Idag tänkte jag skriva om något som
jag planerat ända sedan jag skapade den här bloggen, nämligen de
tre olika typerna av skräck. Det passar utmärkt bra att diskutera
detta i anknytning till Alien, eftersom den filmen är ett
perfekt exempel på hur alla tre typer av skräck utnyttjas och
kompletterar varandra.
Stephen King introducerade tre typer av
skräck i sin bok Danse Macabre (som är väldigt läsvärd,
för övrigt). Där beskriver han dem på följande sätt:
"The 3 types of terror: The
Gross-out: the sight of a severed head tumbling down a flight of
stairs, it's when the lights go out and something green and slimy
splatters against your arm. The Horror: the unnatural, spiders the
size of bears, the dead waking up and walking around, it's when the
lights go out and something with claws grabs you by the arm. And the
last and worse one: Terror, when you come home and notice everything
you own had been taken away and replaced by an exact substitute. It's
when the lights go out and you feel something behind you, you hear
it, you feel its breath against your ear, but when you turn around,
there's nothing there..."
-Stephen King, Danse Macabre
Dessa tre sätt att skrämmas refererar
han sedan till som Revulsion, Horror och Terror, vilket jag tänker
mig kan översättas med Äckel, Skräck och Fasa (med stora
bokstäver för att kunna skilja mellan ”Skräck” som en av Kings
tre kategorier och ”skräck” som genren i allmänhet). Vidare
skriver han att han anser att Fasa är den mest sofistikerade av de
tre, under den hamnar Skräck och allra längst ner Äckel. Som
författare siktar han i första hand på Fasa men när det inte
funkar faller han tillbaka på Skräck, eller i sista hand Äckel.
Alla tre har enligt King sin plats och fyller sin egen funktion.
(Ben ”Yahtzee” Croshaw sammanfattar
också Skräck, Fasa och Äckel på ett mycket uttrycksfullt sätt i
sina dataspelsrecensioner...)
Själv håller jag helt och hållet med
King och Croshaw i att Fasa är det mest eftersträvansvärda när
det gäller skräck. Dels så ger det, som Croshaw observerar, mer
spelrum för fantasin. Som jag har sagt förut så är det allra
otäckaste oftast det som man inte ser, dels på grund av att
ovisshet är skräckinjagande i sig och dels på grund av att ens
fantasi ofta alldeles på egen hand fyller i det man själv tycker är
allra mest skrämmande. Det sista är viktigt eftersom vad som är
otäckt och inte kan vara väldigt olika från person till person.
Det innebär i sin tur att Fasa ofta är mer effektivt och mer
skrämmande än Skräck och Äckel eftersom det utnyttjar ens
personliga rädslor.
Fasa gör dessutom mer än att bara
skrämma och äckla. Förutom att skapa rädsla och obehag så ger
det en glimt av det fantastiska, om man är öppen för det. Det som
ligger bortom ens komfortzon och fattningsförmåga, det främmande
och obegripliga, är visserligen skrämmande men samtidigt också
väldigt fascinerande. Fasa sätter igång fantasin i dubbel
bemärkelse, förutom att ens fantasi rent instinktivt börjar väva
ihop de mest horribla fasor så ger det dessutom ett mysterium att
spekulera över. Varför har hela ens möblemang plötsligt
bytts ut med exakta kopior? Vad är det som förföljer en men
man aldrig ser? Det öppnar för nya sätt att se världen omkring
oss och antyder att allt det vi trodde att vi visste om hur
verkligheten är beskaffad kanske i själva verket bara är en
chimär. I jämförelse så är ett lemlästat lik visserligen otäckt
men det är ändå bara ett lemlästat lik, varken mer eller mindre.
Det säger inte särskilt mycket om verkligheten (utöver att den nu
innehåller en person mindre) och anspelar i sig självt sällan på
världar bortom vår egen.
Samtidigt så håller jag också med i
att både Skräck och Äckel också fyller viktiga funktioner. Även
om jag föredrar suggestiv och stämningsbaserad skräck så kan
Skräck och Äckel förhöja den upplevelsen, ungefär som kryddor
kan förhöja smaken av mat. En skräckfilm eller bok som enbart
antyder och där inget någonsin händer blir nog en smula tråkig,
dessutom tappar antydningarna sin betydelse och slutar vara
skrämmande om de aldrig leder någon vart. Väl utportionerade
ögonblick av Skräck eller Äckel bekräftar däremot att det är
allvar, att något hemskt kan hända när som helt, och på
det sättet bidrar det till att upprätthålla spänningen. Samtidigt
så blir det lätt väldigt urvattnat om man har för många sådana
ögonblick. Historier som bara går ut på att frossa i Äckel har
jag inte mycket till övers för (*host* Hostel *host*)
och historier som bara baseras på skrämselögonblick (vad
filmrecensenten Mark Kermode brukar beskriva som
”quiet-quiet-quiet-BANG”) blir enformiga och innehållslösa.
Alien
är som sagt ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera de här
tre angreppssätten. Som jag ser det är skräcken i Alien
huvudsakligen baserad på Fasa. Dels på grund av utformningen av
utomjordingen och det rymdskepp som den plockas upp ifrån (jag
hyllade Gigers design tillräckligt i mitt förra inlägg så jag ska
försöka att inte upprepa mig här) tillsammans med det faktum att
dess ursprung är helt och hållet höljt i dunkel. Människans möte
med det okända, ett klassiskt grepp utnyttjat till max. Dessutom
består en stor del av filmen av en helt annan slags Fasa, den som
kommer sig av att vara jagad. Vetskapen att utomjordingen finns
någonstans på rymdskeppet kombinerad med ovissheten om var den
befinner sig eller när den kommer att slå till. En variant av Kings
exempel, man vet att något finns där, man kan förnimma dess
närvaro, men när man vänder sig om finns det inget där.
För
att hålla folk på stolskanten slänger filmen dock ibland in Skräck
också, genom att ge korta glimtar av utomjordingen eller dess
hantverk. Dessa är väldigt väl utportionerade och regissören är
dessutom slipad nog att visa en liten bit av utomjordingen i taget,
för att skaka om publiken en smula samtidigt som spänningen
upprätthålls genom att man fortfarande inte vet exakt hur
utomjordingen ser ut eller vad det egentligen är för något.
När
det gäller Äckel kommer jag på rak arm bara på en scen, men den
är å andra sidan sällsynt minnesvärd. Ni vet alla vilken jag talar om. Förutom att vara en väldigt välproducerad scen i sig
blir den så mycket mer effektfull eftersom filmen har ägnat så
mycket tid att bygga upp anspänningen, samtidigt som den precis
innan scenen ger ett kort utrymme att slappna av och för ett
ögonblick tro att kanske, möjligen, är allt under kontroll trots
allt. Just när man har unnat sig att sänka garden för ett
ögonblick slår filmen till med t-bensteken i ansiktet. Dessutom
förhöjer den här scenen, just genom att den är så pass brutal,
känslan av fara i den senare delen av filmen eftersom den direkt och
skoningslöst visar hur höga insatserna är.