Det obligatoriska Lovecraft-inlägget

Som jag antydde i mitt förra inlägg så hoppas jag på att kunna uppdatera den här bloggen lite oftare nu under 2014 än jag har gjort de senaste månaderna. Säkert är i alla fall att det inte finns någon brist på material, jag har en lång, lååååång lista på inlägg som jag vill och borde skriva. När jag satt och mentalt byggde på den listan blev dock en sak ganska uppenbar: Jag är nog så illa tvungen att skriva något om Lovecraft först, för att skapa lite mer kontext till vissa av de kommande inläggen. Ett knepigt inlägg att skriva eftersom, tja, vad finns det att säga om Lovecraft som inte redan har sagts?

I alla fall, för den som inte redan känner till Lovecraft alls: Howard Philips Lovecraft. Född 1890, död 1937. Skrev under sin livstid en stor mängd texter, huvudsakligen noveller, inom genren ”weird fiction” som han skickade in till diverse tidskrifter som ibland (men ofta inte) publicerade dem för en mycket ringa ersättning. Han hade också en omfattande brevväxling med andra författare inom genren, bland annat Robert E. Howard, Conan barbarens skapare. Under sin livstid var Lovecraft så gott som okänd utanför sin egen cirkel av brevvänner. Han fick ganska få av sina verk publicerade och levde under stora delar av sitt liv minst sagt knapert. Det är nog tyvärr inte så konstigt att han inte blev särskilt gammal.

Nuförtiden innehar Lovecraft en ganska intressant plats inom litteraturen. Utanför skräckgenren är han, så vitt jag har märkt i alla fall, fortfarande rätt okänd. Inom skräckgenren däremot är han ett av de allra största namnen överhuvudtaget. Vad är det då som gör hans författarskap så speciellt? Tja, i första hand är det nog en kombination av dels att hans historier var så pass innovativa för sin tid och dels att han hade ett sätt att skriva som var väldigt inspirerande och eggade fantasin.

Sättet som Lovecrafts berättelser skiljer sig från den mesta skräck som fanns vid den tiden ligger huvudsakligen i något som han kallade ”cosmic horror”, ett koncept som nog bäst kan illustreras med ett citat från en av hans berättelser:

”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.”

-H. P. Lovecraft, The Call of Cthulhu

Centralt i Lovecrafts rent nattsvart nihilistiska litterära värld är att människan är långt ifrån dess självklara mål, mening och mittpunkt. Istället är hela mänskligheten inget annat än en parentes i ett meningslöst och kaotiskt universum, som om vi har tur slipper bli uppmärksammade av de obeskrivliga varelser och väsen som utgör riktiga maktfaktorer. De flesta huvudpersoner i Lovecrafts historier har inte tur. Det slutar allt som oftast med att de dör eller blir galna, inte sällan både och.

Det här verkar kanske inte verkar så särdeles nyskapande nuförtiden, men det nog snarast ett tecken på hur otroligt mycket modern skräck är färgad av Lovecraft och hans idéer. Det är nog ingen överdrift att säga att han bokstavligen flyttade ramarna för genren och man kan se hans inflytande så gott som överallt. Något som säkerligen bidrog till detta är att han hade klar talang för suggestion i sitt författande. Han skrev på ett sätt som alltid antydde att det fasor som man bevittnade bara var toppen på isberget, att det alltid fanns ännu fler och ännu mer fruktansvärda saker som lurade i skuggorna. Det är klart att andra författare blev inspirerade till att spekulera vidare, att själva ta upp tråden och skriva om några av de där sakerna som Lovecraft antydde till. Detta var dessutom något som Lovecraft aktivt uppmuntrade och han hade ett ständigt utbyte av koncept och idéer med de författare som han brevväxlade med.

Lovecraft har heller aldrig slutat att inspirera författare och filmskapare. Stephen King, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Alan Moore, Clive barker, John Carpenter, Guillermo Del Toro och H. R. Giger (som designade utomjordingarna i filmen Alien) är några moderna exempel på individer som både direkt och uttalat inspirerats av Lovecraft och listan skulle lätt kunna göras längre.

Jag är själv en stor fan av många av Lovecrafts berättelser. Fasen, titeln på den här bloggen är till och med hämtad från en svensk Lovecraft-antologi som jag läste någon gång under högstadiet/gymnasiet. Precis som en den illustra Stephen King har jag antagligen Lovecraft att tacka för att ha kickstartat min fascination av skräck och det makabra. Hans historier var olika något annat jag läst dittills. Spännande, skrämmande och kanske framförallt fascinerande. Förutom att det var bra historier (nåja, oftast i alla fall, vi återkommer till den saken) så satte de igång min fantasi på ett högst tilltalande sätt. Det är en sak att ligga i sängen och fundera på om det bor ett spöke i ens garderob. Det är en helt annat sak att fundera på om ens garderob inhyser det krälande kaos som dansar och vrider sig till ljudet av demoniska flöjter i universums mitt. Hur kan det befinna sig i universums mitt och i min garderob samtidigt? Det finns vissa saker som människor helt enkelt inte är skapta att förstå...

Med allt detta sagt så har Lovecraft dock helt klart vissa brister. Först och främst så måste man nog erkänna att han egentligen inte är en särskilt bra författare alla gånger. Han har en alldeles för stor förkärlek för att stapla adjektiv på varandra, hans karaktärsgestaltningar är så gott som obefintliga, han är ofta onödigt långrandig och han skriver överlag ganska stolpigt och svårgenomträngligt. Ofta lyckas han skapa bra och tilltalande berättelser ändå, andra gånger... inte. Det är nog svårt att hitta ett lika ojämnt författarskap som hans. Han har skrivit några av de mest suggestiva och skrämmande skräckhistorierna någonsin men han har tyvärr också skrivit en hel del skräp.

Den andra stora bristen med Lovecraft är att han, även med sin tids mått mätt, var klart rasistisk. Det är också något som märks ganska tydligt om man läser mycket av honom. Det kan vara mer eller mindre subtilt. Ibland handlar det bara om antydningar eller enstaka nedsättande beskrivningar av vissa karaktärer, ibland är det direkt obehagliga uttalanden om de osympatiska egenskaper som Lovecraft helt uppenbart tyckte att de allra flesta icke-ljushyade människor delade. Ännu längre ut på skalan har vi dessutom historier som The Street, The Horror at Red Hook och alldeles i synnerhet Medusa's Coil, som... bör undvikas. Om man inte känner för en rejäl dos xenofobisk propaganda, det vill säga.

För den som är intresserad så finns Lovecrafts hela bibliografi på nätet, här. Har man inte läst Lovecraft förut så kan jag rekommendera att börja med kortromanen The Call of Cthulhu, som både är en av hans bästa verk överlag och en väldigt bra introduktion till hans stil och typ av mytologi. Några av mina personliga favoriter är annars The temple, Nyarlathotep, The Shadow Over Innsmouth och The Rats in the Walls (som dessutom har blivit inläst på svenska av den oförglömliga Ernst Hugo Järegård och finns att lyssna på här).

Masters (?) of the Macabre

Jag har verkligen inte varit något vidare på att uppdatera den här bloggen den senaste tiden. Jag hade en gång en ambition att skriva ett nytt inlägg varannan vecka. Jag har inte räknat efter hur länge det höll i sig men det var väl oundvikligt att det inte skulle hålla hur länge som helst. Bot och bättring, således. Jag har också insett att det var ett tag sedan jag skrev något om litteratur, så här kommer ett inlägg om det.

