lördag 4 februari 2017

Pony Island


Hittills har jag inte skrivit något inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar göra...

Men inte idag. Idag ska jag skriva om Pony Island.

Pony Island är ett dataspel som är svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om ”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det historien bygger på någon särskild twist (det är ingen Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra för att bekämpa det.

Det här låter kanske lite svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet (bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder) måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av 90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik riktning.

Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad?
Pony Island är ett väldigt spännande exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden. Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det antagligen är det bästa sättet att uppleva det.

Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga
Spelet är knappast det mest skrämmande man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de, faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något nytt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar