Hittills har jag inte skrivit något
inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför,
det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är
väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på
dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura
i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur
heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om
skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en
av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma
upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar
göra...
Men inte idag. Idag ska jag skriva om
Pony Island.
Pony Island är ett dataspel som är
svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår
att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar
på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner
och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om
”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här
fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det
historien bygger på någon särskild twist (det är ingen
Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen
i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen
handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra
för att bekämpa det.
Det här låter kanske lite
svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första
som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en
meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet
(bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder)
måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra
med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt
hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång
trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av
90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl
kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är
något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under
det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt
motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik
riktning.
Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad? |
Pony Island är ett väldigt spännande
exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta
dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden.
Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv
handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant
för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare
spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är
nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det
möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga
sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man
gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i
pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket
bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så
innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte
hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som
presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela
grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det
antagligen är det bästa sättet att uppleva det.
Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga |
Spelet är knappast det mest skrämmande
man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra
skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande
spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de
mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart
kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört
historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för
de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de,
faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är
kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något
nytt.