Jag släntrade ner till biblioteket någon gång under december för att se om där fanns någon enstaka intressant bok. Som vanligt slutade det med att jag inte fick med mig bara någon enstaka utan sex enstaka böcker, bland annat en enorm antologi med noveller om hemsökta hus som jag ser fram emot att sätta tänderna i vid tillfälle. En annan trevlig antologi jag fick tag på var en ganska tunn svart (såklart) bok med titeln Masters of the Macabre, som innehöll skräcknoveller av diverse klassiska författare.

Den inledde med The Adventure of the German Student av Washinton Irving, en klassisk historia. Jag kan så gott som garantera att även om ni inte har läst just precis den här historien så har ni läst eller hört någon liknande. Det är en mycket kort historia som handlar om en melankolisk tysk student i Paris mitt under skräckväldet, vilket gör honom om möjligt ännu mer melankolisk. Han träffar en kväll på en vacker kvinna som han bjuder hem till sitt rum och snart nog bedyrar sin eviga kärlek till (som man gör). Kvinnan verkar inte helt oemottaglig för evig kärlek och de somnar in i varandras armar. När han vaknar är dock kvinnan död. Folk som tillkallas för att hjälpa till känner igen kvinnan och berättar att hon giljotinerades föregående dag. När de lossar på ett band runt hennes hals ramlar hennes huvud av. (Flämt!)

Att avsluta en historia med att avslöja att någon i själva verket var död hela tiden har vid det här laget börjat kännas lite gammalt. Det finns väl knappast någon som aldrig har hört någon variant av den där gamla historien om en bilförare (eller man i roddbåt eller vad det nu kan vara) som plockar upp en liftare. Liftaren försvinner spårlöst under resan och senare får de höra att liftaren i själva verket dog för länge sedan. Även om jag aldrig läst historien tidigare (vilket jag har) hade jag nog anat vart det barkade. Med det sagt så är det alltjämt en bra historia som trots att avslöjandet inte känns särskilt chockerande målar upp en mycket suggestiv miljö och stämning, i synnerhet när studenten passerar giljotinen på torget en mörk natt.

Efter den följde en historia av Hector Hugh Munro (under pseudonymen Saki) kallad The Cobweb. Den handlar om en ung kvinna som flyttar upp med sin man till en gård som mannen nyligen har ärvt i syfte att sätta bo där. Kvinnan drömmer om att rusta upp köket och gården överlag men finner att den gamla hushållerskan (som föredrar att göra saker på sitt eget sätt) står i vägen för hennes planer och idéer. En dag påstår den gamla hushållerskan melankoliskt att döden är på väg, kvinnan tror att hon menar sig själv men i själva verket så är det kvinnans egen käre man som dör, i en olyckshändelse under dagen.

Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här historien. Den var inte så intressant, inte så spännande och framförallt inte något vidare läskig. Särskilt ”makaber” var den sannerligen inte.

Den tredje historien hette The Signal Man och är skriven av en riktig kändis, Charles Dickens. Även den här historien handlar om föraningar, men i det här fallet i form av mystiska gestalter som uppenbarar sig för en man som jobbar i ett ställverk vid en järnvägstunnel. Historiens berättare är en man som besöker ställverksarbetaren och i sin tur får höra hans berättelser om hur de här uppenbarelserna alltid följs av dödliga olyckor. Det här gör ställverksarbetaren mycket brydd och olycklig, han skulle så gärna vilja förhindra olyckorna på något sätt men han vet att han inte kan det. Dels vet han inte säkert var, hur eller när de inträffar och dels kan han inte ge någon vettig förklaring utifall han skulle få för sig att skicka ut en varning.

Den här historien tyckte jag mycket bättre om och den var antagligen min favorit i boken. Den är visserligen inte heller så hemskt läskig men den lyckas å andra sidan få både miljön och karaktärerna att kännas levande. Skildringen av ensligheten och mystiken är utmärkt och den gav också en väldigt bra skildring av ställverksarbetarens ångest över sin maktlöshet inför olyckorna. Mycket läsvärd.

Efter den kom en historia av Edgar Allan Poe. Det var väl säkert något av en självklarhet att ta med någon historia av honom kan jag tänka, men varför de valde just The Facts in the Case of M. Valdemar kan jag inte riktigt förstå. Historien handlar om en man som har fått för sig att undersöka om hypnos kan fördröja döden (en något underlig idé, men visst) och som har fått ett frivilligt försöksobjekt i denne herr Valdemar, som tursamt (?) nog råkar vara dödssjuk i en av de här praktiska sjukdomarna där man kan avgöra så gott som exakt när man ska till att dö. Så, sagt och gjort, precis när Valdemar håller på att löpa linan ut hypnotiseras han, och mycket riktigt hamnar han i någon slags o-dött tillstånd som han ligger i under sju månader tills dess att de väcker honom och hans kropp hastigt och lustigt ruttnar bort inför deras ögon.

Som ni kanske har anat så är jag ingen större fan av den här berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt skriven och den har några enstaka otäcka ögonblick, som beskrivningen av herr Valdemar när ”döden” inträder, det är mest det att Poe har skrivit så många mycket bättre historier. Varför inte ha med The Black Cat, The Tell-Tale Heart eller The Cask of Amontillado istället? Eller, om man nu vill ha en historia som kanske inte alla redan har läst, någon av mina egna favoriter William Wilson eller MS. Found in a Bottle? Ok, nog med litterära snobberier från mig nu och över till nästa historia.

Efter Poe följde The Hand av Guy de Maupassant. Den här historien tyckte jag var riktigt intressant, inte just på grund av själva historien utan på mest på grund av en liten knorr på slutet. Det hela inleds med en ramberättelse, vilken är viktig i sammanhanget, där en domare sitter på en middag och berättar för några åhörare om ett egendomligt fall som han var med om en gång. Det hela utspelade sig på Korsika, när en engelsman flyttade in i den lilla by som han tjänstgjorde i. Då han hälsade på hos och pratade med engelsmannen visade det sig att engelsmannen var en erfaren jägare som hade rest världen runt och skjutit diverse olika exotiska djur. Den största utmaningen hade dock varit en man, som engelsmannen sköt i Amerika. Han sparade mannens hand som trofé och höll den fastkedjad i väggen. Ni kan nog ana vad som kommer. Engelsmannen blev mer och mer paranoid, hördes gräla till synes med tomma luften i sitt hem och tog sig till och med för att piska handen i vilt raseri. Sedan hittas han död en dag, strypt i sin säng och med ett avbitet, halvt mumifierat finger i munnen. Handen är naturligtvis försvunnen.

Inte en helt komplicerad historia och inte så svårt att räkna ut vad som skulle hända. I samma stund som jag läste att engelsmannen hade handen fastkedjad i väggen insåg jag att det skulle sluta med att handen rymde och tog ut sin gruvliga hämnd. Det är bara det att avslutet på ramberättelsen ställer det hela en smula på ända. Domaren berättar nämligen att han själv snarare tror att handens ägare inte alls var död och att han kom tillbaka, dödade engelsmannen och själv tog tillbaka handen. Och... ja. När man tänker på saken är det faktiskt ett väldigt mycket rimligare händelseförlopp. Det är bara det att om man har läst skräck- och spökhistorier så vet man ju redan hur det brukar gå till, man vet att handen kommer att rymma iväg på egen hand för det är vad avhuggna händer gör i skräckhistorier. I synnerhet om de är fastkedjade. Det blir en snygg liten tvist som ytterligare förstärks av att domarens åhörare inte gärna vill tro på domarens version. De föredrar att tro på en historia med spökhänder än en visserligen märklig men trots allt högst rimlig version. Precis som vi läsare!

