lördag 6 maj 2017

The Void


Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:


Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.