lördag 21 februari 2015

Spökhelg: The Changeling vs. The Woman in Black

Igår såg jag för första gången The Changeling med George C. Scott, en spökhistoria från 1980. När jag sedan var nere på stadsbiblioteket idag och tittade efter någon trevlig film att underhålla mig med framåt kvällningen så råkade jag snubbla över The Woman in Black från 2012. Visserligen hade jag sett den förut men jag mindes den ändå som rätt ok kvällsunderhållning. Dessutom så kunde det vara intressant att jämföra de båda filmerna eftersom de har en liknande historia.
 
Det mest slående när man jämför de båda filmerna är hur lika de är. Det är nästan löjligt. Båda har en manlig huvudrollsinnehavare som kämpar med sorgen efter att ha förlorat sin fru. Båda huvudrollsinnehavarna kommer till ett stort, tomt hus på landsbygden där det visar sig hända egendomliga ting. Båda husen har en okänd historia som huvudrollsinnehavaren måste pussla ihop under filmens gång. I båda fallen bär husen på mörka hemligheter som också i båda fallen har att göra med barn som drunknar och barn som adopteras. I båda filmerna finns det folk i trakten som försöker hindra huvudrollsinnehavarens efterforskningar. Båda filmerna inkluderar ett medium som kommunicerar med andra sidan med hjälp av bilder eller skrift. I båda filmerna spökar det i vattenledningarna. I den ena filmen förekommer en rullstol som rullar av sig självt, i den andra en gungstol som gungar av sig självt. I båda filmerna kryper spökbarn upp ur marken vid platsen där dess kvarlevor befinner sig och i båda filmerna blir huvudrollsinnehavaren (naturligtvis) tvungen att rota rätt på dem. Och så vidare.

Det finns förstås skillnader också. The Changeling utspelar sig till exempel på 1980-talet och The Woman in Black någon gång i början på 1900-talet. Intrigen skiljer sig också ganska vitt även om de har många liknande tematiska drag. Skillnaden i estetik är också milsvid. Framförallt så är The Woman in Black väldigt stiliserad i jämförelse. Den är så fylld med spindelväv och dimomhöljda kyrkogårdar att Poe själv skulle rodna och allt är så blekt gråblåsvart att varje scen ser ut att kunna vara hämtad från omslaget till ett black-metal album.

Det var en mörk och stormig natt. Såklart.

Jag tror att det delvis är därför som jag tycker att The Changeling funkar aningens bättre. Man kan jämföra de båda filmernas öppningsscener. I The Woman in Black så sitter tre flickor och leker med ett dockskåp. Blek ljussättning. Dämpade ljudeffekter. Inzoomning på otäcka dockansikten. Det är så uppenbart att något hemskt ska hända redan från början att det inte blir någon större chock när de tre flickorna kliver ut genom fönstret till ljudet av förtvivlade skrik där nedanför. The Changeling inleds å andra sidan med en väldigt vardaglig scen, en familj som har fått motorstopp på vintersemestern. Den skapar en vardaglig och igenkännbar situation, sen slår olyckan till.

Samma princip gäller egentligen över hela filmerna, The Changeling tar sin tid att upprätta någon slags normalitet innan spökerierna sakta men säkert börjar uppenbaras. I The Woman in Black å andra sidan liknar bara själva huset snarare ett spökhus på ett nöjesfält än en plats där det går att tänka sig att någon faktiskt har bott. Det är också väldigt tröttsamt när ljudspåret känner att det måste berätta för oss varje gång något otäckt händer. Bara utifall vi skulle missa det antar jag. En hand syns tryckas mot bortsidan av ett fönster (dun!), den svarta damens ansikte skymtar förbi i gungstolen (dwish!), damen själv dyker upp vid Daniel Radcliffes sida (dwoon!). The Woman in Black är absolut inte en dålig film, Daniel Radcliffe gör sig till exempel väldigt bra i huvudrollen, och den är definitivt otäck på sina ställen. Men det är en ganska billigt köpt otäckhet i jämförelse med The Changeling som bygger stämning genom historieberättande snarare än genom ren estetik.

Gör man det på rätt sätt så kan en röd boll vara otäckare än alla skrikande svartklädda damer i världen

Det känns tyvärr som att det är något som The Woman in Black har gemensamt med mycket skräck nuförtiden. Allt är så designat. Det skapar en distans redan från början, det blir så mycket tydligare att man ser en historia, en saga. Det blir alldeles för lätt att lämna den bakom sig efter att man har stängt av datorn eller lämnat biosalongen. En lite mer oslipad, lite mer avskalad estetik gör filmen mer verklighetsnära och då blir det så mycket mer sannolikt att känslan biter sig fast, kryper in och stannar kvar.