Nästa historia var The Body Snatcher, skriven av Robert Louis Stevenson. Den här berättelsen handlar om ett par läkarstudenter som assisterar en välkänd obducent med att ta emot kroppar för obduktion. Ganska snart står det klart för dessa två unga män att kropparna inte sällan kommer från antingen gravplundring eller mord, men pengar i fickan och framgång i karriären förblindar dem för detta. Det går till och med så långt att en av dem röjer undan en personlig rival och sedan lämnar kroppen att bli obducerad för att dölja brottet. Det hela verkar gå fint, men en natt då de själva har plundrat en lantkyrkogård på en nyligen begravd kvinna och är på väg därifrån i en kärra... är det plötsligt den mördade mannens kropp i kärran istället! (Flämt, igen!)

Den här historien lämnar mig lite kluven. Den är bra skriven med en intressant historia och bra karaktärer (vilket väl är det minsta man kan vänta sig av författaren som skrev klassikern The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde) men slutet lämnar mig så gott som helt oberörd. Den är spännande läsning så länge det handlar om två män som sakta men säkert låter sig själva bli neddragna i värre och värre moraliska kompromisser, en psykologisk historia om att sudda ut gränserna mellan rätt och fel. Hemsökelsen på slutet är inte särskilt skrämmande (kanske är jag bara luttrad men ett lik som byter utseende imponerar inte så särdeles på mig) och den verkar dessutom både påklistrad och en smula knasig.

På tal om knasig... Nästa novell i samlingen var A Ghost Story, skriven av Mark Twain. Den är mycket kort och handlar om en man som blir hemsökt av ett spöke i sin boning. Sedan får han syn på spöket, vilket visar sig vara spöket av The Cardiff Giant. Spöket sitter sedan sönder flera av berättarens möbler och blir sedan mycket pinsamt berörd när det visar sig att han i själva verket har hemsökt en gipskopia av sin kropp istället för den faktiska kroppen, varpå spöket ger sig av.

Öhm... ja. Det här är alltså inte direkt en spökhistoria så mycket som en skämtsam parodi på spökhistorier. Den kräver nog också lite bakgrund. The Cardiff Giant var en ”förstenad man” som hittades i Cardiff, New York och sedan ställdes ut för allmänhetens beskådning. P. T. Barnum gjorde sedan en gipskopia av ”jätten” som han visade på egen hand och kammade in pengar för. (Som lite kuriosa så är ursprunget av frasen ”There's a sucker born every minute” ett citat från en man vid namn David Hannum, som syftade på alla som betalade pengar för att se Barnums ”jätte”.) Skämtet i historien är att spöket kräver sin kropp begravd igen, trots att han själv har förväxlat den med en gipskopia. Komiken dämpas dock en smula av det faktum att ”originalet” också i själva verket var ett lurendrejeri, vilket borde göra det svårt för The Cardiff Giant att spöka överhuvudtaget. Lite lustig är historien ändå, men den passar inte riktigt in bland de andra historierna.

Nästa novell var skriven av ingen mindre än Bram Stoker, som gav oss Dracula, och heter också Dracula's Guest. Den handlar om en man som reser mot Transylvanien under walpurgisnacht. En dålig idé, det inser man ju, och det inser också hans kusk, som vägrar köra vår namnlösa huvudperson genom en by som ska ha befolkats av... ja, det vågar han inte ens säga (men av titeln att döma kan man väl gissa vampyrer). Huvudpersonen fnyser att en engelsman bryr sig minsann inte om sådana fånigheter och sätter av till fots istället. Han kommer till ruinerna av byn, där han hittar ett mausoleum i vilket det ligger en blek men annars egendomligt välbevarad kvinna. Innan kvinnan (som så uppenbart är en vampyr att det nästan blir lite fånigt) hinner hoppa upp och göra vampyriska saker slår dock blixten ner i den stora metallpinne som någon av någon anledning har planterat rakt i mausoleet och bränner upp vampyren. Engelsmannen räddas sedan av en stor varg och ett gäng soldater som kommer dit, utsänd av Dracula visar det sig sen när vår huvudperson når civilisationen igen. Kan det betyda att det var Dracula själv som var den hjälpsamma vargen? (Ja, det är klart att det gör...)

Jag var inte särskilt imponerad av den här historien heller. Det påstås att den ursprungligen var tänkt som en del av romanen Dracula. Det kan jag mycket väl kan tänka mig, för utan romanens kontext (eller om man, som de flesta av oss nuförtiden, vet vem Dracula är ändå) är den ganska obegriplig. Det förklaras aldrig vem Dracula är, varför huvudpersonen är på väg dit eller varför vi borde misstänka att vargen och Dracula är samma person. Inte ens om man förklarade den biten blir det något vidare klarare varför det låg en vampyr precis under en åskledare. Kanske missade jag något men jag tyckte nog att novellen var något av ett antiklimax.

Nästa novell hette The Withered Arm, skriven av Thomas Hardy. En ung kvinna har nyligen gift sig med en rik man i trakten. Mannen har dock redan en illegitim son med en lokal mjölkpiga, som till en början inte har något vidare till övers för den unga och vackra hustrun. Under en natt drömmer mjölkpigan att hustrun sitter på hennes säng, varpå hon greppar tag i den yngre kvinnans arm och kastar henne ifrån sig. Det visar sig sedan att den unga hustrun i själva verket är en riktigt trevlig ung kvinna och de två blir vänner. Dock så börjar hustruns arm att vittra och förvridas med tiden och det verkar som om mjölkpigan utan att hon ha vetat vad hon gjorde har förhäxat henne. De går tillsammans till en lokal trollkarl som låter den unga hustrun se källan till hennes olycka i ett glas med vatten och äggvita (för varför inte). Hon berättar inte vad hon ser men deras vänskap tar slut och mjölkpigan känner väl av lite dåliga vibbar och flyttar från trakten. En tid senare får den unga hustrun rådet av samma trollkarl att hon kan bota sig genom att röra vid en hängd mans hals med armen. Sagt och gjort, hon tar sig till det lokala fängelset då de nyligen hängt en yngling för att tafsa lite på honom. Tror ni inte att det hängda ynglingen visar sig vara mjölkpigans och hennes äldre mans son? Hon svimmar av chocken och dör knall och fall.

Ännu en historia som inte lyckas imponera. Idén med en person som omedvetet och mot sin vilja råkar förhäxa en person som inte alls förtjänar det är intressant men utforskas inte särskilt ingående. Ironiskt, eftersom novellen samtidigt lyckas vara lite onödigt lång. Avslöjandet på slutet är heller inte så imponerande och man blir tvungen att sluta sig till att den unga hustrun måste ha haft väldigt klena nerver om hon går och dör av en sådan sak.

Den sista historien var en spökhistoria av Henry James som hette The Ghostly Rental. Den handlar om en gammal man som var såpass elak mot sin dotter att han drev henne i döden. Dottern spökar i ett gammalt hus som hon ”hyr” av den gamle mannen, som på så sätt förtjänar sitt uppehälle. Det visar sig sedermera att dottern i själva verket har fejkat sin egen död för att komma undan sin far. När fadern själv dör antyds det att det kanske förekommer lite spökerier i alla fall...

