The House Next Door

I det här inlägget hade jag tänkt fortsätta så smått på temat 'hemsökta hus' och skriva några ord om en bok jag nyligen läste: The House Next Door, skriven av Anne Rivers Siddons. Precis som i The Conjuring, som jag skrev om i mitt förra inlägg, utspelar sig The House Next Door på 70-talet och handlar om ett hemsökt hus. Där tar dock likheterna slut. Medan historien i The Conjuring är baserad omkring populära skräckklichéer bygger historien i The House Next Door snarast på att bryta klichéer, vilket också är en stor del av vad som gör den så intressant.

Till skillnad från många andra historier om hemsökta hus så handlar The House Next Door inte om ett hus som har en lång, mörk och blodig historia. Tvärtom så handlar den om ett hus som bokstavligt talat inte har någon historia alls. Genom bokens första kapitel får vi följa hur tomtmarken säljs, bygget planeras och huset sakta men säkert växer fram. Huset uppförs heller inte på en gammal indiansk begravningsplats eller något liknande utan mitt i en övre-medelklassförort till Atlanta, något av den minst spöklika omgivning som man kan hitta (åtminstone som den beskrivs i boken med idel mysiga verandor och cocktails i kvällssolen). Det är inte ens ett fult eller ålderdomligt hus utan tvärtom både snyggt och modernt. Det beskrivs ofta hur designen är så tilltalande att till och med ritningarna fångar åskådarna och även de som annars hävdar att de inte gillar 'contemporary homes' blir tvungna att erkänna att huset är ett mästerverk.

Detta bidrar naturligtvis bara till att göra det här husets hemsökelse än mer lömsk. Det finns ändå något ärligt i ett hemsökt hus som är fallfärdigt och frånstötande. Ungefär som hur giftiga insekter varnar med starka färger: 'Kom inte hit! Fara!' De som sedan möter sitt öde i sådana hus agerar (som huvudpersoner i skräckberättelser så ofta gör) mot bättre vetande. Självklart skulle de inte ha tillbringat natten i det legendomspunna rucklet bredvid den övergivna klosterruinen, vad tänkte de på egentligen? Huset i The House Next Door är i jämförelse mer som en Venus flugfälla, som genom sitt oskyldiga utseende lockar till sig intet ont anande insekter som den sedan sakta förtär.

Ett annat sätt som The House Next Door skiljer sig från många andra berättelser om hemsökta hus är att den egentligen inte handlar om någon av de personer som bor i huset. Huvudpersonerna är istället husets grannar (därav titeln), det nästan otäckt godmodiga och aggressivt normala medelålders paret Colquitt och Walter Kennedy; boken är skriven i förstapersonsperspektiv ur Colquitts synvinkel. Det här måste jag säga är en mycket bra idé. Dels är det ett originellt och intressant grepp, dels ger det möjlighet att följa husets historia genom inte mindre än tre olika familjer som flyttar in i huset (och möter sina respektive öden) och dels ger det möjlighet att berätta en historia ur ett längre perspektiv, vilket innebär att man kan låta hemsökelsen manifesteras med mer subtilitet.

Där har vi det där ordet igen: Subtilitet. Har ni lagt märke till att det är något som jag uppskattar inom skräck?

Det är sannolikt det som är bokens främsta styrka, dess känsla för subtilitet. Här förekommer inga smällande dörrar, ekande fotsteg eller genomskinliga gestalter. Spökerierna är begränsade till händelser som visserligen kan vara nog så obehagliga och uppseendeväckande men som var och en för sig inte antyder något övernaturligt. Strömavbrott vid särskilt olyckliga tillfällen, folk som faller nedför trappor och sjukdomar som oväntat blommar ut; det är sådant som händer. Tillfälligheter och olyckor, inget annat. Att folk som vistas i huset verkar drivas till att ge mer och mer utlopp för sina mörkare sidor, det är säkert bara inbillning. Alla gör väl lite dumma saker emellanåt, särskilt om man är lite extra stressad av alla mystiska telefonsamtal och egendomliga tv-sändningar. Visst, det är lite svårt att förklara alla döda djur som hittas i trädgården men det finns säkert en naturlig förklaring för det också. Eller?

Just på grund av detta är det väldigt effektivt att se historien genom Colquitts ögon. Det krävs nämligen någon som har blivit ett ofrivilligt men nära vittne till allt som har skett i huset för att se sammanhanget. Bara den som har hela perspektivet inser att den enda rimliga förklaringen inte är den naturliga. Men vad är då förklaringen? Detta nya och fräscha hus, i sin trygga och sömniga miljö och helt i avsaknad av något förflutet, hur kan det bära på en sådan ondska? Ja ni, det mysteriet får vi aldrig helt och hållet förklarat. Dock så antyds det en förklaring framåt slutet av boken och vad den förklaringen innebär och får för konsekvenser är en av boken mest hårresande vändningar. Läs den själva så kommer ni att förstå vad jag menar.

Som ni kanske förstår vid det här laget så gillar jag boken. Jag är heller inte ensam om det. Stephen King har skrivit om den i sin egen facklitterära bok om skräck, Dance Macabre, och menar att det är en 1900-talets bästa skräckromaner. Själv vet jag inte om jag skulle gå så långt men den är helt klart mycket läsvärd.

Boken har dock sina brister. En av dem är språket och dialogen. Det är inte dåligt, det är bara... inte fantastiskt. Icke-virtuost, skulle man kunna kalla det. Lite platt, liksom. Vilket förstås inte behöver vara någon stor brist, alla kan ju inte vara Shirley Jackson, men när folk börjar prata om 1900-talets bästa skräckromaner så kan man ändå ställa lite högre krav. En annan brist är att huvudpersonerna också tyvärr är en aning platta och inte så intressanta som de skulle kunna vara. Jag inser att det är lite av poängen, att det ska handla om ett par väldigt vanliga och oförargliga människor. Vad författaren hade kunnat göra är dock att låta huset ge dem lite mer egna problem och låta dem genomgå lite mer karaktärsutveckling genom det. Som det är hamnar de visserligen i sina egna svårigheter men det känns nästan lite som att författaren tycker om sina huvudpersoner lite väl mycket för att utsätta dem för några större risker. Inte heller någon stor brist dock, jag måste väl erkänna att jag själv också började tycka ganska mycket om Colquitt och Walter under läsningens gång.

En något mer besvärande brist är för mig det faktum att boken ger ganska tydligt uttryck för vissa amerikanska övre-medelklassvärderingar. Sex före äktenskapet är inte särskilt bra, homosexualitet är lite otäckt och folk i lägre samhällsklasser är ändå något mindre intelligenta och kan inte riktigt uppföra sig. Eftersom boken är skriven i förstapersonsperspektiv kan man till viss del ursäkta det med att det är huvudpersonens och hennes omgivnings värderingar och inte bokens, men det faller å andra lite på att Colquitt framställs på ett sätt som gör det uppenbart att läsarna är menade att identifiera sig med henne. Det är inte på en nivå att det förstör upplevelsen för mig, långt ifrån, men det skaver ändå lite ibland.

Överlag är boken ändå som sagt väldigt läsvärd. Den har sina brister men de vägs i min mening upp av originaliteten i upplägget och den subtilt gestaltade och skickligt berättade historien. Boken har en osviklig förmåga att bygga upp stämningar och drar full nytta av det. Den är heller inte så väldigt lång, särskilt dyr eller svår att få tag på. Jag kan rekommendera att ge den en chans.

PS: Venus flugfällor är seriöst otäcka.