Som jag skrev i mitt förra inlägg så
har jag en mycket, mycket lång lista över planerade inlägg.
Eftersom jag har hela den listan i mitt huvud snarare än nedskriven
så är den ungefär så välsorterad och organiserad som man kan
vänta sig av saker som får tillbringa någon längre tid i mitt
huvud. Just idag kom jag att tänka på en film som jag hade tänkt
skriva om precis när jag satte igång med den här bloggen, något
som aldrig blev av. Så, i väntan på mitt kommande inlägg om
Samlade svenska kulter (som kräver lite mer jobb) kommer här ett
inlägg om filmen Sinister, som kom ut 2012.
Sinister handlar om Ellison, en
journalist och författare som specialiserar sig på att skriva
böcker om brutala mord. Hans böcker är någorlunda framgångsrika,
men de gör honom inte direkt särskilt gillad som person. De orsakar
dessutom en del problem i familjelivet, eftersom hans fru inte alls
uppskattar hans karriär och är (antagligen med rätta) oroad över
hur det ska påverka deras barn, sju och tolv år gamla. När familjen
flyttar till ett nytt grannskap för att Ellison ska kunna forska om
ett nytt olöst mord som utfördes i trakten är stämningen i
familjen minst sagt spänd. Då vet inte ens resten av familjen att
anledningen till att de fick sitt nya hus så billigt är att det är
samma hus där mordet begicks...
Att flytta in i ett hus där det har
utförts ett brutalt mord är sällan en bra idé, i alla fall inte om man
råkar vara med i en skräckfilm. Mycket riktigt så står det inte
på förrän underliga saker börjar hända. Det hela tar sin början
med att Ellison hittar en mystisk låda på vinden, en låda som
innehåller gamla filmrullar vilka alla är inspelningar av familjer
som mördas på olika sätt. Samtidigt så börjar parets son uppleva
hemska mardrömmar och mystiska ljud börjar höras här och där i
huset.
Anledningen att jag gärna ville skriva
om Sinister är att den någonstans i mitten av filmen går från
väldigt läskig till inte alls läskig på ett väldigt intressant
sätt. För det måste jag säga, första halvan av filmen tyckte var
riktigt, riktigt otäck. Den var faktiskt så pass otäck att jag
stängde av filmen någon tredjedel in och beslöt mig för att se
klart den när det inte var lika sent på natten. Jag vill inte verka
som att jag försöker spänna mina skräckfantast-muskler här, men
det är faktiskt ganska sällan jag stänger av en skräckfilm för
att jag tycker att den är för läskig.
Det mest otäcka med filmen är just de
filmrullar som Ellison hittar. Deras utformning är verkligen något
av ett mästerverk vad gäller krypande skrämsel. De är långa och
utdragna och ger verkligen tid för obehaget att byggas upp medan den
gryniga bilden, smattret från filmrullen och de dova, mörka tonerna
i bakgrunden förhöjer den verklighetstrogna och samtidigt
surrealistiska stämningen. Resten av filmen (det vill säga, första
halvan av filmen i alla fall) är i sig en stämningsfull och subtil skapelse,
men det är filmrullarna som bidrar med åtminstone hälften av den
otäcka stämningen.
För den som vågar länkar jag
till ett klipp nedan, från en av filmrullarna. Det råkar dessutom
vara det första klippet man ser i hela filmen. Ett varningens ord:
Det är ett djupt obehagligt klipp, inte bara för att det är taget
ur en skräckfilm utan för att det är en rätt realistiskt
porträtterad hängningssekvens som inkluderar en hel familj.
Med det sagt, här är klippet.
Problemet med filmen uppenbarar sig som
sagt halvvägs in, då filmskaparna gör ett stort misstag: De visar
monstret. Och som i ett trollslag är magin bruten. Varför? För att
mycket av det otäcka i filmen kom sig av att inte veta vad som
lurade bakom nästa mörka hörn. Det är inte så att alla filmer
nödvändigtvis blir sämre av att man visar monstret. Clive Barker
till exempel menar att han vill visa sina monster eftersom monstret i
sig är något som han vill säga något med. Men för att det ska
fungera måste man dels göra det med viss finess och dels ha
tillräckligt intressanta monster för att det ska finnas något värt
att visa. Clive Barker lyckas utmärkt bra med det i till exempel
Hellraiser, i Sinister däremot faller det hela rätt platt.
Det hjälper inte att monstren (eller
spökena, eller vad de nu är) är rätt osnyggt gjorda. Det hjälper
heller inte att sekvensen när man ser dem är uppbyggd så att den
karaktär som man följer INTE ser dem. Detta är ett ganska stort
problem, av två skäl. För det första så innebär det att man tas
ut ur karaktärens huvud. Genom att se något som karaktären
uppenbart inte ser så delar man inte längre karaktärens upplevelse
utan blir förvisad till rollen som passiv betraktare. För det andra
så bidrar inte karaktären med några reaktioner på det otäcka och
i skräckfilmer kommuniceras fasa till hög grad genom karaktärernas
reaktioner. Det är därför som det berömda skriket när den (ofta
kvinnliga) karaktären får se liket/mördaren/monstret faktiskt
fyller en funktion. Det finns naturligtvis undantag. Det KAN fungera
att se något som karaktären på filmen inte ser, om filmen samtidigt övertygar
en om att karaktären är utsatt för verklig fara. Det är dock inte
något som Sinister lyckas med i den här sekvensen.
Så mycket mer finns inte att säga om
filmen. Den tappar greppet halvvägs in och har dessutom ett väldigt
förutsägbart slut. Slutet hade väl inte nödvändigtvis varit ett
problem om den hade varit läskig rakt igenom, men tyvärr, tyvärr...
Den kan kanske vara värd att se om man tycker att det verkar
intressant hur de skapat (och pajat) det visuella, men annars kan man
gott undvika den.
Skynda på med "Samlade svenska kulter"- inlägget!
SvaraRadera/pjär
Det kommer! Om inte annat måste jag skriva det innan boken ska tillbaka till biblioteket...
RaderaHåller med Pjär! Har nästan läst klart den nu =) //Karin
SvaraRaderaSka bli spännande att se om vi tycker lika om den!
RaderaEn favorit för min del bland senare skräckfilm! Bättre än The Conjuring (om man nu ska jämföra...). Men då störde jag mig mer på visa-monstret-utvecklingen i den senare jmf m Sinister.
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2012/12/12/sinister-2012/