Jag är rädd att jag börjar låta som en trasig grammofonskiva, men jag tyckte inte något vidare om den här novellen heller. Ännu en intressant idé, att det man trodde var ett spöke slutar med att vara den som hemsöks, men utförandet lämnar en del att önska. Novellen lyckas skapa en bra stämning men upprepar sig alldeles för mycket och drar ut allt för mycket på berättandet.

Allt som allt kan jag inte rekommendera den här antologin. Läs The Signal Man, för den är bra, och nöj er med det, det är mitt förslag. Nästa gång ska jag skriva om något bättre och förhoppningsvis intressantare istället.

Black Swan

Jag var nyligen på balett för första gången i mitt liv, Svansjön på Kungliga Operan. Det var riktigt, riktigt häftigt måste jag säga. Det inspirerade mig också att se om en film som jag inte sett på mycket länge; Black Swan, med Natalie Portman i huvudrollen och regisserad av Darren Aronofsky.

För att förstå handlingen i Black Swan krävs det att man är bekant med handlingen i Svansjön (hjälpsamt nog sammanfattad av en balett-instruktör under filmens första minuter), vilken är som följer: En prinsessa blir förhäxad av en ond trollkarl och förvandlad till en svan. Bara under natten återfår hon sin mänskliga form. Hon träffar en prins och de blir ohjälpligt kära, vilket är tur eftersom äkta kärlek är det enda som kan bryta förbannelsen. Trollkarlen är dock inte så imponerad av sakernas utveckling, så han skickar sin dotter att förföra prinsen i svan-prinsessans skepnad. Prinsen faller för lurendrejeriet och bryter sitt löfte till svandrottningen, vilket dömer henne att förbli svan för alltid. Sedan finns det lite olika varianter av slutet. I den version som jag såg i Stockholm är de unga tus kärlek stark nog att bryta förbannelsen (vilket på sätt och vis är rimligt eftersom trollkarlen trots allt fuskade). I Black Swan utgår de dock från den version som slutar med att svandrottningen, överväldigad av sorg, tar livet av sig.

En viktig detalj är att när den här baletten framförs så är det samma dansare som dansar både rollen som den vita svanen och den svarta svanen. Ballerinan spelar med andra ord sin egen dubbelgångare och måste genom sin dans gestalta två i grund och botten olika karaktärer med olika utstrålning, vilket är ett centralt tema i Black Swan.

Åter till filmen då. Black Swan handlar om den unga ballerinan Nina som får chansen att spela svandrottningen i en produktion av Svansjön. Problemet är att hon inte klarar av att dansa den svarta svanen lika bra som den vita. Enligt hennes otroligt slemmige instruktör beror det på att hon inte har tillräckligt mycket kontakt med sin mörka och impulsiva sida (en sida som man anar att han har mer än ett professionellt intresse av), samtidigt så har hon en dominerande mor att tampas med och en ny ballerina som kanske eller kanske inte är ute efter hennes roll (eller henne själv).

Hittills låter Black Swan kanske inte som en skräckfilm men tro mig, det är den definitivt. Underliga saker börjar ganska snart hända Nina. Bland annat börjar hon se skymtar av en kvinna som är så lik henne att det skulle kunna vara hennes dubbelgångare. Om det inte rentav är en dubbelgångare? Samtidigt som verkligheten mer och mer börjar krackelera för henne börjar dessutom hennes kropp förändras. Det börjar som ett utslag på ryggen och fortsätter med... ja, ni får se filmen själva.

Mycket av skräcken i Black Swan är visuell på olika sätt och mycket av den är dessutom imponerande subtil. Det finns en scen precis i början av filmen där Nina tittar in i hennes mors rum, vilket är fyllt av (ganska dåliga) målningar av Nina. Obehagligt nog i sig men det förekommer dessutom ett kort tillfälle precis innan scenen klipps där en av målningarna följer kameran med blicken för ett ögonblick. Det är så omärkbart att jag var tvungen att pausa min dvd och gå tillbaka för att vara säker att jag verkligen såg det. Det finns också scener där Ninas spegelbild inte riktigt beter sig som en spegelbild borde göra. De scenerna blir väldigt effektiva just för att det inte överspelas utan hålls på en ganska lågmäld nivå, vilket skapar upplevelsen att man inte riktigt kan vara säker på att man verkligen såg vad man just såg. Eller kanske snarare, att Nina verkligen såg vad hon just såg.

Förutom detta förekommer dessutom stunder av (mar-)drömlik stämning à la David Lynch och Body Horror à la David Cronenberg. Det har sagts om den att den också hämtar väldigt mycket inspiration från Giallo, säkert mycket möjligt men jag är inte tillräckligt insatt i Giallo för att själv se det.

Det här är inte en film som är otäck på det sättet att man blir mörkrädd av den i första hand. Snarare skapar den en djupt obehaglig och krypande stämning som stegras allt högre filmen igenom. Jag satt med gåshud (jaja, jag vet) stora delar av filmen och det fanns åtskilliga scener som omväxlande gav mig kalla kårar längs ryggraden och fick mig att rygga tillbaka av ren sympatismärta.

Det är väl kanske inte en helt perfekt film men den är definitivt mycket, mycket bra. Det är heller inte alls nödvändigt att känna till särskilt mycket om balett eller att ha sett Svansjön framföras för att få fullt utbyte av filmen. Det är lite roligt att känna igen olika passager från baletten och det ger en bättre förståelse av vad dansarna håller på med, men i slutändan så handlar filmen trots allt inte om balett i första hand. Det är också värt att tillägga att Natalie Portmans rollprestation är sanslöst bra och bär mycket av filmen. Utan hennes skådespeleri hade filmen inte alls lyckats bita sig fast på det sättet som den gör.

Return of the Living Dead och zombies

Jag såg Return of the Living Dead i helgen, en film som ofta återfinns på listor över klassiska skräckkomedier. Det är en genre som jag gillar och den här filmen gjorde mig inte heller besviken. De bästa skräckkomedi bör i min mening vara både underhållande och skrämmande men de kan också gott och väl klara sig med att bara vara underhållande. En skräckkomedi som inte är rolig är däremot sällan särskilt lyckad. Misslyckas man med att skrämmas kan det ofta bara göra humorn desto dråpligare men misslyckad humor är sällan något annat än pinsam. Return of the Living Dead lyckas trevligt nog någorlunda väl med båda. Den är inte vare sig den allra roligaste eller den allra mest skrämmande skräckkomedi som jag har sett (de får jag ta och lista i något kommande inlägg) men den står sig helt klart väl ändå.

Historien handlar om ett par klantiga snubbar som jobbar på ett företag vars uppdrag är att förse andra företag och institutioner med medicinskt materiel av olika slag; kemikalier, dissektionsobjekt och så vidare. I källaren har de dessutom sparat några tunnor som militären skickade till dem av misstag (som man gör) vilka innehåller resterna från en verklig incident som enligt en av huvudpersonerna inspirerade filmen Night of the Living Dead. Det vill säga, i filmen Return of the Living Dead bygger filmen Night of the Living Dead på en verklig incident. (Är ni med?)

