende är själva grottan och i viss mån varandra, är något otäckare än andra halvan då monstren dyker upp. Det är lite synd att filmskaparna inte utnyttjade miljön lika bra under senare delen av filmen som i början. Lite mer trånga utrymmen, prekära klättringar och folk som fastnar i alldeles för smala gångar skulle säkert ha gjort den ännu otäckare än den var. Men det är ingen jättestor brist, filmen är både högkvalitativ och skrämmande nog ändå.

Jag kan definitivt rekommendera filmen, dock så har jag två tips för att få ut så mycket som möjligt av den. För det första, se till att ha det mörkt omkring när ni ser den. Dels så är det ännu viktigare än vanligt för stämningen och dels är det en så mörk film att det nog vore svårt att se vad som händer med för mycket ljus runtomkring. För det andra, se till att se den brittiska klippningen och inte den amerikanska. Den senare har jag nämligen fått höra har ett alternativt slut som inte alls verkar funka lika bra som det brittiska.

En skräckfilmskanon

Jag var nere på biblioteket häromdagen och tänkte att jag kunde passa på att se efter om de hade några böcker av Clive Barker inne. Honom har jag länge tänkt att jag borde läsa mer av. Det hade de inte. Däremot hade de en bok som handlade om filmen Hellraiser, som både är regisserad och har manus skrivet av Clive Barker. Hellraiser råkar vara en av mina personliga favoriter, så den boken var jag naturligtvis tvungen att låna. Jag ska skriva några ord om boken när jag väl har läst den.

Dessutom fanns där ett par andra böcker om skräckfilm som såg intressanta ut. En av dem var The Rough Guide to Horror Movies av Alan Jones, som jag började läsa i så fort jag kommit hem. Det är en väldigt innehållsrik liten bok som bland annat på sisådär 50 sidor lyckas få plats med en imponerande heltäckande historik över skräckfilm från filmhistoriens början och ändå fram till inledningen av 2000-talet. Den innehåller dessutom vad som verkar vara en väldigt omfattande bibliografi på ytterligare böcker, tidskrifter och så vidare.

Det allra mest intressanta med boken är nog ändå den ”skräckfilmskanon” där Jones går igenom de 50 filmerna som enligt honom är essentiella för att få grepp om skräckfilmens historia. Jag gick (naturligtvis) genast igenom listan för att se efter hur många av filmerna som jag själv hade sett. Resultatet blev som följer:

An American Werewolf in London ( )

Black Sunday ( )

Braindead (x)

The Bride of Frankenstein ( )

The Cabinet of Dr Caligari ( )

Cannibal Holocaust ( )

Carrie ( )

The Cat and the Canary ( )

Cat People ( )

The Curse of Frankenstein ( )

Dawn of the Dead (x)

Diabolique ( )

Dracula (1931) (x)

Dracula (1958) ( )

The Evil Dead (x)

The Exorcist (x)

Eyes Without a Face ( )

Frankenstein ( )

Freaks ( )

Halloween (x)

The Haunting ( )

The Innocents ( )

I Walked With a Zombie ( )

Jaws ( )

Near Dark (x)

A Nightmare on Elm Street (x)

Night of the Demon ( )

Night of the Living Dead (x)

Nosferatu (x)

The Old Dark House ( )

Onibaba ( )

Peeping Tom ( )

The Phantom of the Opera ( )

The Pit and the Pendelum ( )

The Plague of Zombies ( )

Psycho (x)

Re-Animator (x)

Repulsion ( )

Ringu (x)

Rosemary's Baby (x)

Scream (x)

The Shining (x)

Shivers ( )

The Silence of the Lambs (x)

The Sixth Sense (x)

Suspiria (x)

Switchblade Romance ( )

The Texas Chainsaw Massacre (x)

The Uninvited ( )

Withfinder General ( )

Det är överlag en bra lista, tycker jag. Han hade gott kunnat ta med Alien, men annars finns det ingen klassiker som jag tycker att jag saknar och inte heller någon som jag tycker inte har förtjänat sin plats (även om det fanns ett par som jag inte kände till tidigare).