Jag misstänker att ni kan räkna ut vart det här leder. En av tunnorna går sönder, kemikalien sprids i omgivningen, företaget ligger oturligt nog granne med en kyrkogård och snart så bryter helvetet löst i form av zombies som springer omkring och ropar efter ”Braaaains!” (Den här filmen råkar också vara den första film där zombies är ute efter just hjärnor istället för vilka organ eller vävnader som helst, vilket är fallet i Romeros filmer.)

De zombies som förekommer i den här filmen skiljer sig från Romeros version på flera sätt. Dels så är de inte särkilt långsamma utan kutar omkring så fort deras förtvinande lemmar bär dem och ofta fortare än man skulle kunna tro om en kadaver som bara har några slamsiga senor kvar på benen (den som påstår att snabba zombies är ett modernt påfund har alltså inte så mycket belägg för det). Dels så räcker det inte att förstöra deras hjärnor för att oskadliggöra dem utan varje kroppsdel fortsätter kräla omkring för egen maskin så länge man inte bränner upp dem helt och hållet (”It worked in the movies!” beklagar en av huvudpersonerna när en ishacka i huvudet inte räcker för att ta kål på ett dissektionskadaver som springer omkring i lokalen). Dels så verkar zombierna dessutom vara rätt så intelligenta med undantag av en överväldigande besatthet av levande hjärnor. Detta är också något som de utnyttjar till god effekt. ”Send more paramedics,” väser en av zombierna i ambulansradion och snart nog så är två nya färska hjärnor serverade till de väntande levande döda.

Det är just detta som ger upphov till vad jag tycker är filmens otäckare ögonblick. Vid ett tillfälle tar tillfångatar några av huvudpersonerna en ruttnande torso (ja, det är precis vad det låter som) som de binder fast på ett bord och sedan passar på att fråga ut. Det framkommer att det mest skrämmande sannolikt är zombiernas eget öde, anledningen till att de är så besatta av att äta hjärnor är nämligen att det är det enda som lindrar smärtan av att vara död. ”I can feel myself rot,” säger det stackars kadavret som de har bundit fast på bordet. Brr...

Det är för den delen heller inget roligt öde som väntar de som blir förgiftade av den här kemikalien (vilket är källan till det hela) då de fortfarande är vid liv. Ett snabbt insjuknande och sedan den charmiga upplevelsen av hur organen upphör att fungera och likstelheten sprider sig genom kroppen innan hungern till slut tar makten över dem också.

Zombies är en typ av monster som aldrig verkar förlora sin popularitet i skräcksammanhang (eller överlag, för den delen). Vid det här laget har vi sett alla möjliga (och en hel del aningens mindre möjliga) varianter på zombieapokalypser. Varför är det så? Med risk att låta en aning högtravande så tror jag att det har att göra med vad zombies representerar i det mänskliga psyket. Jag läste någonstans (tyvärr minns jag inte var, men jag minns att det var en intressant text) att zombies kan tänkas representera döden och dödens oundviklighet, ungefär på samma sätt som vampyrer och varulvar kan tänkas representera människans mörkare mer bestialiska drifter. Jag tycker att det låter som en lockande tolkning och en som jag tror har en hel del belägg. En vampyr eller varulv är på något plan ändå en tänkande varelse som det kanske går att resonera med eller skrämma bort men det går inte att resonera med eller skrämma en zombie, på samma sätt som det inte går att resonera med eller skrämma döden.

Jag tror heller inte att det är någon slump att zombies ofta beror på någon typ av smitta eller virus, rädslan för sjukdomar och rädslan för döden ligger ändå ganska nära varandra. Båda kan också tänkas innefatta någon typ av nedbrytning eller sönderfall av den egna kroppen, vilket zombier också representerar med sin blotta uppenbarelse. En zombie är i sig en vandrande påminnelse om vad som väntar oss alla en vacker dag (ja det vill säga så vida vi inte blir kremerade eller balsamerade eller så, men ni vet vad jag menar).

Antagligen har det här att göra med att man så ofta väljer att gestalta zombies som en epidemi eller apokalyps. En eller ett par zombies är mer eller mindre bara ett hinder att övervinna men om hela civilisationen är på väg att kollapsa blir zombierna snarare ett ständigt överhängande hot. Man kan kanske fly och köpa sig ytterligare lite tid, men till vilken nytta? För eller senare kommer dem ikapp en, det är egentligen bara en tidsfråga. Precis som det är med döden...

Är man intresserad av att läsa mer om zombies rekommenderas de ypperliga bloggarna Swedish Zombie och Nej tack zombies som båda är trevlig och intressant läsning som granskar fenomenet zombies bra mycket noggrannare än jag har gjort här.

Monsters of Film och japansk skräck

Den senaste helgen bjöd på en hel del spännande filmupplevelser. Dels gick festivalen Monsters of Film i Stockholm och dels blev jag hembjuden till en vän på sill och japansk skräckfilm (en vinnande kombination måste jag säga). Eftersom jag hann med fyra filmer allt som allt tänkte jag gå igenom var och en lite kort istället för att utföra någon djupdykning i någon av dem.

Berberian Sound Studio

Den här filmen handlar om en brittisk ljudtekniker som åker till Italien för att arbeta med ljudet till en italiensk giallo-produktion under 70-talet (det är sannerligen ett årtionde som har återkommit ofta i den här bloggen). Giallo är, för den som inte visste, en slags subgenre av skräckfilm (det handlar huvudsakligen om skräck- eller skräckbetonade filmer i alla fall) producerade i Italien. Dario Argento är en av de största namnen inom den genren och den film som ljudteknikern Gilderoy blir satt att arbeta med i Berberian Sound Studio (med det osannolika namnet Equestrian Vortex) är också en tydlig referens till en av Argentos mest välkända filmer Suspiria, komplett med onda häxor, oskyldiga unga flickor och ond bråd död. Inte för att man får se något av själva Equestiran Vortex i Berberian Sound Studio, utöver den ganska fantastiska öppningssekvensen, men tillräckligt mycket antyds och kommuniceras av reaktionerna från de som ser på klipp från den för att man ska inse precis vad för typ av film det är och hur brutal den är.

Berberian Sound Studio är en på många sätt fascinerande film. Dels är den utomordentligt bra på att skapa en klaustrofobisk och obehaglig stämning (så gott som hela filmen utspelar sig inomhus och man ser inte till mycket solljus genom filmen), dels är det otroligt intressant att se hur filmljud skapades innan så mycket digitaliserades (jag kommer aldrig att se på vattenmelon på riktigt samma sätt igen) och dels är filmen laddad med symbolik och undertoner till en sådan grad att jag är ganska säker på att jag borde se filmen en gång till för att riktigt uppfatta allt.

Den är nog när allt kommer omkring inte en skräckfilm egentligen, även om den balanserar ganska nära gränsen. Den har helt klart en hel del otäcka ögonblick och en del nog så skrämmande händelseförlopp men i sin helhet så är skräck och skrämsel knappast dess huvudsyfte, i alla fall ser inte jag den så. Däremot är det en film som handlar om skräck. Bland annat. Hur som helst så tyckte jag mycket om den och kan helt klart rekommendera den.

Ju-on: The Grudge

Den här filmen är tredje delen i den japanska skräckfilmsserien Ju-on. Många (inklusive jag innan jag tittade runt lite på wikipedia) skulle antagligen gissa att det här är den första filmen i serien (eftersom den själv följdes av Ju-on: The Grudge 2 och dessutom var den första som fick en amerikansk re-make) men icke; den är i själva verket en uppföljare till Ju-on: The Curse och Ju-on: The Curse 2. Det är svårt att berätta särskilt mycket om historien utan att berätta lite väl mycket men kort uttryckt så följer den en dödlig förbannelse som går från person till person och snärjer allt fler människor i sitt garn.

Den enda japanska skräckfilm som jag hade sett innan i lördags var Ringu, vilken jag fortfarande kan räkna till en av alla de filmer jag har sett som har skrämt mig allra mest. Jag hade därför ganska höga förväntningar rörande hur otäck Ju-on: The Grudge skulle vara. Dock måste jag säga att mina förväntningar inte direkt uppfylldes. Filmen hade visserligen en del någorlunda skrämmande ögonblick men överlag kan jag inte påstå att jag uppfattade den som så särskilt otäck. Jag tror att det dels berodde på att jag inte tyckte att det knarrande, rasslande ljudet som spöket utstötte var så särskilt otäckt i sig, det lät snarast som något som skulle kunna komma från ett djur eller så, och det känns som att mycket av skrämselfaktorn bygger på det ljudet. Även om det överlag var en snygg film så var det visuella inte heller lika suggestivt som till exempel Ringu och den baserade sin skrämsel lite väl mycket på chock-element (jag gissar att många som har hört talas om filmen känner till scenen med spöket under täcket).

Det var inte alls en dålig film dock, historien var intressant nog att hålla mig intresserad även om den inte var så skrämmande som man hade kunnat hoppas. Sevärd.

Noroi

Den engelska översättningen av titeln är The Curse men man ska inte förväxla den med Ju-on: The Curse, det här är en helt annan film. Här är vi tillbaka i found footage igen, den här gången i formen av en dokumentär filmad av den japanska paranormala detektiven Masafumi Kobayashi. Genom filmen följer vi Kobayashi då han nystar upp ett invecklat mysterium som inkluderar mystiska gamla kulter, en hemsökt skådespelerska (som i ett snyggt grepp spelar sig själv), en försvunnen flicka med parapsykiska förmågor, stulna aborterade foster och ett medium helt och hållet klädd i aluminiumfolie.

När jag skriver det såhär känns det något utflippat men faktum är att filmen tvärtom är väldigt trovärdig. Konceptet med found footage används mycket väl och lyckas i och med det förstärka upplevelsen snarare än tvärtom. Dokumentärformatet är mycket lämpligt för den här typen av filmer och lyckas i min mening skapa ännu mer trovärdighet än till och med Blair Witch Project lyckades med. Det finns så gott som inga ögonblick som inte verkar rimliga att ha filmat, dessutom används väldigt välgjorda klipp från andra fiktiva tv-shower som ytterligare förhöjer upplevelsen. De är dessutom ofta rätt underhållande, klippet då en ung hipp reporter besöker det aluminiumfolieklädda ”super-mediets” hem är riktigt roligt, mycket på grund av reporterns väldigt talande uppsyn.

Tyvärr, tyvärr är Noroi dock inte lika otäck som Blair Witch Project och jag har ärligt talat lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske kan det vara så att filmen för det mesta (tro det eller ej) är lite för subtil. Eftersom den har ganska invecklad handling skulle det också kunna vara så att de olika spökerierna, hemsökelserna och fenomenen inte är så lätta att sätta i ett sammanhang utan mest blir små bitar som var för sig inte blir så skrämmande. Jag vet ärligt talat inte riktigt. Men helt oavsett det så är det faktiskt en riktigt bra film med ett väldigt spännande mysterium i botten. Regissören har tydligen gjort flera filmer i liknande format, jag är definitivt lockad att kolla upp fler av dem.

A Field in England

Det här var en film som jag verkligen ville se, ända sedan jag hörde talas om den i somras. Jag blev inte heller besviken. Historien är inte så komplicerad: En alkemist shanghaiar ett gäng desertörer under engelska inbördeskriget i syfte att hitta en nedgrävd skatt. Utöver det är filmen dock väldigt svår att beskriva. Det hjälper att se trailern, den ger en någorlunda bra uppfattning av hur filmen gestaltar sig, men den lyckas inte helt och hållet förmedla vare sig filmens förebådande och apokalyptiska atmosfär eller dess ibland rent ut sagt fruktansvärt otäcka scener. Inte otäcka som i direkt skrämmande dock utan snarare otäcka som i djupt obehagliga. Den påminner till viss del om Ingemar Bergman (i synnerhet Det sjunde inseglet) och till viss del om David Lynch, men den är inte direkt lik någon av dessas filmer.

Jag är faktiskt lite tveksam om man kan kalla A Field in England en skräckfilm den heller. Å andra sidan är det också svårt att påstå att det inte är en skräckfilm. Den balanserar definitivt på gränsen. I vilket fall som helst så är den helt klart nära nog skräckgenren för att jag ska tycka att det är relevant att skriva om den här. Dessutom tyckte jag att den var en så fantastisk film att jag nog hade skrivit om den i vilket fall.

När det gäller vad det är som gör filmen så fantastisk så är det svårt att peka ut någon enskild del, mycket ligger i helhetsupplevelsen. Som sagt så finns det en hel del riktigt effektiva scener, där bildspråk och ljud samverkar för att skapa en närmast hypnotisk upplevelse. Suggestiv är nog ett ord som passar rätt bra för att beskriva filmen. Det är också en film tät av mystik, både rörande de händelser som inträffar och rent metafysiskt sett. De magiska och ockulta koncept och idéer som den använder sig av är i hög grad hämtat från historiska källor, till exempel vad gäller den på den tiden suddiga gränsen mellan religion och ockultism. Filmen suddar också själv ut gränsen mellan det verkliga och det overkliga, det möjliga och det omöjliga på ett ytterst skrämmande vis och gestaltar genom detta magi som något som verkligen är värt att frukta. Detta är inte direkt Harry Potter om man säger så. Om man nu vill tolka det som att det är magi som det hela handlar om, vilket inte är helt självklart. Jag tolkar det som att filmen i hög grad handlar om magi och mystik, men jag har hört andra tolkningar. Också en styrka med filmen, det finns mycket att fundera på, många olika saker man kan se i den.

Det här är knappast en film som faller alla i smaken har jag en känsla av, men själv tyckte jag som sagt att den var helt fantastisk. När jag väl har skaffat dvd:n och sett den igen någon gång eller tre kan den nog komma att kvala in på inte bara den bästa filmen jag sett i år utan en av de bästa filmer jag sett någonsin. Se den om ni får möjligheten. Jag kan inte lova att ni kommer att tycka om den lika mycket som jag men jag kan nog lova att det kommer att vara en filmupplevelse olik allt annat ni har sett.

The House Next Door

I det här inlägget hade jag tänkt fortsätta så smått på temat 'hemsökta hus' och skriva några ord om en bok jag nyligen läste: The House Next Door, skriven av Anne Rivers Siddons. Precis som i The Conjuring, som jag skrev om i mitt förra inlägg, utspelar sig The House Next Door på 70-talet och handlar om ett hemsökt hus. Där tar dock likheterna slut. Medan historien i The Conjuring är baserad omkring populära skräckklichéer bygger historien i The House Next Door snarast på att bryta klichéer, vilket också är en stor del av vad som gör den så intressant.