Men andelen filmer i listan som jag hade sett var ju pinsamt ynklig. Bara 20 av 50 filmer? Det går ju bara inte för sig. Jag har uppenbarligen ett nytt projekt framför mig...

Samlade svenska kulter

Då var det äntligen dags att sätta tänderna i Samlade svenska kulter, en bok av Anders Fager. Samlade svenska kulter är en antologi med skräckberättelser, samtliga tydligt och uttalat inspirerade av H. P. Lovecraft. (Ni minns väl honom?) Boken är i sin tur uppdelad i tre ”böcker”, Fagers tidigare utgivna antologi Svenska kulter utgör bok ett av tre och följs av Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva. De senare har vad jag vet inte publicerats tidigare.

Antologin innehåller sammanlagt femton noveller, plus tolv korta ”fragment” instoppade mellan novellerna. De senare har inga titlar och är heller inte några egna historier utan snarare, precis om de kallas, just fragment av historier. De bidrar dock till att knyta ihop historierna till en sammanhängande värld. Förutom att vissa karaktärer och koncept från de första novellerna återkommer i vissa av de senare så innehåller både novellerna och fragmenten smart utportionerade och ofta rätt subtila referenser, som efterhand ger upphov till tydliga mönster. Det är mycket snyggt gjort och det ger en mysig upplevelse av att själv sitta och nystar upp ett stort och ohyggligt mysterium.

Själva novellerna rör sig inom ett brett spann av miljöer (från Norrländsk fäbod under 1700-talet till hippa konstnärer i nutidens Stockholm) och koncept (från en action-fylld skildring av ett militärt tillslag mot en ö i skärgården till en helt dialogdriven historia som så gott som uteslutande utspelar sig i två personers gemensamma nära-döden upplevelser). De har dock alla de lovecraftianska temana och referenserna gemensamt.

Jag är lite kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag mycket om konceptet, idéerna och det universum som Fager målar upp. Å andra sidan så finns det en del saker som jag stör mig på också.

För det första: Lovecraft-referenserna. Missförstå mig inte, som Lovecraft-fan tycker jag att det är underbart med Lovecraft-inspirerad skräck i svensk miljö. Problemet är att referenserna dels är för många och dels alldeles för tydliga. Framförallt använder Fager alldeles för många namn som är direkt hämtade ur antingen Lovecrafts eget författarskap eller efterföljande kreationer. Det är problematiskt. Först och främst för att det ger ett intryck av bristande originalitet. Ett ganska orättvist intryck ska sägas, Fagers historier och idéer är ofta nog så originella. Tyvärr ger återanvändandet av namn och termer känslan av att historierna inte är helt och hållet hans egna. Ett exempel: Någon skriver en fantasy-roman som handlar om en hjältemodig liten bys kamp mot en elddemon. Det kan vara en hur originell och välskriven historia som helst men om någon i historien kallar demonen för en "Balrog" bryts illusionen direkt.

Man kan jämföra med Ramsey Campbell, en brittisk skräckförfattare som inledde sin karriär med att skriva vad som bara kan beskrivas som Lovecraft-pastischer (och dåligt skrivna Lovecraft-pastischer dessutom). Campbells allra tidigaste historier har bra mycket mindre originalitet än Fagers, både vad gäller stil och idéer, men eftersom han hittade på egna namn på väsen och gudar ger de en helt annan känsla av att vara något nyskapande. Så paradoxalt nog känns Fagers historier mer som Lovecraft-pastischer än faktiska Lovecraft-pastischer gör! Jag inser att det här kanske inte är ett problem om man inte är väldigt inläst på Lovecraft och hans efterföljande mytos. Men å andra sidan, vad har boken för målgrupp om inte Lovecraft-fans?