Till skillnad från många andra historier om hemsökta hus så handlar The House Next Door inte om ett hus som har en lång, mörk och blodig historia. Tvärtom så handlar den om ett hus som bokstavligt talat inte har någon historia alls. Genom bokens första kapitel får vi följa hur tomtmarken säljs, bygget planeras och huset sakta men säkert växer fram. Huset uppförs heller inte på en gammal indiansk begravningsplats eller något liknande utan mitt i en övre-medelklassförort till Atlanta, något av den minst spöklika omgivning som man kan hitta (åtminstone som den beskrivs i boken med idel mysiga verandor och cocktails i kvällssolen). Det är inte ens ett fult eller ålderdomligt hus utan tvärtom både snyggt och modernt. Det beskrivs ofta hur designen är så tilltalande att till och med ritningarna fångar åskådarna och även de som annars hävdar att de inte gillar 'contemporary homes' blir tvungna att erkänna att huset är ett mästerverk.

Detta bidrar naturligtvis bara till att göra det här husets hemsökelse än mer lömsk. Det finns ändå något ärligt i ett hemsökt hus som är fallfärdigt och frånstötande. Ungefär som hur giftiga insekter varnar med starka färger: 'Kom inte hit! Fara!' De som sedan möter sitt öde i sådana hus agerar (som huvudpersoner i skräckberättelser så ofta gör) mot bättre vetande. Självklart skulle de inte ha tillbringat natten i det legendomspunna rucklet bredvid den övergivna klosterruinen, vad tänkte de på egentligen? Huset i The House Next Door är i jämförelse mer som en Venus flugfälla, som genom sitt oskyldiga utseende lockar till sig intet ont anande insekter som den sedan sakta förtär.

Ett annat sätt som The House Next Door skiljer sig från många andra berättelser om hemsökta hus är att den egentligen inte handlar om någon av de personer som bor i huset. Huvudpersonerna är istället husets grannar (därav titeln), det nästan otäckt godmodiga och aggressivt normala medelålders paret Colquitt och Walter Kennedy; boken är skriven i förstapersonsperspektiv ur Colquitts synvinkel. Det här måste jag säga är en mycket bra idé. Dels är det ett originellt och intressant grepp, dels ger det möjlighet att följa husets historia genom inte mindre än tre olika familjer som flyttar in i huset (och möter sina respektive öden) och dels ger det möjlighet att berätta en historia ur ett längre perspektiv, vilket innebär att man kan låta hemsökelsen manifesteras med mer subtilitet.

Där har vi det där ordet igen: Subtilitet. Har ni lagt märke till att det är något som jag uppskattar inom skräck?

Det är sannolikt det som är bokens främsta styrka, dess känsla för subtilitet. Här förekommer inga smällande dörrar, ekande fotsteg eller genomskinliga gestalter. Spökerierna är begränsade till händelser som visserligen kan vara nog så obehagliga och uppseendeväckande men som var och en för sig inte antyder något övernaturligt. Strömavbrott vid särskilt olyckliga tillfällen, folk som faller nedför trappor och sjukdomar som oväntat blommar ut; det är sådant som händer. Tillfälligheter och olyckor, inget annat. Att folk som vistas i huset verkar drivas till att ge mer och mer utlopp för sina mörkare sidor, det är säkert bara inbillning. Alla gör väl lite dumma saker emellanåt, särskilt om man är lite extra stressad av alla mystiska telefonsamtal och egendomliga tv-sändningar. Visst, det är lite svårt att förklara alla döda djur som hittas i trädgården men det finns säkert en naturlig förklaring för det också. Eller?

Just på grund av detta är det väldigt effektivt att se historien genom Colquitts ögon. Det krävs nämligen någon som har blivit ett ofrivilligt men nära vittne till allt som har skett i huset för att se sammanhanget. Bara den som har hela perspektivet inser att den enda rimliga förklaringen inte är den naturliga. Men vad är då förklaringen? Detta nya och fräscha hus, i sin trygga och sömniga miljö och helt i avsaknad av något förflutet, hur kan det bära på en sådan ondska? Ja ni, det mysteriet får vi aldrig helt och hållet förklarat. Dock så antyds det en förklaring framåt slutet av boken och vad den förklaringen innebär och får för konsekvenser är en av boken mest hårresande vändningar. Läs den själva så kommer ni att förstå vad jag menar.

Som ni kanske förstår vid det här laget så gillar jag boken. Jag är heller inte ensam om det. Stephen King har skrivit om den i sin egen facklitterära bok om skräck, Dance Macabre, och menar att det är en 1900-talets bästa skräckromaner. Själv vet jag inte om jag skulle gå så långt men den är helt klart mycket läsvärd.

Boken har dock sina brister. En av dem är språket och dialogen. Det är inte dåligt, det är bara... inte fantastiskt. Icke-virtuost, skulle man kunna kalla det. Lite platt, liksom. Vilket förstås inte behöver vara någon stor brist, alla kan ju inte vara Shirley Jackson, men när folk börjar prata om 1900-talets bästa skräckromaner så kan man ändå ställa lite högre krav. En annan brist är att huvudpersonerna också tyvärr är en aning platta och inte så intressanta som de skulle kunna vara. Jag inser att det är lite av poängen, att det ska handla om ett par väldigt vanliga och oförargliga människor. Vad författaren hade kunnat göra är dock att låta huset ge dem lite mer egna problem och låta dem genomgå lite mer karaktärsutveckling genom det. Som det är hamnar de visserligen i sina egna svårigheter men det känns nästan lite som att författaren tycker om sina huvudpersoner lite väl mycket för att utsätta dem för några större risker. Inte heller någon stor brist dock, jag måste väl erkänna att jag själv också började tycka ganska mycket om Colquitt och Walter under läsningens gång.

En något mer besvärande brist är för mig det faktum att boken ger ganska tydligt uttryck för vissa amerikanska övre-medelklassvärderingar. Sex före äktenskapet är inte särskilt bra, homosexualitet är lite otäckt och folk i lägre samhällsklasser är ändå något mindre intelligenta och kan inte riktigt uppföra sig. Eftersom boken är skriven i förstapersonsperspektiv kan man till viss del ursäkta det med att det är huvudpersonens och hennes omgivnings värderingar och inte bokens, men det faller å andra lite på att Colquitt framställs på ett sätt som gör det uppenbart att läsarna är menade att identifiera sig med henne. Det är inte på en nivå att det förstör upplevelsen för mig, långt ifrån, men det skaver ändå lite ibland.

Överlag är boken ändå som sagt väldigt läsvärd. Den har sina brister men de vägs i min mening upp av originaliteten i upplägget och den subtilt gestaltade och skickligt berättade historien. Boken har en osviklig förmåga att bygga upp stämningar och drar full nytta av det. Den är heller inte så väldigt lång, särskilt dyr eller svår att få tag på. Jag kan rekommendera att ge den en chans.

PS: Venus flugfällor är seriöst otäcka.

The Conjuring

Jag ser ganska sällan skräckfilm på bio. Inte för att jag inte tycker om att gå på bio, tvärtom, jag gillar att gå på bio och gör det ganska ofta. Det är mest det att jag ganska sällan tycker att de skräckfilmer som visas på bio verkar tillräckligt lockande. Dessutom tycker jag att när det gäller just skräckfilm så är det mer stämningsfullt att se dem hemma på egen hand med släckta lampor. (Gärna med vinden vinande genom skorstenen och med grenar som skrapar mot fönstren också, men man kan ju inte få allt.) Senaste lördagen var dock ett undantag. Jag hade ägnat hela dagen åt att flytta och tyckte att jag förtjänade lite avkoppling, så jag gick och såg The Conjuring på kvällen.

Ibland kan det hända att man (läs: jag) blir lite arrogant i egenskap av skräckfilmsfantast. I synnerhet om jag går på bio och ser en film samtidigt som en hop andra människor. Det är lätt att tänka att eftersom jag har sett så mycket skräckfilm kommer den här filmen knappast att skrämma en konnässör som mig. Knappast lika mycket som den kommer att skrämma er i alla fall, stackars orutinerade sätesgrannar. Se nu till att inte skymma duken när ni far runt i paroxysmer av vild panik senare, ok? Om sedan filmens affisch bjuder på citat av typen: ”Du kommer att skrika”, ”Kan orsaka mardrömmar” och ”Se den inte ensam” ser jag det lite som en utmaning. Skrika? Ha! Det krävs allt en hel del för att en film ska lyckas med det. Se den inte ensam? Det tänker jag visst det göra!

Kanske är det en av anledningarna till att folk njuter av skräck, möjligheten att utmana sig själv. Att få upplevelsen att, jodå, jag vågade faktiskt se hela den där filmen. (Nästa utmaning: Somna i natt.) Att göra något som man är rädd för ger ju för det mesta en ganska rejäl kick när man väl märker att man klarar av det trots allt. Skräckfilm (och skräck överlag) ger i så fall en möjlighet att utmana sin rädsla under väldigt kontrollerade former, oavsett hur rädd man blir för en skräckfilm utgör den ju sällan någon faktisk fara för en (om man inte har klent hjärta eller något sådant antar jag).

Hur som helst. Kontentan av ovanstående är att när jag satte mig i salongen med min spann popcorn (det är fascinerande vad SF anser är en ”liten” popcorn) hade jag redan anlagt en något svårflörtad attityd och filmen hade ganska mycket att leva upp till. Lyckades den då? Jodåvars, det gjorde den nog allt. Jag tyckte visserligen inte att den var riktigt så skrämmande som reklamen utlovade, däremot så var den väldigt underhållande som film.

En kort sammanfattning av historien: Filmen handlar om de två paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren som hjälper en familj att hantera de spökerier som hemsöker det hus på landsbygden som de nyligen flyttat in i. Snart nog är de upp till öronen i olika övernaturliga manifestationer som verkar visa en oroande tendens att förfölja dem även utanför huset.

För att ni inte ska tro att min arrogans skenar iväg med mig nu så kan jag börja med att säga att jag faktiskt tyckte att i princip hela första halvan av filmen var riktigt otäck, det var först i senare delen som den tappade en aning i stämning. Anledningen till det var huvudsakligen att spökerierna både blev mer överdrivna och förlitade sig mer på visuella effekter i senare delen av filmen. Ett exempel: Under första halvan av filmen flyger fåglar ovanligt ofta in i fönstren på den hemsökta huset. Otäckt, i synnerhet som att det ligger precis på gränsen till den normala; att fåglar flyger in i fönster är ju inget ovanligt egentligen men när det börjar ske så pass regelbundet som det gör börjar man misstänka att allt inte står rätt till. Fast på samma gång vet man ju inte att det ligger något övernaturligt bakom och det är just den ovissheten som förstärker det obehagliga i situationen. När sedan fåglar börjar svärma runt huset i ett stort moln av fjäderfän framåt filmens klimax blir det liksom lite för mycket, inte minst då jag inte kan låta bli att tänka att regissören uppenbarligen har sett Hitchcocks The Birds.

Men som sagt, när filmen är subtil är den riktigt effektfull. Och den kan verkligen vara subtil när den vill. En riktigt snygg scen, som jag dessutom tyckte var den absolut mest otäcka scenen i hela filmen, var när en av döttrarna i hushållet vaknar mitt i natten och ser ett spöke stå bakom en dörr. Det som gör scenen så suggestiv är ingen annan ser spöket, vare sig vi tittare som bara ser ett mörkt hörn eller systern som går fram för att titta bakom dörren. Men tack vare bra kameraarbete och inte minst skådespelaren som spelar dottern (som gör ett utmärkt jobb med att spela vettskrämd) så blir vi övertygade om att det faktiskt står någon eller något där som vi inte kan se. Och om det finns någon truism inom skräckfilm så är det nog denna: Det absolut mest skrämmande är det vi inte får se.

Filmens klimax är dock knappast något under av subtilitet. Det är, ganska bokstavligen, hit och dit och överallt. Det är även väldigt uppenbart influerat av The Exorcist, precis som den tidigare scenen med fåglarna var uppenbart influerad av Hitchcock. Det är för övrigt något som går igen (no pun intended) genom hela filmen. Det finns en scen som verkar vara nästan klipp för klipp en kopia av när barnet i den filmen tittar under sängen i Poltergeist och en gunga på verandan som skulle ha kunnat vara direkt hämtad från stugan i Evil Dead. Man skulle säkert kunna hitta fler om man ville. Förutom direkta referenser till andra filmer är The Conjuring dessutom fylld av mer allmänna skräckfilmsklichéer. Förutom att det hemsökta huset på landsbygden är något av en kliché i sig har vi till exempel den onda dockan, spöket som framträder bakom ens rygg i en spegel, det yngsta barnet som skaffar en ”låtsaskompis”, den mörka källaren fylld med gammal bråte, det knotiga och döda trädet (som någon hängt sig i under husets blodiga historia, naturligtvis) och så vidare och så vidare.

Skräckfilmskliché nr 53, den ensamma tändstickan

Klichéer må så vara, men jag måste säga att det faktiskt inte stör mig så mycket. Klichéer har ju för det mesta blivit klichéer eftersom de kan vara väldigt effektiva då de används bra och det tycker jag faktiskt att de gör i den här filmen. Regissören har ett skarpt öga för stämningar och estetik, så även då klichéerna staplas på varandra gör de sitt jobb tycker jag. Och även om klichéerna är många är det inte någon enskild av dem som överanvänds. Dessutom så är det trevligt att det börjar komma fler filmer som bygger på teman som spöken, häxor och hemsökta hus istället för föga övertygande datoranimerade monster eller de många usla så kallade 'torture porn' som har förpestat bioduken de senaste åren (det är ett ämne som jag kommer att ha en hel del att säga om i något framtida inlägg, var så säkra).

Tack vare att filmen är så pass välgjord kan jag också ha överseende med de mer överdrivna aspekterna i filmens historia. (Husets ursprungliga ockupant var en häxa som offrade sitt eget barn framför eldstaden och sedan hängde sig medan hon högljutt prisade djävulen. Hm... Undrar just om det kan ha något att göra med fenomenen i huset...) Nog himlade jag med ögonen då och då men när allt kommer omkring är det ju häxor och spöken och svartkonst som jag var där för att se. Även filmens klimax tyckte jag faktiskt var njutbart på sitt sätt. All subtilitet hade måhända vinkat tack och adjö vid det laget men trots detta (eller kanske just tack vare) var det väldigt roligt att se saker och ting fara omkring och spöka loss riktigt ordentligt. Kanske hade filmen tjänat på att göra antingen eller, att vara antingen en subtil stämningsupplevelse eller en måttlös skräckkavalkad, men som det är så tycker jag att båda elementen trots allt funkar på sitt sätt utan att förta alltför mycket av varandra. The Conjuring är knappast något mästerverk men den är helt klart sevärd.