Jag tycker dessutom att vissa av namnen känns lite svengelska. I många fall rör det sig ju om namn som är mer eller mindre outtalbara på vilket språk som helst (Yog-Sothoth, Shub-Niggurath osv.) men i andra fall rör det sig om direktöversättningar av engelska, vilket kan vara lite hit-and-miss (för att själv låna ett uttryck från engelskan). ”Geten med tusen unga” (The Goat With a Thousand Young) går väl an men ”den svullna damen” (The Bloated Woman) tycker jag snarare låter fånigt än skrämmande.

För det andra: Fagers sätt att skriva i korta, avhuggna meningar. Jag antar att det bara är en smaksak, antingen gillar man det eller inte. Jag är rädd för att jag verkligen inte gör det. Alls, faktiskt. Jag vet inte varför, jag orkar bara inte riktigt med det i längden. Det funkar bra som stilistiskt grepp i vissa av novellerna, till exempel Furierna från Borås där det bidrar till den tryckande och intensiva stämningen i novellen, men för det mesta stör jag mig mest på det. Det absolut värsta exemplet är Mormors resa, som inte bara är mer korthuggen än vanligt utan dessutom inleder vad som känns som vartannat stycke med ”Mormor ska ut och resa”. Efter fem sidor var jag färdig att börja gnaga på pärmarna.

För det tredje: Sex och sexuellt våld. Det är inte så att jag tycker det är problematiskt i sig att använda sig av sådana teman i skräck, men det kräver viss finess. I vissa av novellerna funkar det bra, än en gång är Furierna från Borås ett bra exempel. I den novellen är sexuella teman en betydelsefull del av berättelsen och behandlas på ett intressant och genomtänkt sätt. I vissa andra noveller å andra sidan (Fröken Witts stora konstverk, Festivaler, Drottningen i gult) tycker jag att det verkar som att dess enda syfte är att chockera, vilket känns lite billigt. Dessutom finns det ett par noveller (Lyckliga för evigt på Östermalm, Pigornas trappa) som drar det hela lite väl långt för min smak. Det är inte något förskönande eller gottande i sexuella övergrepp det handlar om, skildringarna är precis så otäcka som de borde vara. Det är mest att jag inte riktigt ser något syfte med dem, så det blir inte skrämmande så mycket som mest bara jobbigt att läsa.

Det är också problematiskt att det blir så väldigt mycket av det. I ungefär två tredjedelar av novellerna har sex i någon form en ganska framträdande roll, vilket förtar effekten lite även när sexuella teman används på bra sätt. Jag vill inte framstå som någon slags puritan här, det är som sagt absolut inte så att jag har något emot att man använder sexuella teman i skräck eller i litteratur överlag. Jag tycker bara inte att Fager gör det särskilt bra alla gånger.

Trots detta är det verkligen inte så att jag tycker illa om boken, långt ifrån. Som många antologier är den väldigt ojämn, trots att det är många noveller i den som jag inte tycker så mycket om så finns det flera som är rent briljanta. Först och främst, som jag redan nämnt två gånger, Furierna från Borås. En makalös skildring av ungdomsliv i glesbygd och det kompakta mörker som ruvar bakom de tunna fasaderna och dessutom ett utmärkt exempel på riktigt bra använding av sexuella teman i skräck. Man kan riktigt känna doften av blod och svett i novellens mest intensiva delar. En klar favorit. Jag tycker också mycket om När döden kom till Bodskär, ett lovecraftianskt tema använt på rätt sätt. De som har läst Lovecraft känner helt klart igen historien från The Shadow Over Innsmouth, som den på sätt och vis är ett återberättande av, men i helt ny miljö, ur ett helt nytt perspektiv och utan någon enda name-dropping eller direktreferens som stör. Min absoluta favorit måste dock vara Leka med Liam. En ryslig historia om Liam, en helt vanlig sexåring som hittar någon, eller något, i en klippskreva bakom dagis. Något som är hungrigt. Inte för att det är Liam själv som råkar illa ut. O nej. Arthur Machen visade redan i The White People att om det finns något som är otäckare än både kultister, häxor och besvärjare så är det barn...